DEN ISLÄNDSKA RÄTTENS

UTVECKLING SEDAN ÅR 1262.

 

AV

PRÓFESSOR OLAFUR LÁRUSSON.

 

Ämnet för detta mitt föredrag¹ skall vara det att ge en kort överblick över den isländska rättens utveckling sedan år 1262; det året är nämligen betydelsefullt som gränsår i Islands historia. Islänningarna gåvo sig då för första gången under en konungs välde, och det en utländsk konung, Hakon Hakonarson, Norges konung. Därmed var landets forna styrelseskick tillintetgjort; fristaten, som då hade ägt bestånd i 332 år, förintad. Denna betydelsefulla förändring i landets statsskick blev ganska ödesdiger för folkets hela senare historia, och bland annat dröjde det inte länge, förrän den hade till följd en fullkomlig omvälvning i dess rättsskipning.
    Det står inte omtalat, att några förändringar i landets lagstiftning skulle ha gjorts på Alltinget 1262, samtidigt som landets befolkning underkastade sig konungen. Bland de villkor, som islänningarna satte för sina förpliktelser gentemot konungen, är ett, som generellt berör landets lagar. De förbehöllo sig, att konungen skulle låta dem »hava isländsk lag». Denna detalj i överenskommelsen mellan konungen och islänningarna har man uppfattat på något olika sätt. Man kan säga, att allmänna åsikten har varit den, att islänningarna därmed skulle ha förbehållit sig, att deras gamla nationella rätt, Grågåsrätten, skulle behålla sin giltighet framdeles, och att konungen skulle ha förpliktat sig till att icke ändra landets lagstiftning. Denna åsikt tycks mig ej äga fog för sig. Islänningarna måste ha haft klart för sig, att den nya faktor, som upptagits i landets styrelseskick, kungamakten, måste oundvikligen snart leda till vissa förändringar i landets lagar, och att det då icke kunde komma i fråga, att Grågås behölle sin giltighet fullkomligt oförändrad. Det förefaller mig naturligast att förstå detta stadgande på så

 

    ¹ Jfr SvJT 1950 s. 77.

   16—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

sätt, att islänningarna förbehöllo sig, att konungen i sina mellanhavanden med dem skulle följa landets lagar, och då förmodligen de lagar, som gällde vid varje tidpunkt, och att de samtidigt förutsatte, att Island ständigt skulle utgöra ett särskilt lagstiftningsområde, äga sin egen isländska lag.
    Men hur man än uppfattar detta stadgande i förbundsakten, så är det säkert, att under de närmaste decennierna efter 1262 gjordes väsentliga förändringar i det isländska folkets lagar, och det var kungamakten, som tog initiativet till dessa ändringar.
    Just vid denna tidpunkt var kungamakten i Norge starkare än någonsin förr. Det långvariga inbördeskrig, som hade pågått ända från konung Sigurd Jorsalafars död, 1130, slutade med hertig Skule Bårdssons fall, 1240, och det slutade med fullkomlig seger för kung Sverres ätt, men denna seger var kungamaktens seger över landets forna hövdingeklass. Denna framgång för kungamakten hade till följd, att kungarna började ta mera befattning med lagstiftningsfrågor än de dittills gjort. Konung Hakon Hakonarson begynte detta verk under senare delen av sin regeringstid, men huvudarbetet utfördes av hans son och efterträdare, konung Magnus, en av de märkligaste och verksammaste lagstiftare, som existerat i Nordens länder, men så fick han också tillnamnet »Lagaböter». Konung Magnus lyckades utföra det storverket att skapa rättsenhet i hela Norge, långt innan detta lyckades i Danmark eller Sverige. Jag skall icke här relatera konung Magnus' revision av Norges lagar. Blott det vill jag erinra om att den utfördes i två repriser. Den första var bearbetningen av de gamla norska landskapslagarna under åren 1267—1269, som slutade med att konungen inte kunde få sin nya lagbok för Frostatingslag antagen på grund av motstånd från ärkebiskopen. Den senare reprisen omfattar stiftandet av landslagen under åren 1271—1274. — Den isländska rättens utveckling beröres av denna uppdelning så till vida, som konung Magnus lät sammanskriva två lagböcker för Island. Den ena av dessa svarar till förra skedet av konungens lagstiftning för Norge, den andra motsvarar senare skedet.
    Den förra lagboken sändes till Island år 1271 och förelades Alltinget till godkännande. Tinget (mottog den illa. Första året blev endast en av dess balkar, tingfararbalken, och två kapitel ur ärvdabalken, antagna. Till fullo antagen blev boken inte förrän två år senare, 1273, och då endast på tillskyndan av isländska

 

hövdingar, som voro konungens handgångne män. Tyvärr är det oss obekant vad det var, som vållade islänningarnas motstånd mot bokens godkännande, vad det var i den, som inte tilltalade dem.
    Denna lagbok fick namnet Järnsida. Den existerar ännu, visserligen endast bevarad i en enda handskrift. Den handskriften är inte ens fullständig. Det är en lakun i den, som motsvarar 3 eller 4 blad. Det är dock blott en liten bråkdel av boken, som där har gått förlorad, och vi kunna trots denna förlust göra oss klart reda för bokens form och dess källor. Man kan till och med, med rätt stor sannolikhet, rekonstruera innehållet i det som stått att läsa på de förlorade bladen, och bestämma källorna därtill.
    Den senare lagboken blev sänd till Island sommaren 1280. Den kallas Jónsbók efter lagmannen Jón Einarsson, som medförde den till hemlandet och högst sannolikt har varit en av dess huvudredaktörer. Boken förelades Alltinget till samtycke året 1281. Det vill sig så väl, att vi ha en samtida källa, som upplyser om det mottagande boken rönte på Alltinget: Biskop Árni Thorlákssons saga. Tre stånd, präster, handgångne män och bönder, hade gjort sina observanda till boken, var för sig, och sagan redogör för anmärkningarna från två av dem, präster och bönder.
    Prästernas observanda syfta i de flesta fall till att som bäst trygga kyrkans rätt gentemot den världsliga makten. Man kan säga, att i dem röjer sig en bestämd tendens, och att prästernas motstånd mot boken har varit ett led i den hårda kamp, som denna tid fördes i Norge mellan ärkebiskopen i Nidaros och den förmyndarregering, som då utövade kungamakten där i landet. I böndernas anmärkningar kan man däremot inte se att någon bestämd huvudtendens röjer sig. De klandra åtskilliga enstaka detaljer i boken, av vilka de flesta angå jordrätten, men annars äro de heterogena och mestadels bagatellartade. Det är särskilt värt att observera, att det ingenstans i dessa anmärkningar kommer fram någon önskan om en allmän återgång till landets forna rätt, Grågåsrätten. Debatterna på tinget tycks ha blivit ganska heta. Resultatet blev dock det, att boken blev antagen som lag, med undantag av några få kapitel. Av handskrifterna till Jónsbök kan man något sluta sig till, vilka dessa kapitel ha varit.

 

    Sålunda blevo två nya lagböcker efter varandra införda på Island under de två närmaste decennierna efter att landet hade underkastat sig konungen. Med deras ikraftträdande var den forna nationella rättens utveckling avbruten. Grågås vek för dem och miste sin giltighet. Men hurudan var den rätt, som de hade att sätta i stället?
    Järnsida är uppenbarligen utarbetad efter mönstret av en norsk lagbok, som nu ej längre finns bevarad, sannolikt antingen Gulatingsboken från 1267 eller Frostatingsboken 1269. Denna lagbok har varit en sammanarbetning av de äldre Gulatings- och Frostatingslagarna, de flesta bestämmelserna i den äro tagna ordagrant ur dessa äldre lagar. Men denna norska lagbok har dock ej varit den enda källan till Järnsida. Dennas redaktörer ha också begagnat Grågås. I 24 av bokens 141 kapitel finnas bestämmelser, som hämtats ur den forna isländska rätten, varförutom man kan förutsätta, att lakunen i handskriften haft ett innehåll, som stammar därifrån. Det norska materialet är dock helt övervägande i boken, och detta har stått klart även för den tidens människor. I samtida källor omnämnes Järnsida som »norsk lagbok», och den rätt boken innehåller som »norsk lag».
    Vid utarbetandet av Jónsbók har man gått mycket omsorgsfullare till väga än i fråga om Järnsida. Dess huvudkälla är kung Magnus' landslag. Mycket av dess innehåll är taget därifrån så gott som oförändrat. Den följer också i huvudsak landslagens uppdelning på balkar och kapitel. Dock fattas en balk ur landslagen i Jónsbók, ledungsbalken, men å andra sidan finnas två balkar i Jönsbök, som icke finnas i landslagen, sjörätten, som till största delen är tagen ur konung Magnus' stadslag, och en kort balk om borgarplikt mot konungen, vilken i huvudsak är en nyskapelse. Det har dock större betydelse, att Grågås mycket oftare begagnats som källa till Jónsbók än som källa till Järnsida. Den har begagnats som direkt källa i 105 av bokens 251 kapitel, utom det, att den på somliga andra ställen är indirekt källa, eftersom i Jönsbök ha upptagits bestämmelser ur Järnsida och landslagen, som kommit in i dem ur Grågås, ty säkert är, att Grågås i vissa avseenden är landslagens källa. När Jónsbók blev antagen som lag, fick därför mycket ur den äldre rätten giltighet på nytt.
    En del forskare ha påstått, att med antagandet av dessa båda

 

lagböcker skulle ha skapats full rättsenhet mellan Norge och Island. Enligt min mening har denna åsikt icke fog för sig. Först och främst visar konungens handlingssätt vid deras lagfästning, — det att han lägger fram båda två för Alltinget och begär dess samtycke, — att han till fullo erkänner Island som ett särskilt lagstiftningsområde, som har sin lag för sig. En jämförelse mellan Jönsbök och landslagen visar också tydligt den särställning, som Island i detta hänseende intog bland konungens länder. Konung Magnus syftade vid landslagens utformning till fullkomlig rättsenhet i Norge. Hela Norge skulle ha samma lag, i stället för att vart landskap förut hade haft sin egen lag. Men formellt byggde han ännu på den forna landskapsindelningen. Han utgav inte en bok för hela landet, utan varje landskap fick sin egen bok. Den hette fortfarande Gulatingsboken i Gulatingslagen, Frostatingsboken i Frostatingslagen o. s. v. Enhetlighet uppnådde han med att låta alla dessa böcker vara likalydande. Endast ett kapitel i tingfararbalken var särskilt för varje landskap, men där var det också ofrånkomligt att ha särbestämmelser för vart lagting. Detsamma gällde om den lagbok, som han sände till Färöarna. Den var fullständigt likalydande med de norska; där uppstod ömsesidig rättsenhet. Jónsbök var däremot icke likalydande med norska landslagen. Den avviker från den norska i en mängd detaljer, avviker i såg hög grad, att alla skulle förstå att här icke är fråga om samma bok. Här är alltså icke tal om någon rättsenhet. Däremot skall det inte förnekas, att med införandet av dessa lagböcker ägde rum en mycket omfattande reception av norsk rätt på Island, på somliga områden, såsom på straffrättens och rättegångens gebit, närapå total reception. Där skulle man kunna påstå, att den forna rätten fullständigt utplånades.
    Av vad som här sagts framgår, att Järnsida fick en mycket kort giltighet, blott åtta till tio år. Jónsbók, däremot, hade en lång framtid för sig och var i många sekler islänningarnas huvudsakliga rättskälla. Oviljan mot boken försvann inom kort, så mycket hellre som den från böndernas sida snarare torde ha berott på ovilja och misstro mot kungamakten än därpå, att det skulle vara fråga om egentlig kritik mot själva lagboken. Under några sekler torde Jónsbók ha varit den mest lästa boken på Island. Den norske humanisten Absalon Pedersön Beyer omtalar vid mitten av 1500-talet, att det var sed på Island att låta

 

unga män lära lagboken utantill, och allmänt tycks det ha varit, att ynglingarna fingo lära sig läsa med hjälp av lagboken, och man vet, att så sent som ca 1670 lärde den sedermera kände lagmannen Påll Jónsson Vidalín att läsa med hjälp av den. Fastän boken kom ut i tryck redan 1578, existera ännu mer än 100 handskrifter av den, skrivna före denna tidpunkt. När det led fram på 1500- och 1600-talen, började folk finna åtskilligt i boken svårbegripligt. Då uppstod Islands första juridiska litteratur, som nästan helt rörde sig om Jönsbók; den bestod huvudsakligen av förklaringar till bestämmelserna i denna. Denna litteratur är tämligen omfångsrik, och många bidrogo med sin skärv till den, lagmän och sysslomän, präster och bönder. Mycket få av dessa skrifter ha givits ut i tryck, men en del av dem finns i många handskrifter, vilket bär vittne om det intresse, som folk har hyst för detta vetande. Under 1600-talet voro planer å bane på en revision av Jönsbök. Upphovsmannen därtill var lagmannen Gísli Hákonarson, som fick en av de lagkunnigaste männen i landet, sysslomannen Thorsteinn Magnusson, till att ge sitt utlåtande om vilka av lagbokens bestämmelser, som behövde ändras, och på vad sätt de borde ändras. Denna skrift av Thorsteinn Magnússon existerar ännu i handskrifter, så ock hans förslag till en ny tingfararbalk, men närmare sin lösning kom aldrig denna fråga.
    Jónsbók har aldrig i sin helhet blivit försatt ur kraft. En mängd enstaka bestämmelser i den ha blivit ogiltiga genom nya relagar, och en mängd andra bestämmelser ha blivit föråldrade och räknas därför inte längre för gällande lag. Men somliga av dess stadganden äga ännu full giltighet. I den nyaste editionen av isländska lagar, vilken omfattar de lagar, som ägde giltighet år 1945, ha stycken ur 56 kapitel i Jónsbók upptagits som gällande lag. Flertalet av dessa stadganden röra lantbruksfrågor, såsom nyttjanderätt, strandrätt, märkning av fänad, boskaps åverkan o. s. v. Det torde vara rätt sällsynt hos andra folk, att så gamla lagar ännu gälla, och likväl äro de flesta av dessa stadganden äldre än Jónsbók, ty de ha upptagits i denna oförändrade ur Grågås, och man kan därför rentav säga, att något av den forna fristatens rätt ännu lever kvar på Island.
    Vid ungefär samma tid, som Järnsida och Jönsbök blevo införda, skedde ännu en omvälvning i den isländska lagstiftningen. Det var på kyrkorättens område. År 1275 antogs en ny »kristen-

