SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

20. Fråga huruvida hyresgäst, som för en tid av fyra månader utan hyresvärdens medgivande uthyrt lägenheten i möblerat skick till annan, härigenom förverkat hyresrätten.

 

Jfr NJA 1920 s. 108, SvJT 1949 s. 597 och WALIN: Allmänna hyreslagen m. m. 1949 s. 168 f.

 

    Enligt hyreskontrakt d. 12 dec. 1946 uthyrde handelsbolaget under firma Larsson & Ericson, Byggnadsfirma, till fröken Ingrid Johansson från en icke angiven dag till d. 30 sept. 1947 en bostadslägenhet om ett rum och kök i den bolaget tillhöriga fastigheten Ättehögsgatan 10 A i Göteborg mot én årlig hyra av 1,088 kr. 40 öre. I kontraktet stadgades, att uppsägning av kontraktet skulle ske minst fyra månader före den avtalade hyrestidens utgång samt att kontraktet i annat fall vore förlängt på ytterligare ett år för varje gång.
    Genom avtal d. 21 april 1950 uthyrde Ingrid till Charles Gustafsson fr. o. m. d. 1 maj t. o. m. d. 31 aug. 1950 lägenheten möblerad för en hyra av 125 kr. i månaden. Vid avtalet var fogat en specifikation över de möbler och lösören, som ingingo i upplåtelsen.
    I en till överexekutor i Göteborg d. 10 maj 1950 inkommen ansökan anförde bolaget: Ingrid hade genom uthyrningen överlåtit lägenheten på annan person. Överlåtelsen hade skett utan bolagets medgivande. Bolaget, som d. 6 maj 1950 uppsagt hyresavtalet med Ingrid till omedelbart upphörande, yrkade förty, att överexekutor måtte ålägga Ingrid jämte i lägenheten vistande personer att omedelbart avflytta vid äventyr av vräkning.
    Ingrid bestred ansökningen och anförde: Hon hade icke genom uthyrningen överlåtit lägenheten. Under tiden d. 1 maj—d. 31 aug. 1950 komme hon att tillfälligt vistas i Landskrona. Hennes åtgärd att uthyra lägenheten till Charles Gustafsson kunde icke vålla bolagetobehag. Denne vore en fullt oförvitlig person.
    I avgivna påminnelser uppgav bolaget: Ingrid hade nyligen slutat sin anställning i Göteborg och övertagit en kaférörelse i Landskrona. Hon hade d. 22 april 1950 bortfört diverse möbler och packlådor från lägenheten. Gustafsson hade möblerat det till lägenheten hörande rummet med egna möbler. Även en del övriga husgeråd tillhörde Gustafsson.
    Överexekutor (rådmannen de Fine Licht) yttrade i utslag d. 13 juni 1950: Överexekutor finner icke Ingrids åtgärd att i möblerat skick till annan person för viss begränsad tid upplåta ifrågakomna av henne förhyrda lägenhet böra betraktas såsom överlåtelse av den-

 

samma. Det är förty icke uppenbart, att Ingrid förverkat sin hyresrätt till lägenheten. Överexekutor lämnar därför ansökningen utan bifall.

 

    Bolaget besvärade sig hos HovR:n för Västra Sverige.
    Ingrid anförde i avgivet genmäle: Det vore riktigt, att hon och hennes fader dreve kaférörelse i Landskrona. Ovissheten om detta företag vore ekonomiskt bärigt hade gjort, att hon under det första försöksåret icke varit benägen att helt flytta till Landskrona. Hon hade sedan hon börjat i förvärvsarbete haft anställningar i Göteborg och hade för avsikt att, om kaférörelsen icke lämnade tillräckligt överskott, återvända till Göteborg.
    HovR:n (hrr Bäcksin och Björlingson) yttrade i utslag d. 1 sept. 1950: HovR:n finner Ingrids åtgärd att för tiden d. 1 maj—d. 31 aug. 1950, med avstående för egen del av all nyttjanderätt till lägenheten, uthyra densamma till annan person innebära en överlåtelse av lägenheten. Överlåtelsen har ostridigt skett utan bolagets medgivande. Med hänsyn till att nämnda uthyrning avsett en så lång tid som fyra månader kan den icke anses vara av ringa betydenhet. Ingrid har därför jämlikt 32 § 1 st. 3 p. i 3 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom förverkat sin hyresrätt. Med ändring av överexekutors utslag förpliktar HovR:n jämlikt 192 § utsökningslagen Ingrid att vid äventyr av vräkning på egen bekostnad genast avflytta från lägenheten.

 

Referenten, e. o. assessorn Modigh, med vilken hovrättsrådet Ahlgren instämde, yttrade: Jag finner Ingrids åtgärd att för tiden d. 1 maj—d. 31 aug. 1950, med avstående för egen del av all nyttjanderätt till lägenheten, uthyra densamma till annan person innebära en överlåtelse av lägenheten. Överlåtelsen har ostridigt skett utan bolagets medgivande. Emellertid har i målet, däri bolaget icke ens påstått, att bolaget lidit något men av överlåtelsen, icke förebragts utredning för bedömande av frågan, huruvida ifrågavarande överlåtelse varit av annat än ringa betydenhet för bolaget. Det är därför icke uppenbart att Ingrid förverkat sin hyresrätt. Jag fastställer förty det slut överexekutors utslag innehåller.

 

21. En av två småflickor, som stodo vid kanten av en väg med ryggarna vända mot körbanan, begav sig utan att se en kommande bil ut i körbanan framför bilen samt påkördes och dödades. Då bilföraren underlåtit att signalera, fälldes han till ansvar för ovarsamhet och vållande till annans död.

 

Jfr NJA 1935 s. 446, SvJT 1918 s. 289 och 1950 s. 269 samt Försl. t. vägtrafikförordning SOU 1948 nr 34 s. 42.

