FRÅN KRIGSRÄTTERNA PÅ

SVEABORG UNDER SVENSKA

TIDENS SISTA DECENNIER.

 

AV

 

FÖRUTV. JUSTITIERÅDET PROFESSOR  O. HJ. GRANFELT.

 

I urgammal tid åvilade landets och köpstädernas befolkning allmän värnplikt, d. ä. skyldighet att på landsherrens (WestGL.), folklandsherrens (WestmL.), konungens (UplL.) eller stadsstyrelsens bud (StL. KonungsB. XV § 12) personligen vid fiendeinfal leller uppror medverka till landets eller stadens försvar eller t. o. m. att draga ut i fält eller på sjötåg, »härnad». Vid sidan av bondehären och stadsborgaruppbådet funnos emellertid redan i en mycket tidig tid även värvade trupper, hovfolket, hovmännen, riddare och svenner i konungens och enskilda höge »herrars» eller »soldnärer» i städernas tjänst. De svenska landskapslagarna innehöllo emellertid bestämmelser ej allenast angående den urgamla värnplikten och dess fullgörande utan jämväl om de påföljder, vilka drabbade den, som undandrog sig dess fullgörande. Sålunda anges i ÖstGL. RæfstaB. (II) att högmålsbrott skulle handläggas inför konunganämnden och som högmålsbrott betraktades säkerligen redan då de förbrytelser, åt vilka sedermera LL. ägnar ett skilt kapitel (XVII) i KonungsB. handlande om »hans plicht som rymer undan Konungs Baner». Det samma gäller ock brott innefattande uppror eller crimen læsæ majestatis, angivna uti samma lags — såsom ock i StL:s (VII) — HöghmålisB. (VIII): »Hwar som reisir Här a moth Konunge, eller Rikesins Herra, eller Forsath gör －－ eller gör noghra Waldsgerninga eller orätt, medh brefwom, radhom, gerningom eller hielp: Tha ägher han mista Jord och Gotz, och Lijf —.» (Jämf. StL. HögmålesB. VI o.VII). Förvisso funnos även redan under vikingatiden speciella

 

Det väsentliga i uppsatsen framfört som föredrag inför »Samfundet Ehrensvärd» å Sveaborg d. 15. V. 1940. 

rättsnormer beträffande överträdelser begångna av dem, som togo del i vikingatåg.
    Särskilt intresse erbjuda emellertid de lagar, vilka utfärdats för sådana värvade »följemän», som bildade konunga-, hov- elle rherreföljet och vilka benämndes »gårdsrätter». I dessa måste man nämligen se det första ursprunget till senare tiders krigsartiklar, krigs- och krigsdomstolslagar. Den första skrivna gårdsrätten i Sverige är Konung Magnus Erikssons » Gardz rätther» eller »Gardzrät»; av somliga angiven vara utfärdad redan år 1319, men sannolikt rätteligen något senare eller år 1335. Följande gårdsrätter voro: den från förra hälften av 1400-talet härstammande Konung Eriks af Pommern — stundom även betecknad såsom Drottning Margarethas eller konung Carl Knutsons — därnäst »Konung Göstafs Gårdzrätt» av 1544, Konungarna Erik XIV:s »Hoffordning ock Articlar» av 1560 och Johan III:s »Gårdz-Rätt» av 1569 eller 1573, Hertig Carls »Hoffordning» och hans »Gårdz-Rätt», vardera av 1590; ävensom från en något senare tid: Konung Carl X Gustafs »Hoff-articlar» av 1655 och Kungl. »Gårdz-Rätt eller Hus-Disciplin» av 1671 samt slutligen Konung Carl XI :s »Håf-Articlar» utfärdade 1687.
    Allaredan i den första av dessa, Magnus Erikssons gårdsrätt, förklarades uttryckligen, att den skulle lända till efterrättelse ej blott för konungens hovfolk och -följe, »riddara oc swena hans» utan den var ock förunnad »radhe j swerike» såväl i stad som å landsbygd, »swa lanct oc swa wiit [staa] j köpstadhom oc vtan.»
    Förenämnda gårdsrätter och hovordningar konstituerade dels en specialstraffrätt för dem, som tillhörde konungens eller medlemmarnas av rådet eller någon biskops hovgård eller hovläger. I dem belades med merendels mycket stränga straff såväl gärningar, vilka också jämlikt tidens allmänna straffrätt hade karaktär av brott, som sådana specialförbrytelser, vilka allenast hovfolket eller
-följet kunde begå ävensom förseelser mot den i hovet, å gården eller inom lägret rådande ordningen. Ett ganska typiskt specialbrott var rymning, varom t. ex. i
» Konung Göstafs Gårdzrätt» (p. 7) sades: »Hwilken som rymmer ifrå hopenn, ner man drager för fiendernna, heller elliest vndandöll sigh, ther han hoos annat gott Folch bör wara ij markenn och tilhielpa att nederlegga Riksens Fiender, then samma deles till enn förredare och straffas til halsen vtan nåder». Som exempel på ordningsföreskrifter kunna ur Konung Johans »Gårdz-Rätt» (p. 15) an-

 

föras följande förståndiga föreskrifter: » All dryckenskap skall och warda förbuden uti så måtto, at den, som drucken är, icke skall löpa på gatan sig sielf till spott och spee och hwars man såthlöye (synnerligen uthi fremmande Land) then thet giör, ehoo thet hälst är, straffes uti Prophosz-Järn, annan och tredie reszan, kommer han offtare igen, förwijses H:s Kongl. Maytz Hoff». Ur Kung Magnus Erikssons gårdsrätt (p. 8 o. 9) må citeras: »Engen ma länger dubla än minom herra är godha nat budhit j hans härbärghe — —Ängin må ok sina hästa ella siin wapn bort dubla, Ängin oc a högre gäld, än hwar som bär til leekx mz sik ella til bordhit — —Sami rät wari vm tafleek som för är sact vm dobil.» I sak det samma var bestämt i »Konung Göstafs Gårdzrätt» (p. 21): »Thett skall och ingen, ehuem thett är, fattigh eller rijk, sitta, dobbla eller dricka, nätterna igenom, ij borgestufwun heller annorstadh hembligenn, som mycket skee pleger, heller annat sådant sedan Wij eller wår Hoffmarsk, Fodermarsk, Stallmestare, Fougter heller andre som befalninghen hafue, ij sengh äre, heller sedenn klockann är wedh nio eller tio, wedh straff — — kommer ock nogot Perlamente, buller heller nogot annatt onytterij af sådant, tå straffes — — utann nåde.»Och i Konung Erik XIV:s »Hoffordning» (p. 7) sades: »Then som sig låter höra emot Kongl. May:t eller ock the som H:s Kongl. May:tz förwanter äre, med spåtske ock försmädelige Ord, eller ock elliest någon onyttig Mun, opå Hans Kongl. May:t eller ock dhe förberörde löpa låter — — skall theröfwer straffas —.»