 

rätt» (kyrkolag), som biskop Árni í Skålholt hade utarbetat. Därmed blev den gamla »kristenrätten», vars upphovsmän voro biskoparna Thorlákur och Ketil, avskaffad, efter att ha gällt sedan tidigt på 1100-talet. Denna kyrkolag överensstämde föga med den kanoniska rätten och var därför otillfredsställande, enligt de krav på oberoende, som kyrkan ställde under senare delen av 1200-talet. Árni biskops »kristenrätt» liknar i många avseenden den norska kyrkolag, som ärkebiskop Jón stiftade vid ungefär samma tidpunkt. Dock har biskop Árni även begagnat Thorlåks och Ketils »kristenrätt» som källa i några detaljer.
    Efter den stora omvälvning i den isländska rätten, som nu beskrivits, vidtog en lång period av stillastående, åtminstone vad lagstiftningen beträffade, och denna varade ända till fram på 1500-talet.
    Varken Jónsbók eller konung Magnus' landslag innehålla några bestämmelser om den lagstiftande makten. I Norge blev följden den, att lagtingens befogenhet att stifta lag bortföll. Konungen var ensam lagstiftare. Om konungen utfärdade något särskilt lagbud, kallades detta för »rättarbot» (det vill säga: rättsbot, rättsreform). Under åren 1294—1314 utfärdade konungen tre »rättarböter» för Island. De utgöra ett slags supplement till Jónsbók och äro delvis tillkomna för att avhjälpa brister, som islänningarna ansågo finnas i boken, och som de hade framfört anmärkningar mot i debatten om lagboken på Alltinget 1281. Men annars äro de lagbud, som konungen utfärdade för Island under hela denna period, ytterst få, så få att man kan räkna dem på fingrarna, och dessutom alla av ringa betydelse. Detta visar, att konungen under denna tid inte har hyst något större intresse för isländsk lagstiftning, och detsamma kan sägas om konungens ställföreträdare i landet. En givande skatteuppbörd tycks ha varit huvudintresset för dem. Man ser sällan några tecken till att de befattat sig med lagstiftningsfrågor.
    Redan på trettonhundratalet blev det brukligt, att folk förde in konungens »rättarböter» i sina lagbokshandskrifter, och många läto sig då inte nöja att där införa isländska »rättarböter» utan togo också med åtskilliga norska sådana, som aldrig hade vunnit laga kraft på Island. När detta hunnit bli allmänt, har folk börjat uppfatta dessa »rättarböter» som gällande lag och grunda domar på dem. Dock kommer stundom fram kritik mot giltigheten av dessa norska »rättarböter» på Island. I ett stort arvs-

 

mål i slutet på 1400-talet grundade den ena parten sina krav på en norsk »rättarbot» av 2 maj 1313, men med lagmansdom, som senare stadfästes av Alltinget, fälldes utslaget, att denna »rättarbot» vore ogiltig, eftersom den aldrig blivit påbjuden på Island. Med dylikt bruk av norska »rättarböter» blev alltså norsk rätt ytterligare introducerad på Island, visserligen inte i särdeles stor skala, ty dessa »rättarböter» äro ganska få och obetydliga. Men i övrigt var denna metod betänklig. Sannolikt har den uppstått ur åsikten, att de lagar, som konungen påbjöd, skulle automatiskt gälla för alla hans länder och undersåtar, men denna tanke skulle sedan komma att vålla mycken förvirring i isländsk rätt.
    De norska lagtingen miste sin lagstiftande makt, och man skulle kunna förmoda, att det hade gått på samma sätt för Islands Allting. Men det blev inte så. Islänningarna ansågo, att Alltinget hade befogenhet att stifta lag, både i samarbete med konungen och ensamt. Den åsikten kommer rätt ofta fram, att konungens lagbud äro giltiga blott under den förutsättningen, att Alltinget ger sitt samtycke till dem, och det finns exempel på att Alltinget ömsom annullerade kungliga förordningar, ömsom ändrade dem. Må vara att det stundom kan ha brustit något i att konungens påbud blivit förelagda Alltinget men att befolkningen ändå hållit till godo med dem och betraktat dem som gällande lag, men ända fram på 1600-talet kan den åsikten förmärkas, att konungen inte kan föreskriva landet lagar utan Alltingets samtycke.
    Å andra sidan stiftar Alltinget självt lag på egen hand och utan konungens medverkan. Tillvägagångssättet vid detta tingets lagstiftning var av något speciell natur. Dessa tingsbeslut benämndes icke lagar utan domar och voro avfattade i domsform. I och för doms avkunnande framlades för domstolen icke ett konkret tvistemål mellan bestämda parter, utan en fråga av allmän natur om det, huru med det eller detta målet skulle förfaras enligt lag. Domstolen fällde sitt utslag i saken, och den regel, som därmed fastslogs, följdes sedan, man hänvisade till domen som till gällande lag, och senare domar grundades på denna. Domen var alltså en resolution av fullkomligt lagstiftande natur. Det var inte enbart Alltinget, som avkunnade dylika generella domar. De avkunnades ofta på häradstingen. Ibland avsågo de något inomhäradsmål och betraktades då som bindande för det häradet, även om man icke hade fått Alltingets

 

samtycke. Men ofta rörde de sig också om allmänna frågor och fälldes med det förbehållet, att Alltingets godkännande skulle sökas, men det finns också exempel på att domar, som endast hade dömts på häradsting, tillämpades som om de vore lagar, vilka gällde för hela landet. Det finns ännu kvar en mängd sådana domar av generell natur. De innehålla nästan allihop antingen förklaringar till bestämmelser i Jónsbók, som ansågos tvetydiga eller svårbegripliga, eller tillägg till densamma, d. v. s. regler för angelägenheter, om vilka den saknade bestämmelser. På detta sätt utvecklades Jónsböksrätten på inhemsk, nationell grundval. Bruket att döma dylika domar av generell innebörd torde ha uppkommit kort efter att Jónsbók blev införd, och det höll sig kvar till fram emot slutet av 1600-talet. Jämväl under de första decennierna efter det enväldet införts, avkunnades ännu några dylika lagstiftande domar.
    Vid mitten av femtonhundratalet genomfördes kyrkoreformationen på Island. En av dess konsekvenser var att kungamakten blev avsevärt mycket starkare, än den tidigare hade varit. Konungen fick högsta makten i kyrkans angelägenheter. Han slog under sig klostrens egendom och blev den störste jordägaren i landet. Hans fiskala intressen i landet ökades alltså väldigt, och kort därpå tillkommo stora handelspolitiska intressen, då handelsmonopolet upprättades. Konungen tog därför närmare befattning med Islands angelägenheter än förut.
    Liksom den politiska unionen mellan Island och Norge på sin tid hade banat väg för norskt inflytande på isländsk rätt, så var det nu att vänta, att danska inflytelser skulle göra sig gällande där. Redan i samband med reformationen skedde också vissa förändringar i den riktningen inom landets lagstiftning.
    Konung Kristian III :s kyrkoordinantia av den 2 september 1541 kom i stället för Arni biskops »kristenrätt». Senare ersattes den av Kristian IV:s kyrkoordinantia av den 2 juli 1607. Nya regler om äktenskapsärenden utfärdades i Fredrik II:s ordinantia av 2 juni 1587, och ytterligare kan nämnas den så kallade Stora Domen av 2 juli 1564. Detta är en lagstiftande dom av Alltinget, men avkunnad på initiativ av konungens danske ställföreträdare och stadfäst av konungen den 13 april 1565. Stora Domen handlar om skörlevnadsbrott, hor, blodskam och frillolevnad och stadgar ytterst stränga straff för dessa brott, mycket strängare än som förut brukats.

 

    Detta är de mest betydande och genomgripande lagbud, som kungamakten satte för Island från reformationen och ända fram till första decenniet av 1700-talet. Dessutom utfärdade konungen rätt många förordningar och öppna brev, vilka skulle gälla på Island under denna period, men i dem är det inte fråga om några mer betydande ändringar i lagstiftningen. De handla om enstaka detaljer, i synnerhet om ärenden, som röra kyrkan och handeln.
    År 1662 svuro islänningarna trohetsed till Fredrik III såsom envåldskonung. Därmed fick konungen obegränsad makt till att påbjuda lag på Island. Under åren 1683—1688 vidtogos ändringar i landets högsta administration. Allt detta hade till konsekvens, att Köpenhamn blev säte såväl för landets lagstiftande makt som för dess högsta förvaltning, och det var uteslutande danske män, som utövade denna makt. Då blev också Danmarks Højesteret den högsta domstolen i isländska mål. Allt detta måste starkt påverka utvecklingen av isländsk rätt.
    Under denna period upprepas också samma sak som på 1300- och 1400-talen. Liksom den tidens domare hade fört in norska »rättarböter» i sina lagbokshandskrifter och dömt i enlighet med dem, så började också nu isländska domare att grunda sina domar på danska lagar, som aldrig hade varit avsedda för Island. Detta börjar märkas redan under de isenaste decennierna av 1500-talet. Dock blev detta icke vidare påfallande förrän under 1600-talets sista år, efter att enväldet hade införts. Man kan alltså säga, att den rådande rätten under denna period ännu har varit Jónsböksrätten.
    Under det nionde decenniet av 1600-talet skedde mycket betydande förändringar i dansk och norsk rätt, då konung Kristian V:s nya lagböcker påbjödos, den danska 1683 och den norska 1687. Ingen av dessa lagböcker var ämnad att gälla på Island, och därmed erkände envåldskonungen, att Island än som förr var ett separat lagstiftningsområde. Men liksom konung Magnus Lagaböter, har konungen önskat, att denna lagrevision skulle omfatta alla hans länder, och 1688 tillskrev konungen Islands båda lagmän och bjöd dem, att de jämte lagkunniga män, som de tillkallade, skulle sammanskriva en lagbok för landet. Samtidigt fingo biskoparna befallning om att utarbeta den kyrkolag, som skulle ingå i den nya lagboken. Boken skulle så långt som möjligt utformas med den norska lagen som mönster »paa det en Uniformitet og Lighed udi den norske og den islandske Lov,

 

saavidt allermest muligt herefter kunde observeres», som saken uttryckes i detta kungliga brev.
    Resultatet blev ett förslag till isländsk lagbok, som dessa män utarbetade, men av en eller annan orsak, som är oss obekant, vann det icke konungens stadfästelse. Saken fick så vila ända till 1719. Då tillsattes en ny nämnd för att utarbeta lagboken. Men än en gång dröjde konungens stadfästelse av nämndens förslag. Dock väntade man, att den skulle komma när som helst, och det har förmodligen varit i den tro, att det blott vore fråga om kortvariga temporära åtgärder, som konungen nu började tillämpa en ny metod för lagstiftning. I ett instruktionsbrev till amtmannen Nils Fuhrmann, den 30 maj 1718, bjöd han att amtmannen skulle hålla »tilbörlig Opsjun med Justitien, at den tilbörligen administreres, og at med Formaliteten og Processernes Drift fölges den norske Lovs Indhold». Liknande föreskrift gavs åt Peter Raben, Stiftbefalingsman, i en instruktion den 25 mars 1720. Följden härav blev den, att man efter 1720 allmänt börjar tillämpa den norska lagens rättegångsregler. Detta kungliga påbud upprepades ytterligare i ett reskript av den 2 maj 1732. Det framhålles där, att till dess den nya lagboken trädde i kraft, skulle landsens inbyggare och rättens tjänare i allt tillämpa den gamla lagboken och de så kallade »rättarböter», så ock kungliga förordningar, som till landet blivit sända, »undtagen forsaavidt Formaliteten og Processernes Maade angaar. Dermed skal det efter den norske Lovs Indhold til videre forholdes.»
    Rättegångsreglerna i Jónsbók hade givetvis hunnit bli åtskilligt föråldrade vid denna tid, och där behövdes ändringar. Men denna metod, att auktorisera alla bestämmelser i den norska lagen om »Formaliteten og Processernes Maade», utan någon närmare specificering av vilka lagrum det var, som på detta sätt introducerades — det kunde nämligen råda stor tvekan om åtskilliga av dem, huruvida de rörde sig om »Formaliteten og Processernes Maade» — och utan minsta hänsyn till om bestämmelserna passade för isländska lokala förhållanden eller inte, var naturligtvis ytterst betänklig, och detta skulle senare ockå komma att visa sig. Därtill kom, att den norska lagen aldrig blev proklamerad på Island, och att det aldrig gjordes någon legal översättning av den.
    Denna auktorisering av den norska lagens rättegångsregler