 

    Landsfiskalen i Järna distrikt instämde utköraren Karl Fredrik Gezelius i Dala-Järna till Nås och Malungs tingslags HR och anförde: Den 21 juni 1950 förde Gezelius en lastbil å allmänna landsvägen genom Myrbacka by i sydlig riktning mot Dala-Järna. Då Gezelius befann sig något norr om en hemmansägaren Olof Dufbäck tillhörig

 

gård, stodo utanför denna på landsvägens högra sida i Gezelius' färdriktning räknat två flickor i femårsåldern med ryggarna vända mot vägbanan. Den ena av dem var Ann-Marie Dufbäck, född d. 7 febr. 1944. Samtidigt kom på. den sida av landsvägen, där flickorna stodo, i riktning mot Gezelius och barnen en man ledande en ko; det var en farbroder till Ann-Marie, Sven Anders Dufbäck. Sannolikt till följd av rädsla för kon vände sig Ann-Marie plötsligt om och sprang över vägen omedelbart framför bilen med påföljd att hon påkördes och skadades så svårt, att hon senare avled. Enär Gezelius före omkörningen av flickorna underlåtit att genom signalering eller på annat sätt göra dem uppmärksamma å det annalkande fordonet, hade Gezelius, som även finge anses hava hållit en med hänsyn till omständigheterna för hög fart, icke iakttagit den omsorg och varsamhet, som enligt vägtrafikstadgan ålegat honom. Då flickan helt visst ej skulle hava sprungit ut på vägen, om Gezelius fullgjort sina skyldigheter i nu angivet avseende, måste han jämväl anses hava ouppsåtligen vållat barnets död. Åklagaren yrkade förty, att Gezelius måtte fällas till ansvar jämlikt 38 § vägtrafikstadgan och 14 kap. 9 § strafflagen.
    Sven Anders Dufbäck hördes som vittne vid HR:n.
    HR:n (nämnden) yttrade i dom d. 13 sept. 1950: Gezelius har erkänt att han underlåtit giva signal men har till alla delar bestritt åtalet under åberopande att Ann-Marie, som måste hava iakttagit den med en hastighet av omkring 35 km/tim kommande bilen, ensam vållat olyckan genom att helt oförmodat springa ut i vägbanan.
    Väl har Gezelius erkänt, att han underlåtit att före omkörningen av flickorna avgiva signal, men som Gezelius, som iakttagit, att flickorna ej stått vända från bilen utan med sidan i riktning mot denna, haft skälig anledning antaga, att flickorna måste hava till följd av motorbuller från bilen och slammer från dess karosseri oaktat den uteblivna signaleringen uppmärksammat fordonet,
    alltså och då Gezelius, som icke påståtts hava kört fortare än han själv medgivit eller 35 km/tim, icke rimligen bort ytterligare insakta bilens hastighet vid omkörning av de stillastående flickorna,
    finner HR:n icke styrkt, att Gezelius låtit komma sig till last något av beskaffenhet att för honom böra medföra ansvar jämlikt vägtrafikstadgan.
    Av vittnet Sven Anders Dufbäcks berättelse framgår tillika, att Ann-Marie sprungit rätt framför bilen och så nära denna, att påkörning varit oundviklig, ävensom att Gezelius i samband därmed iakttagit allt vad som rimligen kunnat begäras av honom. På grund härav finner HR:n Gezelius ej heller kunna fällas till ansvar för vållande till flickans död.
    Domslut. Den mot Gezelius förda talan ogillas.
HR:ns ordf. e. o. hovrättsfiskalen Lars Ålund var av skiljaktig mening och yttrade: Lika med nämnden finner jag Gezelius i samband med påkörningen hava iakttagit allt vad som då rimligen kunnat begäras av honom till förebyggande av olycksfall.

 

Emellertid är genom Gezelius' av omständigheterna i målet styrkta erkännande utrett, att Gezelius underlåtit att giva signal för omkörning av de båda barnen och den mötande mannen med kon eller att på annat sätt väcka de framförvarandes uppmärksamhet. Det hade bort åligga honom iakttaga särskild försiktighet i detta avseende med hänsyn till barnens ålder, och han har icke ägt rätt utgå ifrån att barnen, som ej stodo vända i riktning mot bilen, skulle hava genom dennas motorbuller o. d. utan vidare uppmärksammat fordonet. Då Geselius i strid mot 4 § 3 mom. 3 st. vägtrafikstadgan underlåtit sin skyldighet i nu angivet avseende samt tillika underlåtit att i samband med omkörningen så nedsakta fordonets hastighet, att fordonet så gott som omedelbart kunnat stannas — vilket bort åligga honom, därest han ansett sig utan signalering kunna passera barnen — finner jag Gezelius hava åsidosatt den honom enligt 2 § vägtrafikstadgan åliggande omsorg och varsamhet.
    Tillika måste hållas för visst, att Ann-Marie icke skulle hava sprungit ut i vägbanan framför bilen, därest hon iakttagit denna. Gezelius' bristande omsorg och varsamhet före omkörningen måste därför anses hava direkt vållat påkörningen.
    Av ett i målet ingivet, av leg. läk. B. O. Odén d. 30 juni 1950 dagtecknat intyg är utrett, att Ann-Maries död förorsakats av de henne vid påkörningen åsamkade skadorna. Vid sådant förhållande finner jag Gezelius tillika hava vållat Ann-Maries död.
    Med hänsyn till Gezelius' förhållandevis låga hastighet och barnets oförmodade utspringande i vägbanan anser jag dock omständigheterna synnerligen mildrande.
    Domslut. Jag prövar lagligt döma Gezelius jämlikt 2 § och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan samt 14 kap. 9 § strafflagen jft med 4 kap. 1 och 2 §§ samma lag för trafikovarsamhet och vållande till annans död att utgiva 15 dagsböter å 5 kr.
    Åklagaren fullföljde talan mot HR:ns dom och yrkade bifall till åtalet.
    Svea HovR (hrr Thuresson, Boye, Aquilon och Mejegård, referent) yttrade i dom d. 1 dec. 1950: Av handlingarna framgår, alt vägens bredd på olycksplatsen är 5,5 m, att utefter vägens västra sida, där flickorna stodo, löper ett skyddsräcke, som till sin nedre del bestårav en stenmur, att detta skyddsräcke, såsom i målet företedda fotografier utvisa, bereder svårighet åtminstone för småbarn att hastigt bege sig från vägen på dess västra sida, att infarten till Olof Dufbäcks gård, där Ann-Marie bodde, är belägen invid motsatta sidanav vägen omkring 6 m norr om olycksplatsen, att vägbanan var belagd med ett tunt lager av grus och att olyckan inträffade omkring kl.16.45.
    Vittnesmål av flickans farbroder, Sven Anders Dufbäck, som vid tillfället kom ledande en ko söderifrån på västra sidan av vägen mot den plats, där flickorna stodo, bestyrker, att omständigheterna vid påkörningen varit sådana som åklagaren vid HR:n uppgivit. Detta vitnesmål giver sålunda vid handen bl. a., att då vittnet närmade sig