    Hovordningarna och gårdsrätterna innehöllo jämväl stadganden därom, huru i dem angivna brott och överträdelser skulle avdömas. I Magnus Erikssons gårdsrätt gjordes skillnad emellan uppenbara fall och sådana som måste utredas. I de först angivna tillhörde domsrätten förmannen. De senare skulle hänskjutas under en tolvmannanämnd, »tholf mannom af gardhenom», »vm thz a liff gaar» och i lindrigare fall under en sexmannanämnd; nämnden vald i alla fall till hälften av vardera parten, »hwarthera then som käre ok then swara skal». Utvecklingen fortgick emellertid även ifråga om rättsskipningsorganen. Och redan enligt Erik XIV:s hovordning tillhörde domsmakten en särskild domstol, kallad borgrätt. Därom stadgades (p. 56): »Alle oenigheter kijf och trätor, som sig kunna tildraga, skola för Rätta, ock för the gode Män, som till Konungz Nämnd eller Borgerätt förordnade äre, förhöras, ransakas ock åtskillias.» Sakligt mot

 

svarande innehåll har Hertig Carls »Hoffordning» (p. 11 o. 33). Och uti den sista gårdsrätten, Konung Carl XI:s »Håf-Articlar» av 1687, fanns ett särskilt kapitel angående sammansättningen av och förfarandet inför Kungl. »öfre och nedre Borg-Rätten», dömande i två instanser uti »grofware fall», som icke ansågs kunna utan vidare rättegång av resp. förmän avstraffas.
    Gårdsrätternas stadganden konstituerade blott en straffrätt och en husdisciplinordning, som ursprungligen gällde allenast dem, vilka tillhörde konungens, biskopens eller rikets råds husfolk och härfölje. Senare blevo de emellertid tillämpade även av andra godsägare tillhörande Riddarskapet och Adeln. Detta utsädes t. o. m. uttryckligen ännu i 1671 års »Gårdz-Rätt eller Hus-Disciplin». Utövningen av denna doms- och bestraffningsrätt blev likvisst Riddarskapet och Adeln berövad år 1675 (Res. på städernas besvär p. 25), så att det därefter icke var tillåtet för någon »privat exercera jus carceris». Därefter fortlevde den gårdsrättsliga justisen blott å de slott och gårdar, där konungen eller drottningen bodde och vistades och den utövades där genom de kungliga domstolarna övre och nedre borgrätten.

 

    Gårdsrätterna och hovordningarna innefattade emellertid icke någon militär straffrätt i vidsträcktare mening och omfattning. Vid sidan av det allmänna folkuppbådet fanns likvisst i riket redan före Wasa-tiden en härsmakt, bildad av stående trupper. Och för dessas disciplinering och ordningens vidmakthållande inom desamma utbildades en särskild, verklig militär straffrätt och skapades särskilda domstolsorgan. Den första egentliga militära strafflagen i Sveriges rike utgjordes av Konung Gustaf I:s »Krigz Articklar» av år 1545, givna för »wårt Krigzfolck ji Städerne heller på Landzbygden» »ther the förlagde äre». Angående de militära målens handläggning är i dessa krigsartiklar bestämt (p. 12), att »alle Saaker effter dheres wichtighet» skulle avgöras av »6, 12 eller 24 aff the förståndigste ij hopenn», likvisst med konungen eller »y wåre frånware, wår öfwerste befalningzman» förbehållen slutlig avgöranderätt i alla »höge Lifzsaker». Gamle Kung Göstas krigsartiklar voro gällande ända till dess Konung Gustaf II Adolf d. 15 juli 1621 uti »Lägret wid Elffznabben» stadfäste nya, avsevärt utvidgade bestämmelser.
    Det är ganska intressant att konstatera, hurusom dessa krigsartiklar på en gång voro både stränga och humana. Sålunda in-

 

skärptes manskapets och underordnades lydnadsplikt gentemot överordnade. Men skyldigheten att lyda en förmans order hade intet drag av personell träldom, utan förutsatte i varje fall en individuell uppfattning och övertygelse om hörsamhetens motiverade nödvändighet. Sålunda sades (p. 45): »Ingen Soldat skal hålla sigh förgodh, eller sigh wägra at efterkomma hwad befalt warder, til wårt bästa, — — hwad thet ock wara kan.» Men tillika uttalades (p. 49): »Ingen Öfwerste, Capitain, mycket mindre någon aff Vnderbefählet skal biuda och anmoda sin vnderhafwande Soldat något trälachtigt släp til sitt egit bästa, —.» Och än vidare (p. 48): »Endoch Soldaterne skole lijda och respectera theras förmän och Befähl, — — så skal doch sådan respect, wyrdning och lydno altijd så wara förstånden, at then sträcker sigh til Wårt och Rijksens gagn och bästa och icke annars. Wille någon biuda något som kan komma Osz och Rijket til skada, förderff, eller nachdehl, tå stånde krijgzmannen honom ingen lydno, ehoo han och är högre eller lägre:—.»
    Beträffande själva domsrättens utövning i militära mål voro de allmänna regler givna, att denna (p. 120) »så wäl i Lägret som elliest» ankom på (p. 121) »twenne Rätter, vnder- och öfwerRätten», av vilka (p. 122) »Vnderrätten består vti Regementz Rätten vnder footfolcket och Ryttare-Rätten vnder Rytteriet». Beträffande domstolarnas organisation voro ock åtskilliga detaljföreskrifter givna.
    Konung Gustaf II Adolfs krigsartiklar upphävdes och ersattes genom under Konung Carl XI: s dagar utfärdade nya »Krigz-Artiklar» och Kungl. Förordn. ang. »General och Regementz Rätterne», av d. 2 mars 1683 samt Kungl. »Siö-Articlar» och Kungl.Förordn. ang. »Ammiralitetz Rätten» av d. 2 maj 1685. Denna militära lagstiftning blev sedermera, på föranledande av krigsbefälets allmänna besvär, vid riksdagen 1766 i en del hänseenden moderniserad och sammanfattad i de »Krigs-Articlar», vilka utfärdades under Konung Gustaf IV Adolfs minderårighet d. 6 maj 1795 »Til efterrättelse för Arméen och Flottorne I Swerige, Finland och Pomern». Inom kort underkastades emellertid dessa en ny omarbetning och efter denna utfärdade Konung Gustaf IV Adolf d. 31 mars 1798 nya »Krigs-Articlar för Dess Krigsmagt till Lands och Sjösz». Och inom de närmaste åren därefter gåvos yttermera ett antal kompletterande detaljföreskrifter.
    Jämlikt 1683 års lagstiftning skulle vid lantarmén finnas såväl

 