 

företogs som interimistisk åtgärd. Man väntade den nya lagboken när som helst. Man kan säga, att detta innebär en viss ursäkt. Men med tiden visade det sig, att det här ej var fråga om någon interimistisk åtgärd. Man fortsatte att arbeta med förberedelserna till den nya lagboken hela 1700-talet och ända in på första decenniet av 1800-talet. Men lagboken kom aldrig. Intet av de förslag som framlades, vann konungens stadsfästelse. Norsk lag blev i långa tider basis för isländsk rättsprocedur, och än i dag är en liten del av dess rättegångsregler gällande lag på Island.
    Efter denna auktorisering av den norska lagens rättegångsregler fortsatte man på samma linje. Amtmannen Fuhrmann sporde vilken lag man skulle döma efter i frågor, som varken Jönsbök, »rättarböterna» eller de förordningar, som sänts till landet, hade några bestämmelser om, och han antyder därvid, att det blivit brukligt att i sådana fall döma efter norsk lag. Dessutom förfrågade han sig om huruvida den äldre lagen ovillkorligen skulle tillämpas för några närmare angivna brottsarter, som den enligt hans åsikt var särdeles illa lämpad för. I ett reskript av den 19 februari 1734 besvarar konungen hans frågor på så sätt, att när sådana detaljer i ett mål behövde avgöras, för vilka lagboken (Jönsbök) saknade bestämmelser, så skulle rättens tjänare hellre döma med ledning av de lagbud, som hade utfärdats i landet, ordinantior, recesser och förordningar »og i arbitrære Kendelser alene consulere den Norske Lov naar den passer sig, end at den Norske Lov uden Forskel i Flæng og tillige med den Islandske skulle bruges, der vilde give Anledning til Confusion idet at en rettede sig efter den Islandske og en anden efter den Norske Lov.» I fråga om brotten skulle också den äldre isländska lagen följas, utom att »i Drabs- og Tyvesager skal, i Henseende til den Forskel der findes imellem den islandske og disse Tiders Love, den Norske Lov fölges, indtil den nye Islandske Lov. . . bliver færdig og af Os allernaadigst approberet.»
    Här blevo än en gång bestämmelser i den norska lagen rörande angiva företeelser auktoriserade utan någon närmare specificering, och även här kunde uppstå tvivel om huruvida ett uppgivet lagrum hörde hit. Denna auktorisering skulle liksom den förra endast gälla temporärt, ehuru erfarenheten blev en annan. I övrigt lägges i detta reskript vikt vid att den äldre isländska lagen skulle följas och hänsyn tagas till denna, och den norska

 

lagen får sig anvisat ett mycket begränsat område. Rättens tjänare må »consulere» den »i arbitrære Kendelser», när den passade. Men det gick så, att de flesta lade den meningen i detta påbud, att med det vore norsk lag auktoriserad i sin helhet som subsidiär rättskälla, och man började tillämpa den även i fråga om annat än »Formaliteten og Processernes Maade» eller »Drabsog Tyvesager» i »Flæng» och tillika med isländsk lag och orsakade därmed den »confusion», som reskriptet avsåg att förhindra.
    Man fortsatte att auktorisera dansk-norsk lag flockvis för olika slag av rättsfall. År 1769 blev norska lagens femte bok, andra kapitlet (V: 2) auktoriserad angående »Arv, Arvsfölge og Arvsdeling» ; 1831 den danska lagens stadgande om förmynderskap och förvaltning av omyndigas medel; 1833 blevo den danska lagens regler och senare förordningar om tinglysning auktoriserade för Reykjavik. Slutligen blev med några undantag och närmare stadganden hela den då gällande danska strafflagen påbjuden på Island med en förordning av 24 januari 1838, utan närmare redogörelse för vad som hörde dit, ehuru den dåtida danska strafflagstiftningen var ytterst splittrad. I de sistnämnda fallen var auktoriseringen ingen intermistisk åtgärd. Då hade man för länge sedan fått klart för sig, att man inte kunde hoppas på någon isländsk lagbok i första taget. Det var i stället snarast fråga om att här siktades till rättslig uniformitet mellan Island och Danmark, vilket också kommit till uttryck i inledningen till Förordning den 24 januari 1838, där det heter, att det, »vil være særdeles tjenligt for Vore kære og tro Undersaatter paa Island fuldstændigen at delagtiggöres i den almindelige for Vort Rige Danmark gældende Lov og Ret.»
    Utom den auktorisering i stor skala av dansk-norsk rätt, som nu har omnämnts kom så en mängd enstaka påbud, förordningar och reskripter. Somliga av dem hade utfärdats enkom för Island, men andra för Danmark och så sänts till Island, ehuru åtskilliga av dem alls icke lämpade sig där. En del av de lagbud, som myndigheter och domstolar rättade sig efter, hade varken utfärdats för Island eller där proklamerats, men annars hade det blivit bruk under 1500-talet, att de påbud, som konungen sände till Island, proklamerades på Alltinget. På detta sätt uppstod den största förvirring, och man kan säga, att på 1700-talet har det varit ganska få, som förstodo sig på vad som verkligen var gällande lag i landet. Jónsbók förlorade mer och mer sin

 

giltighet både därför, att dessa bestämmelser hade försatts ur kraft, och därför, att man hade upphört att rätta sig efter dem. I dess ställe kom dansk-norsk rätt. För andra gången försiggick en omfattande reception av utländsk rätt på Island.
    Då det är tal om denna reception, får man ej glömma två andra faktorer, som bidrogo till den. Den ena var den danska Højesterets domsmakt i isländska mål. Den andra var islänningars lagstudier vid universitetet i Köpenhamn. År 1736 tog den förste islänningen examen i juridik vid Köpenhamns universitet, och sedan bedrevo alla juris studerande från Island sina studier där ända fram till 1908. Dessa män kommo hem med den teoretiska kunskap, som de hade skaffat sig under studieåren, och deras studier gällde självklart dansk rätt. Det var egentligen naturligt, att dessa, när de senare måste avgöra detaljer, som ej voro i lag fixerade, då ha gripit till denna sin kunskap och sökt prejudikat i domar, som avkunnats av danska domstolar.
    Det fanns mera, som var anmärkningsvärt i rättstillståndet på Island under denna tid, än ovissheten om vad som var gällande lag. De flesta av landets lagar voro skrivna på danskt tungomål, som större delen av landets inbyggare inte begrep. Enstaka gånger lät regeringen en isländsk översättning medfölja den danska texten, och det finns också några exempel på att konungen skrev under en isländsk lagtext jämsides med den danska. Men den allra största delen av gällande lagar existerade dock endast på ett språk vilket de flesta, som skulle leva under dem, icke förstod. Det var inte förrän 1859, som det blev i lag stadgat, att konungen skulle underskriva två lagtexter, en dansk och en isländsk, och 1891 blev det slutligen bestämt, att det blott skulle vara en text, och den isländsk.
    Den ovisshet, som här har beskrivits, den stora tvekan som rådde om vilka lagar som gällde i landet, måste givetvis skapa mycken otrygghet och inkongruens i domar och administration. Det var därför högst nödvändigt, att man försökte reda ut denna härva, på ett kritiskt sätt undersöka vad som borde räknas för gällande lag i landet. Det var Magnús Stephensen, som utförde det verket. Han var inte blott sitt folks främste kulturfrämjare i sin samtid, utan också en av de bästa jurister, som Island har ägt. I sina skrifter över juridiska ämnen, däribland hans doktorsdissertation, Commentatio de legibus quae jus islandicum hodiernum effeciant, och i sin verksamhet som do-

 

mare under ett halvt århundrade, som lagman och justitiarius i överdomstolen, undersökte han denna fråga med stort skarpsinne och noggrannhet, och tack vare hans inflytande började också andra domare att bruka mera kritik i dessa ting än som förut skett, och när han avled 1833, skulle man kunna säga, att denna rättsliga osäkerhet till stor del var övervunnen.
    Ämbetsverken, Kollegierna i Köpenhamn, särskilt Kansliet och Räntekammaren, hade jämte konungen ansvaret för den högsta handläggningen av isländska ärenden på lagstiftningens och administrationens områden. Från dem kom allt initiativ till nyheter i landets lagstiftning, och de avfattade och förberedde alla nya lagbud. Denna ordning bibehölls under hela enväldesperioden, ända tills Danmark fick sin Grundlag 1849. Då övertogo de olika danska ministerierna handläggningen av isländska ärenden, allt efter som dessa enligt sitt föremål ansågos höra under det ena eller andra ministeriet. Så var förhållandet intill 1874, då Island fick hand om lagstiftningen i sina separata angelägenheter. Därefter lades isländska ärenden under det danska justitieministeriet fram till 1904, då ett särskilt isländskt ministerium upprättades inom landet självt.
    Såsom i det föregående har omnämnts, förlorade Alltinget sin lagstiftande makt helt och hållet omkring år 1700. Därefter hade tinget enbart hand om domstolssysslor, till dess det blev nedlagt år 1800 och en landsöverrätt tillsattes, vilken övertog tingets domsmakt. År 1845 blev Alltinget återupprättat, och då som rådgivande ting i lagstiftningsfrågor.
    De danska ministerier, som hade hand om isländska ärenden, togo vid efter kollegierna, då det gällde att ta initiativ till isländsk lagstiftning. Under åren 1849—1874 var lagstiftningen för Island föga omfattande. Dock fick landet under de åren två viktiga nya lagbalkar, en arvslag 1850 och en allmän strafflag 1869. Båda dessa lagar voro översättningar av danska lagar, med obetydliga ändringar. Under perioden 1875—1903, medan den danske justitieministern hade hand om isländska ärenden och Alltinget hade fått befogenhet att stifta lag i landets separata angelägenheter, antogos rätt många viktiga lagar på tillskyndan av regeringen. Några av dem voro samnordiska lagar, såsom växellagen av 1882, firmalagen av 1903 och varumärkeslagen samma år. Andra voro översättningar av danska lagar med obetydliga ändringar, såsom lag om arvsskifte, 1878, lag om utmätning, 1885, lag om exekutiva åtgärder, 1887, lag

 

om utskifte av konkursbo, 1894, och lag om äkta makars ekonomiska relationer, 1900.
    Många andra lagar, av mindre juridisk betydelse, tillkommo under denna period, ömsom på regeringens initiativ, ömsom på förslag av alltingsmän. Man kan överhuvud säga om lagstiftningen under denna period, att den har fört isländsk rätt till än närmare överensstämmelse med dansk rätt än förut.
    Med författningsändringen den 3 oktober 1903 fick Island sin egen minister, som skulle vara ansvarig inför Alltinget. Han skulle ha sitt säte i Reykjavik och tala och skriva isländskt tungomål. Med denna författningsändring flyttades den högsta förvaltningen in i landet självt och kom i händerna på islänningar. Man kunde vänta sig, att de skulle ha bättre kännedom om landets tillstånd och större intresse för dess angelägenheter, än de danska ministrarna hade kunnat ha, så mycket mer som de alla haft ide isländska regeringsärendena som bisysslor. Man kunde därför också vänta sig, att lagstiftandet skulle komma att ökas i avsevärd utsträckning. Detta visade sig också bli fallet. Av nu gällande lagar på Island äro omkring 90 % tillkomna sedan 1904, om man räknar efter deras omfång.
    Det var inte enbart det förhållandet att initiativet till lagstiftandet flyttades in i landet, som förklarar den stora tillväxten i lagstiftningen under denna tid. Huvudorsaken därtill är den kolossala förändring, som har ägt rum i samhällsförhållandena sedan 1904. När Alltinget fick lagstiftande makt i Islands separata angelägenheter 1874, kunde man säga, att Island ännu var ett rent bondesamhälle, nästan i medeltida skick. Det var homogent och ensidigt. Där kunde man reda sig utan många av de rättsregler, som anses oumbärliga i ett modernt samhälle, emedan de faktorer, som dessa hänföra sig till, voro okända. Landets lagstiftning var alltså av naturliga skäl ensidig. — Under tiden fram till 1904 började detta så smått att ändras. Men denna utveckling gick ännu mycket långsamt. Men sedan 1904 ha förändringarna blivit snabbare och så stora att man skulle kunna påstå, att en fullkomlig revolution har ägt rum på nästan alla områden av nationens liv. Det torde finnas få exempel på att ett samhälle har undergått lika genomgripande förändringar på så kort tid, knappa 50 år.
    Dessa förändringar ha ställt sina krav på lagstiftaren. Han måste skapa en rättslig ram kring det nya samhället. Stundom måste rättsreglerna byggas upp från grunden, när det gällde mo-

 

ment, som förut voro okända, och det behövdes på många håll. I andra fall hade de ändrade förhållandena till följd, att äldre rättsregler måste tagas upp till ny granskning och ändras efter tidens krav. På detta har man arbetat, säkerligen med olika gott resultat. Men detta arbete bär i varje fall vittne om nationens vilja till att upprätthålla en lagbunden ordning.
    Jag skall icke här ge någon översikt över de förändringar, som skett i isländsk rätt under dessa år, eller de nyheter som där ha kommit fram. Därtill räcker inte tiden. Vid beredningen av de nya lagarna har man givetvis ofta sökt förebilder i andra nationers rätt. Utom de samnordiska lagar, som i det föregående har omnämnts, ha följande samnordiska lagar blivit antagna på Island: sjölagen, sjömanslagen, lagen om lösöreköp, lagen om avtal, de nya växel- och checklagarna, alla utan några väsentliga ändringar. Så har också stiftats lag om familjerättsliga frågor, och detta har skett i nära anslutning till den nordiska lagstiftningen om dessa ting. Men bortsett från dessa lagar, har det nu blivit mycket sällsynt att följa den gamla metoden att översätta utländsk lag till auktorisering på Island. Men i den mån, som utländska förebilder ha kommit till användning, ha de i synnerhet hämtats från de nordiska länderna.
    Det som bland annat har bidragit till en självständig utveckling av isländsk rätt de senare åren, och kommer att bidraga till den i framtiden, är det faktum, att den högsta domsmakten i isländska mål nu är i händerna på en inhemsk domstol. I den dansk-isländska unionslagen 1918 stadgades, att Danmarks Højesteret skulle handhava högsta domsmakten i isländska mål, till dess Island eventuellt beslöt att inrätta en högsta domstol inom landet. Det beslutet fattades året därpå, och den nya isländska Högstarätten började sin verksamhet år 1920.
    Så kan man också förmoda, att det kommer att få stor betydelse för den isländska rättens framtid, att isländska jurister nu få sin fackutbildning inom landet, i stället för att de tidigare måste skaffa sig den i främmande land. Efter det undervisning i juridik hade tagits upp vid Köpenhamns universitet, sökte islänningarna sig dit för studier, men när deras kamp för sin självständighet började efter 1830, kommo snart fram önskningar om att inom landet självt skulle anordnas undervisning om dess lagar. På det första rådgivande Alltinget lade Jón Sigurðsson, islänningarnas store ledare i deras kamp för självständighet,