 

barnen, dessa stodo stilla med ryggarna vända mot körbanan och tittade ut över åkrarna på vägens västra sida, att då han var ungefär 15 m från barnen, Ann-Marie vände sig och tittade på vittnet och kon, att hon därefter knuffade till den andra flickan och sade något men jämte denna stod kvar å samma plats en liten stund samt att, när bilen var nästan alldeles bakom Ann-Marie, hon plötsligt sprang tvärs över vägbanan och blev påkörd.
    Gezelius' uppgift att han icke körde fortare än 35 km/tim får tagas för god.
    Att döma av vittnet Dufbäcks iakttagelser av vad Ann-Marie företog sig, innan hon sprang ut på vägen, synes man kunna antaga — ehuru detta icke har avgörande betydelse i målet — att hon stod närmast vittnet med den andra flickan till höger om sig åt det håll, varifrån bilen kom. Av vittnesmålet finner HovR:n vidare framgå, att vittnet och kon måste hava befunnit sig helt nära barnen, då Ann-Marie sprang från skyddsräcket, och att det var hans och kons annalkande till detta ställe, som föranledde Ann-Marie att lämna sin plats vidräcket, vare sig detta berodde på rädsla för kon — vilket icke förefaller osannolikt — eller ej.
    HovR:n anser det uppenbart, att Ann-Marie, som säkerligen med blicken följde vittnet och kon, icke såg bilen komma samt att olyckan skulle hava förebyggts, om Gezelius, när han närmade sig flickorna, genom varningssignal väckt flickans uppmärksamhet på bilen. Här föreligger sålunda ett fall då bilförare, på sätt föreskrives i 5 §1 st. vägtrafikstadgan, haft skyldighet att genom ljudsignal förebygga en påtaglig fara för personskada. Till stöd för denna uppfattning kan ytterligare framhållas följande. De täta anmaningar, som i olika former genom organ för trafiksäkerhetens främjande och annorledes riktas till motorfordonsförare att ägna särskild omsorg åt skyddet av barnen i trafiken, äro väsentligen betingade av dels den allmänt kända och psykologiskt fullt förklarliga erfarenhetssatsen att barn, särskilt småbarn, äro mycket oberäkneliga i sina rörelser och betydligt mindre uppmärksamma på sin omgivning, således även fordonstrafiken, än vuxna dels ock den därmed sammanhängande skrämmande olycksfallsstatistiken i fråga om av motorfordon dödade och skadade barn. Enligt Hov:Rns mening bör därför bilförare vara pliktig att i särskilt hög grad, då småbarn befinna sig på eller intill körbanan, iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna, och får ännu mindre än eljest antaga, att försiktighetsmått äro obehövliga.
    Vad som enligt HovR:ns åsikt är mest angeläget att beakta för bilförare, som färdas på en landsväg, där småbarn uppehålla sig, är att genom signal i tid väcka deras uppmärksamhet vid den annalkande bilen. Signal, som föraren ser, att barnen uppfatta, torde nämligen i regel vara en mera effektiv och betryggande åtgärd än enbart insaktning av farten, enär det måste vara svårt att, även om bilens hastighet är relativt låg, undgå att köra på ett barn, som utan att observera bilen plötsligt springer ut framför denna.

 

I förevarande fall har Gezelius haft all anledning att räkna med att småflickorna eller någon av dem icke iakttagit bilen och när som helst kunde begiva sig från vägräcket, t. ex. mot den närbelägna gårdsplanen, i främsta rummet emedan barnen stodo med ryggarna mot körbanan, och Gezelius, som jämväl bort se mannen med kon komma mot barnen utefter skyddsräcket, borde hava tagit i beräkningatt barnen haft eller när som helst skulle få uppmärksamheten riktad på de sistnämnda samt inför mötet med dem kunde föranledas att plötsligt lämna skyddsräcket. Signal har varit erforderlig även med hänsyn till att Gezelius med den innehavda farten, ehuru den icke i och för sig var överdriven vid färd genom byn, uppenbarligen icke kunnat stanna, om något av barnen begivit sig ut i körbanan framför bilen.
    Genom den ovarsamhet, som Gezelius låtit komma sig till last, då han underlät att signalera för barnen, har han också vållat Ann Maries död. Omständigheterna måste emellertid anses mildrande för Gezelius.
    På grund av det anförda prövar HovR:n lagligt att, med ändring av HR:ns dom, döma Gezelius jämlikt 5 § 1 st. och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan, 14 kap. 9 § 1 st. strafflagen samt 4 kap. 1 och 2 §§ samma lag för oaktsam bilkörning och vållande till annans död att utgiva 40 dagsböter om 4 kr.

 

22. Misskrivning? Tillämpning av 20 § KK d. 14 sept. 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras.

 

Jfr OLIVECRONA.: Inteckningsförordningen (3:e uppl.) s. 110.

 

    Sollentuna och Färentuna HR meddelade d. 17 aug. 1931 inteckning i tomten nr 12 i kvarteret Violen i Solhems municipalsamhälle, numera betecknad tomten nr 12 i kvarteret Abjörn i Spånga församling, Stockholms stad, till säkerhet för 7,000 kr. med ränta enligt skuldebrev d. 27 maj 1931 av B. Fröroth till AB Hem på landet eller order.
    Det intecknade skuldebrevet utbyttes d. 8 febr. 1932 mot två nya skuldebrev, ett betecknat med nr 1 och lydande å 5,800 kr. och ett betecknat med nr 2 och lydande å 1,200 kr., båda med ränta och utfärdade d. 22 dec. 1931 av Fröroth.
    Inteckningen å 5,800 kr. pantförskrevs till säkerhet för ett av Upplands stadshypoteksförening till fastighetsägaren lämnat amorteringslån.
    Vid exekutiv försäljning av fastigheten d. 27 sept. 1933 föll inteckningen inom det för försäljningen bestämda lägsta budet. Å intecknade skuldebrevet är antecknat dels att d. 8 nov. 1933 vid likvid om köpeskillingen lyftes bevakad ränta, som jämte kapitalbeloppet fallit inom det för försäljningen bestämda lägsta budet, och dels att för lyftning avsattes av kapitalet 136 kr. 3 öre.

 

