NÅGRA ANTECKNINGAR OM ÅTERSTÄLLANDE AV FÖRSUTTEN TID.

 

AV

 

DOCENTEN LARS WELAMSON.

 

svensk rätt finnas som bekant tre särskilda eller extraordinära rättsmedel, med vilka under strängt begränsade förutsättningar ett lagakraftvunnet domstolsavgörande kan angripas, nämligen resning, besvär över domvilla och återställande av försutten tid. De båda förstnämnda rättsmedlen kunna helt schematiskt sägas karakteriseras av att de i princip förutsätta något särskilt förhållande, som är ägnat att försvaga tilltron till avgörandets riktighet.1 För återställande av försutten tid kräves däremot icke förhandenvaron av något sådant förhållande utan endast att parten varit förhindrad att fullfölja talan med föreskrivet ordinärt rättsmedel.Rättsmedlet återställande av försutten tid kan spåras redan till tiden före 1734 års lag, men först i denna finner man det någorlunda utbildat.3 I 31:1 ÄRB föreskrevs, att endast Konungen ägde återställa försutten laga tid, och såsom förutsättning för sådant återställande (i ÄRB benämnt resning) angavs i 31:2 ÄRB, att sökanden visade »synnerlig orsak och skäl».

 

    1 I vissa fall av domvilla kräves visserligen icke, att målets utgång i det konkreta fallet kan antagas ha blivit oriktig, men då det i dessa fall åtminstone regelmässigt är fråga om att viktiga processuella rättssäkerhetsgarantier åsidosatts, kan man måhända tala om en presumtion för att avgörandets riktighet icke förtjänar samma tilltro som om det tillkommit i laga ordning.
    2 Härmed sammanhänger, att bifall till ansökan om återställande av försutten tid icke medför avgörandets undanröjande utan endast att parten får sig ny tid förelagd, inom vilken han har att med ordinärt rättsmedel fullfölja talan, eller att, därest parten efter fristens utgång ingivit fullföljdsinlaga, den fullföljda talan prövas utan hinder av den laga kraft som åkommit avgörandet. — Reglerna om förfarandet vid behandling av ansökan om återställande av försutten tid skola i det följande icke närmare behandlas.
    3 Jfr NORDLING, Om Remedia Juris enligt Svensk Lag (Uppsala universitets årsskrift 1863) s. 44 f. 

798 LARS WELAMSON.Den Konungen tillkommande befogenheten att återställa försutten laga tid anförtroddes år 1789 åt HD och ankommer enligt§ 19 regeringsformen alltjämt på denna instans, numera dock med undantag för mål av beskaffenhet att kunna tillhöra regeringsrättens eller kammarrättens slutliga prövning.
    RB innehåller i 58: 11 ett grundläggande stadgande om återställande av försutten tid av följande lydelse:

 

    »Har någon försuttit laga tid för fullföljande av talan mot dom eller beslut eller för ansökan om återvinning eller återupptagande och förelåg för hans underlåtenhet laga förfall, som han icke kunde i rätt tid anmäla, må på ansökan av honom den försuttna tiden återställas.»

 

    Motsvarande regel gällde även före RB:s ikraftträdande enligt 10 § lagen 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel; dock att enligt detta lagrum rättsmedlet återställande av försutten tid var tilllämpligt beträffande laga tid för vidtagande av vilken som helst åtgärd i anhängig rättegång.
    Det första spörsmål som vid en granskning av institutet återställande av försutten tid påkallar uppmärksamhet gäller vilka frister som lagligen kunna återställas. Man bör härvid lämpligen skilja mellan frister för vidtagande av åtgärd i anhängig rättegång, här benämnda processuella frister, och frister för väckande av talan eller företagande av civilrättslig rättshandling eller eljest annan åtgärd än processhandling i anhängig rättegång. Frister av sistnämnda slag skola sammanfattas under beteckningen materiella frister.
    Vad först beträffar processuella frister kan konstateras, att 58: 11 RB endast har avseende på vissa sådana, nämligen frister för ordinära rättsmedel mot dom och beslut, medan någon motsvarande begränsning icke gällde enligt 10 § 1939 års lag.1 Detta innebär dock ingalunda, att parts underlåtenhet att iakttaga andra processuella frister än ordinära rättsmedelsfrister under alla omständigheter leder till rättsförlust för parten. Tvärtom kunna flertalet sådana frister förlängas utan anlitande av särskilt rättsmedel. I fråga om tid som utsatts av rätten gäller sålunda enligt 32: 3 RB, att då skäl förekomma till förlängning av sådan tid, rätten har att utsätta ny tid.2 Andra lagbestämda processuella frister än ordinära rättsmedelsfrister kunna där-

 

    1 1939 års lag torde härutinnan ha stått i överensstämmelse med äldre rätt. Se uttalande av departementschefen i KP rop. 1939: 307 s. 36.
    2 Jfr även 32: 4 och 6 RB.