3—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

underrätter, kallade »Regementz Rätter», skilda för fotfolket och för rytteriet, som även en gemensam »Öfwer- eller General Krigz-rätt». Dessa domstolar motsvarades enligt 1685 års förordning av »Ammiralitetz Rätten» för »Siö-Folcket». I krigsartiklarna av 1795 bestämdes återigen, att »uti Landt-Arméen» skulle finnas »wid hwart och et Regemente til Häst och Fot» en »Regements Krigs-Rätt», samt »wid Amiralitetet» en »Amiralitets Under-Rätt» och vid varje »Arméens-Flottas Escader» en »Under-Rätt». Motsvarande domstolar under namn av »Krigs-Rätt» skulle ock existera enligt 1798 års krigsartiklar »wid hwarje Regemente eller Corps i Arméen, så ock vid Amiralitetet och Arméens-Flottas serskilda Escadrer». Dessa domstolar dömde alla i första instans. Deras sammansättning var: en ordförande av högre militärgrad samt fem militära och en lagkunnig ledamot, den sistnämnde kallad »auditeur», alla tagna från den tilltalades regemente eller trupp. Om de åtalade tillhörde olika regementen eller intet särskilt dylikt, skulle en »Blandad Krigs-Rätt» tillsättas, vars medlemmar borde tagas från svarandenas olika kårer eller närmast varande särskilda trupp. Domstolar av andra instans voro enligt krigsartiklarna av 1795 för lantarmén »General Krigs-Rätterne» i Stockholm och Stralsund uti Pommern. Den förra var avsedd för armén i Sverige och Finland. I Krigsartiklarna av 1798 benämndes denna överdomstol »Krigs-Hof-Rätten». Stora huvudflottans överrätt var, enligt 1795 års krigsartiklar, »Amiralitets Öfwer-Rätten» i Karlskrona och för arméns flottas eskadrar fanns en särskild »Öfwer-Rätt» i Stockholm. Jämlikt 1798 års krigsartiklar fungerade »Krigs-Hof-Rätten» i Stockholm och »General-Krigs -Rätten» i Stralsund även såsom överdomstol för sjöfolket. Överrätterna voro domföra med en fältmarskalk eller general som ordförande samt i egenskap av ledamöter fem andra militärer och en juridiskt skolad »Krigs-Justitiarius»; ifall målet rörde någon vid flottan anställd, borde minst två och då målet angick »Sjökrigstjänsten och manoeuvren» minst fyra av de militära ledamöterna tillhöra flottan. Domsrätten i sista instans tillhörde konungen.
    Det anförda gällde domstolsorganisationen under fredstid. För fall av krig var föreskrivet att för vissa grövre brott en särskild »Stånd-Rätt» kunde tillsättas, vars dom i regel var definitiv och omedelbart exigibel, ävensom att speciella överdomstolar alltid

 

borde inrättas, nämligen för lantarmén en » General-Krigs-Rätt» och för »Flottorne» »Öfwer-Rätter».
    Förutom den justis, som utövades av de militära domstolarna, hade vederbörande befäl rätt att då militär ordning åsidosatts, utan att verkligt brott förövats, »extrajudicialiter» pålägga den felande i lag angivna lindrigare straff med denne dock förbehållen rätt att draga saken inför domstol.
    Ett kardinalt spörsmål är: Å vem och å vilka brott ägde krigsartiklarna tillämpning? Under dessa hemföllo jämlikt Krigs-Art. av 1795 (XVIII § 13) och 1798 (XIV §§ 12 o. 18) »alla fel och förbrytelser i embete eller tjenst, så ock alla de brott och miszhandlingar, som i Fält eller Garnison, under Tåg och Marche, Mönstring, Regements- eller Compagnie-Möte, Recrutering, Complettering, Visitation, Syn, Besigtning, Wärfning, Arbets- eller annan Commendering, å Kronans Skepp, Warf eller Skeppsgård, eller i och under annan Krigstjensten rörande eller dermed gemenskapägande förrättning» förövades av till armén — vare sig lantarmén eller flottorna — hörande personer, evad dessa tillhörde den egentliga militären, d. ä. hade ställning av krigsmän eller voro där antagna såsom »lotsar» eller »Handtverks- och Timmermän,Troszkuskar och flere dylika personer» eller ock begåtts av » Justitiæ-Cameral-Oeconomie- eller öfrige Civile- Embets- och Tjenstemän», vilka tjänstgjorde vid armén. Det samma gällde jämväl »brott och förseelser af de til Krigsmagten hörande personers hustrur, barn eller tjenstehjon».
    Inom rikets fästningar — bland dem Sveaborg — fanns emellertid ännu en kategori, som skulle iakttaga militärisk ordning och underlydde krigsartiklarna, nämligen fångarna.
    Av fångar — alla män — som förvarades inom Sveaborgs fästningsområde, fanns det fem olika slag, nämligen: 1) s. k. militära arrestanter, d. ä. militärer som häktats för brott men ännu ej blivit slutligt dömda; 2) militärer och med dem likställda civila manspersoner, som undergingo dem ådömt frihetsstraff; 3) arbetsfångar, militära eller civila, som av domstol dömts till arbete å kronans fästning; 4) sådana arbetsfångar, som för lösdriveri, arbetsovillighet, rymning eller överträdelse av vistelseförbud av vederbörande landshövding eller överståthållare dömts att intagas å »allmänt arbetsställe»; samt 5) s. k. bekännelsefångar, d. ä. förgrovt brott åtalade, vilka förnekat sin brottslighet, men mot vilka

 

under pågående rannsakan inlupit mera än halvt, likvisst ej fullt bevis och om vilka domstol förordnat, att de borde medelst »svårare fängelse» förmås att yppa sanningen beträffande sin skuld.
    Vidkommande de två först angivna kategorierna — arrestanter och egentliga fästningsfångar — rådde ingen tvekan. De underlydde såsom tillhörande krigsmakten den militära strafflagen och disciplinen. Men i fråga om de senare kategorierna av fångar var saken icke lika klar. Skulle dessa behandlas jämlikt det för Smedjegården i Stockholm givna reglementet och instruktionen av d. 11 okt. 1714, vilka enligt Svea HovR. brev av d. 3 nov. 1714 finge tjäna till efterrättelse även annorstädes, eller borde beträffande dessa fångar krigsartiklarna följas?
    Då för dem, som, utan att hava förövat något brott, endast såsom lösdrivare eller med dessa jämställda medelst en K. F. av d. 27juni 1804 inrättats särskilda arbetsställen — för Finland på Sveaborg — så gavs såväl i förordningen som i ett samtidigt utfärdat reglemente åtskilliga detaljföreskrifter. Sålunda bestämdes attdessa arbetsfångar underlydde kommendanten å fästningen, dendär ägde fördela dem i kompanier om högst 100 man och utse vissa officerare och underofficerare att övervaka fångarna. Där föreskrevs ock rörande deras klädnad, att de skulle årligen få:»En Jacka, Wäst och Bysxor af wallmar, Ett par Läder- och Et par Träskor eller Finska Näfwerskor, Twå Skjortor och Twå par Strumpor samt en Hatt.» »Jackan» borde vara »grå» och på Sveaborg förses med »krage och upslag af swart och rödt rutigt kläde eller wallmar» — på Karlskrona blårutigt — »så påsydt, at det ej utan at skada jackan, eller så at det synes, kan bortsprättas».Därhos skulle dessa arbetskarlar »till snygghetens bewarande hafwa kort, öfwer hela hufwudet stubbat hår». Brödransonen per dag var fastställd.» Sängkläder, Wed och Lysningspenningar» samt »för Inköp av Communionwin och Oblat-penningar» skulle bestås »lika med wärfwad troupp». Och kommendanten ålades tillse, att marketenterier bleve inrättade, » der god och sund spis för faststäldt pris» kunde »erhållas». En viktig bestämmelse var den att »Commendanten på Sveaborg» ägde »fördela och utstaka arbetet» samt att de »wid Allmänna Arbetsstället arbetande» ej borde, så framt sådant kunde förekommas, »arbeta gemensamt med dömda arbetsfångar eller på samma ställe med desse sednare, på det att umgänge dem emellan må undvikas». Det gavs ock uttryckligen åt fästningskommendanten rätt att angående