48—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

Med anledning av den exekutiva försäljningen antecknades i fastighetsboken, att inteckningen »vid exekutiv auktion fallit inom lägsta budet, men till ett belopp av 136 kr. 3 öre utgått kontant, samt förty till ett belopp av 136 kr. 3 öre upphört att medföra inteckningsrätt samt förty vore gällande i fastigheten för allenast 5,663 kr. 97 öre jämte ränta».
    Sedan föreningen erhållit kännedom om anteckningen i fastighetsboken, anhöll ombudsmannen hos föreningen Uno Afrell hos inskrivningsdomaren vid Stockholms RR om sådan rättelse av anteckningen, att av blivande gravationsbevis måtte framgå, att inteckningen gällde för hela det i skuldebrevet förskrivna kapitalbeloppet.
    I beslut d. 29 nov. 1950 avslog inskrivningsdomaren (assessorn T. Ekberg) ansökningen.
    Afrell anförde besvär hos Svea HovR.
    Inskrivningsdomaren förklarade i infordrat yttrande, att det syntes önskvärt, att den av Afrell äskade rättelsen komme till stånd, men då någon misskrivning i den mening, som 20 § KK d. 14 sept. 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras åsyftade, icke förelåge, torde den av föreningen tänkta utvägen att nå detta syftemål icke vara framkomlig.
    HovR:n (hrr Leijon, Björklund, referent, Söderström och Hesser) yttrade i beslut d. 19 febr. 1951: Sedan auktionsförrättaren för inskrivningsdomaren anmält, att fastigheten sålts å exekutiv auktion och att köpeskillingen fördelats, samt översänt erforderliga handlingar, ankom det på inskrivningsdomaren endast att med ledning av handlingarna i fastighetsboken anteckna vad som förekommit.
    Inskrivningsdomarens åtgärd att beträffande inteckningen å 5,800kr., för vilken enligt de översända handlingarna fastigheten jämväl efter den exekutiva auktionen häftade för hela kapitalbeloppet, verkställa anteckning därom att inteckningen gällde i fastigheten för allenast 5,663 kr. 97 öre jämte ränta kan förty anses vara sådan missskrivning, varom förmäles i 20 § i ovannämnda KK.
    På grund av vad sålunda anförts förordnar HovR:n att anteckning om misskrivningen skall göras i fastighetsboken, för vilket ändamål ärendet återförvisas till inskrivningsdomaren.

 

23. Fråga om tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen.

 

Jfr NJA 1947 s. 177 och 1949 s. 600 samt 1938 avd. II s. 526 f.

 

    Skrothandlaren Sune Zachrisson i Göteborg dömdes av Göteborgs RR d. 9 okt. 1947 till fängelse 2 mån. för rattfylleri m. m. Brotten hade begåtts d. 7 och d. 12 juli 1947 (Brott I). Straffet verkställdes under tiden d. 15 mars—d. 15 maj 1948.
    Under tiden mellan nämnda dom och verkställigheten hade Zachrisson dels d. 8 nov. 1947 gjort sig skyldig till rattfylleri (Brott II) dels ock i dec. 1947 gjort sig skyldig till häleri m. m. (Brott III).

 

HovR:n för Västra Sverige dömde Zachrisson d. 4 juli 1948 förbrotten I och II till gemensamt straff fängelse 4 mån., varifrån skulle avräknas det straff Zachrisson redan utstått (för brottet I).
    HovR:n för Västra Sverige dömde därefter Zachrisson d. 20 jan. 1949 för brotten I—III till gemensamt straff straffarbete 6 mån., varifrån skulle avräknas det straff han redan utstått. Straffet verkställdes under tiden d. 12 juli 1949—d. 11 nov. 1949.
    Efter HovR:ns sista dom men före straffverkställigheten begick Zachrisson nytt brott (Brott IV) d. 31 mars 1949, egenmäktigt förfarande.
    T. f. stadsfiskalen Bertil Steen yrkade därefter vid Göteborgs RR ansvar å Zachrisson för brott IV. Ansvar yrkades jämlikt 4 kap. 14 § och 20 kap. 6 § strafflagen.
    RR:n (ordf. rådmannen Baagøe) dömde d. 12 okt. 1950 Zachrisson för brott IV jämlikt de av åklagaren åberopade lagrummen till straffarbete 6 mån.

 

    Zachrisson fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige med yrkande i första hand, att åklagarens talan måtte ogillas, och i andra hand, att straffet måtte nedsättas.
    HovR:n (hr Wickström, e. o. assessorn Anna-Lisa Vinberg, referent, och hr G. Ernulf), fastställde i dom d. 13 febr. 1951 RR:ns dom.
    Hovrättsrådet Wildte var skiljaktig beträffande straffmätningen och yttrade efter en redogörelse för innehållet i domslutet i HovR:ns dom d. 20 jan. 1949: Det brott, varom i förevarande mål är fråga, har begåtts d. 31 mars 1949 innan verkställighet av nyssnämnda straffarbetsstraff börjat (för brotten I—III).
    Enligt 4 kap. 3 § strafflagen skall gemensamt straff ådömas för detbrott, om vilket Zachrisson i förevarande mål blivit övertygad, och de brott, som oförmälas i HovR:ns dom d. 20 jan. 1949. Straffet skall så bestämmas som hade Zachrisson varit på en gång för samtliga brotten lagförd.
    Med undanröjande av straffbestämningen i HovR:ns dom d. 20 jan. 1949 dömer jag Zachrisson, jämlikt de i sistnämnda dom angivna lagrummen samt 20 kap. 6 § 1 och 2 st. strafflagen för de däri angivna brotten samt för egenmäktigt förfarande till straffarbete 10 mån., från vilket straff skall avräknas det genom HovR:ns dom d. 20 jan. 1949 ådömda och numera verkställda straffet, straffarbete 6 mån.
    Till närmare utveckling av sin mening anförde hovrättsrådet Wildte: Stadgandet i 4 kap. 3 § strafflagen är icke så utformat att det direkt anger, hur mera komplicerade situationer skola bedömas. Ordalagen giva närmast vid handen, att stadgandet blott avser det enklaste fallet med endast två straffdomar.
    Räknar man med tre straffdomar kunna flera kombinationer uppkomma. Är den första domen a) helt självständig och icke berörd av de följande, kan givetvis en situation enligt 4 kap. 3 § föreligga mellan de båda följande domarna b) och c). I det i NJA 1947 s. 177 refererade fallet hade domen a) endast delvis verkställts på grund av villkorlig

 

