FRÅN KRIGSRÄTTERNA PÅ
SVEABORG UNDER SVENSKA
TIDENS SISTA DECENNIER.
AV
FÖRUTV. JUSTITIERÅDET PROFESSOR O. HJ. GRANFELT.
I urgammal tid åvilade landets och köpstädernas befolkning allmän värnplikt, d. ä. skyldighet att på landsherrens (WestGL.), folklandsherrens (WestmL.), konungens (UplL.) eller stadsstyrelsens bud (StL. KonungsB. XV § 12) personligen vid fiendeinfal leller uppror medverka till landets eller stadens försvar eller t. o. m. att draga ut i fält eller på sjötåg, »härnad». Vid sidan av bondehären och stadsborgaruppbådet funnos emellertid redan i en mycket tidig tid även värvade trupper, hovfolket, hovmännen, riddare och svenner i konungens och enskilda höge »herrars» eller »soldnärer» i städernas tjänst. De svenska landskapslagarna innehöllo emellertid bestämmelser ej allenast angående den urgamla värnplikten och dess fullgörande utan jämväl om de påföljder, vilka drabbade den, som undandrog sig dess fullgörande. Sålunda anges i ÖstGL. RæfstaB. (II) att högmålsbrott skulle handläggas inför konunganämnden och som högmålsbrott betraktades säkerligen redan då de förbrytelser, åt vilka sedermera LL. ägnar ett skilt kapitel (XVII) i KonungsB. handlande om »hans plicht som rymer undan Konungs Baner». Det samma gäller ock brott innefattande uppror eller crimen læsæ majestatis, angivna uti samma lags — såsom ock i StL:s (VII) — HöghmålisB. (VIII): »Hwar som reisir Här a moth Konunge, eller Rikesins Herra, eller Forsath gör -- eller gör noghra Waldsgerninga eller orätt, medh brefwom, radhom, gerningom eller hielp: Tha ägher han mista Jord och Gotz, och Lijf —.» (Jämf. StL. HögmålesB. VI o.VII). Förvisso funnos även redan under vikingatiden speciella