 

»upsigten och wården öfwer det til Inrättningen hörande Arbetsmanskap, så inom hus som wid arbetet» ävensom »Companie-Befälet» till efterrättelse utfärda »Instructioner», vilka skulle åtlydas »wid det i Krigs-Articlarne utstakade answar». Därjämte tillerkändes kommendanten och befälet befogenhet att för »mindre förseelser», »extra judicialiter» pålägga straff, medan det ankomme på Krigsdomstol — närmare angivet »å Sveaborg en förordnad blandad Krigs-Rätt» — att handlägga »gröffre brott». Trots hänvisningen till krigsartiklarnas straffstadganden innehöll 1804 års reglemente även specialbestämmelser om straff för vissa förbrytelser, t. ex. rymning. Tvekan förspordes därför om vidden av krigslagarnas tillämpning.
    Frågan blev emellertid löst medelst en Kgl. Res., given d. 15 april 1805. Sedan arbetskarlen Anders Osbäck, dendär för rymning och för det han under sin rymmarfärd förstört byxor och skor med åberopande av Regl. av 1804 och 1798 års KrigsArt. (X § 26o. XIV § 73) ådömts 1 års fästningsarbete på stockhuset å Sveaborg och 14 par spö, anhållit att varda förskonad från kroppsstraffet, underställdes förberörda oklarhet konungens prövning. Konungen resolverade: »att som Regl:s för Arbetsinrättningen 6 § stadgar särskilt at den, som å arbetet har tillsyn, äger emot arbetskarl utöfva den i KrigsA och Regl. befälet tillagda rätt at mindre förseelser extrajudicialiter avstraffa som at grofva brott ankomma på KrigsDomstols pröfning och arbetsmanskapet även är i ordentlige companier indelt under militäriskt befäl och lydno, så finna Wi — — — at KrigsArt. liksom öfrige gällande författningar skola tillämpas, då arbetskarl af Domare lagföljes, där ej annorlunda är förordnat, men emedan Osbäck, vilken icke blifvit om KrigsArt:s innehåll underrättad, således icke känt påföljden af sitt, genom munderings-persedlarnas förskingring begångne brott, ty－－－ [pröve Wi] af gunst och nåd [honom] från spöstraffet förskona och [honom böra sitt brott] i stället [med] 8 dgrs fängelse vid vatten och bröd jämte 1 års arbete i stockhuset umgälla. Tillika hafva Wi anbefalt Commendanten å －－－ Sveaborg ej allenast förständiga de till arbetsinrättning överlämnade karlar samt framdeles underrätta envar, då han emottages, det KrigsArt komma att till dem lämpas i afseende till alla förbrytelser, varå Regl. särskilt ansvar icke utsätter, utan ock skyndsammeligen låta för nuvarande arbetskarlarna kungöra KA. i de delar, som dem i deras belägenhet kunna angå samt därefter [tillse att]

 

varje söndag vissa cap. eller §§ däraf varda för dem ytterligare upprepade.»
    Den sålunda avlägsnade tvekan var icke av bagatell natur. Fångarnas antal var nämligen ingalunda ringa och det visade sig ofta vara svårt att bland dem upprätthålla nödig disciplin. Sålunda framgår det av ännu i behåll varande fånglistor från Sveaborg, att där förvarades, enligt en lista från d. 31 dec. 1793, 21 verkliga fångar, den äldsta av dessa, Anders Nordberg, dömd för 4:e resan stöld år 1778 eller således 15 år tidigare; 13 ådömda fängelse på viss tid och 1 bekännelsefånge, furiren vid Meyerfeldts friskyttekompani Johan Gustaf Ralim. Denne var misstänkt för att på aftonen d. 5 dec. 1790 å gata i Borgå hava överfallit och våldsamt slagit föraren vid samma kompani Carl Fredrik Spåre och fråntagit honom penningar. Mot Rahm hade domstol funnit föreligga »ganska besvärande liknelser», dock som denne »ej kunde förmås till bekännelse utan enständigt nekat», lämnade krigsdomstolen »saken på framtiden» och förordnade tillika, att Rahm,dendär »tid efter annan ådagalagt okynne, skulle på behaglig tidhållas innesluten på Sveaborgs fästning för att förmås till sannfärdig bekännelse». Rahms inspärrande hade haft den effekt, att han för fängelseprästen Hallenius samma år avgivit bekännelse, vilken Rahm likväl återkallat inför krigsrätten under förklaring att han varit till bekännelsen »föranlåten af längtan efter frihet», en längtan som bekännelsen likvisst ej förverkligat. Jämlikt en fånglista av d. 31 dec. 1798 funnos å Sveaborg 17 fästningsfångar, av dem 4 livstidsfångar, den äldste samme Anders Nordberg, som var antecknad redan 1793, nu alltså kvarhållen på 20 :e året, 12 viss tids fångar och 1 bekännelsefånge, Abraham Mittler, anklagad för ett i Wirmo år 1796 förövat mord å fänriken vid Åbo läns regemente Henrik Leonard Silfversvan.¹ Å en lista från juli 1802 äro antecknade 11 arrestanter och på en lista från december samma år likaså 11 arrestanter, vilkas behandling ankomme å krigsrätt på Sveaborg och 3 ditsända enligt order av överdomstol. En lista från d. 31 dec. 1806 upptar 3 arrestanter och ej mindre än 51 verkliga fästningsfångar, av dem 3 livstids- och 46 viss tids fångar samt 2 bekännelsefångar, den ena Pedri Snabb angiven för mord och den andra den redan 1798 eller 8 år tidigare antecknade

 

¹ Veterligen avgav Mittler aldrig bekännelse. Hans skuld till det påstadda mordet å Silfversvan förblev alltså outredd. Den motsatta uppgiften av GUSTAF ELGENSTIERNA: Ättartavlor, VII s. 240, är således sannolikt ej fullt korrekt. 