 

ÅTERSTÄLLANDE AV FÖRSUTTEN TID. 799emot icke förlängas eller återställas.1 Detsamma gäller beträffande frister för åklagare att göra framställning om häktning, kvarstad eller skingringsförbud även i fall, då åtal icke väckts och fristen sålunda strängt taget icke är processuell i ovan angiven mening, samt beträffande frister för extraordinära rättsmedel, vilka likaledes böra uppmärksammas i detta sammanhang. Något nämnvärt behov av möjlighet att återställa eller förlänga dylika frister torde knappast föreligga.2
    För att ordinär rättsmedelsfrist skall kunna återställas jämlikt 58: 11 RB förutsättes, såsom i det följande skall närmare beröras, att parten haft laga förfall för sin underlåtenhet att använda ordinärt rättsmedel. Dessutom kräves emellertid, att han icke kunnat anmäla förfallet före fristens utgång. Sker dylik anmälan hos den domstol, vid vilken åtgärd för talans fullföljande skolat vidtagas, har denna enligt 32: 7 RB att utsätta ny tid.
    I ytterligare ett fall synes enligt praxis talan som icke fullföljts inom lagbestämd tid kunna vinna prövning utan anlitande av rättsmedlet återställande av försutten tid, nämligen då felaktig fullföljdshänvisning lämnats och part fullföljt talan inom den i hänvisningen angivna tiden. I några sådana fall ha domstolarna ansett, att talan fullföljts i rätt tid, och förty utan vidare upptagit den till prövning.3 Det kan visserligen diskuteras, om denna praxis står i god överensstämmelse med lagens ordalag. Närmast till hands ligger väl att med laga tid i 58: 11 RBförstå den av lagen angivna tiden, oavsett vilken tid som må ha föreskrivits i en felaktig fullföljdshänvisning. Klart är emellertid, att en felaktig hänvisning icke bör lända part till förfång, varför man har att välja mellan att beakta felaktigheten såsom laga förfall vid ansökan om återställande av försutten tid eller att anse talan fullföljd i rätt tid. Mot det sistnämnda, i praxis accepterade alternativet, som innebär ett enklare och smidigare tillvägagångssätt än återställande av försutten tid, synas inga vägande invändningar kunna resas, helst som det

 

    1 Endast undantagsvis medger lagen hänsynstagande till laga förfall; så i 34: 2 RB.
    2 Möjligen kan detta i och för sig diskuteras beträffande extraordinära rättsmedelsfrister. Här tillkommer dock den synpunkten, att man i trygghetens intresse behöver en yttersta gräns för möjligheten att få domstolsavgöranden ändrade.
    3 Se NJA 1877 s. 501, 1881 s. 517 och SvJT 1950 s. 124. Jfr KALLENBERG,Rättsmedlen (2. uppl., Lund 1922) s. 99, 307 och 308 not 46 samt EKELÖF, Kompendium över civilprocessen (2. uppl., Uppsala 1949 stencil) s. 542. 

800 LARS WELAMSON.regelmässigt lär vara lätt att konstatera, att en fullföljdshänvisning upptagit för lång tid.1
    Medan processuella frister i åtminstone flertalet fall äro möjliga att återställa eller förlänga, kan motsatsen sägas gälla beträffande materiella frister. I åtskilliga fall äro visserligen de ifrågavarande fristerna formulerade på sådant sätt, att laga förfall kan beaktas.2 Några bestämmelser av mera generell karaktär ha också givits, ehuru veterligen endast för särskilda, av krig eller krigsfara föranledda utomordentliga förhållanden, nämligen i 4 § 1940 års moratorielag och i den numera upphävda lagen 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara.3 Härutöver synes emellertid möjlighet saknas att beakta laga förfall i fråga om materiella frister, trots att det svårligen kan påstås, att något behov härav icke yppat sig. I ett relativt stort antal rättsfall ha sålunda ansökningar om återställande av dylika frister funnits icke lagligen kunna bifallas, ofta under uttrycklig hänvisning till att den ifrågavarande tiden icke vore sådan som avses i regeringsformens stadgande.4

 

    1 Därest motparten skulle vilja göra gällande, att parten icke haft skäl att tolka hänvisningen på sätt han gjort, kommer han emellertid i en något sämre ställning, om domstolen tillägges befogenhet att upptaga partens talan till prövning än om ansökan om återställande av försutten tid kräves. Enligt 49: 10 och 54: 16 RB saknar nämligen motparten möjlighet att klaga över att partens talan upptagits, medan om man väljer alternativet återställande av försutten tid frågan om hänvisningens tolkning omedelbart kommer under HD:s prövning. Det är emellertid tveksamt, om denna synpunkt kan tilläggas någon betydelse, bl. a. därför att det förefaller tvivelaktigt, om beslut om ny tid enligt 32: 7 RB överhuvud kan överklagas. Därest 49: 6 RB skulle anses tillämplig på underrätts beslut, kan i varje fall talan fullföljas endast till HovR, och i fråga om HovR:s beslut finnes ingen motsvarande möjlighet.
    2 Se t. ex. 15: 16 SL och 52 § KöpL.
    3 Se angående tillämpningen av denna lag NJA 1941 s. 55, 1942 s. 568 och1943 B 780.
    4 Se t. ex. NJA 1945 B 943 och 1949 s. 296, jfr 1942 s. 568 (framställning enligt 7 § hyresregleringslagen), 1944 B 150 (väckande av talan om skadestånd på grund av biltrafik), 1935 B 1067 (väckande av talan med yrkande att barn måtte förklaras icke ha äktenskaplig börd), 1931 s. 685 (anställande av återvinningstalan i konkurs) 1937 s. 479 (klander av beslut jämlikt bysamfällighetslagen), 1912 s. 515, 1936 B 938 och 1940 B 685 (testamentsklander), 1927 s. 446 (testamentsbevakning), 1930B 611 och 612, 1932 B 645, 1933 B 82 och 1939 s. 305 (nedsättning av löseskilling jämlikt ensittarlagen), 1920 B 268 (sökande av KB:s godkännande av fastighetsöverlåtelse), 1936 s. 597 (framställning om gottgörelse för fattigvård) och 1926 s.440 (ansökan om rätt att utskänka pilsnerdricka) samt Naumanns Tidskrift 1873 s.522 (inregistrering av äktenskapsförord). Jfr angående gränsdragningen mellan 

