Återkallat, men dock gällande testamente. Återkallelse av testamente kan enligt lagen om testamente 2 kap. 5 § ske i vilken form som helst. Det fordras blott, att testator »otvetydigt givit till känna, att förordnandet ej längre var uttryck för hans yttersta vilja».1 En vanlig och i sagda lagrum omtalad form av testamentes återkallelse är upprättande av nytt testamente. I EKEBERG och GULDBERGS edition av testamentslagen anföres å s. 79 härom följande:
»Återkallelse genom nytt testamente lärer framdeles liksom hittills företrädesvis komma till användning, då arvlåtaren önskar sätta nya förordnanden i de återkallades ställe. Om härvid reglerna angående testamentsformen åsidosättas, kan uppenbarligen det tilltänkta testamentet ej bliva gällande, till den del det innehåller nya förordnanden. Utan hinder därav bör emellertid laga verkan tillmätas rättshandlingen, i vad den innefattar återkallelse, om det nämligen kan antagas bäst överensstämma med arvlåtarens önskningar, att den i varje fall får gälla såsom sådan.»
I fortsättningen behandlas under rubriken »Återkallelse eller bekräftelse» det fall, att en avliden person efterlämnar två på skilda tider upprättade testamenten. Framställningen avser såväl det fall, att de två testamentena till innehållet helt och hållet överensstämma, som det fall, att de delvis överensstämma men delvis strida mot varandra. Det blir då »en fråga angående tolkningen av det sist upprättade testamentet, huruvida det tidigare är att betrakta såsom i sin helhet återkallat eller om det är att anse såsom bekräftat till den del de båda förordnandena äro till innehållet överensstämmande, eller om meningen får anses vara att det tidigare förordnandet skall gälla även såvitt det strider mot det senare, för den händelse detta av en eller annan anledning ej kan vinna tillämpning. I rättspraxis har framträtt benägenhet att i tvivelaktiga fall anse det tidigare förordnandet vara bekräftat till den del överensstämmelse föreligger, men i övrigt vara återkallat.»
Avgörandet beror alltså på vad som må antagas vara testators vilja. Denna är ju enligt sagda lag 3 kap. 1 § huvudnormen beträffande testamentes tolkning. Även ifråga om den inbördes giltigheten mellan flera testamenten bör därför testators vilja vara avgörande. Såsom testators vilja torde i förevarande avseende böra, åtminstone närmast, ifrågakomma den vilja, som testator haft vid tiden för testamentets upprättande
och sedermera under sin livstid. I andra hand torde emellertid hänsyn böra tagas även till vad testator skulle ha velat, om han känt till den kanske helt ändrade situation, som föreligger då efter hans död testamentet skall tillämpas.
Rättsförhållandet, när två testamenten föreligga, kan kompliceras därav, att det senare testamentet visar sig vara ogiltigt eller overksamt och förty ej kunna vinna tillämpning.1 I sagda fall torde läget böra betraktas på följande sätt.
När testator genom det senare testamentet ger tillkänna, att det tidigare testamentet ej längre är uttryck för hans yttersta vilja, tar han säkerligen för givet, att det senare testamentet skall bliva gällande. Att så ej skulle bli fallet, måste för testator, då han upprättar det senare testamentet, te sig såsom så osannolikt, att han ej själv har anledning att tänka över, huru han i dylikt fall skulle vilja ha det ordnat beträffande rätten till hans blivande kvarlåtenskap. Om emellertid en sådan enligt testators egen uppfattning så gott som utesluten situation likväl skulle inträffa, måste man, för att kunna bedöma rättsfrågan, söka bilda sig en uppfattning om huru testator, därest han vid tiden för upprättandet av det senare testamentet eller därefter under sin livstid verkligen skulle tagit ståndpunkt till frågan, antagligen skulle hava resonerat.
Sannolikt skulle han ha betraktat saken så här. Jag har att välja mellan två olika alternativ, nämligen: 1) tillämpning av det äldre testamentet, och 2) tillämpning av lagens arvsrättsbestämmelser. Det tidigare testamentet har ju en gång varit uttryck för min yttersta vilja. Genom mina båda testamenten har jag ådagalagt, att jag icke önskar tilllämpning av lagens arvsrättsbestämmelser. Den som, utan att hava tillfälle att fråga mig själv om saken, söker bilda sig en uppfattning om vilketdera av de två alternativen, som jag för min del skulle hava föredragit, bör därför inse, att jag säkerligen skulle hava föredragit det tidigare testamentet framför lagens arvsrättsbestämmelser.
