SVENSK RÄTTSPRAXISCIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT1953—19571

 

AV DOCENTEN LARS WELAMSON

 

I. DOMSTOLSVÄSENDET

 

    H ä r a d s r ä t t s  d o m f ö r h e t. Vid handläggning av ärende om utseende av skiftesman för arvskifte är häradsrätt — med undantag för handläggning enligt 3 och 4 §§ lagen om handläggning av domstolsärenden — domför i samma sammansättning som vid huvudförhandling i tvistemål, såvida ärendet är tvistigt; 6 § 2 st. nämnda lag. Då ogillande av ansökan om utseende av skiftesman beslutats av häradsrätt utan medverkan av nämnd, blev ärendet förty efter fullföljd återförvisat till häradsrätten. NJA 1956 s. 663.
    O f f e n t l i g h e t. Yrkande om hemligstämpling av rättegångshandlingar jämlikt 36 § 2 st. sekretesslagen har i NJA 1953 s. 621 ansetts icke lagligen kunna bifallas, då det framställts först sedan målet slutligt avgjorts. I detta fall befunnos ej heller sådana omständigheter föreligga, att det begärda förordnandet kunde meddelas genom rättelse av avgörandet med stöd av 17:15 RB.
    Å k l a g a r e. Se nedan under IV, C, Behörighet att fullfölja talan till HD.
    A d v o k a t e r. Ombud, som utan att vara ledamot av Sveriges advokatsamfund kallats advokat i en av honom vid domstol företedd rättegångsfullmakt, har i NJA 1956 s. 384 fällts till ansvar jämlikt 10:14 st. 2 SL oavsett invändning därom, att huvudmannen vid fullmaktens utfärdande visste att ombudet ej tillhörde samfundet. — På HD har ansetts ej ankomma att pröva fråga om dispens från det i stadgarna för Sveriges advokatsamfund uppställda villkoret om viss tids praktisk juridisk verksamhet för inträde i samfundet. NJA 1957 s. 629. (Motsvarande har i NJA 1951 C 58 antagits beträffande dispens enligt 8: 2 st. 3 RB. Jfr härtill yttrande av styrelsen för Sveriges advokatsamfund i 1957 års fall.) — Fråga om rätt för advokat i visst fall till arvode för telefonkonsultation och genomgång av handlingar aktualiserades i NJA 1957 s. 204. Jfr härtill ett i TSA 1957 s. 184 ff. refererat hovrättsfall. — Angående talan mot praktiserande jurist om skade-

 

1 Närmast föregående översikt återfinnes i SvJT 1953 s. 681 ff. I föreliggande översikt ha rättsfall rörande internationell processrätt i allmänhet uteslutits. (Härom hänvisas till särskilda översikter angående internationell rätt, senast för tiden 1949—1955 i SvJT 1956 s. 401, KARLGREN.) I övrigt är denna översikt upprättad efter väsentligen samma principer som den närmast föregående, ehuru vissa skiljaktigheter betingas av rättsfallsmaterialets sammansättning. 

15—593004. Svensk Juristtidning 1959

226 LARS WELAMSONstånd på grund av försummelse vid fullgörandet av uppdrag för klient, se NJA 1957 s. 621.
    Straff och vite. I NJA 1953 s. 699 förelåg till bedömande frågan, huruvida ansvar jämlikt 9: 1, 3 och 4 RB kunde ådömas sakförare, vilken i ett vid häradsrätt anhängigt skadeståndsmål på begäran av svarandepart — som i målet biträddes av advokat — författat åtskilliga skrifter vilka han därefter tillställt häradsrätten. Frågan besvarades enligt hovrättens av HD, såvitt nu är i fråga, fastställda dom nekande, enär sakföraren icke uppträtt såsom rättegångsbiträde i den mening som avses med detta begrepp i RB. Angående de synpunkter som kunna anläggas på frågan må hänvisas till ett i målet av styrelsen för Sveriges advokatsamfund avgivet yttrande. Styrelsen har utgått från att begreppet biträde rimligen bör tilläggas samma innebörd på samtliga ställen i RB, där det förekommer. Mot bakgrunden härav har styrelsen tillmätt avgörande betydelse åt det förhållandet, att bestämmelserna i 12 kap. RB, enkannerligen i 12:2 och 5, uppenbarligen icke kunna avse personer, om vilkas medverkan i målet rätten måhända saknar all kännedom. — Tilltalad, som vid vite ålagts inställelse till huvudförhandling inför underrätt å visst klockslag, kom ej tillstädes vid målets företagande. Huvudförhandlingen inställdes och det förelagda vitet utdömdes. Den tilltalade inställde sig emellertid senare samma dag, och huvudförhandling hölls då. Hovrätten, som fann anledning saknas att ifrågasätta riktigheten av den tilltalades uppgift att han misstagit sig angående tidpunkten för huvudförhandlingen, nedsatte vitesbeloppet. SvJT 1953 rf. s. 69. —Beträffande rättsfall rörande underlåtenhet att utdöma förelagt vite, då vederbörande haft skäl för sin utevaro, se nedan under II, C, Laga förfall. — I SvJT 1957 rf. s. 24 har vite ansetts kunna av domstol föreläggas och utdömas för underlåtenhet att fullgöra avtalsenlig förpliktelse att verkställa och tillhandahålla förläggare komplettering av ett i bokverk ingående kapitel. Se litteraturhänvisningar under referatrubriken.