ÅTERSTÄLLANDE AV FÖRSUTTEN TID. 801    Några sakliga motiv till den skillnad mellan processuella och materiella frister, som sålunda i allmänhet upprätthållits, synas icke ha redovisats i lagstiftning eller rättstillämpning. Inom doktrinen har emellertid NORDLING gjort gällande, att återställande av en materiell frist skulle innebära kränkning av en redan förvärvad rättighet, vilket icke kunde tillåtas, medan dylika betänkligheter icke skulle möta i fråga om rätten att, sedan en rättsfråga anhängiggjorts, få densamma vederbörligen prövad.1
    Att ett dylikt betraktelsesätt icke ansetts kunna undantagslöst upprätthållas framgår redan därav att, såsom nyss antytts, lagstiftningen faktiskt ger åtskilliga exempel på fall, då laga förfall i fråga om materiella frister beaktas.2 Men då det icke får hållas för helt osannolikt, att ett resonemang av denna art haft viss betydelse för den återhållsamhet som lagts i dagen ifråga om möjlighet att återställa materiella frister, förefaller det angeläget att understryka, att argumenteringen över huvud icke är hållbar. På i allt väsentligt samma sätt som till s. k. materiella rättsfakta av lagen anknutits vissa rättsföljder kunna reglerna om domen och dess rättskraft uttryckas så, att domen träder i stället för de fakta, till vilka den refererar, till följd varav en bifallande dom får samma rättsföljder som de såsom domsgrund anförda fakta.3 Anlägger man detta betraktelsesätt, torde man finna, att någon principiell skillnad icke föreligger mellan det fall, att försutten tid för talan mot en dom återställes, och det fall, att försutten tid för väckande av talan återställes. I det ena som i det andra fallet innebär återställande av försutten tid, att parten sättes i tillfälle att utverka en dom, vilken såsom relevant träder i stället för andra fakta, vare sig dessa fakta utgöras av en tidigare dom eller av materiella rättsfakta. I själva verket innebär Nordlings uttalande

 

processuella och materiella frister NJA 1923 B 320 och 1925 B 451. En motsvarande skillnad mellan olika slag av frister synes ha upprätthållits även i regeringsrättens praxis. Se härom i registren till Regeringsrättens årsbok under rubriken resning anförda rättsfall samt HERLITZ, SOU 1946: 69 s. 65 med hänvisningar. I övrigt redovisas i det följande icke regeringsrättens praxis.
    1 NORDLING, a. a. s. 47.
    2 Måhända kan hit också hänföras den s. k. söndagsregeln i 1930 års lag om beräkning av lagstadgad tid, som otvivelaktigt gäller även materiella frister; jfr NJA 1948 s. 550.
    3 Jfr Olivecrona, Domen i tvistemål (Lund 1943), särskilt s. 148, och EKELÖFa. a. s. 246 ff., särskilt s. 259.

   51—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

802 LARS WELAMSON.en logisk cirkel, eftersom frågan om beskaffenheten av den eventuella rätt en person kan sägas ha förvärvat är beroende av vilka lagliga angreppsmöjligheter som stå andra till buds, däribland just möjligheten att använda särskilt rättsmedel. Det synes också svårt att praktiskt motivera, varför exempelvis en äkta make, som på grund av laga förfall underlåtit att väcka talan inom i 2:1 föräldrabalken föreskriven tid, skall sakna varje möjlighet att vinna domstols- förklaring, att barn icke har äktenskaplig börd, medan den som genom lagakraftvunnen dom förklarats vara fader till ett barn kan få tid för talan mot domen återställd, om han visar laga förfall för sin underlåtenhet att fullfölja talan i rätt tid.
    Frågan om återställande av materiella frister torde falla väsentligen utanför processlagstiftarens område, och den faller strängt taget också utanför ramen för denna uppsats, som i första hand avser att behandla RB:s bestämmelser om återställande av försutten tid. Det har emellertid synts lämpligt att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på det nära sakliga sambandet mellan de olika spörsmålen och att understryka, att frågan om återställande av materiella frister torde vara förtjänt av lagstiftarens intresse i högre grad än som blivit fallet.1 Med avseende på både processuella och materiella frister synes de lege ferenda frågan, huruvida återställande av försutten tid bör kunna medgivas, bero på en intresseavvägning av principiellt samma slag. Gentemot intresset att man åtminstone efter viss tids förlopp skall kunna med säkerhet bedöma vad som i visst hänseende gäller står intresset att en person icke skall göra rättsförlust genom att han varit förhindrad att bevaka sin rätt. Klart är, att det vid en närmare undersökning av frågan omlämpligheten att medgiva utvidgad möjlighet till återställande av materiella frister måste komma att visa sig, att intresseavvägningen utfaller olika i skilda fall, beroende på rättsförhållandets beskaffenhet. Men även härtill erbjuder frågan om återställande av processuella frister vissa paralleller.2
    Det huvudsakliga intresset vid behandlingen av rättsmedlet återställande av försutten tid enligt RB knyter sig till frågan, under vilka förutsättningar försutten tid kan återställas. 31:2