Abraham Mittler. Listor från 1807 angiva per d. 1 juni 23 arrestanter och 5 dömda fästningsfångar, per d. 1 juli 7 arrestanter och 4 allmänna arbetsfångar, per d. 1 aug. 23 arrestanter, 5 fästningsfångar och 6 allmänna arbetsfångar och per d. 1 sept. 10 arrestanter och 7 allmänna arbetsfångar.
    Att befälet var skyldigt även beträffande fångarna, oavsett dessas individuella halt, följa lag och överhetliga order bevisa åtskilliga konkreta fall av åtal mot befälspersoner. Så t. ex. hade den redan omtalade häktade furiren Johan Gustaf Rahm, en figur som uppenbarligen icke var förtjänt av misskund eller välvilja, samtidigt som han såsom misstänkt för misshandel och rån insattes på bekännelse, förklarats övertygad om att hava »förövat dobbel och spel, uppträtt överlastad, förskingrat manskapets honom betrodda avlöningsmedel, utbrustit i svordom och ohöviska utlåtelser» och härför hade Rahm ådömts böter motsvarande 26 dagars fängelse vid vatten och bröd, varvid tillika föreskrivits att »så länge Rahm» »hålles fängslig å fästningen» [d. v. s. såsom bekännelsefånge], »komme med verkställigheten av bestraffningen att innehållas». Sedan K. M:t av nåd sänkt det Rahm ådömda förvandlingsstraffet med 2 dagar, befordrade emellertid för tiden tjänstgörande fästningskommendanten Gutoffsky detta straff till omedelbar verkställighet. Häröver klagade Rahm och blev Gutoffsky med anledning av den förtidiga straffexekutionen fälld till böter överstigande det straff, vartill Rahm varit dömd.
    Bland arrestanterna på Sveaborg, vilka häktats för en mångfald olikartade, lindrigare och grövre brott — förvånande ringa antal sedlighetsförbrytelser; jag har antecknat t. ex. blott ett fallav tidelag — äro de allra flesta åtalade för rymning, förskingrande av uniform och stöld. Rymmarna gåvo sig i allmänhet i väg inåt fasta landet, förstörde eller sålde sin soldatmundering och sökte sedan genom stöld skaffa sig civila kläder och mat. Rymmarfärden ändade vanligen redan i Helsinge socken eller senast i Sibbo, Tusby, Esbo eller Kyrkslätt socknar. Domarna lydde merendels på spö, några varv gatlopp och vissa års tvångstjänstgöring vid militären eller fästningsarbete.
    Den omständighet, att en fånge blivit i tillfälle att rymma föranledde ofta åtal mot den, som handhaft den förrymdes bevakning och resulterade i stränga straffdomar. Sålunda blev soldaten vid Nordenstrahls kompani av Enkedrottningens livregemente Johan Adler åtalad för det han tillåtit två på behaglig tid till all.

 

mänt arbete dömda lösdrivare, Isaac Råberg och Ludvig Svart, att utan betäckning utgå till Stockhusudden, därifrån dessa sedan försvunnit, Råberg utan att senare anträffas, medan Svart efter någon tid anhållits och till fästningen återförpassats. Vaktsoldaten Adler anförde till sitt försvar, att en annan vakt, soldaten Prisko, sagt, att Råberg och Svart, som voro sysselsatta med renhållningen, hade rätt att utan betäckning röra sig inom fästningsområdet. Adler, dendär dock vid närmast föregående vaktavlösning erhållit en motsatt order, dömdes d. 10 mars 1789 av generalkrigsrätten medelst utslag, givet å Forsby bruk i Pernå, där denna överdomstol under då pågående kampanj sammanträdde, för sin försumlighet att arkebuseras, en straffdom vilken dock ej torde gått i verkställighet. — Ett annat fall. Soldaten vid Nordenstams kompani av Enkedrottningens livregemente Anders Stadig var angiven för att hava vållat arbetsfånges rymning. Krigsrätten dömde Stadig till gatlopp 3 varv, men krigshovrätten frikände den åtalade helt och hållet. I den slutliga K. D. förklarades det ligga soldaten Stadig till last, att han, som den ifrågavarande dagen 1807 fått sig tilldelat fästningsfångarna Sandholm och Est med befallning att dem bevaka under förrättande arbete vid Lilla varvet å Sveaborg, angående Sandholms flykt varken kunnat giva visst besked, när och huru Sandholm undankommit eller på vad ställe och avstånd Stadig, då sådant skedde, sig befunnit, varav således uppenbart var, att Stadig lämnat Sandholm utan ögonsikte samt följaktligen åsidosatt den vård honom varit anbefalld och ålegat. Emedan Sandholms flykt genom Stadigs vårdslöshet och försummelse tillkommit, dömdes denne m. st. a. 1798 års KrigsArt. kap. IX § 19 att undergå gatlopp 2 varv.
    Ett mål av annat slag utgörande i viss mån en cause célébre var följande. Då generallöjtnanten, generalen en chef i Finland, friherre Vilhelm Mauritz Klingspor enligt kunglig befallning d. 5 juni 1791 anställde generalmönstring med sjöartilleriregementet på Sveaborg och därvid reglementsenligt frågade gemenskapen, om till denna utgivits vad K. M:t och kronan bestodo, vilken fråga av honom flere resor upprepades, så hade han intet klart svar bekommit. Av den undersökning, som med anledning härav anställdes, ansågs framgå: att volontärerna Hans Femsko och Lars Weckman ordentligen svarat; att volontärerna Gran, Lindgren, Friman och Fram såsom endast finska språket mäktiga icke rätt förstått vad dem på svenska frågats; att volontärerna Norman och

 