 

    17—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

fram ett förslag om grundande av en skola, där bland annat jurister skulle få sin utbildning. Vid det tillfället gjordes ingenting mera åt saken. Men år 1855 samtyckte tinget till en böneskrift (petition) till konungen om grundande av ett juristseminarium, och om samma slags böneskrift enades man sedan vid alla de följande rådgivande tingen, senast 1873, utan att denna böneskrift ledde till något resultat. På de lagstiftande tingen 1879 —1903 beslöts tio gånger lagar om grundande av ett juristseminarium, men konungen vägrade stadfästa dem. Särskilt skylldes det på att kostnaden vid detta seminarium skulle bli landet övermäktig, och att det skulle bli omöjligt att få kompetenta lärare till det. Det förslag, som man enades om 1903, lät man ligga och vänta, tills den nye isländske ministern hade hunnit bli utnämnd, och det var den andra i ordningen av de lagar, som denne förelade konungen till stadsfästelse. Juristseminariet började sin verksamhet hösten 1908. När Islands Universitet grundlades, 1911, uppgick det däri som dess juridiska fakultet, och våren 1912 avlade de första kandidaterna avgångsexamen därifrån. Nästan alla nu aktiva jurister på Island ha tagit sin examen där.
    Jag har nu i korthet redogjort för huvudmomenten i den isländska rättens utveckling sedan 1262. Under den forna fristatstiden skapades på Island, trots folkets fåtalighet, en rikt utvecklad och märklig rätt, visserligen på germansk grundval, men dock särställd i många avseenden. Det är Grågåsrätten. Den är, i det skick vi känna den, tydligen resultatet av en lång utveckling, ehuru det sällan är möjligt att följa de enskilda faserna i denna utveckling, och den skulle otvivelaktigt ha fortsatt och rätten anpassat sig efter samhällets behov och omständigheter, efter tidernas växlingar, om rätten fått bibehållas i landet. Men så blev det inte. Genom påverkan utifrån blev dess utveckling avbruten. Folket fick i stället en ny rätt, till stor del utländsk. Under denna rätt levde det i flera sekler. På dess grundval ägde också en utveckling rum, och denna utveckling skulle ha blivit rikare och lyckligare, om förhållandena hade varit gynnsammare än de voro. För andra gången blev utvecklingen avbruten, och utländsk rätt flödade på nytt över landet. Båda gångerna hade dessa förändringar sin rot i landets politiska förening med andra länder. Det var först efter att islänningarna

 

fingo makt att giva sig själva lag, som man åter kan säga, att isländsk rätt, åtminstone till en viss grad, står på egna ben.
    Det vore onekligen intressant att veta, hur Grågåsrätten hade utvecklat sig, om den hade fått leva längre, på vad sätt den hade förändrats i enlighet med nya tiders krav. Och detsamma kan sägas om Jónsbóksrätten. I det avseendet ha vi kanske anledning att beklaga, att den inländska utvecklingen blev avbruten. Men det bör då å andra sidan observeras, att rättens värde icke först och främst beror av om den har ett nationellt ursprung eller inte, utan av hur väl den lämpar sig för att fylla rättens uppgift i människornas samliv. Och då måste man erkänna, att mycket i den utländska rätt, som introducerades i landet, uppfyllde detta krav bättre än de äldre regler, som den ersatte. Jag nämner som exempel, att rättegångsreglerna i den norska lagen voro mycket bättre än rättsproceduren enligt Jónsbók.
    Om den isländska rättens framtida utveckling är det svårt att spå. Nya rättsproblem komma givetvis att uppstå, och dem kommer man att söka lösa efter bästa förmåga. Men ett kan utan tvekan sägas: Islänningarna torde framdeles liksom hitintills gärna vilja dra nytta av det samnordiska lagstiftningsarbetet. Island har hittills inte deltagit i detta samarbete i samma omfattning som de andra nordiska folken. Det blev inbjudet att deltaga, då detta samarbete togs upp på nytt efter kriget, men därför att så få personer finnas att tillgå för sådant arbete, och de som därvidlag helst kunde komma i fråga, voro upptagna av annat, var det oss omöjligt att acceptera denna inbjudan, men å andra sidan önska vi att få följa med vad som händer i detta samarbete och äro tacksamma för att ha fått tillfälle till det. Detta nordiska samarbete följes på Island med uppmärksamhet och i den förhoppningen, att det skall medföra ett stort och gott resultat för alla de nordiska länderna som helhet. En annan sak kan man också påstå. Fastän ett och annat skiljer oss från de andra nordiska folken, så äro vi dock medvetna om att vi äro ett av dem, att vi stå dem närmare än andra folk i kultur och livsåskådning. Vår rätt är närmast i släkt med deras. Från dem i synnerhet komma vi att hämta förebilder, även på många av de rättsgebit, som det nordiska samarbetet inte omfattar. Isländsk rätt har alltid varit nordisk rätt, och nordisk vilja vi också att denna rätt skall förbli i framtiden.

 

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS 

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA 

 

10.

I avhandling, varigenom å fastighet lagts servitut till förmån för annanfastighet, har tillika stadgats, att alla tvister rörande tolkning ochtillämpning av avtalet ävensom alla i anledning därav uppkomna ellerdärur härflytande eller med avtalet sammanhängande tvister skulleavgöras av skiljemän, och har till säkerhet för beståndet av det ihandlingen utfästa servitutet inteckning meddelats i förstnämndafastighet. Sedan den av servitutet besvärade fastigheten övergått åny ägare och denne framställt krav i anledning av avtalet, uppkommerfråga, huruvida han på grund av inteckningen är bunden avskiljedomsklausulen.

 

    I en d. 25 aug. 1933 dagtecknad handling förklarade Aktiebolaget Trollsländan såsom ägare till tomterna nr 9 och 7 i kvarteret Sländan i Stockholm, att bolaget för all framtid till förmån för tomten nr 7 lade följande servitut å tomten nr 9, nämligen
    »1. Ägaren till tomten nr 7 skall för all framtid vara tillförsäkrad rätt att för uppvärmning av å tomten nu eller framdeles befintlig åbyggnad samt densammas förseende med varmvatten hava härför erforderliga ledningar framdragna till den värmecentral, som nu eller framdeles finnes å tomten nr 9.
    2. Ägaren till tomten nr 9 åligger att ständigt å densamma hålla värme- och varmvattensanläggning av sådana kapacitet, att densamma kan — förutom leveranser till övriga byggnader, vilka därifrån erhålla värme och varmvatten — förse jämväl åbyggnaderna å tomten nr 7 med erforderlig värme och varmvatten.
    3. Ägaren till tomten nr 9 åligger att ständigt hålla värme- och varmvattensanläggningen i gott stånd vid äventyr, att ägaren till tomten nr 7 eljest äger att på hans bekostnad verkställa de arbeten, som därtill erfordras.
    4. Ägaren till tomten nr 9 åligger att ständigt driva ifrågavarande värme- och varmvattensanläggning i sådan omfattning, som erfordras för förseende av åbyggnaden å tomten nr 7 med värme och varmvatten; och må, vid underlåtenhet därutinnan, ägaren till sistnämnda tomt erhålla tillträde till anläggningen och driva densamma i erforderlig omfattning.
    5. Ägaren till tomten nr 7 åligger att ständigt hålla ledningarna i den å tomten uppförda åbyggnaden i sådant skick, att drivandet av värme- och varmvattensanläggningen å tomten nr 9 icke försvåras eller fördyras.
    6. Ägaren till tomten nr 7 åligger att deltaga i kostnaden för värme-

 

och varmvattensanläggningens underhåll och erforderlig eventuell tillbyggnad, ombyggnad, modernisering m. m. samt i driftskostnaden i förhållande till fastigheternas inbördes behov av värme och varmvatten, och skall, där godvillig uppgörelse därom icke kan träffas, det belopp, som ägaren till tomten nr 7 har att gälda, bestämmas av skiljemän enligt vid varje särskilt tillfälle gällande lag om skiljemän.
    7. Alla tvister rörande tolkning och tillämpning av detta avtal ävensom alla i anledning härav uppkomna eller härur härflytande eller med avtalet sammanhängande tvister av vad slag som helst skola avgöras av skiljemän enligt vid varje särskilt tillfälle gällande lag om skiljemän.»
    I handlingen förklarade bolaget sig vidare medgiva, att upplåtelsen finge såsom servitut till förmån för tomten nr 7 intecknas i tomten nr 9.
    I en likaledes d. 25 aug. 1933 dagtecknad handling förklarade bolaget sig såsom ägare till tomterna nr 9 och 8 i kvarteret Sländan för all framtid till förmån för sistnämnda tomt lägga enahanda servitut å tomten nr 9; och hava i denna handling intagits bestämmelser om hänskjutande av tvister till skiljemän och medgivande till inteckning, allt av motsvarande lydelse som i handlingen till förmån för tomten nr 7.
    Inskrivningsdomaren i Stockholm meddelade d. 27 sept. 1933 inteckningar i tomten nr 9 ägarna av tomterna nr 7 och 8 till säkerhet för beståndet av de i handlingarna utfästa servituten.
    Bostadsrättsföreningen Sländan nr 9 anförde efter stämning, delgiven bolaget d. 31 okt. 1947, vid Stockholms RR.: Föreningen vore numera ägare till tomten nr 9. Enligt mellan föreningen och bolaget d. 13 jan. 1947 träffad överenskommelse skulle ett oljeeldningsaggregat installeras i panncentralen å tomten nr 9, från vilken central värme och varmvatten levererades till de tre fastigheterna. I överenskommelsen föreskreves, att kostnaderna skulle fördelas så, att bolaget bestrede 60,5 % av dessa och föreningen återstoden. De i samband med installationen för föreningen uppkomna kostnaderna utgjorde tillhopa 14,468 kr. 46 öre. Av detta belopp skulle bolaget enligt överenskommelsen betala 8,753 kr. 42 öre. Bolaget hade emellertid erlagt endast 36 kr. 9 öre. Föreningen yrkade därför åläggande för bolaget att till föreningen utgiva 8,717 kr. 33 öre jämte ränta.
    Bolaget invände vid RR:n under åberopande av skiljedomsklausulen i förut nämnda upplåtelsehandlingar, att RR:n icke vore behörig att upptaga målet till prövning.
    Föreningen genmälde: I avtalet av d. 13 jan. 1947 hade överenskommelse träffats om huru fördelning av de kostnader, som uppstode vid installering av oljeeldningsaggregatet, skulle ske. Det förelåge således icke någon tvist om tolkningen av upplåtelsehandlingarna.
    Bolaget förklarade, att avtalet av d. 13 jan. 1947 vore av sådan natur, att tvister i anledning av detsamma jämlikt 6 mom. i upplåtelsehandlingarna skulle avgöras av skiljemän.
    RR:n (hrr Österberg och Annerfors samt t. f. assessorn Gunnel Agvald) yttrade i beslut d. 2 dec. 1947: Enär de inteckningar, som d. 27 sept. 1933 meddelats i tomten nr 9 i kvarteret Sländan till säkerhet för beståndet av servitut till förmån för tomterna n:ris 7 och 8 i samma

 

kvarter enligt upplåtelsehandlingar d. 25 aug. 1933, icke kunna anses omfatta i upplåtelsehandlingarna ingående bestämmelser, att alla tvister rörande tolkning och tillämpning av upplåtelsehandlingarna och alla i anledning därav uppkomna eller därur härflutna eller därmed sammanhängande tvister skulle avgöras av skiljemän,
    samt föreningen, som icke med bolaget slutit avtal, att dem emellan uppkommande tvister rörande servitutet skulle slitas av skiljemän, icke, såvitt visats, annorledes blivit med avseende å ifrågavarande sak bunden av upplåtelsehandlingarnas förenämnda bestämmelser,
    varder bolagets invändning mot RR:ns behörighet ogillad.

    Bolaget besvärade sig och anförde därvid: Frågan om vad ett servitut och därmed en servitutsinteckning kunde omfatta vore omstridd. I förarbetena till lagen om servitut framhölles, att ett vidsträckt utrymme måste lämnas åt domstolarnas prövning att avgöra, huruvida ett visst rättsförhållande vore att uppfatta som ett servitut eller ej. Servitutets omfattning hade så småningom vidgats att omfatta även rättsförhållanden, som icke ursprungligen angivits i lagens 1 §. I förevarande fall stode det klart, att fastigheterna å tomterna nr 7 och 8 vore mycket beroende av att värme levererades från värmecentralen å tomten nr 9; men ett lika klart intresse förelåge för ägaren av tomten nr 9, att alla ekonomiska mellanhavanden i anledning av servitutet avgjordes av skiljemän, vilka hade större möjligheter än domstol att beakta de särskilda, ofta ömtåliga förhållandena mellan resp. fastighetsägare. Det kunde naturligtvis alltid ifrågasättas, huruvida servitut även kunde omfatta en processuell föreskrift, men här förelåge ett direkt intresse för fastigheterna å ömse sidor, att deras mellanhavanden avgjordes av skiljemän. Att göra någon åtskillnad mellan det fall, att ägaren av en fastighet på grund av servitut förpliktats att icke företaga viss handling, t. ex. att icke bebygga sin tomt på visst sätt, och en förpliktelse för fastighetsägare såsom i förevarande fall att vid tvist icke anlita domstol syntes knappast befogat. — Bolaget gjorde jämväl gällande, att föreningen genom sitt köp av tomten nr 9 träffat avtal om hänvisande av alla tvister rörande tolkningen av servitutshandlingarna till skiljemän.
    Svea HovR (hrr Poss, Afzelius, af Klintberg och Nordin) fann i utslag d. 12 febr. 1948 ej skäl att göra ändring i RR:ns beslut.