 

    1 En motsvarande åsikt har med avseende på förvaltningsförfarandet uttryckts av HERLITZ, a. a. s. 65; jfr s. 209 f.
    2 Se härom nedan s. 811.

 

ÅTERSTÄLLANDE AV FÖRSUTTEN TID. 803ÄRB stadgade härutinnan, att part hade att visa »synnerlig orsak och skäl». Med uttrycket »synnerlig orsak» förstods enligt Nordling »någon factisk omständighet, genom hvilken behörigt iakttagande af meddelade föreskrifter om sakens fullföljd förhindrats, utan att hindret till sin uppkomst berott af sökanden eller af denne kunnat undanrödjas».1 I sak torde denna ståndpunkt åtminstone i det allra närmaste sammanfalla med den förutsättning som uppställdes i 10 § 1939 års lag och som numera gäller enligt 58: 11 RB, nämligen att för sökandens underlåtenhet att iakttaga fristen förelegat laga förfall
    Begreppet laga förfall definierades i 12: 1 ÄRB på följande sätt:

    »Dessa äro laga förfall: om man sjuk är: om man i Konungens och rikets tjänst är uppbådad, eller faren: om man i häktelse sitter: om man av fienden, eller annan fara, vådeld, eller vattuflod hindras: om man ifrån sinnen kommen är: om man eller hustru, barn eller föräldrar dö den tid, man bör sig för rätten inställa: om man förut till annan rätt är stämd, att svara å samma tid. Pröve dock domaren omständigheterna i dessa fall. Nu kunna andre förfall givas före; ägedomaren ock dem pröva, om de äro av den vikt, att de gälla må.»

    Även RB innehåller — i 32: 8 — en definition av samma begrepp:
    »Laga förfall är, då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat.
    Såsom laga förfall för part skall ock anses, då för ombud, som av parten vidtalats, förelegat hinder, som nu sagts, och annat ombud ej kunnat i tid ställas.»

    För tolkningen av begreppet laga förfall giva åtskilliga avgöranden i rättspraxis ledning. Särskilt intresse erbjuda två olika grupper av fall, där de åberopade omständigheterna varit av sinsemellan tämligen likartad beskaffenhet.3
    En sådan grupp utgöres av fall, i vilka talans fullföljd i rätt tid omintetgjorts av betydande försening av postgången eller av

 

    1 NORDLING, a. a. s. 47.
    2 En nyhet är däremot, att för återställande enligt 58: 11 RB kräves även att parten icke kunnat i rätt tid anmäla förfallet; har sådan anmälan gjorts skall som ovan nämnts enligt 32:7 RB ny tid utsättas. — Se angående tolkningen av begreppet laga förfall enligt ÄRB KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt, II: 2 (Lund 1928) s. 238 ff.
    3 Se i övrigt t. ex. NJA 1913 s. 306, 1920 s. 493 och 1921 s. 356, samt 1950s. 146. 

804 LARS WELAMSON.att postförsändelse på grund av fel från postverkets sida icke inom behörig tid kommit adressaten tillhanda.

    I två rättsfall, Naumanns Tidskrift 1874 s. 533 och NJA 1933 s. 489, återställdes försutten tid, då med posten i god tid avsända besvärshandlingar (i det förra fallet adresserade till sökandens ombud, i det senare fallet med kammarrätten som adressat) framkommit för sent på grund av snöhinder, som förorsakat fullständigt av brott i trafiken.
    I ett flertal rättsfall ha däremot ansökningar om återställande av försutten tid avslagits, då part förhindrats att fullfölja talan i rätt tid på grund av fel vid postbefordran från postverkets sida. INJA 1911 s. 368 hade sålunda en försändelse från part till hans ombud, innehållande besvärshandlingar, kommit adressaten för sent tillhanda på grund av att försändelsen icke vederbörligen omedelbart eftersänts till av ombudet anmäld tillfällig adress. I NJA 1941 s. 52 II hade den behöriga framkomsten av en likartad försändelse förhindrats genom att försändelsen befordrats till ett annat postkontor än det, där adressaten hade sitt postfack, och därifrån icke utburits till denne utan i stället översänts till sistnämnda kontor. (I detta fall gjordes dock gällande, att försändelsens adressering föranlett fel befordringen.) I NJA 1941 s. 52 I och 1943 s. 345 hade expressförsändelser icke befordrats på för sådana försändelser föreskrivet sätt med påföljd att i förra fallet en försändelse med besvärshandlingar till KB ankommit först efter besvärstidens utgång och i senare fallet en försändelse med besvärshandlingar till sökandens ombud först efter fatalietidens utgång uppmärksammats. (Expressförsändelsen hade av vederbörande brevbärare, då adressaten icke anträffades, lagts på ett skrivbord på dennes kontor i stället för att enligt föreskrifterna avi om försändelsen borde ha lagts i brevlådan.)
    Samtliga anförda rättsfall datera sig från tiden före RB:s ikraftträdande.1 Från tiden efter nämnda tidpunkt finnes ett i detta sammanhang betydelsefullt rättsfall, nämligen NJA 1948 s. 818. En till HR ställd besvärsskrivelse hade ankommit till postkontoret i den ort, där HR:n har sitt kansli, två dagar före besvärstidens utgång, men aviom försändelsen hade kommit HR:n tillhanda först dagen efter fristens utgång. Försutten tid återställdes med motivering att sökanden skäligen icke behövt taga i beräkning en så avsevärd försening.