Nyman till följd av vid mönstringen hastigt påkommen sjukdom varit från svars avgivande befriade; och att volontären Holmstedt befunnits behäftad med svag hörsel. Alla dessa blevo därför från tilltal befriade. Vidkommande återigen de 48 övriga, så befanns det visserligen, att dessa varit skyldiga att svara, men ej gjort detta, dock som detta skett, så sades det i utslaget: »mera af enfaldighet och oförstånd än upsåt», så ansågs jämlikt 1683 års KrigsArt. § 31 jfr 1685 års SiöArt. § 28, att de skyldiga envar borde avstraffas allenast med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd. K. M:t, under vars slutliga prövning straffdomen blev dragen, fann emellertid gott befria samtliga dömda från allt ansvar. Likväl som någon, då volontären Lindström arresterades, utlåtit sig därhän, att »om de gjort rätt, borde de alla lägga ner gevären och honom i fängelset åtfölja», anmodades tillika regementschefen »vid öppen parad allvarligen åtvarna gemenskapen att iakttaga lydnad och fullgöra vad i och för tjänsten dem varder av deras högre eller lägre förmän anbefalt och taga sig till vara för sådant, som av olovlig sammansättning kan hava avseende». Så slutade denna myteriunge.
    Ett mål av vida mindre omfattning och mera personlig natur och med personliga konsekvenser utspelades några år senare på Sveaborg. Borgmästaren i Helsingfors, lagmannen Fredrik Mattens hade på hösten 1805 givit stor bal hemma hos sig i staden. Under loppet av den briljanta festen — av vad orsak anges ej i handlingarna — hade ett uppträde förefallit emellan löjtnanten vid arméns flotta Carl Abraham Kreüger och fänriken vid Enkedrottningens livregemente Knut Robert Uggla. Dessa hetsporrar hade, såsom av undersökningen framgick, »hwarann med oqvädningar och mindre, skymfliga ord förolämpat, wartill Ugglan ännu gifwit Kreüger ett förklenligt slag». Krigshovrätten dömde, jämlikt stadganden i 5, 8 och 10 punkt uti Kgl. Förbudet mot dueller och slagsmål av d. 22 aug. 1682, vardera att böta och att vara tjänsten förlustig ävensom att, såsom i förbudet sades, inför rätten givas kriftlig och muntlig förklaring av stadgad lydelse: » Jag tilstår och bekänner thet jag med mine oförskiämde och obetäncksamme ord (gierningar) hafwer offenderat [Eder] och såsom jag här med tilstår sådant wara illa och oförswarligen af mig giordt, ty beder jag at[I] wille mig sådant förlåta och then oförrätt, som jag [Eder] ther igenom tilfogat hafwer, förglömma.» Därhos dömdes båda att hållas å Sveaborgs fästning 2 år med rätt dock att lösa

 

sig från det senare året med fixerat belopp ävensom att gemensamt betala vissa kostnader. De dömda ansökte båda hos Konungen om lindring av straffet, åtminstone så vitt dem ådömts fängelse, Krüger även under åberopande av sina klena hälsa. Endast kronans andel i böterna blev av K. M:t efterskänkt. Än engång sökte Uggla och Kreüger om strafflindring i nådeväg, men Konungen fann icke skäl bevilja annan nåd än »att de finge inberäkna dess innan domens utfärdande undergångna arresttid i de ådömda 2 årens fängelse». Så gestaltade sig epilogen till balen hos borgmästaren och lagmannen Mattens.¹
    Ett annat mål, där de agerande icke voro officerare av högre rang: Volontären Nils Gillström rapporterade, att volontären Anders Eklund d. 20 jan. 1778 på aftonen, då Gillström stod på post vid baracken invid kurtinhuset på Sveaborg, med anledning därav att Gillström anmodat korpralshustrun Maria Bergstedt att icke verkställa sina naturbehov invid baracken utan längre bort, överfallit, angripit och ofredat Gillström, varvid Eklund t. o. m. gett Gillström en kindpust så att denne fallit omkull, ävensom att korpralshustrun Bergstedt vid samma tillfälle med otidigheter bemött Gillström och lovat göra en konst (»skita») i postkarlen.Volontären Eklund förnekade sin skuld. Hustru Maria Bergstedt påstod, att hon varit ute för att intaga tvättkläder, då Gillström brutalt fattat tag i henne och ropat mot vaktbaracken: »korpral ut». I saken anställdes vid flera krigsrättssammanträden en grundlig rannsakan, varunder hördes ett flertal vittnen. Dessa besannade bullret och de fula orden. För att skingra januarikvällens mörker hade ett av vittnena t. o. m. försett sig med lykta och invid barackens förstutrappa undersökt terrängen och där funnit blöta fläckar, vilket Maria Bergstedt dock förklarade så att hon burit

 

¹ Carl Abraham Kreüger (f. i Lovisa 1781, son till tullförvaltaren i Lovisa och Helsingfors Kreüger och dennes hustru, född Cederhvarf) ägnade sig senare åt sjöfartsnäringen, dels såsom sjökapten dels såsom skeppsredare, År 1813 ingick han gifte i Tavastehus med Agathe Christina Vasenius. I äktenskapet föddes 4 barn, av vilka dock blott en son nådde vuxen ålder. Kreüger dog i Finland 1824. Knut Robert Uggla (f. 1778, son till ryttmästaren Carl Gustaf Uggla och dennes 2:dra hustru, född Werner, med vilken han sammanvigts å Haga gods i Janakkala) lämnade efter utståndet straff riket och gick i rysk tjänst, där Knut Robert Uggla avancerade till major. Under sin tjänstetid i Ryssland deltog Uggla i Kriget mot Turkiet 1809—10 och fälttåget mot Napoleon 1812, varunder han vid Smolensk blev sårad. Sina dagar slutade Uggla som pensionerad kronomagasinsförvaltare i Björneborg i Finland. Han var gift med friherrinnan Hedvig Sofia Lovisin, från Sverige. Äktenskapet var barnlöst. 

en vattenhink, varur under uppträdet spillts vatten. I sitt utslag konstaterade den blandade krigsrätten, det utrett blivit, att medan volontären Nils Gillström, såsom angivits, stod på post och härunder anhållit korpralshustrun Maria Bergstedt för det hon kastat sitt vatten utanför vaktmanskapets barack, hade Maria Bergstedt överhopat Gillström med skymford samt det volontären Anders Eklund härav tagit sig anledning att överfalla och knuffa Gillström så att denne fallit omkull. Volontären Anders Eklund dömdes att liv sitt mista. Så även Maria Bergstedt, i vilket henne ådömda straff skulle inbegripas det straff, vartill hon varit förfallen för det hon brutit mot de order, som utfärdats till bibehållande av snygghet, ordning och renlighet inom fästningen. Detta utslag var ej slutligt utan underställdes överrätts omprövning. Huru denna domstol såg saken är mig ej bekant, men man får väl anta, att därest överdomstolen var lika sträng som krigsrätten K. M:ts nåd även flödade rikligt till straffens lindring.
    Huru en, som det förefaller, ganska ringa sak kan vålla högst avsevärda och för de medspelande betänkliga konsekvenser, utvisar även ett annat mål. Den 18 maj 1776 underställde vederbörande krigsrätt på Sveaborg överdomstols prövning en rannsakan och ett utslag rörande volontären Eric Lind, angiven för att hava uppsatt sig emot order, visat sturskhet, olydnad och uppträtt otidigt emot löjtnanten Carl Gustaf Brummer. Den sist nämndes skriftliga angivelse var så lydande:

 

    »Förleden onsdag eller den 24 uti innevarande månad, befalte jag at under officeraren wid herr överste lieutenanten och riddaren Ehrenbills compagnie fouriren Claijhills skulle taga det den dagen tjenstfria manskapet af compagniet med sig, och ifrån staden afhemta de mounderingar, som för compag:t af skräddaren woro förfärdigade. Då Lind, som äfwen war tienstfri, af corporal Bong blef beordrad här till wara behielpelig. Men Lind infant sig icke då när de andra woro samladeh warföre fourier Claijhills å nyo skickade Hellman af samma compagnie och widare tillsäga Lind at genast infinna sig, för at med honom och det samlade manskapet straxt afgå till staden, men Lind som då warit uti ett marqventerie skolat swara, det icke angå honom och blef således borta.
    Underofficeraren tog då det manskapet han hade, och hämtade mounderingarne till compagniet sedan de woro återkomne och alla klädt på sig desse nya uniformer, kom fourier Claijhills på min befallning up till mig på min kammare med manskapet på det jag dås kulle få eftersee huru de passade på dem. Då Lind äfwen war bland deras antal underofficeraren raporterade mig då Linds sturskhet och