 

11.

En person har blivit biten av en hund, medan denna var bunden vid en hundkoja. Fråga huruvida den skadade genom eget vållande medverkat till skadan.

Jfr NJA avd. II 1944 s. 65, 66 och 70 samt SvJT 1938 Rf s. 65.

 

    Cementarbetaren Karl Erik Hansson anförde efter stämning å bageriarbetaren John Ejnar Slars vid Nedansiljans HR: Den 25 juni 1948 vistades Hansson tillfälligt i sitt föräldrahem i Tina, Västgärde, dit han anlänt någon dag tidigare. Han var därunder sysselsatt med att laga taket på en Hanssons fader tillhörig, å Slars' fastighet belägen stuga, vari Hans-

 

son bodde. Sedan han slutfört arbetet på stugans framsida, hade han gått runt stugan och just påbörjat lagningen av taket på baksidan, då en Slars tillhörig hund bakifrån rusat på Hansson och bitit honom. Hunden, om vars existens Hansson tidigare icke ägt kännedom, var vid tillfället med en 6 m lång kedja kopplad till en hundkoja, som stod i ett Slars tillhörigt, intill nämnda stuga liggande uthus. Bettet hade orsakat ett sår i Hanssons vänstra lår och skada å hans byxor. På grund av 4 § lagen d. 30 juni 1943 om tillsyn över hundar vore Slars ersättningsskyldig för de Hansson åsamkade skadorna. Hansson yrkade åläggande för Slars att i skadestånd till Hansson utgiva tillhopa 1,163 kr. 44 öre, varjämte Hansson fordrade ränta.
    Slars medgav, att hunden bitit Hansson, men bestred, att detta skett under sådana förhållanden, att därigenom uppkommit ersättningsskyldighet för Slars. — Han anförde bl. a.: Hunden, som icke tidigare visat tecken på att vara bitsk, hade vid tillfället varit på ett betryggande sätt bunden vid kojan. Denna hade sin plats på bakre sidan av Slars' bostadsbyggnad, och hunden hade bundits där just med tanke på att inga utomstående hade anledning att beträda området. Om detta likväl skedde, utgjorde kojan varning, att hund funnes och att passerande av försiktighetsskäl borde ske på ett betryggande avstånd. Ingången till den stuga, där Hansson bodde, låge på motsatt sida, och vid in- och utgång funnes ingen möjlighet att hunden vållade obehag. Hansson, vilken vid tillfället måste hava ägt kännedom om hundens existens, hade för att utföra det omnämnda arbetet gått i oslaget gräs på baksidan av stugan och intill hundkojan. Att hunden, helt ovan vid ett dylikt besök, gått till attack mot Hansson torde icke rimligtvis kunna rubriceras som ovarsamhet från Slars' sida.
    Slars' hustru uppgav såsom vittne, att Hansson vid tillfället i fråga måste hava känt till att det funnes en hund på gården, eftersom han bodde vägg i vägg med hundkojan och Hanssons familj brukade hämta vatten i en brunn, som låge på gården bredvid hundkojan.
    Ett annat vittne, en skogsarbetare i Tina, uppgav, att Slars' hund icke vore farlig, när den var lös, samt att den vore arg blott då den stode bunden vid gården och skulle vakta denna.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Leche) utlät sig i dom d. 14 febr. 1949: Följande är ostridigt i målet: Hansson hade anlänt från sin arbetsplats i Stockholm till föräldrahemmet i Tina någon dag före olycksdagen. Hanssons närvaro på den plats, där olyckan inträffade, hade varit betingad av att han arbetat med att laga taket på den stuga, i vilken han bodde. Efter att hava arbetat på ena sidan av taket hade Hansson gått runt huset för att fortsätta arbetet på den andra sidan, d. v. s. där hunden befunnit sig. Hunden hade varit en treårig smålandsstövare och länkad vid en hundkoja. Av hundbettet hade Hansson fått byxan uppriven och ett djupt sår i benet. Något blodflöde hade icke uppstått vid detta tillfälle. Efter ombyte av byxor hade Hansson gått in i Slars' bostad. Fru Slars hade lagat byxan och förbundit såret. Hansson hade därefter omedelbart fortsatt arbetet. Påföljande dag hade Hansson själv eller nå-

 

gon av hans anhöriga förbundit såret, som därvid blött ymnigt. Sent på aftonen d. 27 juni hade det börjat värka i såret. Då värken tilltagit hade Hansson d. 28 juni besökt leg. läkaren Erik Astford i Rättvik för behandling. Läkarebesöken hade fortsatt d. 29 och 30 juni samt d. 1 och 2 juli. Astford hade förbjudit Hansson att börja arbeta förrän såret var läkt. Sista läkarebesöket hade skett d. 26 juli. Den 28 juli hade Hansson kunnat återvända till sin arbetsplats i Stockholm. Den 30 juli hade han återinträtt i arbetet.
    Hanssons skada skall bedömas med utgångspunkt från stadgandet i 4 § lagen d. 30 juni 1943 om tillsyn över hundar. Enligt detta lagrum skall skada som orsakats av hund ersättas av dess ägare, ändå att denne icke varit vållande till skadan. HR:n har vid avgörandet av målet beaktat vad som anförts vid tillkomsten av lagstiftningen i ämnet.
    Av den utredning som förebragts i målet finner HR:n, att ingenting förekommit som visat, att det skadestånd, som bör utgå till Hansson, skall enligt allmänna skadeståndsregler jämkas. Visserligen kan någon tvekan föreligga därom huruvida Hansson med tillbörlig skyndsamhet uppsökt läkare efter olycksfallet. HR:n tolkar emellertid det av Astford avgivna läkarutlåtandet så att — då däri ingenting sagts i detta hänseende — Hansson icke rimligen kan lastas för försummelse att söka läkarvård.
    Sedan HR:n därefter i domen yttrat sig beträffande de av Hansson fordrade skadeståndsbeloppen, förpliktade HR:n Slars att till Hansson utgiva 1,153 kr. 44 öre jämte 5 % ränta från stämningsdagen d. 30 dec. 1948.

    Slars sökte ändring under yrkande, att Hanssons talan måtte helt ogillas eller att skadeståndet åtminstone måtte jämkas. Slars gjorde gällande, att Hansson själv vore vållande till olyckan, och anförde till stöd härför bl. a.: Slars hade på ett normalt sätt hållit hunden betryggande bunden på sin gårdsplan. Hansson, som hade kännedom om hunden och var den stod bunden, hade utan Slars' medgivande uppehållit sig på platsen i fråga. Gårdsplanen finge av dem som bebodde stugan endast begagnas för hämtning av vatten vid brunnen.
    Hansson bestred ändringsyrkandet och genmälde: Han vidhölle, att han icke hade kännedom om hunden, innan den angrep honom. Hunden, som enligt vad Hansson nu visste vore bitsk, hade varit kopplad till och kommit utspringande ur hundkojan, uppställd i ett prång, vari Hansson ej hade insyn. Gårdsplanen utanför den Hanssons fader tillhöriga stugan brukades samfällt av denne och Slars. Även om Hansson haft kännedom om hunden, kunde det icke anses vårdslöst av honom att vara i hundens närhet. Han kunde ej räkna med att denna skulle anfalla honom.
    Svea HovR (hrr Afzelius och af Klintberg) yttrade i dom d. 29 juni 1949 såsom domskäl rörande frågan huruvida Hansson vore berättigad till skadestånd: Hansson har påstått, att han ej ens känt till att en hund fanns på gården. Detta påstående finner HovR:n ej förtjäna tilltro. Utredningen giver enligt HovR:ns mening vid handen att Hansson

 

vetat såväl att en hund fanns på gården som ock var hunden hölls bunden. Detta oaktat anser HovR:n ej att Hansson genom att inom räckhåll för hunden syssla med ett arbete på stugan åsidosatt tillbörlig försiktighet. Hansson kan ej anses hava bort räkna med att hunden skulle anfalla honom, då han höll på med arbetet.
    På grund härav och på de av HR:n i fråga om ansvaret för skadorna anförda skälen finner HovR:n Hansson berättigad till fullt skadestånd.
    Sedan HovR:n därefter på åberopade skäl funnit det skadeståndsbelopp Slars hade att utgiva till Hansson uppgå till 1,029 kr., ändrade HovR:n i domslutet på det sätt HR:ns dom, att vad Slars hade att i skadestånd utgiva till Hansson bestämdes till 1,029 kr. jämte ränta på sätt HR:n stadgat.

    E. o. assessorn Wessman, referent, fann lika med HR:n, att Hansson, såvitt visats, icke själv föranlett olyckan eller bidragit därtill samt att Hansson förty jämlikt 4 § lagen d. 30 juni 1943 om tillsyn över hundar vore berättigad till fullt skadestånd, och fastställde på grund därav och på anförda skäl i fråga om skadeståndets storlek HR:ns dom beträffande huvudsaken, såvitt densamma överklagats.
    Lagmannen Poss yttrade: Hansson blev d. 25 juni 1948 biten av Slars' hund, vilken med en kätting var bunden vid en i dörröppningen till ett Slars tillhörigt uthus befintlig hundkoja. Kättingens längd var, enligt vad i HovR:n blivit ostridigt, 5 m.
    Hansson bestrider, att han vid tillfället ägde kännedom om hunden och var den var bunden.
    I målet är upplyst följande. Hansson, som anlände till Slars' fastighet d. 20 juni 1948, hade sedan dess jämte sin hustru och dotter sovplats i en intill nämnda uthus liggande, Hanssons fader tillhörig stuga. Från fönster i denna kan man se hunden, om den avlägsnat sig på visst avstånd från hundkojan. Hansson hade, enligt eget medgivande, före olyckan besökt en gång brunnen framför stugan och en annan gång en affär i en byggnad mitt emot uthuset. Från sistnämnda plats ser man hundkojan, och från brunnen kan hunden iakttagas, när den vistas utanför uthuset. Dagen före olyckan hade Hanssons flicka, då hon från brunnen, dit hon kommit i sällskap med Hanssons fader, sprungit fram mot hunden, blivit ikullstött av hunden med påföljd att hon fallit i gråt. Hanssons hustru hade tagit emot flickan, då hon omedelbart efter händelsen kommit hem. Hanssons påstående, att han fått kännedom om denna händelse först efter det att han blivit biten av hunden, förefaller mindre sannolikt. Slars har under sanningsförsäkran i HovR:n uppgivit, att det rasslar mycket när hunden rör sig och att det hörs ända in i Slars' sovrum i en byggnad som ligger bortom Hanssons faders stuga räknat från uthuset, att hunden brukar skälla bl. a. då kattor äro i närheten samt att det fanns gott om kattor på gården. Hansson har medgivit, att han om nätterna innan han blev biten av hunden hört ljud, som han trodde härröra från kattor på taket till stugan. Slars har under sanningsförsäkran uppgivit, att han aldrig sett kattor gå på taket till stugan. Hade det varit kattor, som framkallat de av Hansson iakttagna ljuden, borde hunden vid tillfällena hava givit skall. Hansson

 

har emellertid bestritt, att han före olyckan hört hunden skälla. Med hänsyn till det anförda finner jag Hanssons bestridande av att han vid tillfället ägde kännedom om att hunden fanns bunden å omförmälda plats icke förtjäna tilltro, utan måste det såsom visst antagas, att Hansson ägde sådan kännedom.
    Vad Slars anfört därom att Hansson icke ägde rätt att vistas å den plats, där han blev biten, förtjänar ej avseende.
    Hansson hade emellertid, särskilt som han nyligen anlänt till gården, vid tillfället haft skäl räkna med möjligheten av att hunden, om Hansson komme inom det område, där den kunde röra sig fritt, ginge till anfall mot honom. Försiktigheten hade därför bjudit, att Hansson — om han för det arbete med lagning av taket å stugan, som han vid tillfället ämnade utföra, behövt komma inom sagda område — dessförinnan tillsagt Slars eller någon av gårdsfolket att avlägsna hunden från platsen. Den kätting, varmed hunden var kopplad, var ej längre än Hansson rimligen kunnat räkna med. Med hänsyn till det nu sagda har Hansson visat oförsiktighet genom att begiva sig inom det område, där hunden kunde röra sig fritt, och får Hansson anses hava medverkat till olyckan i sådan grad, att det Hansson jämlikt 4 § lagen om tillsyn över hundar tillkommande skadeståndet bör jämkas till hälften av vad eljest skolat utgå.
    Lika med hovrättsrådet Afzelius och e. o. assessorn af Klintberg finner jag Hanssons skada böra beräknas till 1,029 kr.
    Slars är på grund av det anförda pliktig att till Hansson utgiva hälften av sistnämnda belopp eller 514 kr. 50 öre.
    På grund härav ändrar jag på det sätt HR:ns dom, att vad Slars skall såsom skadestånd utgiva till Hansson bestämmes till 514 kr. 50 öre jämte 5 % ränta därå från d. 30 dec. 1948 tills betalning sker.

 

12.

Gåvoskattemål. Giltig utfästelse om gåva?

Jfr 3 § lagen d. 25 april 1930 om arvsavtal; NJA 1937 s. 103 och 594; 1942 s. 28 och avd. II 1930 s. 406 f. och 431, 1936 s. 141 f. och 156 f. samt 1941 s. 347; MARKS v. WÜRTEMBERG m. fl.: Lagen om skuldebrev II uppl. s. 177 f.; EBERSTEIN : Den sv. arvs- och gåvobeskattningen (1944) s. 141 och 145 samt NIAL: i SvJT 1937 s. 277 f.