frigivning. I domen b) förelåg ingen situation enligt 4 kap. 3 § utan straff ådömdes för det nya brottet, varjämte domstolen förklarade den villkorligt medgivna friheten förverkad. Så påbörjades straffverkställighet. I domen c) uppkom frågan om straff för brott, begånget under den påbörjade verkställigheten. Därvid ansågs 4 kap. 3 § icke tillämplig, enär det nya brottet begåtts, sedan straffverkställigheten börjat, avseende icke endast den strafftid, som återstod av det genom domen a) ådömda straffet, utan även det genom domen b) ålagda straffet.
    I det i NJA 1949 s. 600 refererade fallet åter var det domen b) som var helt självständig, en återfallssituation. 4 kap. 3 § tillämpades allenast i förhållandet mellan domarna a) och c).
    I förevarande fall föreligger redan en situation enligt 4 kap. 3 § i förhållandet domarna a) och b). Straffmätningen i domen a) har undanröjts och en ny satts i stället. I en sådan situation ligger väl i och för sig intet stötande i att använda gemensamt straff i förhållandet domarna b) och c). Tvärtom låter sig ett sådant förfarande väl förena med grunden för stadgandet. De skäl, som anfördes i 1949 års rättsfall av justitierådet Hellquist m. fl. för att domen b) där icke skulle beröras av det gemensamma straffet, hava i förevarande fall ingen betydelse. Är grunden för 4 kap. 3 § att i möjligaste mån eliminera de för den tilltalade menliga följderna med avseende å straffmätningen av att olika brott råkat komma under bedömande vid skilda rättegångsförfaranden, så bör ju situationen mellan b) och c) icke komma i olika läge beroende på om a)-domen verkställts självständigt eller om verkställigheten kommit att beaktas vid b)-domens verkställighet genom avräkning. I 1949 års rättsfall ådömdes ju gemensamt straff i förhållandet mellan domarna a) och c), medan b)-domen låg självständig däremellan med verkställt straff.
    Återstår så frågan om själva lagtexten kan anses lägga hinder i vägen beroende på tolkningen av orden »innan verkställighet av nämnda straff börjat». Har m. a. o. brottet i förevarande fall begåtts, innan verkställigheten börjat? Vilken är betydelsen av verkställigheten av a)domen?
    Såsom redan nämnts, ger stadgandets avfattning närmast vid handen, att därmed avses allenast det enklaste fallet med endast två straffdomar. Motiv och förarbeten till stadgandet giva icke heller någon ledning (Justitiedepartementets Promemoria 1939/1, Strahl m. fl. »Om påföljder för brott», NJA II 1938 s. 526 ff).
    Söker man stöd för tolkningen i lagen om verkställlighet av frihetsstraff, reglerar denna närmare, hur det skall tillgå vid en doms verkställande. Enligt motiven till lagen löd kap. 2 »Om verkställighets början», medan kap. 3 behandlade beräkning av strafftid. Lagtext och motiv giva icke stöd för en tolkning i annan riktning än att en domsverkställighet börjar först efter domens meddelande. Sålunda heter det i § 15: »Visar den som dömts att undergå straffarbete eller fängelseinnan verkställighet börjat, att till Konungen ingivits ansökan att han av nåd måtte bliva befriad från straffet... skall... med verkställigheten anstå.» Skulle man anse, att i förevarande fall verkställigheten av det

 

genom domen b) ådömda straffet börjat redan när det genom domen a) ådömda straffet börjat verkställas, finns det givetvis ej heller något utrymme för ett nådeförfarande och detta måste väl anses orimligt. Under kap. 3 om beräkning av strafftiden framhålles, att avräkningen är en ren verkställighetsregel och att man ansett det angeläget att få förenklade regler, som lämpligen kunna tillämpas i samtliga fall. Man rör sig här med konstruktioner. »Om den brottslige vid det gemensamma straffets ådömande redan frigivits från det först ådömda straffet, torde man i praxis (detta sägs 1944) regelmässigt förfara så, att ny begynnelsedag utsättes för hela det gemensamma straffet, varefter från den därvid erhållna slutdagen avdrages den tid, som den dömde äger avräkna.» (SOU 1944/50 s. 283.) När man av olika skäl i den nya verkställighetslagen införde en annan beräkningsgrund i 21 §, så att hela strafftiden skulle räknas från den dag, då verkställigheten av det förut ådömda straffet började, berörde detta icke spörsmålet om när verkställigheten av en dom börjar så att 4 kap. 3 § därmed fick ett annat innehåll. 21 § ger m. a. o. endast besked om hur den i 4 kap. 3 § stadgade regeln, att från det gemensamma straffet skall avräknas vad den dömde kan hava utstått av det förut ådömda straffet, skall tillämpas. En annan tillämpningsregel gavs för det fall att avräkning finge ske av häktningstid.
    »Innan verkställighet av nämnda straff börjat» bör alltså enligt mitt förmenande avse verkställandet av det genom domen b) ådömda straffet. Domen b) är en enhet, som icke kan uppdelas i a) samt b)—a). Den första verkställigheten hänför sig allenast till det i domen a) ådömda straffet. När domen b) skall i vederbörlig ordning verkställas, träda de olika bestämmelserna i verkställighetslagen i funktion bl. a. beträffande beräkning av strafftid med hänsyn till avräkning. Men detta kan icke innebära, att verkställigheten av b)-domen börjat, innan denna dom meddelats. 4 kap. 3 § bör alltså tillämpas i c)-domen för brott begånget efter b)-domen men innan denna gått till vederbörlig verkställighet av det därigenom ålagda straffet.

 

24. A. har givit B. och C. var för sig i uppdrag att anskaffa köpare till A:s rörelse. Därefter har först B. och sedan C. givit A. anvisning å D. såsom spekulant. Rörelsen har sedermera försålts till D. Fråga huruvida B. — oaktat förhandlingar mellan A. och D. inletts först efter det C. lämnat A. sin anvisning och B. icke medverkat vid dessa förhandlingar — är berättigad till provision.

 

Jfr NJA 1944 s. 273 och 1949 s 765; FEHR i SvJT 1925 s. 102 f., BECKMAN i SvJT 1943 s. 123 f. med där anförda rättsfall samt BRÆKHUS: Meglerens rettslige stilling s. 393—406 och 441—444.

 

    Ingenjören Ingvar Weienfors i Göteborg anförde efter stämning å köpmannen Gustav Wångström därstädes vid Göteborgs RR: Den 4 juni 1949 erhöll Weienfors i egenskap av föreståndare för firman

 

Svensk Fastighetsförmedling Eric H. Lundgrens avdelningskontor i Göteborg uppdrag av Wångström att försälja en av Wångström under firma handelsfirman Lagonda, G. Wångström, driven rörelse. Weienfors lät införa annons om försäljning av rörelsen i dagstidning i Göteborg. Dagen efter det annonsen varit införd telefonerade handlanden Gillis Jägerberg till Weienfors i anledning av annonsen, därvid överenskoms, att de skulle träffas d. 13 juni. Sistnämnda dag uppsökte Weienfors Jägerberg och samtalade med honom om försäljningen. Weienfors träffade Wångström dagen därpå och överlämnade då till honom en anvisning på Jägerberg såsom spekulant på rörelsen. Weienfors hade senare ytterligare ett telefonsamtal i saken med Jägerberg. Sedermera försåldes Wångströms rörelse till Jägerberg genom Aktiebolaget Olof Ahlströms Inkassobyrå i Göteborg. Då försäljningen skett såsom en följd av att Weienfors anvisat Jägerberg såsomköpare åt Wångström, hade Wångström blivit pliktig gälda firman Svensk Fastighetsförmedling avtalad förmedlingsprovision. Fastighetsförmedlingen hade till Weienfors överlåtit sin rätt gentemot Wångström. Weienfors yrkade därför, att Wångström måtte förpliktas att till Weienfors utgiva förmedlingsprovision med 4,040 kr. jämte ränta.
    Wångström genmälde: Han lämnade förmedlingsuppdraget även till inkassobyrån ungefär samtidigt som fastighetsförmedlingen erhöll sitt uppdrag. Överlåtelsen skedde till följd av inkassobyråns arbete och oberoende av åtgärd från fastighetsförmedlingens sida. Wångström bestrede förty kravet.
    RR:n (hrr Bergquist, Lindquist och Ros) yttrade i dom d. 29 aug.1950: Domskä l. Parterna hava under sanningsförsäkran var för sig bekräftat vad de enligt ovan anfört.
    Jägerberg, hörd som vittne, har uppgivit: Jägerberg, som var spekulant på en affärsrörelse, vände sig med anledning av fastighetsförmedlingens tidningsannons till förmedlingens kontor i Göteborg och hade därefter ett sammanträffande med Weienfors. Detta ledde dock ej till att Jägerberg önskade förvärva Lagonda, utan hans intresse förföll. Han observerade kort tid senare en annons, som införts av inkassobyrån, och hänvände sig dit. Av inkassobyrån erhöll han sådana upplysningar om firman Lagonda, att han ingick i köpeförhandlingar med Wångström, vilka förhandlingar under medverkan av inkassobyrån ledde till köpet. Den kontakt, han tidigare haft med Weienfors, skulle ej hava lett till att han ingått i förhandling om köp av rörelsen.
    RR:n finner, att fastighetsförmedlingens åtgärder varit utan betydelse för den skedda överlåtelsen, varför Weienfors ej är berättigad till förmedlingsprovision.
    Domslut. Weienfors' talan ogillas.