    De anförda rättsfallen från tiden före RB:s ikraftträdande synas giva uttryck åt uppfattningen, att part som vid fullföljd avtalan begagnade sig av postverket för översändande av fullföljdshandlingar gjorde detta helt på egen risk, så att fel eller försening vid postbefordran i princip under inga förhållanden utgjorde laga förfall. Från denna grundsats har undantag medgivits endast i fall, då hindret för postbefordringen varit av den beskaffenhet att det jämväl förhindrat part att på annat sätt fullfölja talan i rätt tid.

 

    1 Jfr NJA 1925 B 360—362.

 

ÅTERSTÄLLANDE AV FÖRSUTTEN TID. 805    Denna ståndpunkt förefaller väl restriktiv.1 Givetvis framträder intresset, att man i allmänhet skall kunna lita på att ett lagakraftvunnet avgörande är definitivt, med avsevärd styrka. I betraktande av den säkerhet, med vilken postbefordran sedan länge sker, och den med all sannolikhet ytterst ringa procenten nämnvärda förseningar och fel vid postbefordran, synes det emellertid icke med framgång kunna göras gällande, att återställande av försutten tid i fall av avsevärd försening eller fel från postverkets sida skulle allvarligt inkräkta på detta intresse. Att en dylik regel skulle kunna missbrukas lär heller icke vara att befara, då bevisbördan för att den för sena framkomsten icke vållats av sökanden givetvis måste åvila denne.2
    Å andra sidan ha för den mycket restriktiva tolkningen av uttrycket laga förfall (resp. synnerlig orsak och skäl enligt 31:2 ÄRB) otvivelaktigt beaktansvärda skäl kunnat anföras. En generell möjlighet att med posten insända handlingar till domstolar skapades först genom lag år 1944 (som numera ersatts av 33: 3 RB). Enligt ÄRB var i princip lagens ståndpunkt, att part hade att vid fullföljd av talan iakttaga »inställelse» inför rätta.Dylik inställelse kunde visserligen ske genom ombud, men det kan i viss mån sägas vara en konsekvent tillämpning av principen om parts inställelse, att som laga förfall godkänts endast omständigheter som jämväl uteslutit möjligheten för part att inställa sig personligen. Ifrågavarande bestämmelser ha dock knappast utgjort ett absolut hinder mot att betrakta fel eller försening vid postbefordran mellan part och ombud som laga förfall.
    I mål och ärenden tillhörande administrativ myndighets prövning medgavs redan år 1925 (genom KF 8 april 1925 ang. rätt för parter i kommunala mål samt i fattigvårds- och barnavårdsmål att med posten insända besvärsskrifter och övriga handlingar och KF samma dag ang. rätt för parter i mål och ärenden som tillhöra statsdepartements och förvaltande myndigheters handläggning att med posten insända handlingar) rätt att i vidsträckt omfattning insända handlingar med posten. Postbefordran skedde emellertid enligt uttryckliga bestämmelser på parts eget äventyr. Med hänsyn härtill är det ganska naturligt, att man i överensstämmelse med praxis angående postbefordran

 

    1 Jfr HASSLER, Kompendium över bevisrätten och de extraordinära rättsmedlen (Stockholm 1949 stencil) s. 100.
    2 Jfr från tiden efter RB:s ikraftträdande NJA 1950 s 142.

 