    I en d. 26 febr. 1948 till KB i Norrbottens län inkommen deklaration uppgav provinsialläkaren Leif Ekblom i Öjebyn, att han d. 25 dec. 1947 av sin moder Elin Ekblom såsom gåva mottagit en samma dag av henne utfärdad, till Leif Ekblom ställd revers lydande å 25,000 kr. jämte 1 % ränta från d. 25 dec. 1947 tills full betalning skedde, vilken revers tillika innehöll, att den icke finge till sitt kapitalbelopp uppsägas till betalning förrän efter Elin Ekbloms frånfälle.
    I resolution d. 15 mars 1948 yttrade KB: Med hänsyn till tidpunkten för skuldens betalning och till den onormalt låga räntesatsen finner KB att gåvoskatt för gåvan icke skall uttagas förrän skulden förfallit till betalning.

 

    Leif Ekblom besvärade sig över resolutionen i HovR:n för Övre Norrland med yrkande, att HovR:n måtte förklara, att gåvoskatt omedelbart skulle uttagas på grund av skuldebrevet.
    Advokatfiskalen vid HovR:n avstyrkte bifall till besvären och anförde därvid, att skuldebrevet endast i så begränsad utsträckning kunde göras gällande under givarens livstid, att giltig utfästelse om gåva av kapitalbeloppet icke kunde anses föreligga.
    HovR:n (hrr Romberg, Hansén, referent, Hammarström och Zethraeus) yttrade i beslut d. 7 juli 1949: Oaktat det i skuldebrevet förskrivna kapitalbeloppet icke må uppsägas till betalning förrän efter Elin Ekbloms död, måste — med hänsyn till åtagandet i skuldebrevet att gälda ränta — gåvoutfästelsen i skuldebrevet anses kunna göras gällande under Elin Ekbloms livstid i sådan grad att gåvoutfästelsen är bindande för henne.
    Vid sådant förhållande skall skatt utgå för skuldebrevets mottagande som för mottagen gåva.
    Med tillämpning av klass I i den uti 28 § KF d. 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt intagna tariffen prövar HovR:n därför lagligt att, med upphävande av KB:s resolution, fastställa skatt för gåvan till 840 kr.; och förpliktas Leif Ekblom att till statsverket i skatt utgiva nämnda belopp.

 

13.

Gåvoskattemål. Fråga huruvida en Odd Fellow-ordens loge vore sådan stiftelse, som enligt 38 § KF d. 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt är befriad från skattskyldighet.

Jfr NJA 1933 s. 540, 1946 s. 230 och avd. II 1941 s. 192 f.; EBERSTEIN: Den SV. arvs- och gåvobeskattningen (1944) s. 121 f. ävensom RÅ 1915 s. 170.

    Genom gåvobrev d. 9 sept. 1946 skänkte Luossavaara-Kirunavaara Aktiebolag till Logen nr 99 Kirunavaara I. O. O. F. av Sverige (Odd Fellow) ett visst tomtområde i dåvarande Kiruna municipalsamhälle jämte å området befintlig byggnad. Som villkor för gåvan föreskrevs därvid bl. a., att byggnaden skulle i främsta rummet användas till sammanträdes- och klubblokaler, vilka mot skälig hyra skulle upplåtas till föreningar och andra sammanslutningar, varvid skulle tillses, att fördelningen skedde efter rättvisa grunder.
    I en till KB i Norrbottens län d. 9 juli 1947 inkommen gåvodeklaration uppgav logen värdet av gåvan till 40,000 kr.
    KB fann i beslut d. 6 aug. 1947, att värdet av gåvan utgjorde 45,000 kr., samt fastställde gåvoskatt att utgå med 11,640 kr.

    Logen besvärade sig över beslutet i HovR:n för Övre Norrland med yrkande om befrielse från gåvoskatt samt anförde därvid: Logen, vars motto vore »vänskap, kärlek, sanning», hade till uppgift att besöka sjuka, hjälpa de betryckta, begrava de döda och uppfostra de faderlösa. Logen vore sålunda att hänföra till sådan stiftelse, som jämlikt 38 § 2 st. KF d. 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt vore befriad från erläggande av gåvoskatt. Genom villkoren vid gåvan vore vidare

 

klart angivet, att gåvans syfte vore att stödja ideella föreningars verksamhet.
    Logen åberopade »Allmän lag och arbetsordning för loger lydande under Svenska Storlogen av Den oberoende Odd Fellow-orden (I. O. O. F.) antagna och utgivna år 1945», som bl. a. innehåller i § 145 följande: »Penningar och annan egendom, som tillhör loge såsom sådan, få icke — med undantag av vad som stadgas i § 146 — användas för ändamål utom Orden. De kunna icke heller under någon form fördelas mellan Ordens medlemmar, utan de skola förvaltas och användas på sätt denna lag föreskriver. Medlen skola sålunda användas — förutom till bestridande av logens administrationskostnader — i brödrakärlekens tjänst inom logen, företrädesvis till understöd åt sjuka eller av annan anledning nödställda logemedlemmar samt avlidna medlemmars änkor och minderåriga barn». Enligt 146 § äger loge under vissa förutsättningarbesluta, att visst belopp av logens medel må användas till lindrande av allmän nöd inom landet eller viss del därav eller till understödjande av något särskilt ömmande barmhärtighetsföretag i fosterlandets eller mänsklighetens tjänst. Ang. Odd Fellow-orden se vidare RÅ 1915s. 170.
    Advokatfiskalen vid HovR:n anförde i yttrande: Det framginge ej, att bestämmelserna i 145 § i stadgarna huvudsakligen hänförde sig till sådana ändamål, som avses i 38 § AGF. I allt fall vore förvaltningen och användningen av de medel, som tillhörde logen, undandragna insyn och kontroll från det allmännas sida. Skattefrihet för gåvan torde alltså icke föreligga, varför advokatfiskalen avstyrkte bifall till besvären.
    HovR:n (hrr Romberg, Hansén, Åström och Hammarström) yttrade i utslag d. 8 juli 1949: Enär logen icke kan anses hänförlig till sådan stiftelse eller sammanslutning, som avses i 38 § KF d. 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt,
    samt genom gåvan ej heller tillskapats särskild sådan stiftelse,
    prövar HovR:n lagligt fastställa överklagade beslutet.

 

14.

F. d. estnisk medborgare, som år 1944 efter Estlands införlivande med Sovjetunionen flytt från Estland till Sverige och sedan dess har hemvist här, har såsom kärande i tvistemål ansetts jämlikt KK d. 22 sept. 1944 ang. vissa förmåner åt statslösa m. fl. vara befriad från skyldighet att ställa säkerhet enligt lagen d. 19 nov. 1886 ang. skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada.

Jfr NJA 1948 s. 805 och 1949 s. 82.

 

    Fabriksarbetaren Arthur Kolka i Eskilstuna yrkade efter stämning å Eskilstuna Stålpressnings AB vid RR:n i Eskilstuna, att bolaget måtte förpliktas att till honom utgiva ersättning i närmare angivna hänseenden för de skador han ådragit sig vid en d. 4 dec. 1945 inträffad olyckshändelse i en bolagets verkstadslokal i Eskilstuna.
    Bolaget, som bestred Kolkas talan, yrkade, att Kolka såsom sovjetrysk

 

undersåte måtte jämlikt lagen d. 19 nov. 1886 ang. skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada föreläggas att genom borgen eller nedsättning i bank ställa säkerhet för bolagets rättegångskostnader, beräknade till ett belopp av 7,500 kr.
    Kolka bestred bolagets yrkande under åberopande av KK d. 22 sept. 1944 ang. vissa förmåner åt statslösa m. fl. och anförde: Han hade tidigare varit estländsk medborgare. Han anlände såsom politisk flykting till Sverige från Estland i sept. 1944. Han hade icke för avsikt att någonsin återvända till Sovjetunionen. Han vore icke att anse såsom sovjetrysk medborgare utan såsom statslös. I vart fall åtnjöte han icke sitt hemlands beskydd. Han innehade svenskt främlingspass. — Därest Kolka icke kunde befrias från skyldighet att ställa säkerhet, hemställde han, att säkerheten måtte förklaras avse högst 5,000 kr.
    Bolaget bestred, att omständigheterna vore sådana, att Kolka kunde anses sakna sitt hemlands beskydd.
    RR:n (t. f. borgmästaren Broman) yttrade i beslut d. 7 okt. 1949: I målet är upplyst, att Kolka vid tiden för Estlands införlivande med Sovjetunionen var estländsk medborgare och att han till följd därav enligt sovjetrysk rätt blivit medborgare i Sovjetunionen. Detta medborgarskaphar han icke sedermera, såvitt visats, gått förlustig. Kolka kan förty icke anses statslös. Emellertid giver utredningen i målet vid handen, att Kolka, vilken icke innehaft eller innehar sovjetryskt pass, ankom till Sverige från Estland i sept. 1944 och att han sedan dess vistats här i riket. I målet förebragta omständigheter giva visst stöd åt Kolkas påstående, att han ankom hit som politisk flykting och att han icke har för avsikt att någonsin återvända till Sovjetryssland. Med hänsyn till vad sålunda förekommit måste Kolka anses sakna sitt hemlands beskydd. Av utredningen framgår, att Kolka, vilken — såsom ovan upptagits — stadigvarande vistas här i riket, innehar svenskt främlingspass. På grund av vad sålunda anförts prövar RR:n med stöd av KK d. 22 sept. 1944 ang. vissa förmåner åt statslösa m. fl. lagligt ogilla bolagets yrkande om åläggande för Kolka att ställa borgen eller annan säkerhet för bolagets rättegångskostnader.

    Bolaget fullföljde talan mot beslutet.
    Svea HovR (hrr Rosengren, Zethelius, referent, Ericsson och Fürst) fastställde i slutligt beslut d. 22 nov. 1949 RR:ns beslut.

 

15.

Fråga om måttet av den försiktighet, som motorfordonsförare bör iakttaga vid färd från skymd utfartsväg in på allmän landsväg; bl. a. signalering.

Jfr NJA 1941 s. 550 och SvJT 1948 s. 289.

 

    Efter stämning å skogsförmannen Per Evert Westlund anförde landsfiskalen i Hedemora distrikt vid Hedemora tingslags HR: Den 9 juli

 

1949 inträffade å allmänna landsvägen från Finnhyttan till Dormsjö en kollision mellan en av byggnadssnickaren Erik Gustav Karlsson mot Dormsjö förd motorcykel och en av Westlund förd motorcykel, som kom ut på landsvägen från en utfartsväg från Westlunds bostad i Stortäkten. Westlund hade icke iakttagit all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna, bl. a. med hänsyn därtill att sikten åt höger i Westlunds färdriktning var skymd av en häck. Han hade därför varit orsak till kollisionen, varvid smärre skador tillfogats båda fordonen. Åklagaren yrkade, att Westlund måtte fällas till ansvar för sin ovarsamma körning.
    HR:n (häradshövdingen Olof Thulin) yttrade i dom d. 28 sept. 1949:

D o m s k ä l.

    Westlund har bestritt, att han färdats ovarsamt. Anledningen till olyckan hade varit att Westlund, när han med mycket långsam fart färdats ut på landsvägen och fått se Karlsson, som färdades nära sin vänstra vägkant, ansett att han skulle komma över vägen före Karlsson och därför fortsatt färden. Hade Karlsson fortsatt utmed vänstra vägkanten i sin färdriktning räknat hade ingen olycka inträffat. Emellertid hade Karlsson i stället svängt över vägen mot höger, och därigenom hade motorcyklarna sammanstött på högra sidan av vägen i Karlssons körriktning räknat. Westlund hade, fastän sikten åt höger är skymd, ej kunnat färdats försiktigare, om han ej skolat gå av motorcykeln, vilket dock ej skäligen kunnat fordras av honom.
    Med hänsyn till vad Westlund uppgivit, vilket bestyrkes av i målet företedda skisser och fotografier, kan icke anses styrkt, att han icke iakttagit all den omsorg och varsamhet som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna.

D o m s l u t.

    HR:n ogillar åtalet.

    Åklagaren fullföljde talan mot domen under yrkande att åtalet måtte bifallas.
    Svea HovR (hrr Boye, referent, Sidenbladh, Adde och Hesser) yttrade i dom d. 15 dec. 1949: Från gården Stortäkten, som ligger väster om allmänna landsvägen Finnhyttan—Dormsjö i Garpenbergs socken, löper en utfartsväg med någon stigning vid anslutningen till landsvägen, och för trafikant från Stortäkten är sikten här skymd till höger genom staket och häck, vilka sträcka sig runt hörnet mot landsvägen och fortsätta c:a 50 m utefter denna mot sydost.
    Det är utrett att Westlund, som vid tillfället hade för avsikt att från utfartsvägen köra över på landsvägens östra sida för fortsatt färd mot sydost, med långsam fart körde sin motorcykel upp på landsvägen tvärs över vägbanan, där han kolliderade med Karlssons från höger kommande motorcykel.
    Westlund — vilken vid infärden å landsvägen haft att iakttaga all er- 

 

forderlig försiktighet för att undvika kollision med fordon på landsvägen — har under angivna förhållanden icke bort köra in på denna förrän han förvissat sig om att något fordon ej nalkades på nära håll från höger. Han har sålunda även vid behov bort stanna sin motorcykel innan han korsade landsvägens körbana samt i vart fall i god tid dessförinnan, till förebyggande av kollisionsfara, avgiva signal.
    Genom sitt sätt att färdas har Westlund, vilken ej ens signalerat i vägkorsningen, åsidosatt den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna.
    HovR:n prövar förty lagligt att, med ändring av HR:ns dom, döma Westlund för vad sålunda ligger honom till last, jämlikt 2 §, 5 § 1 st. och 38 § 1 mom. 1 st. vägtrafikstadgan, att utgiva 12 dagsböter om 4 kr.

 

16.