 

    Weienfors fullföljde talan hos HovR:n för Västra Sverige.
    HovR:n (hrr Bäcksin, Ljung, Modigh, referent, och Björlingson) yttrade i dom d. 13 febr. 1951: D o m skäl. I målet är följande ostridigt: Wångström uppdrog i början av juni 1949 såväl åt Svensk Fastighetsförmedling, för vars kontor i Göteborg Weienfors är förestån-

 

dare, som åt inkassobyrån att söka försälja Wångströms rörelse. I anledning härav utbjödo Weienfors och inkassobyrån rörelsen till försäljning, Weienfors genom annons i tidningen Göteborgs-Posten d. 8 juni 1949 och inkassobyrån genom annons i nämnda tidning d. 11 i samma månad. Sedan Jägerberg uppmärksammat den första annonsen, satte han sig i förbindelse med Weienfors och hade ett sammanträffande med denne, därvid Weienfors lämnade Jägerberg upplysningar angående rörelsen. Weienfors gav därefter Wångström skriftlig anvisning å Jägerberg såsom spekulant. Kort tid därefter meddelade jämväl inkassobyrån Wångström, att Jägerberg vore spekulant.
    Weienfors har uppgivit, att han i enlighet med uppdrag, som Jägerberg lämnat honom vid deras sammanträffande, sökt intressera en viss uppgiven person för inköp av Jägerbergs egen rörelse samt att han efter sammanträffandet haft ett eller två telefonsamtal med Jägerberg i sistnämnda ärende, varvid även frågan om inköp av Wångströms rörelse varit på tal.
    Någon ytterligare åtgärd för att åvägabringa försäljning av Wångströms rörelse till Jägerberg har emellertid Weienfors ostridigt icke vidtagit efter sammanträffandet med Jägerberg.
    På grund härav och enär, såvitt visats, Wångström och Jägerberg icke inlett förhandlingar med varandra, innan Wångström erhållit meddelande från inkassobyrån att Jägerberg vore spekulant, kan mellan Weienfors' åtgärder och den sedermera verkställda överlåtelsen icke anses föreligga sådant sammanhang, att Weienfors är berättigad till provision.
    Domslut. HovR:n fastställer RR:ns domslut.

 

25. Vid sammanstötning mellan motorcykel och bil hava motorcykelnsförare A. samt en passagerare å motorcykeln skadats. De skadades arbetsgivare B. har till dem utgivit ersättning för sjukvård m. m. Av A. och B. mot bilens förare förd skadeståndstalan har — enär rätten funnit skäligt att de olika sidorna skulle taga del i skadan med hälften var samt uppskattat vissa skadeståndsposter till lägre belopp än som yrkats — endast delvis bifallits. Fråga om full ersättning för rättegångskostnaderna likväl borde tillerkännas A. och B.

 

Jfr NJA 1943 avd. II s. 228—230.

 

    Byggmästaren Gunnar Lundbeck i Harsprånget och vattenfallsstyrelsen anförde efter stämning å åkaren Bengt Arne Hilding Palmgren i Jokkmokk vid Jokkmokks tingslags HR: Palmgren hade d. 9 okt. 1948 vid betongstationen i Harsprånget med en lastbil å sin högra väghalva kört om en parkerad lastbil utan att hava förvissat sig om att vägbanan vore fri. Till följd härav hade en från motsatt håll kommande, av Lundbeck förd motorcykel icke kunnat fritt passera utan måst föras av vägen, varvid Lundbeck och en passagerare å motorcykeln, ingenjören Folke Bäckman, blivit skadade. Lundbeck

 

och Bäckman vore anställda hos vattenfallsstyrelsen. Med åberopande härav yrkades, att Palmgren måtte förpliktas utgiva skadestånd delstill Lundbeck med 304 kr. för lasarettsvård och operationskostnader,500 kr. för extra kostnader för Lundbecks familj, för arbetshjälp i hemmet m. m. samt 4,000 kr. för sveda och värk dels ock till vattenfallsstyrelsen med 5,282 kr. 26 öre för sjukvårdsutgifter m. m. för Lundbeck samt 911 kr. för enahanda utgifter för Bäckman.
    Palmgren bestred käromålet under påstående, att Lundbeck ensam vållat olyckshändelsen.
    Parterna fordrade ersättning för kostnaderna i målet.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Östberg) yttrade i dom d. 27 sept.1950 efter redogörelse för parternas yrkanden och invändningar: Domskäl. Planen söder om betongstationen grenar sig i sin västra del i två vägar, en i nordväst mot dammen och en i sydväst mot förrådet. Då Lundbeck d. 9 okt. 1948 förde en vattenfallsverket tillhörig motorcykel västerut över planen för färd mot dammen, mötte han en från dammen kommande, av Palmgren förd lastbil. Vid mötet girade Lundbeck åt vänster, varvid motorcykeln körde av vägen och välte i en svacka, som fanns vid planens västra kant mellan de två vägarna. Lundbeck och Bäckman, som åkte å motorcykeln, skadades vid kullkörningen.
    Det är upplyst, att Palmgrens lastbil vid kullkörningen höll på att passera en på planen parkerad lastbil. Denna lastbil har enligt vad i målet är ostridigt stått längs betongstationens västra del och omkring 1 m från denna och har alltså minskat det för mötet tillgängliga utrymmet med något över 3 m. Utrymmet på planen är ganska stort; avståndet mellan betongstationens sydvästra hörn och en ungefär sydsydväst om samma hörn stående belysningstolpe omkring 1/3 m utanför den dåvarande vägkanten har uppmätts till 8,4 m.
    Lundbeck och Bäckman, vilken hörts som vittne, hava uppgivit, att Palmgren vid passagen av den stående lastbilen hållit så långt åt höger, att Palmgren med sin lastbil stängt vägen för motorcykeln och därigenom tvingat Lundbeck att till undvikande av kollision gira åt vänster ned i svackan.
    Palmgren å sin sida har gjort gällande, att han vid omkörningen av den stående lastbilen hållit nära intill denna och lämnat god plats för motorcykeln att passera söder om Palmgrens lastbil. Hans uppgifter hava i huvudsak vitsordats av en som vittne hörd passagerare i lastbilen, chauffören Erik Gustaf Mannberg.
    Vilken berättelse som är riktig låter sig på den förebragta utredningen icke avgöra.
    Såvitt i målet framkommit hava båda fordonen förts med måttlig fart.
    Vid nu anmärkta förhållanden finner HR:n det icke vara bevisat vare sig att någon av förarna vållat olyckshändelsen eller att någan av dem är fri från vållande. Med hänsyn till omständigheterna är det skäligt, att de olika sidorna taga del i skadan med hälften var.