På grund av vad sålunda anförts torde in dubio böra antagas, att testator skulle hava föredragit tillämpandet av det tidigare testamentet. Det upphävande därav, som innefattas i det senare testamentet, måste alltså in dubio anses hava skett allenast under förutsättning av, att det senare testamentet verkligen bleve gällande.
Det här sagda utesluter givetvis ej, att sådana omständigheter kunna föreligga, att testator sannolikt föredragit lagens arvsrättsbestämmelser framför det tidigare testamentet. Detta torde i regel kunna vara fallet allenast om närmare arvinge finnes. Att testator skulle vilja tillgodose avlägsnare skyldemän eller allmänna arvsfonden hellre än dem, som ihågkommits i det tidigare testamentet, är mindre sannolikt.
Av det sålunda anförda torde följa att, om det tidigare testamentet
återkallats genom det senare testamentet, men detta icke skulle vara tillämpligt, det tidigare testamentet skall in dubio, oavsett återkallelsen, bliva gällande.1
Om alltså ett genom senare testamente återkallat tidigare sådant under vissa förhållanden bör gälla även såvitt det strider mot det senare, bör, såsom ovan framhållits, det tidigare testamentet med ännu större skäl gälla i den mån testamentena överensstämma med varandra. Om en person ihågkommits i båda testamentena med en och samma förmån, bör han givetvis erhålla densamma. Om förmånerna hava olika stora värden, bör testamentstagaren erhålla vad som tilldelats honom i det tidigare testamentet, i den mån detta ej överskjuter värdet av vad han skolat erhålla enligt det senare. Att förmånen i det ena fallet har formen av legat och i det andra fallet är ett legat av annat slag eller utgöres av andel i kvarlåtenskapen, torde härvidlag ej böra spela någon roll.2
Värdet av ett legat eller en andel i kvarlåtenskapen kan det vara vanskligt att bedöma förrän boutredningen fortskridit så långt, att ej blott legaten kunna verkställas, utan även i övrigt boet är berett för arvskifte. Om förmånernas inbördes värde är avgörande för testamentstagarens rätt, torde domstolen därför böra föreskriva allenast vilken norm, som skall gälla, och låta det bero på särskilt mål angående verkställighet av legat eller angående arvskifte vilken förmån, som med hänsyn till resultatet av boutredningen skall tillkomma testamentstagaren.
Av det anförda framgår, att ett testamente, som en gång återkallats, likväl kan under vissa förhållanden ånyo bli gällande. Även eljest kan det eventuellt tjäna till upplysning i fråga om tolkningen av annat testamente. När ett testamente återkallas, kan det därför vara lämpligt, att detsamma ej förstöres utan bevaras för att finnas till hands, om mot förmodan ett senare testamente ej skulle bli gällande. Det återkallade testamentet bör dock lämpligen förses med påskrift, att det är
återkallat under angivande av när och huru detta skett. Emellertid kunna understundom omständigheterna vara sådana, att det återkallade testamentet helst icke bör bliva onödigtvis känt. I så fall kan det tänkas, att testamentshandlingen anförtros åt någon utomstående förtroendeman med uppdrag att tillhandahålla detsamma, dock endast om och i den mån omständigheterna skulle därtill föranleda. Om i ett dödsbo anträffas ett testamente, som är återkallat eller eljest förefaller vara betydelselöst, bör det därför ej förstöras. Försåvitt dess betydelselöshet ej är alldeles uppenbar bör det framläggas och ev. bevakas eller på annat sätt upplysning om detsamma lämnas till alla vederbörande. Om så ej sker, och det sedan skulle visa sig, att testamentet kunde ha varit av betydelse, torde den, som undanhållit detsamma, kunna bli skadeståndsskyldig samt, om han förnekat testamentshandlingens tillvaro, kunna vara förfallen till straff för bedrägeri eller, om han beedigat bouppteckningen, för mened.
Gerhard Tauvon.