Avverkning i strid med vad lagligen beslutats rörande nyttjandet av skifteslags skog under pågående laga skifte har bedömts såsom

b o d r ä k t.

Jfr NJA 1948 s. 307; SvJT 1948 s. 343; EKEBERG m. fl.: Förmögenhetsbrotten s. 150 samt BECKMAN m. fl.: Brott mot staten och allmänheten s. 536 f.

 

    För nyttjandet av skog under pågående laga skifte inom Bergkarlås, Risa och Vattnäs byars skifteslag i Mora socken gällde enligt Ovansiljans domsagas Ägod:R:ts utslag d. 20 maj 1946 följande bestämmelser:
    »2) Å enskilt hävdad skog får avverkning till annat än bränn- eller kolved ske endast efter av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län godkänd, enligt grunder för god skogsvård verkställd och dimensionsvis protokollförd utsyning.
    3) Å enskilt hävdad skog, som är gemensam för två eller flera delägare, får sådan avverkning varom sägs i punkt 2 ske endast till avsalu för delägarnas gemensamma räkning.»
    Efter angivelse av sysslomännen för laga skiftet yrkade allmän åklagare vid Mora och Orsa tingslags HR ansvar å f. trävaruhandlaren Kings Anders Nilsson i Mora jämlikt 15 § lagen d. 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter samt 20 kap. 8 § strafflagen för det Nilsson under jan. och febr. 1949 å litt. Ha, Q, X och 1 U på Bergkarlås' skifteslag i Mora socken, vari han ägde del, utan föregående utsyning och således i strid med utfärdade bestämmelser låtit avverka 17 timmer av furu, 13 timmer av gran samt 13 stolpar med ett sammanlagt rotvärde av 189 kr. 91 öre.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Körlof) yttrade i dom d. 16 juni 1949:

D o m s k ä l.

    Nilsson har erkänt, att han gjort sig skyldig till de förseelser, för vilka han i målet åtalats, samt medgivit det av åklagaren uppgivna värdet å det obehörigen avverkade timret.

 

    Med hänsyn till Nilssons karaktär och personliga förhållanden i övrigt finnes skälig anledning till antagande, att Nilsson skall utan att undergå straff avhålla sig från att ånyo begå brott.

D o m s l u t.

    HR:n dömer Nilsson jämlikt 20 kap. 8 §, jft med 20 kap. 1 §, strafflagen att för olovligt tillgrepp av skogsprodukter hållas i fängelse 2 mån.
    Jämlikt lagen d. 22 juni 1939 om villkorlig dom förordnar emellertid HR:n att med nämnda straff skall anstå och att på Nilssons uppförande under en prövotid av tre år samt på omständigheter i övrigt, som i sistnämnda lag omförmälas, skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet.
    Nilsson skall under prövotiden icke stå under övervakning.

    Nilsson fullföljde talan med yrkande, att åtalade gärningen måtte bedömas i första hand såsom åverkan enligt 24 kap. 2 § 2 st. strafflagen och i andra hand såsom egenmäktigt förfarande enligt 20 kap. 6 § 1 st. strafflagen eller såsom bodräkt enligt 3 § samma kapitel samt att straffet måtte bestämmas till böter.
    Åklagaren bestred ändring.
    Svea HovR (hrr Rosengren, Sture Svensson, referent, Ericsson och Fürst) yttrade i dom d. 17 okt. 1949:

D o m s k ä l.

    Vad som förts Nilsson till last skall jämlikt 5 kap. 5 § lagen d. 18 juni 1926 om delning av jord å landet anses som missbruk av rätt i samfälld skog.
    Brottet kan med hänsyn till värdet av det olovligen avverkade timret och övriga omständigheter icke anses som ringa; och skall förty enligt 20 kap. 8 § strafflagen vad i nämnda kap. är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.
    Enär Nilsson ägde del i det avverkade, finner HovR:n hans förfarande vara att bedöma såsom bodräkt enligt 20 kap. 3 § strafflagen.
    Straffet för vad Nilsson förbrutit bör skäligen bestämmas till böter.

D o m s l u t.

    Med ändring av överklagade domen dömer HovR:n Nilsson jämlikt 20 kap. 3 och 8 §§ strafflagen att för bodräkt utgiva 40 dagsböter å 3 kr.

 

17.

Frågor ang. handelsbolag; bl. a. ang. dess fortbestånd vid utträde av bolagsmän, konkurs samt återvinning däri.

Jfr NJA 1904 s. 69, 1905 s. 217, 507, 1908 s. 17, 1909 s. 437, 1911 s. 31, 110, 1916 s. 623, 1919 s. 92, 1931 s. 483, 1937 s. 473, 1944 s. 633 och avd. II 1895 nr 3 s. 41; SvJT 1924 s. 201 f. och 1948 s. 495; KALLENBERG i TFR 1907 s. 98 samt LAMM: Om enkla bolag och handelsbolag s. 16 not. 1, s. 121, 127 och 137.

    I april 1948 intogs i Kopparbergs läns handelsregister anmälan av innehåll att ingenjören Roland Gustafsson, verkmästaren Torsten Holm-

 

gren, förmannen Sigurd Arebratt och Harry Arebratt ämnade i Orsa idka handels- och fabriksrörelse under fima Idéverken, Arebratt & Co. samt att firman skulle tecknas av Gustafsson ensam. Verksamheten avsåg i huvudsak tillverkning av körriktningsvisare för bilar.
    Nämnda handelsbolag utställde d. 30 april 1948 till innehavaren ett skuldebrev å 25,000 kr. jämte ränta, till säkerhet för vilket RR:n i Falun d. 19 maj 1948 meddelade för lagsinteckning i handelsbolagets fördess i Orsa bedrivna fabriksrörelse avsedda inventarier och råvaror samt i rörelsen frambragta alster. Skuldebrevet överlämnades till Mora Radio & Bil AB som säkerhet för förlagslån och krediter till handelsbolaget och innehaves alltjämt av aktiebolaget.
    Mellan Holmgren, å ena, och de övriga bolagsmännen, å andra sidan, slöts d. 7 juli 1948 följande avtal:

 

»Kontrakt och köpeavtal.

    Mellan undertecknad å ena sidan och övriga delägare i firman Idéverken i Orsa har denna dag följande avtal och köp överenskommits.
1.     Undertecknad övertager Idéverken under följande villkor.
2.     Alla resterande inbetalningar å köpta och lev. maskiner i enlighet med kontrakten.
3.     Alla skulder vid firma C. Weijsenburg i Mora vilket gäller lev. varor.
4.     Resterande räkning vid Mora-Orsa el. AB vilket gäller inmontage av el. drift.
5.     Den el. räkning å Siljanskraft vilken icke är betald.
6.     Två st. borgenslån dels med köpman Pettersson och Faleij Motor AB.
7.     Övriga förutvarande skulder ikläder jag mig icke.

 

Orsa den 7/7 1948.

T. Holmgren.

8.     Undertecknade, förutvarande delägare i Idéverken, godkänner ovanstående och ikläder vi oSS alla övriga fordringar vilket av oss skall betalas, samt frånsäger oss alla anspråk i Firman Idéverken i Orsa. Lager, order samt alla inventarier tillfaller hr Holmgren, dock skall alla varor köpta efter dags dato och lev. skall betalas av honom. Kontraktet gäller alla för en och en för alla.

 

Roland Gustafsson                  Sigurd Arebratt                  Harry Arebratt

 

Ovanstående namnteckningar bevittnas:

 

Jemt Hans Hansson                                 Kerstin Jemthans»

 

    Det i punkt 6. såsom Faleij motor AB betecknade bolaget avsåg rätteligen Mora Radio & Bil AB. Med det i samma punkt omförmälda lånet med borgen av köpman Pettersson åsyftades en skuld å 10,000 kr. enligt skuldebrev till Svenska Handelsbanken, för vilket handelsbolaget ostridigt häftade och varå bröderna plåtslagaren Evald Pettersson och

 

    18—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

köpmannen Valter Pettersson, båda i Mora, tecknat borgen. I samband med avtalet utbyttes d. 9 juli 1948 detta skuldebrev mot ett annat å samma belopp, utställt å banken av Holmgren ensam utan angivande av handelsbolagets firma samt försett med borgen av direktören Eric Öberg i Mora och bröderna Pettersson.
    Någon anmälan till handelsregistret om inträdda förändringar beträffande handelsbolaget skedde ej.
    Enligt en handling, dagtecknad d. 24 sept. 1948 men ostridigt tillkommen d. 4 nov. samma år, underskriven av Holmgren såsom säljare samt Öberg och bröderna Pettersson såsom köpare, träffades dem emellan följande avtal: 1) Holmgren sålde till köparna 4,000 körriktningsvisare (halvfabrikat) jämte inventarier enligt en handlingen bifogad förteckning. 2) Tillträdet skulle ske omedelbart samt visare och inventarier omhändertagas av köparna. 3) Köpeskillingen utgjorde 10,000 kr., som erlades genom att köparna omedelbart övertoge Holmgrens lån i Svenska Handelsbanken å 10,000 kr. 4) Holmgren garanterade, att den överlåtna egendomen icke vore belånad eller såld till annan person. 5) Därmed vore alla mellanhavanden mellan parterna uppgjorda intill »denna dag» och tidigare avtal annullerade.
    Efter ansökan till Mora och Orsa tingslags HR d. 27 nov. 1948 försattes handelsbolaget d. 16 dec. 1948 i konkurs, i vilken Mora Radio & Bil AB bevakade fordran.
    Aktiebolaget instämde i juli 1949 Öberg och bröderna Pettersson till HR:n och anförde: Avtalet mellan bolagsmännen d. 7 juli 1948 innebure, att Holmgren skulle övertaga handelsbolaget med firma Idéverken, Arebratt & Co. mot skyldighet att svara för vissa handelsbolagets skulder, däribland lånet å 10,000 kr. hos Svenska Handelsbanken, som tagits, innan handelsbolaget registrerats, men vilket varit avsett för bolagets rörelse. Idéverken såsom handelsbolag hade icke upphört genom berörda avtal. Detta hade ej inneburit, att Holmgren fått handelsbolagets egendom överlåten å sig, utan endast att de övriga bolagsmännen utträtt ur detsamma. Holmgren hade därefter kommit att verka såsom innehavare av firman Idéverken, ehuru det aldrig anmälts till handelsregistret att firman överlåtits å honom, och när Holmgren träffat avtal med Öberg och medparter och andra personer, hade han gjort det såsom innehavare av firman. Nyssnämnda banklån hade överförts å Holmgren såsom ensam låntagare och med Öberg och medparter såsom borgensmän. Någon pantförskrivning till borgensmännen såsom säkerhet för vad de på grund av sin borgen kunde komma att utgiva hade varken lämnats eller begärts. Efter upprepade påtryckningar av borgensmännen hade Holmgren d. 4 nov. 1948 undertecknat handlingen av innehåll, att Holmgren till borgensmännen överläte rörelsens råmaterial och halvfabrikat samt alla rörelsens hand- och pressverktyg mot det att de sistnämnda övertoge betalningsskyldigheten för lånet till Svenska Handelsbanken. Öberg och medparter hade kort tid därefter bortfört egendomen från Idéverkens lokaler i Orsa till en lokal i Yvreden i Mora, varest egendo-

 

men ännu torde vara upplagd. Vid överlåtelsen till Öberg och medparter hade dessa känt till, såväl att förlagsinteckning meddelats i Idéverkens egendom som ock att såväl handelsbolaget som Holmgren varit på obestånd. Överlåtelsen från Holmgren till Öberg och medparter, vid vilken Holmgren handlat såsom innehavare av Idéverken, hade skett inom tid och under omständigheter, som avses i 29 och 32 §§ konkurslagen. — I anledning av vad sålunda förekommit yrkade aktiebolaget, att HR:n jämlikt 29 eller 32 § konkurslagen måtte förklara, att sistnämnda överlåtelse måtte gå åter, samt förplikta Öberg och medparter att till handelsbolagets konkursbo genast återställa den egendom avtalet avsåge.
    Öberg och medparter bestredo käromålet och invände i huvudsak: Avtalet mellan bolagsmännen d. 7 juli 1948 hade inneburit, att Holmgren personligen övertagit Idéverkens rörelse mot skyldighet att betala vissa av handelsbolagets skulder. Genom avtalet hade Holmgren personligen blivit ägare av omstämda körriktningsvisare och inventarier, och därmed hade också förlagsinteckningen upphört att gälla i denna egendom. Sedan Holmgren övertagit rörelsen, hade han aldrig tecknat firmans namn utan bara sitt eget å handlingar, som anginge rörelsen. Det hade ävenledes varit i samband med Holmgrens övertagande av rörelsen som Idéverkens omförmälda banklån ersatts med ett nytt, med Holmgren personligen såsom låntagare. Överlåtelsen från Holmgren till Öberg och medparter d. 4 nov. 1948, vilken tillkommit utan påtryckningar på Holmgren, hade ersatt en tidigare pantförskrivning av Holmgren d. 24 sept. 1948 av samma egendom till Öberg och medparter; detta hade varit anledningen till att även sagda överlåtelse dagtecknats nyssnämnda d. 24 sept. Öberg och medparter hade slutit detta avtal med Holmgren personligen och icke med handelsbolaget; och då Holmgren icke vore försatt i konkurs, vore konkurslagens återvinningsbestämmelser ej tillämpliga å ifrågavarande egendom. Öberg och medparter, som icke haft någon tanke på att Holmgren skulle gynna dem framför annan borgenär, hade ej haft anledning undersöka handelsbolagets ekonomiska läge.
    HR:n (häradshövdingen H. Körlof) yttrade i dom d. 29 sept. 1949:

D o m s k ä l.