 

Palmgren har vitsordat skäligheten av de belopp Lundbeck fordrat för lasarettsvård och operationskostnad, tillhopa 304 kr. Lundbeck har ej visat, att hans sjukdom orsakat honom extra kostnader för hushållet med högre belopp än Palmgren i sådant hänseende medgivit eller 250 kr. Gottgörelsen för sveda och värk bör skäligen beräknas till det av Palmgren härför vitsordade beloppet eller 1,700 kr.
    Mot skäligheten av de av vattenfallsstyrelsen yrkade beloppen, tillhopa 5,282 kr. 26 öre för utgifter för Lundbeck och 911 kr. för utgifter för Bäckman, har Palmgren icke haft något att invända i vidare mån än att han för Lundbecks del fordrat avdrag för inbesparade levnadskostnader under Lundbecks lasarettsvistelse 57 dagar med 2 kr. per dag eller 114 kr. Med hänsyn till storleken av Lundbecks hushåll och övriga omständigheter måste det emellertid antagas, att den besparing i utgifter för kost o. d., som kan hava uppkommit för Lundbeck, blivit obetydlig, varför HR:n ej finner skäl att förordna om det av Palmgren yrkade avdraget.
    Domslut. Palmgren skall gälda skadestånd till Lundbeck med 1,127 kr. och till vattenfallsstyrelsen med 3,096 kr. 63 öre.
    Parterna skola själva vidkännas sina rättegångskostnader.

 

    Lundbeck och vattenfallsstyrelsen fullföljde talan och yrkade bifall till sina vid HR:n framställda yrkanden om rättegångskostnader. Lundbeck och styrelsen anförde: Sedan Palmgren och hans försäkringsbolag efter ett och ett halvt års underhandlingar slutligen vägrat att utgiva någon ersättning, hade Lundbeck och styrelsen varit nödsakade att anhängiggöra talan för utfående av de av HR:n utdömda beloppen. Lundbecks yrkande om ersättning för sveda och värk hade enligt sakens natur till sitt belopp varit beroende av rättens egen uppskattning.
    Palmgren bestred ändringssökandet och androg: Ersättningsfrågan hade varit så svårbedömbar, att Palmgren haft skälig anledning att vägra utbetala någon ersättning till dess genom dom avgjorts, hur vållande frågan borde bedömas. Därtill komme, att Lundbeck icke fått sina yrkanden helt bifallna.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Kristensson, Larsson och Lidbeck, referent) yttrade i beslut d. 15 mars 1951: Enbart det förhållandet att Lundbeck och vattenfallsstyrelsen tillerkänts skadestånd med lägre belopp än de fordrade kan ej fritaga Palmgren från skyldighet att gälda deras rättegångskostnader i HR:n. Såvitt handlingarna i målet utvisa, föreligger ej heller någon annan omständighet, på grund varav Palmgren ej skulle vara ersättningsskyldig för sagda kostnader.
    Vad Lundbeck och vattenfallsstyrelsen fordrat i ersättning för sina kostnader å målet i HR:n finner HovR:n skäligt.
    Med ändring av HR:ns dom, såvitt den överklagats, förpliktar HovR:n Palmgren att i ersättning för rättegångskostnaderna i HR:n utgiva till Lundbeck 30 kr. för utlägg och till vattenfallsstyrelsen 498 kr. 60 öre, varav 300 kr. i ombudsarvode.

 

Adj. ledamoten Hertting var av skiljaktig mening och yttrade: Lundbecks och vattenfallsstyrelsens yrkanden i målet hava bifallits endast till en del och vad de tappat är ej av ringa betydelse.
    HR:ns bedömning av huvudsaken har tydligen, bortsett från vissa skadeståndsposter, grundats å bevisprövningen i vållandefrågan och därmed sammanhängande omständigheter men däremot ej å sådan uppskattning av belopp, som enligt förarbetena till 18 kap. 4 § RB bör medföra tillämpning av den i 1 § samma kap. angivna huvudregeln.
    Av nu anförda skäl prövar jag lagligt fastställa HR:ns dom, såvitt den överklagats.

 

26. Yrkande om förmånsrätt för en i konkurs bevakad fordran har framställts först vid förlikningssammanträdet. Fråga huruvida yrkandet det oaktat kunde komma under bedömande har prövats, ehuru anmärkning icke skett om att förmånsrätten ej blivit behörigen bevakad, och besvarats nekande.
Jfr NJA 1930 s. 444, 1922 s. 548, 1929 s. 146 och 1951 s. 210 samt SvJT 1946 Rf. s. 45.

 

    Aktiebolaget Lundkvist & Jonsson, Bil- och Mekanisk verkstad, försattes d. 6 febr. 1950 i konkurs vid Ångermanlands norra domsagas HR.
    Trehörningsjö kommun anförde i bevakningsinlaga, jämte det kommunen bevakade vissa andra fordringar, om vilka här icke är fråga: Ytterligare kan tillkomma fordran, om verkställt byte av maskiner skulle komma att återgå.
    Konkursförvaltaren bestred i anmärkningsskrift bevakningen förfordran på grund av maskinbyte såsom obestyrkt.
    Vid förlikningssammanträde d. 24 maj 1950 inför rättens ombudsman bestämde kommunen sin ifrågavarande fordran till 6,200 kr. Kommunen yrkade vidare betalning för fordringen med förmånsrätt enligt 17 kap. »8» § HB på grund av en förlagsinteckning å 15,000 kr.
    Konkursförvaltaren medgav, att kommunen ägde ifrågavarande fordran å bolaget, men bestred den yrkade förmånsrätten under påstående, att kommunen icke ägde göra förlagsinteckningen gällande till stöd för sitt förmånsrättsyrkande.
    Tvistefrågan hänsköts till HR:n.
    I dom d. 1 juli 1950 fann HR:n (ordf. t. f. tingsdomaren Lindhagen) av anförda skäl kommunen icke berättigad till förmånsrätt på grund av inteckningen.