806 LARS WELAMSON.till ombud i rättegång inför domstol ålagt parten ett s. a. s. strikt ansvar för handlingarnas behöriga framkomst med undantag allenast för det fall, att hindret varit sådant, att talan ej heller på annat sätt än genom postbefordran kunnat fullföljas i rätt tid. Å andra sidan synes det föga tillfredsställande, att man i lag ger part möjlighet att insända fullföljdshandlingar med posten och samtidigt gör gällande, att parten icke iakttagit vad som rimligen kunnat krävas av honom, om han med all tillbörlig aktsamhet begagnat sig av den möjlighet lagen sålunda anvisat.
    Efter RB:s ikraftträdande har HD som nämnts i ett fall givit uttryck åt den betydligt liberalare ståndpunkten, att ett par dagars försening vid postbefordran utgör laga förfall, då part icke skäligen bort räkna med en så avsevärd försening. Vid bedömande av detta rättsfall bör först och främst beaktas, att enligt 33:3 RB (som ersatt den förut nämnda lagen av 1944) postbefordran godtages såsom sätt för ingivande av fullföljdshandlingar även i rättegång vid domstol, och att någon föreskrift om att anlitande av posten sker på parts eget äventyr icke återfinnes i lagen. Detta gäller f. ö. numera även i administrativa mål och ärenden enligt lag 21 juni 1946, som ersatt 1925 års författningar. Någon förändrad ståndpunkt till frågan om fel eller försening vid postbefordran såsom laga förfall synes visserligen härigenom åtminstone i motiven till RB icke ha åsyftats.1 Ej heller torde någon större principiell skillnad föreligga mellan å ena sidan förutsättningen laga förfall enligt 58:11 RB och å andra sidan samma förutsättning enligt 10 § 1939 års lag samt förutsättningen synnerlig orsak och skäl enligt 31: 2 ÄRB, ävenom en jämförelse mellan definitionerna av laga förfall i 12:1 ÄRB och 32:8 RB synes giva det allmänna intrycket, att 1734 års lagstiftare åsyftat en mera restriktiv tillämpning än 1942 års lagstiftare tänkt sig.
    Även om det sålunda måhända icke kan påstås, att RB:s ikraftträdande nödvändiggjort en brytning med äldre praxis, har tydligen den i 33: 3 RB givna regeln om rätt för part att insända handlingar med posten utan föreskrift i lagen om att postbefordran sker på partens eget äventyr möjliggjort en mera tidsenlig och tillfredsställande tolkning av begreppet laga förfall. Det är att hoppas, att praxis framgent kommer att följa

 

    1 Se SOU 1938: 44 s. 364.

 

ÅTERSTÄLLANDE AV FÖRSUTTEN TID. 807den genom 1948 års rättsfall inslagna vägen, givetvis dock utan att alltför mycket eftersätta kraven på parts omsorg och förutseende. Om blott dessa krav ställas någorlunda högt, synas några skadliga konsekvenser av den nya praxis icke vara att befara.1
    En annan grupp av rättsfall kännetecknas av att part av domstolen icke erhållit vederbörlig underrättelse om målets avgörande och därigenom blivit urståndsatt att i rätt tid fullfölja talan. I nära samband härmed står ett rättsfall, där parts underlåtenhet att fullfölja talan i rätt tid förorsakats av att han vid förfrågan hos rättens kansli erhållit felaktig upplysning om avgörandets innehåll.

 

    I några av dessa fall, NJA 1923 s. 320 och 1947 B 62, har situationen varit den, att sedan brottmål förklarats vilande i avbidan på utlåtande av medicinalstyrelsen målet upptagits till handläggning och avgörande utan att den tilltalade underrättats härom eller, såvitt visats, eljest före besvärstidens utgång erhållit kännedom om avgörandet.
    Nära dessa rättsfall står NJA 1944 s. 686, där krigsrätt vid ett rättegångstillfälle angav, att utslag skulle meddelas på tid och plats som komme att tillkännagivas på försvarsområdesorder, men där ifrågavarande order sedermera icke tillställdes den tilltalade med påföljd att han fick kännedom om utslaget så sent, att han icke i rätt tid kunde fullfölja talan eller anmäla laga förfall.

 

    I samtliga dessa fall återställdes försutten tid. Att part i dylika fall bör givas tillfälle att med extraordinärt rättsmedel fullfölja talan förefaller tämligen klart. Möjligen kunde man vilja sätta i fråga, huruvida icke enligt RB besvär över domvilla borde anses utgöra det tillämpliga rättsmedlet, eftersom rätten här gjort sig skyldig till rättegångsfel (åtminstone i de två förstnämnda fallen; i 1944 års fall är det måhända riktigare att anse felet begånget av försvarsområdesbefälhavaren). Emellertid ger den ståndpunkt praxis intagit parten en i flera hänseenden bättre ställning än om han endast kunde begagna sig av besvär över domvilla. Enligt sistnämnda alternativ synes nämligen endast föreskriften i 59: 1 p. 5 RB tillämplig (parten har ju varit rätteligen stämd, varför p. 3 i samma lagrum ej kan tillämpas), till följd varav för bifall till besvären förutsättes såväl att rättegångsfelet befinnes ha varit grovt som att det antages ha inverkat på målets utgång, medan parten för återställande av försutten tid endast behöver visa, att han icke fått kännedom om avgörandet i så god tid, att han kunnat anlita ordinärt rättsme-

 

     1 Jfr NJA 1950 s. 142 (där anledningen till den för sena framkomsten dockicke utretts). 

808 LARS WELAMSON.del eller anmäla laga förfall.1 Såsom EKELÖF påpekat,2 är det också i dylika fall lämpligare att tillämpa reglerna om återställande av försutten tid än om besvär över domvilla, eftersom fristen för användande av extraordinärt rättsmedel i det förrafallet räknas a tempore scientiae och i det senare fallet från dagen för avgörandet. Att räkna fristen från dagen för ett avgörande, om vilket parten icke erhållit kännedom, är uppenbarligen ingen tilltalande lösning.