    Genom det i målet åberopade avtalet av d. 7 juli 1948 har Holmgren övertagit handelsbolaget Idéverken, Arebratt & Co. Den omständigheten, att Holmgren icke till handelsregistret anmält, att han övertagit handelsbolaget, kan lagligen icke förringa aktiebolagets rätt gent emot handelsbolaget, och Holmgren måste vid träffandet av avtalet d. 4 nov. 1948 anses hava handlat såsom innehavare av detsamma. Enär genom detta avtal den förlagsinteckning, aktiebolaget innehade till säkerhet för sin fordran hos handelsbolaget, minskade i värde, måste avtalet anses hava länt till skada för aktiebolaget, och av omständigheterna framgår, att Öberg och medparter vid ingående av avtalet d. 4 nov. 1948 avvetat, att handelsbolaget var på obestånd.

 

D o m s l u t.

    Jämlikt 32 § konkurslagen förklarar HR:n, att det d. 4 nov. 1948 mellan Holmgren såsom innehavare av handelsbolaget Idéverken, Arebratt & Co., å ena sidan, samt Öberg och medparter, å andra sidan, ingångna avtalet skall gå åter, och förpliktas de senare att till handelsbolagets konkursbo genast återställa all den egendom, avtalet avser.

    Öberg och medparter fullföljde talan mot HR:ns dom och yrkade under åberopande av förut angivna grunder för sitt bestridande av aktiebolagets talan, att densamma måtte ogillas.
    Aktiebolaget bestred ändringssökandet.
    Svea HovR (hrr Boye, referent, Brusén, Adde och Hesser) yttrade idom d. 17 dec. 1949:

D o m s k ä l.

    Uppgörelsen mellan bolagsmännen d. 7 juli 1948 måste anses innebära, att bolagsförhållandet dem emellan och därmed handelsbolaget såsom sådant upphörde i samband med att rörelsen jämte handelsbolagets i avtalet angivna, till rörelsen knutna lösa egendom överläts å Holmgren personligen för att denne därefter skulle driva rörelsen för egen räkning.
    Annat har icke visats än att Holmgren efter denna uppgörelse, såsom han i målet uppgivit, själv ansett sig vara ensam innehavare av rörelsen samt i vad som rörde denna endast uppträtt i eget namn. Detta motsäges ej av att han använt ordet Idéverken såsom benämning på rörelsen, varmed den för övrigt enligt Holmgrens uppgift betecknades redan innan handelsbolaget registrerades. Att Holmgren ensam övertog rörelsen förutsatte tydligen också Svenska Handelsbankens avdelningskontor i Orsa, då banken medverkade till att ersätta det tidigare till banken utfärdade skuldebrevet å 10,000 kr., för vars betalning handelsbolaget häftade, med det andra, av Holmgren personligen till banken utfärdade skuldebrevet å samma belopp, och kamreraren i banken Erik Sundberg i Orsa — vilken biträdde vid berörda utbyte av lånehandlingar — har i avgivet vittnesmål uttalat att han hade uppfattningen att det sista lånet upptogs av Holmgren personligen.
    Den skriftliga handling, ostridigt tillkommen d. 4 nov. 1948, varigenom Holmgren å vadekärandena överlät i målet omtvistade egendom, är ävenledes underskriven av honom personligen utan begagnande av handelsbolagets firmanamn, och det kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit icke anses att överlåtelsen skedde å handelsbolagets vägnar, desto mindre som egendomen, enligt vad förut anförts, då ej längre tillhörde handelsbolaget.
    Aktiebolagets i målet förda talan kan därför icke bifallas.

 

D o m s l u t.

    Med ändring av HR:ns dom ogillar HovR:n aktiebolagets talan.

 

18.

Fråga om fastighetsägares rätt till skadestånd, då fastigheten frångått honom till följd av utmätning för förre ägarens gäld.

Jfr NJA 1877 s. 375, 1883 not. A 58, 1887 s. 404, 1897 s. 537, 1910 s. 622, 1920 s. 234, 1925 s. 184, 1931 s. 431 och 642; ALMÉN: PM för föredragning i lagrådet av lagberedningens förslag till jordabalk, 4 kap., s. 88; ALMÉN: Köplagen § 59 not 77; EKEBERG—BENCKERT: Obligationsrättens allm. del 1929 års uppl. s. 107; LASSEN: Haandbog i Obligationsretten, alm. Del, 3 Udg., s. 488 och § 34. II. 2 ävensom USSING: Dansk Obligationsret, alm. Del, 2 Udg., § 12. IV. C samt Erstatningsret § 28. III.

    Hemmansägaren Gunnar Fahlgren i Mörttjärn anförde efter stämning å flottningsarbetaren Göte Lindmark i Sunnanå och dennes broder Herbert Lindmark, jämväl i Sunnanå, vid Malå och Norsjö tingslags HR: Enligt köpekontrakt d. 20 juli 1942 samt köpeavtal och köpebrev d. 18 aug. 1943 hade bröderna Lindmark till Fahlgren sålt det s. k. utskiftet av den för bröderna Lindmark lagfarna fastigheten Sunnanå 12 i Norsjö socken för 13,500 kr. med tillträde d. 20 juli 1942. Av köpeskillingen hade Fahlgren erlagt 13,050 kr. Fahlgren hade icke sökt lagfart å sitt fång. Sunnanå 1² hade d. 8 jan. 1947 utmätts för uttagande av bröderna Lindmark påförda kronoutskylder m. m. I anledning av utmätningen hade hela fastigheten — alltså även det av Fahlgren ägda skiftet — d. 13 maj 1947 sålts å exekutiv auktion. Vid sammanträde d. 8 juli 1947 inför KB i Västerbottens län för fördelning av köpeskillingen för fastigheten hade Fahlgren yrkat att utfå en del av köpeskillingen, men detta yrkande hade av KB lämnats utan bifall. — Enär bröderna Lindmark icke kunnat förmås lämna Fahlgren skälig gottgörelse för den förlust, han genom den exekutiva auktionen lidit, yrkade han nu, att de måtte solidariskt förpliktas att till Fahlgren utgiva ersättning med 12,000 kr., utgörande skiftets värde vid den tid, då det frångått Fahlgren, jämte ränta.
    Till stöd för sin talan åberopade Fahlgren en analogisk tillämpning av lagreglerna om hemulsskyldighet. Han åberopade jämväl rättsgrundsatserna om obehörig vinst.
    Bröderna Lindmark vitsordade, att de av Fahlgren uppburit 13,050 kr. för skiftet, men bestredo Fahlgrens anspråk och anförde: Det funnes ingen rättsgrund för Fahlgrens talan. Bröderna Lindmark hade icke gjort sig skyldiga till någon vårdslöshet. Däremot hade Fahlgren förfarit vårdslöst genom sin underlåtenhet att söka lagfart å skiftet. — Bröderna Lindmark åberopade även, att parterna i köpeavtalet d. 18 aug. 1943 förbundit sig att »ej på något sätt och vis rättslig talan föra eller låta föra mot varandra i anledning av denna skogsskiftesaffär».
    HR:n (ordf. tingssekreteraren Hammarström) yttrade i dom d. 16 mars 1948: I målet är utrett, att Fahlgren genom köpebrev d. 18 aug. 1943 och köpeavtal samma dag av Göte Lindmark och Herbert Lindmark köpt ett skogsskifte från 1/24 mtl Sunnanå l² i Norsjö socken för

 

13,500 kr., av vilket belopp Fahlgren erlagt 13,050 kr., att Fahlgren icke sökt lagfart å området, att, sedan landsfiskalen i Norsjö distrikt d. 8 jan. 1947 verkställt utmätning av Sunnanå 1² för uttagande av vissa Göte Lindmark och Herbert Lindmark påförda utskylder, fastigheten försålts å exekutiv auktion d. 13 maj 1947 samt att vid köpeskillingsfördelningen, som utvisat ett betydande överskott Göte Lindmark och Herbert Lindmark till godo, ett av Fahlgren framställt yrkande att utbekomma viss del av köpeskillingen lämnats utan avseende. HR:n — som lämnar utan avseende Göte Lindmarks och Herbert Lindmarks invändning, att den i målet närmare omförmälda bestämmelsen i ovannämnda köpeavtal utgjorde hinder för Fahlgrens talan — finner, att Fahlgren, som utan att vara personligen betalningsskyldig för de skulder, som gäldats genom den exekutiva försäljningen, likväl genom denna frånhänts skogsskiftet, är berättigad att av Göte Lindmark och Herbert Lindmark erhålla ersättning för den förlust han sålunda lidit.
    Skogsskiftets värde vid tiden för auktionen måste anses hava uppgått till 12,000 kr.
    På grund av vad sålunda anförts prövar HR:n rättvist förplikta Göte Lindmark och Herbert Lindmark, vem bäst gälda förmår, att till Fahlgren mot kvitto genast utgiva 12,000 kr. jämte 5 % ränta därå från stämningsdagen d. 17 aug. 1947, till dess betalning sker.

    Bröderna Lindmark fullföljde talan till HovR:n för Övre Norrland.
    Fahlgren anförde i HovR:n: Sedan Fahlgren hos HovR:n överklagat KB:s beslut d. 8 juli 1947 om fördelning av köpeskillingen för Sunnanå 1², hade HovR:n enligt utslag d. 2 juni 1948 återförvisat ärendet till KB, som i anledning härav d. 25 juni 1948 verkställt ny fördelning av köpeskillingen.¹ Därvid hade Fahlgren tillerkänts dels 1,074 kr. 40 öre, utgörande å Fahlgrens skifte belöpande andel av ägarhypoteket å en d. 30 mars 1932 i Sunnanå 1² fastställd penninginteckning, dels ock 3,668 kr. 64 öre, utgörande å skiftet belöpande andel av fastighetsägaren tillkommande överskott å köpeskillingen för Sunnanå 1². Fahlgren nedsatte därför sitt ersättningsyrkande med summan av dessa båda belopp, 4,743 kr. 4 öre, men bestrede ändringssökandet i övrigt.
    HovR:n (hrr Kristensson, S. Ohlsson, referent, Paulsson och Lidbeck) yttrade i dom d. 13 maj 1949: Lika med HR:n lämnar HovR:n utan avseende bröderna Lindmarks invändning, att den av dem åberopade bestämmelsen i köpeavtalet d. 18 aug. 1943 utgör hinder för Fahlgrens talan.
    I sitt utslag d. 2 juni 1948 har HovR:n funnit att den fastighetsägaren tillkommande delen av köpeskillingen för den exekutivt sålda egendomen bort fördelas så som hade vid auktionen det Fahlgren tillhöriga skiftet behandlats såsom en särskild fastighet och försålts tillsammans med återstoden av Sunnanå 1² vid gemensamt utrop enligt 121 § utsökningslagen.
    På grund härav och i enlighet med föreskrift i utslaget har KB vid

 

    ¹ Jfr SvJT 1948 s. 567.

 

fördelningen av köpeskillingen d. 25 juni 1948 upprättat nya borgenärsförteckningar och fördelningslängder, en särskild för Fahlgrens skifte och vardera av Göte Lindmarks och Herbert Lindmarks del av återstoden utav Sunnanå 1².
    Av köpeskillingen — vilken fördelats å de skilda fastighetsandelarna i förhållande till deras taxeringsvärden — har guldits, förutom kostnader för förfarandet, dels 3,703 kr. 8 öre, utgörande kapital och ränta å en d. 30 mars 1932 i Sunnanå 1² fastställd inteckning, och dels utskylder å 2,970 kr. 29 öre, av vilket belopp 2,231 kr. 22 öre debiterats Göte Lindmark, 600 kr. 53 öre Herbert Lindmark samt återstoden, 138 kr. 54 öre, bröderna Lindmark gemensamt.
    Enligt den för Fahlgrens skifte upprättade fördelningslängden har skiftet påförts 1,672 kr. 79 öre av inteckningsgälden och 1,845 kr. 33 öre av utskylderna. Av sistnämnda belopp avser 1,399 kr. 32 öre Göte Lindmark, 383 kr. 39 öre Herbert Lindmark och 62 kr. 62 öre bröderna Lindmark gemensamt påförda utskylder.
    Vid försäljningen av skiftet till Fahlgren hava parterna uppenbarligen avsett att skiftet icke skulle svara för inteckningen.
    Såvitt angår förhållandet mellan parterna har Fahlgren alltså icke varit betalningsskyldig för nämnda belopp, som vid köpeskillingsfördelningen påförts skiftet.
    I målet saknas närmare utredning om huru mycket högre köpeskilling egendomen betingat till följd av att även skiftet sålts vid den exekutiva auktionen.
    Emellertid kan det med hänsyn särskilt till vad som upplysts om skogstillgången på skiftet antagas att den å skiftet belöpande delen av köpeskillingen i varje fall icke understiger det belopp som en fördelning av köpeskillingen i förhållande till taxeringsvärdena å skiftet och å återstoden av Sunnanå 1² utvisar.
    Vid detta förhållande hava bröderna Lindmark, genom att även skiftet sålts, på Fahlgrens bekostnad gjort en vinst, motsvarande de förut omförmälda, skiftet vid köpeskillingsfördelningen påförda beloppen.
    Fahlgren, som genom försummelse att söka lagfart å skiftet själv vållat att detta vid den exekutiva auktionen frångått honom, bör vara berättigad till ersättning av Göte Lindmark och Herbert Lindmark med dessa belopp men kan icke göra dem ansvariga för den förlust han därutöver kan hava lidit.
    På grund av det anförda prövar HovR:n rättvist på det sätt ändra HR:ns domslut i huvudsaken, att vad bröderna Lindmark hava att utgiva till Fahlgren av HovR:n bestämmes till dels 1,735 kr. 41 öre att gäldas av bröderna Lindmark solidariskt, dels 1,399 kr. 32 öre att gäldas av Göte Lindmark ensam, dels ock 383 kr. 39 öre att gäldas av Herbert Lindmark ensam, allt jämte 5 % ränta därå från d. 17 aug. 1947 till dess betalning sker.