 

    Kommunen fullföljde talan.
    HovR:n för Nedre Norrland (hrr Elliot, Thord Melin, Åkebring och Hermansson, referent) yttrade i slutligt beslut d. 9 sept. 1950: Kommunens anspråk på förmånsrätt för beloppet 6,200 kr. har icke

 

framställts i bevakningsinlagan utan muntligen anmälts vid förlikningssammanträdet inför rättens ombudsman. Enär yrkandet således icke blivit i laga ordning bevakat, prövar HovR:n lagligt att, med undanröjande av HR:ns dom, förklara kommunens anspråk på förmånsrätt icke kunna komma under bedömande.

 

27. Den som av misstänkt föreslagits till offentlig försvarare har ansetts icke äga föra talan mot beslut, varigenom en annan person förordnats.

 

Jfr NJA 1921 s. 108 och SvJT 1941 Rf. s. 33.

 

    Landsfiskalen i Kramfors distrikt gjorde d. 25 febr. 1950 hos Ångermanlands södra domsagas HR framställning, att diversearbetaren Sven Harald Johansson i Stöndar, vilken anhållits såsom misstänkt för stöld, måtte häktas. Landsfiskalen upplyste därvid tillika,att Johansson hemställt, att offentlig försvarare måtte förordnas förhonom samt därtill föreslagit advokaten Axel Melin i Kramfors.
    HR:n (häradshövdingen Knagenhielm-Karlsson) yttrade i beslutsamma dag: Johansson har vid förundersökning erkänt, att han förövat den gärning, för vilken han blivit anhållen. På grund häravoch då ett förordnande av person från Kramfors till offentlig försvarare skulle föranleda avsevärt ökade inställelsekostnader finner HR:n Johanssons förslag icke kunna godtagas utan förordnar till offentlig försvarare advokaten Rickard Bergengren i Härnösand, som förklarat sig villig åtaga sig detta uppdrag.

 

    Melin ensam anförde besvär.
    HovR:n för Nedre Norrland (hrr Asplund, Thord Melin, referent, Åkebring och Hermansson) yttrade i slutligt beslut d. 27 april 1950: Enär Axel Melin icke är behörig att föra talan mot HR:ns beslut, prövar HovR:n jämlikt 52 kap. 5 § RB lagligt avvisa Axel Melins talan.

 

28.Hyresavkastning av exproprierad egendom, som fallit efter den tidpunkt då expropriationen genom nedsättning av expropriationsersättningen blivit fullbordad, har ansetts tillkomma den exproprierande.

 

Jfr NJA 1918 avd. II s. 218; TRYGGER: Kommentar till utsökningslagen, I uppls. 364; Lagberedningens förslag till Jordabalk I s. 159 och 307: ALMÉN: Lagen om köp och byte av lös egendom, 3 uppl. s. 226 och 228; HOLMBÄCK: Kompendium i spec. privaträtt III s. 40; SOU 1947 nr 38 s. 193 f. samt WALIN: Allmänna hyreslagen 1949 s. 148.

 

    I lagakraftvunnen dom d. 27 sept.0 1949 berättigades Härnösandsstad att mot viss ersättning inlösa dels ett område av den kontoristen Per Westman tillhöriga tomten nr 2 i kvarteret Tuppen i Härnö

 

sand dels ock en å tomten befintlig byggnad, inrymmande bl. a. en verkstadslokal och en bostadslägenhet, vilka båda voro uthyrda. Staden nedsatte d. 20 okt. 1949 hos KB den fastställda expropriationsersättningen.
    I en till RR:n i Härnösand inkommen ansökan om stämning å Westman anförde staden bl. a.: Enligt gällande rätt ägde staden tillträda den exproprierade egendomen f. o. m. den dag, då expropriationsersättningen nedsatts. Staden ägde alltså rätt att uppbära de hyror för den exproprierade byggnaden, som förfölle till betalning d. 1 nov. 1949. Som Westman av dessa hyror lyft tillhopa 68 kr.50 öre samt vägrat att till staden utbetala detta belopp, yrkade staden åläggande för Westman att till staden utgiva nämnda belopp jämte ränta.
    Sedan RR:n genom tredskodom d. 20 dec. 1949 bifallit stadens talan, anhöll Westman hos RR:n om återvinning samt bestred käromålet, i första hand på den grund att staden icke förrän d. 15 dec. 1949 tagit byggnaden i besittning och i andra hand på den grund att Westman dels vore berättigad till vissa avdrag å de uppburna hyresbeloppen och dels ägde motfordringar, vilka han kvittningsvis åberopade i målet.
    RR:n (t. f. borgmästaren Söderlind) yttrade i dom d. 11 april 1950: D o m s k ä l. Stadens rätt till ifrågakomna hyresbelopp är beroende av huruvida staden d. 1 nov. 1949, då beloppen förfallit tillbetalning, tillträtt den exproprierade egendomen. Såsom stöd för sin uppfattning att staden äger uppbära beloppen i fråga har staden allenast åberopat, att expropriationsersättningen blivit i vederbörlig ordning nedsatt d. 20 okt. 1949. Nedsättning av expropriationsersättning innefattar emellertid icke tillträde av den egendom, varom fråga är. Staden har följaktligen icke visat fog för sin talan.
    Domslut. Tredskodomen d. 20 dec. 1949 upphäves. Käromålet ogillas.

 

    Staden sökte ändring, som Westman bestred.
    HovR:n för Nedre Norrland (hrr Asplund, Åkebring, Hermansson, referent, och Dixelius) yttrade i dom d. 17 nov. 1950: Enär staden äger rätt till den avkastning, som faller av den exproprierade egendomen efter d. 20 okt. 1949, då expropriationen fullbordades, är Westman skyldig att till staden utgiva vad han i hyra för det exproprierade huset uppburit för nov. 1949.
    På anförda skäl fann emellertid HovR:n, att Westman dels var berättigad till vissa avdrag å de uppburna hyresbeloppen dels ock ägde fordran å staden, som översteg det belopp Westman skulle redovisa till staden. HovR:n fastställde därför RR:ns domslut.