 

    I två fall, NJA 1941 s. 276 och 1944 s. 258, ha ansökningar om återställande av försutten tid för talan mot HovR:s utslag, grundade på att i HovR:ns arbetsordning föreskriven underrättelse om utslag icke kommit part tillhanda, avslagits, ehuru det visats att underrättelse avsänts till felaktig adress och att detta icke varit att tillskriva partens eget förvållande.

 

    Anledningen till utgången i dessa fall får väl antagas ha varit den, att parten haft möjlighet att i HovR:n, där utslag meddelades efter anslag i en särskild anslagsbok, göra sig underrättad om målets avgörande, och att parten icke ansetts ha iakttagit tillbörlig omsorg genom att förlita sig på den i HovR:ns arbetsordning givna föreskriften om notifikation.
    Det förefaller emellertid, som om HD:s ståndpunkt även härvidlag varit väl restriktiv. En bestämmelse om notifikation, som måste anses meddelad i partens intresse, är uppenbarligen för honom av föga värde, om han icke äger förlita sig på att han verkligen kommer att bli underrättad om målets avgörande.
    En situation motsvarande den i de två sist anförda rättsfallen kan enligt RB uppkomma, då mål eller ansökningsärende avgöres utan att det sker vid huvudförhandling eller sammanträde för muntlig förberedelse. I sådant fall skall enligt 17: 9 och 12 samt 30: 7 och 10 RB avgörandet hållas tillgängligt på rättens kansli, varjämte underrättelse om tiden för meddelandet senast dagen förut skall avsändas till parterna och anslås på rättens

 

    1 I 1944 års fall synas — även om underrättelsens uteblivande betraktas som rättegångsfel — besvär över domvilla icke ha kunnat bifallas, eftersom fråga var allenast om sammanträde för utslags meddelande och partens frånvaro därför icke kan sägas ha inverkat på målets utgång i krigsrätten. Detta fall synes ligga nära de fall, som i det följande skola behandlas, där underrättelse om meddelande av avgörande, som icke sker vid rättens sammanträde, icke kommit part tillhanda.— Även i fall, där mål upptagits till handläggning och avgörande efter vilandeförklaring utan att part underrättats härom, är det måhända icke otänkbart, att partens utevaro kan befinnas icke ha inverkat på målets utgång. Trots detta har parten uppenbarligen intresse av att kunna överklaga avgörandet.
    2 EKELÖF, a. a. s. 677, jfr s. 670.

 

ÅTERSTÄLLANDE AV FÖRSUTTEN TID. 809dörr. Därest sådan underrättelse icke kommit part tillhanda så att han före fullföljdstidens utgång fått kännedom om avgörandet, kan han tydligen tänkas under åberopande härav ansöka om återställande av försutten tid. Åtminstone ett sådant fall har också inträffat.

 

    I NJA 1949 s. 244 förelåg den unika situationen, att part som på grund av visst laga förfall erhållit återställande av försutten tid med föreskrift att han inom två veckor från dagen för HD:s beslut ägde fullfölja talan,1 anhöll att ånyo erhålla återställande av försutten tid, då han icke inom laga tid erhållit underrättelse om HD:s beslut. Av utredning i ärendet, föranstaltad av riksåklagarämbetet, framgick att det icke med säkerhet kunnat fastställas, huruvida under den ifrågavarande tiden — årsskiftet 1948—1949 — något brevkort från NR ev.anlänt till parten, och att vid nämnda tid anhopningen av postförsändelser varit ovanligt stor. Ämbetet, som tillstyrkte bifall till ansökningen, framhöll, att det ej finge hållas för osannolikt, att en dylik försändelse, innan den kommit parten tillhanda, kunde ha förkommit. HD återställde den försuttna tiden under åberopande av att det av tillgängliga handlingar icke med erforderlig tydlighet framginge, att underrättelse avsänts till parten, och att denne på grund härav och med hänsyn till vad i ärendet eljest förekommit finge anses ha haft giltig ursäkt för att icke fullfölja talan inom den i HD:s beslut föreskrivna tiden.

 

    Detta avgörande är i flera hänseenden intressant. Först och främst torde därav kunna utläsas, att i motsats mot vad som gällde enligt äldre praxis laga förfall anses föreligga, om det utredes, att underrättelse icke rätteligen avsänts till parten. Då RB i detta hänseende synes skilja sig från äldre rätt väsentligen endast därutinnan, att föreskriften om notifikation upptagits i lagen i stället för i en administrativ författning, torde omsvängningen i huvudsak bero på att den äldre praxis befunnits otillfredsställande. Man har emellertid gått ännu ett steg längre och synes icke vilja kräva, att parten styrker, att underrättelse icke rätteligen avsänts. Enligt avgörandets motivering kan det vara tillräckligt, att det icke med erforderlig tydlighet framgår, att underrättelse rätteligen avsänts. Denna ståndpunkt är så till vida välgrundad, som det för parten givetvis måste vara mycket svårt att styrka, att så icke skett.2

 

    1 Se NJA 1948 s. 819, varom närmare nedan s. 810.
    2 Å andra sidan kunna kraven på utredning om att underrättelse avsänts icke ställas alltför högt. En i brevbok eller annorstädes gjord anteckning om att underrättelse expedierats måste rimligen tillerkännas vitsord, då någon föreskrift om att underrättelse skall rekommenderas eller delgivas icke finnes. — I 1949 års 