 

olydnad. Jag examinerade då saken och frågte Lind hwarföre han eij åtlydde de ordres honom woro gifwne. Då han swarade mig, att han eij behöfde gå nu efter han förra gången warit till staden med klädet till skräddaren. Och hwilcket sedermera befans wara osanning. Jag förehölt honom då sin olydnad, och frågade om han wisste hwad krigsarticlarne utsätter för straff för dem som sätta sig up emot ordres, dertil han swarade med en hetta och åtbörder som fullkomligen liknade ett raserie att han wisste krigs articklarne så väl som jag. Då befalte jag corporalen gå til wagten at derifrån hämta en dagg, medh wilken Lind kanskie skulle kunnat förmås at innehålla med sine spottska åtbörder och en annan gång lyda ordres. Men Lind som nu redan war som en rasande menniskja sprang ut på dören och up till herr överste lieutenanten Ehrenbills farstuga, dit jag äfwen med underofficeraren gick i tancka at få hos herr öfwerste lieutenanten raportera alt hwad som förelupet, men som öfwerste lieutenanten icke war hemma, så befalte jag Lind genast följa med mig, därtill han swarade at han eij geck ur stället, fast de ock togo lifwet af honom, han fattade derpå med båda händren uti ett i farstugan stående bord, i hwad afsigt wet jag eij wisst, antingen at med det samma slå till mig med, som är troligit eller at derigenom hålla sig fast, då tog jag honom i kragen och ledde honom, men under wägen kastade han sig framstupa, då det förargade mig at han skulle så tilltyga den nya uniformen derföre gaf jag honom en örfil då han änteligen steg up och gick med mig. Jag war dessutom rädd att han skulle rymma med den nya uniformen derföre förde jag honom up i min kammare, när han kom dit sade han at han eij toge emot något slag af mig, och att han nog kiände min rättighet huru långt den sträckte sig. Då befalte jag honom tiga. Hwartill han åter swarade neij, och at han eij behöfde tiga för mig, emedan han så wäl wore swensk undersåte, och att han så wäl skulle få niuta swensk lag och rätt till godo som jag, Widare begiärte han at få komma för krigsrätt, at få spöö, och komma uti arrest, hwilcket jag alt sammans låfwade honom. Då han ytterligare sade, det wara ganska wäl emedan han inför krigsrätten hade något som jag eij trodde honom om, at anföra som nog skulle klamma efter mig med flere owettiga ord, som jag eij så noga mins sedan befalte jag honom kläda af sig den nya mounderingen och taga den gamla på sig som jag efterskickat men dett wille han eij, utan jag måste befalla alla karlarne med wåld kläda af och på honom. Då de fådt den gamla mounderingen på honom gaf jag honom några slag med daggen och sade: Detta skall du få för det du rymde ur min kammare. Och sidst sedan wäbelen kommit till mig, hwilken jag efterskickat befalte jag honom reqvirera wagt som genast kom och förde således denna ursinniga menniskjan ifrån mig. Alt detta skiedde i närwaro af alt tienstfritt manskap af compag: och äfwen i någre officerares présence, hwilcka som åsyna wittnen härtill jag mig åberopar.»
    Sedan denna »diktamen» blivit för Volontären Lind »punctewis» uppläst, förklarade denne, att

 

    »han af de örfilar lieutenanten honom gifwit warit nästan ifrån sig och utan all sanssning, så han eij kan erhindra sig hwad derunder förelupit utom 2:ne omständigheter, nemligen: 1:o at han wäl begärdt krigsrätt, blifwa straffad, at gå i arrest samt 2:do at han gådt utur h. lieutenantens kammare i afsigt at kasta sitt wattn, men eij hördt sig återkallas hwarefter han sedt lieutenanten komma jemte sergeant Clayhills, hwarföre han intagen af frugtan för någon aga, lieutenanten honom förut i kammaren låfwat, sprungit upp till h. öfwerste lieutenant Ehrenbills rumm i afsigt at medelst sitt klagomål winna därigenom hos h. öfwerste lieutenanten någon rättelse och lindring i dett honom låfwade och tillämnade straff, men herr öfwerste lieutenanten har eij warit hemma, då h. lieutenant Brummer och sergeant Clayhills kommit äfwen uppföre trappan och bedt honom komma hem med sig, hwilcket Lind wägrat för fruchtan af dagga rus lieutenanten honom förut hotat med, men at han kastat sig på jorden nekade han, i öfrigith wad h. lieutenanten anfört om händelserne emellan herr lieutenantense gen kammare hwarifrån Lind utgådt och h. öfwerste lieutenant Ehrenbills rumm både på dit och återgåendet tilstod Lind dem wara sanningen likmätiga.
    Sluteligen sade Lind sig hwarcken med någon otidig hetta eller sturdska ord och åthäfwor på minsta sätt förolämpat herr lieutenanten. »

 

    Sedan allt detta antecknats till protokollet, skreds till vittnesförhör, varefter Fiskalen Adam Flodman formulerade sitt straffyrkande mot Volontären Lind.
    Krigsrätten avkunnade efter överläggning följande

UTSLAG

    »Regements krigs rätten har af undersökningen i detta mål inhämtat det volontairen Eric Lind, d. 24 sistl. i denna månaden wid pass kl. 1/2 tu efter middagen genom corporalen Bong på herr lieutenanten Brummers befallning fådt nödige ordres at genast gå till staden Hellsingforss at derifrån afhämta de för compagniet färdig giorde mounderingar, utan ock ytterligare derom påmint genom volontairen Hellman. Detta oachtadt har Lind i stället för at gå till staden enligt sine undfångne ordres begifwit sig med marqvetentaren Bergström åt Båkhollmen, hwarifrån han efter wid pas 2:ne timmars förlopp återkommit sedan det manskap som till mounderingarnes afhämtande från staden blifwit insändt äfwen tillbaka kommit. Hwarefter och då Lind med sin nya moundering wid upkomsten till h. lieutenanten Brummer på tillfrågan om ordsaken hwarföre han icke lydt orderne lämnat till swar at han sådant icke behöfde efter han förra gången fördt klädet till staden samt dessutom i ord och åthäfwor wist sturdskhet och otidighet i wredes mode emot herr lieutenanten då han förehållit Lind hans olydnad och sturdskhet.
    I anseende härtill finner krigsrätten rättwist, det bör Lind för detta sitt grofwa förhållande at hafwa satt sig emot ordres och wist otidighet

 

emot sin officer Till följe af kongl. siö artiklarnes 28 och 34 §§ lifwet mista. Hwilcket till kongl. armeens flottas öfwer rätt i ödmjukhet hemställes. Hwad angår h. lieutenanten Brummer så har äfwen vid undersökningen inlupit det han sträckt sin embets ifwer något längre än som wederbordt, öfwer hwilcken omständighet krigs rätten eij kan sig utlåta emedan detta såsom rörande en officer och dess förhållande i sitt embete enligit kongl. brefwet af d. 31 aug. 1739 hörer till öfwerdomarens utlåtande och af dömande hwarföre detta äfwen i ödmjukhet insändes till kongl. öfwer rättens egit bepröfwande. År och dag som föreskrifwit står.
    På kongl. arméens flottas regements krigsrätts wägnar.