810 LARS WELAMSON.    Medan part sålunda icke har bevisbördan för att underrättelse icke rätteligen avsänts, är det tydligt, att man icke utan vidare kan taga för god en parts uppgift, att en rätteligen avsänd underrättelse icke kommit honom tillhanda, utan att tvärtom ganska stränga krav måste ställas på bevisningen härvidlag. I själva verket torde tillräcklig utredning i nyssnämnda hänseende ytterst sällan vara möjlig att förebringa. Trots att det för en part, som verkligen icke erhållit underrättelse, måste framstå som fullkomligt likgiltigt om anledningen är att den icke rätteligen avsänts eller att den kommit bort på vägen, synes man sålundade lege lata icke kunna undgå resultatet, att han väl kan erhålla återställande av försutten tid i det förra fallet men däremot regelmässigt icke i det senare.
    Den mest tillfredsställande lösningen av ifrågavarande problem synes vara, att föreskrift gives om att notifikationer — åtminstone i fall där dessa ha betydelse för parts bevakande av sin talan1 — på samma sätt som kallelser skola delgivas parterna och att bevis om delgivning skola biläggas handlingarna, varefter försutten tid kan återställas, om part icke bevisligen notificerats. Genom en dylik anordning ökas visserligen med domstolsdelgivningen förenade kostnader och arbete i icke helt obetydlig utsträckning, men det kan ifrågasättas, om icke denna olägenhet uppväges av de påtagliga fördelar, som därmed stå att vinna.
    Ytterligare ett rättsfall, som står i ganska nära samband med de närmast förut anförda, ger stöd åt uppfattningen, att HD efter RB:s ikraftträdande visat en betydligt mera välvillig inställning än tidigare till ansökningar om återställande av försutten tid.
    I NJA 1948 s. 819 hade en part i ett mål om bötesförvandling underlåtit att fullfölja talan inom föreskriven tid, då han vid telefonförfrågan på rättens kansli erhållit uppgift, att han fått villkorligt anstånd med ådömt förvandlingsstraffs verkställande, medan han i själva verket ålagts ovillkorligt förvandlingsstraff. HD:s majoritet (3 ledamöter mot 2) återställde den försuttna tiden, då det med hänsyn till sakens beskaffenhet icke kunde anses såsom försummelse av parten,

 

rättsfall hade emellertid — såvitt kunnat utrönas — i enlighet med dåvarande praxis någon annan anteckning i samband med beslutets meddelande än i anslagsboken icke gjorts, och någon särskild anteckning om underrättelses avsändande fanns sålunda icke.
    1 Undantag synes sålunda kunna göras exempelvis då parts ansökan om prövningstillstånd avslagits. 

ÅTERSTÄLLANDE AV FÖRSUTTEN TID. 811att han icke i mera betryggande ordning än som skett tagit kännedom om beslutets innehåll.

 

    Av motiveringen till detta avgörande kan utläsas, att det icke utan vidare kan anses tillräckligt, att part genom telefonförfrågan gör sig underrättad om hur ett domstolsavgörande utfallit, en ståndpunkt som otvivelaktigt är välgrundad. För bedömande av prejudikatets räckvidd gäller sålunda att avgöra, vad som inlagts i uttrycket »sakens beskaffenhet». Härvid synas två olika omständigheter komma i betraktande. Den ena är den, att då böter förvandlas till fängelse förvandlingsstraff i det ojämförligt övervägande flertalet fall ådömes villkorligt,1 varför det måhända med visst fog kan göras gällande, att parten saknat skälig anledning till antagande, att telefonbeskedet härutinnan varit felaktigt. Den andra omständigheten, som sannolikt tillmätts större vikt, är den, att i mål om bötesförvandling enskild motpart icke förekommer. Klart är nämligen, att det väcker större betänkligheter att återställa försutten tid i ett mål, där det finnes enskild motpart, som bort kunna förlita sig på avgörandets slutgiltighet, än i mål där så icke är förhållandet. Det kan därför vara ändamålsenligt att tolka uttrycket laga förfall mera restriktivt i det förra slaget av mål än i det senare. Rättsfallet är sålunda intressant även därigenom att det belyser svårigheten att uppställa generella regler för vad som skall anses utgöra laga förfall och antyder, att man vid bedömande av dessa frågor har att taga hänsyn till icke blott de olika omständigheter som föranlett underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan utan sannolikt i viss mån även till innebörden av det avgörande, varom fråga är.
    Även om den föregående utredningen icke lämpligen synes kunna utmynna i några mera preciserade uttalanden angående när laga förfall skall anses föreligga, lär den berättiga till konstaterandet, att rättspraxis efter RB:s ikraftträdande intagit enbetydligt mindre restriktiv och samtidigt mera ändamålsenlig ståndpunkt till tolkningen av begreppet laga förfall än äldre praxis. Den nya praxis kan också sägas stå i god överensstämmelse med andan i den nya rättegångsordningen, som på åtskilliga punkter kännetecknas av en i förhållande till vår äldre processlagstiftning påtaglig strävan att undvika rättsförlust för part på formella grunder.

 

    1 Se presumtionen till den bötfälldes förmån i 4 § lagen om villkorlig dom.