P. G. BETHUN.
 

J. Bohlinder.»

 

    Uti sitt till Kungl. Överrätten den 3 juni 1776 inlämnade ämbetsmemorial anförde auditören Adam Flodman bl. a.:
    »Det egenteligaste iag, efter min oförgripeliga tanka, finner wara wärdt någon upmärksamhet, består först och främst derutinnan, at h. lieutenanten Brummer, på Linds första owettiga swar, icke genast lät föra honom i arrest. Sedan detta skiedt, så hade ock förekommits det uttryckande av sturskhet, som Lind sedermera wisade. Jemte denna anmärkning, infaller dernest äfwen den, at h. lieutenanten Brummers förhållande emot Lind uti h. överste lieutenanten Ehrenbills farstuga, då, efter h. lieutenantens egit anmälande wid underrätten, wankats örfiler m. m., icke warit så afpassadt, som tienstens wärdighet, i militaire i synnerhet, erfordrat. Jag kiänner inga författningar, som blott ställa en soldat för andra afstraffnings sätt, än lagar och förordningar förmå. Och som den af h. lieutenanten Brummer, wid detta tillfälle, nyttjade bestraffning derifrån ingalunda, till sin billighet, kan härleda någon grund, ty ser iag ej annat, än at h. lieutenanten äfwen härutinnan felat.
    Änteligen och för det tredie tror iag mig icke giöra misstag, då iag äfwen anmärker, att h. lieutenanten tillika försett sig derutinnan, at han med straff af daggen sielf sökt rätta fehl hwaröfwer vollontairen Lind wid behörig domstol begiarat rannsakning och underkastat sig straff efter lagarne.
    Så angelägit det är, at uti militairen bibehålla den nödwändiga subordination, lika så nödigt är det ock, at den samma på et behörigt och laglikmätigt sätt warder stadfästad, och icke dess fall i någor måtto befordradt genom mindre tjänlige mått och steg.
    At h. lieutenanten Brummer i sin ifwer werkeligen felat, tror jag mig således korteligen hafwa wist, så mycket mer, som hans förhållande hwarken är enligit med lagarne, ej heller kan lända till subordinations bibehollande, utan twärt om till befordra [n] de af dess undergång. Det underställes fördenskull i ödmiukhet, om icke h. lieutenanten Brummers förhastande antingen med någon tjänlig föreställning borde anses, eller ock efter beskaffenheten med något annat efter lagarne lämpatstraff.»

 

    Löjtnanten Brummer anhöll i sin den 23 dec. 1776 ingivna förklaring att få:
    »ödmiukast insinuera:
    1:mo At jag ej efter a[u] diteuren Flodmans tanka lätt föra Lind i arrest vid dess första sturska svar, härrörde deraf at jag trodde Lind genast vid mine alfvarsamme föreställningar skulle blifva varse sitt brått som jag honom då helt visst förlåtit om han derom bedit.
    2:do Hvad som hände i farstugun, var en följgd af dess continuerade sturskhet, emedan han, som regiments krigs rättens protocoll utvisar sprang ur min kammare, på sig hafvande den nya munderingen, hvilken jag ville hafva honom at kläda af sig; men då jag ej feck honom at släppa ett i farstugun varande bord, i hvilket han fasthölt sig nödgades jag med en örfil förmå honom härtil. Vidare under vägen til min kammare fecks den andra då han kastade sig i smutsen och ej mera ville gå. At jag i bägge desse fallen varit tvungen nyttia detta bestraffningssätt, onödet så skal heta, torde höglofl. kongl. öfwerrätten nådgunstigast finna.
    3:tio och för dett sista. Så betog Linds hela upförande mig all continance då han med våld måste afklädas och under hvilken tid han hotade at knäppa mig, så at jag då lefde i den öfvertygelsen at jag som disponent af compag:t väl kunde äga rättighet, at med daggen tysta munnen på honom; Hälst det är bevisligit at öfver alt sådane bestraffning äro brukelige.
    För öfrigit är denna sak i sig sjelf så beskaffad, at jag i all min lifstid ej kan nog till mitt försvar förklara mig. Utan hemställer altsammans allerödmiukast i höglofl. kongl. öfwerrättens högrättvisa godtfinnande, hvad fölgden blir, om en officer altid för det, som i soldatens tanka, sker emot dess rättighet, skulle blifva dragen för rätta. Då tror jag säkert subordination, efter herr a [u] diteuren Flodmans tanka, skulle försvinna, emedan jag ej kiänner någon annan grund til den samma än at en underhafvande skal lyda sin förman, men åter skal en förman lyda en underhafvande, då har herr auditeuren Flodman rätt i det han påstår at mitt förhållande bidragit til befordrande af subordinationensundergång.»

 

    Huru åtalet mot löjtnanten Carl Gustaf Brummer avlupit ärbmig icke bekant, men Brummers meritförteckning¹ ger vid handen, att han även efter 1776 fortsatt på den militära banan.

 

¹ Ur svenska arméns pensionskassas meritband no 24 s. 17: »1776—1778, Tjänstgörande till lands. 1779, Kommenderad 'en Seconde' med fregatten Sprengporten på en konvoj expedition till 'Spanska sjön'. 1780—1781, Tjänstgörande till lands. 1782, den 6 mars Med Kungl. Maj:ts nådigste permission gått uti Kungl. fransk tjänst och som 'Lieutenant de Vaisseau' kommenderad på örlogsskeppet de Zodéaque i den förenade Kungl. franska och Kungl. spanska flottan under generalen Don Louis de Cordovas befäl. Med samma flotta bevistat Gibraltars 

    I det jag anfört, hava inga stora frågor berörts. Men det har visat, att man t. o. m. vid krigsdomstolarna även i avseende å petitesser förfor med stor grundlighet. Och det har kanske jämväl varit ägnat att visa dåtida människors temperament och ge oss en bild av vardagslivet på Sveaborg.

 

belägring och sjöslaget den 20 oktober emellan bemälta flotta och den Kungl. engelska under amiral Hoves befäl, varvid jag blev legerte blesserad. 1782, den 30 nov. Utnämnd av konungen i Frankrike till Riddare av orden 'du meritemilitaire'.
    Sveaborg den 13 november 1784.

Carl Gustaf Brummer.»