 

II. RÄTTEGÅNGEN I ALLMÄNHET

 

A. Rättegången i tvistemål

 

   A l l m ä n   d o m s t o l  o c h   a d m i n i s t r a t i v  m y n d i g h e t. Tjänsteman hos generaltullstyrelsen yrkade vid domstol att utfå löneförmåner, vilka han gått förlustig genom vägran att underkasta sig av styrelsen föreskriven läkarundersökning och styrelsens på denna begäran grundade beslut att avstänga honom från tjänstgöring samt styrelsens beslut att i samband med förordnande om läkarundersökning bevilja honom tjänstledighet såsom för sjukdom. Denna talan upptogs till prövning. NJA 1953 s. 305. — Av innehavare utav privatsjukhem mot kommun väckt talan om ersättning för sjukvård, som lämnats medellös inom kommunen bosatt person, ansågs skola behandlas i den för fattigvårdsmål stadgade ordningen. NJA 1954 s. 197. Detsamma gäller talan gentemot fattigvårdssamhälle, vilken enskild person väckt om ersättning för lämnat understöd åt behövande. SvJT 1954 rf.s. 63. — Se även, angående ersättning i visst fall för stämpelkostnad, SvJT 1953 rf. s. 1, anmärkt nedan under Fri rättegång.

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953 —1957 227    A n d r a   s p ö r s m å l   a n g å e n d e   d o m s t o l s   b e h ö r i g h e t . Enligt 1927 års lag om dispaschörs befattning med försäkringstvister skall tvist angående den ersättningsskyldighet, som på grund av avtal om sjöförsäkring (eller återförsäkring av sådan försäkring) må åligga försäkringsgivaren, hänskjutas till utredning av dispaschör. I NJA 1954 s. 423 aktualiserades spörsmål, huruvida detta stadgande vore tillämpligt även på ersättningsanspråk, som i anledning av dubbelförsäkring framställts av en försäkringsgivare mot en annan sådan under åberopande av 42 § försäkringsavtalslagen. Frågan besvarades av HD:s majoritet (fyra ledamöter mot en) jakande. Denna ståndpunkt överensstämmer med ett av mig på svarandens begäran avgivet utlåtande, vilket i hovrätten åberopades såsom svarandens eget yttrandeoch i denna form in extenso intagits i referatet. Angående problematiken må i övrigt hänvisas till reservantens votum. — Domstol har ansetts icke äga i tvistemål förordna om inhibition av överexekutors vräkningsutslag. SvJT 1957 rf. s. 50. — Stadgande om rätt för domstol att i hemskillnadsmål bestämma vilken av makarna må sitta kvar i hemmet till dess bodelning sker, har givits endast i samband med bestämmelserna i 15: 11 GB angående interimistiskt förordnande om sammanlevnadens hävande. Domstol har likväl ansetts äga att, då den dömer till hemskillnad, även utan sådant interimistiskt förordnande meddela föreskrift om rätt för ena maken att till tidpunkten för bodelning sitta kvar i hemmet. NJA 1953 s. 594, jfr 1953 C 530 och 560.— Se vidare nedan under Talerätt och C, Rättegångshinder.
    D o m s t o l a r n a s   i n b ö r d e s   k o m p e t e n s . Allmän domstol och specialdomstol. Spörsmål om vattendomstols behörighet att jämlikt 11:22 VL pröva vissa yrkanden, vilka ansetts icke vara att bedöma enligt VL, ha förelegat i NJA 1955 s. 489 (yrkande om rätt att i sjö, som var föremål för expropriation, behandla vattnet med kemikalier för att minska algvegetationen) och NJA 1956 s. 706 (ersättningsyrkande på grund av bäckomgrävning i samband med byggande av allmän väg). — Vid ett av stad utfört vägarbete å fastighetsdel, som enligt stadsplan skulle ingå i trafikområde, uppkom skada å restfastigheten. I mål angående fastighetsdelens inlösen enligt 41 § byggnadslagen framställdes vid expropriationsdomstolen yrkande om ersättning för denna skada. Grunden för skadeståndsyrkandet ansågs hänförligt till användandet av det område som tagits i anspråk, och yrkandet befanns följaktligen kunna prövas av expropriationsdomstolen (jfr 7 § expropriationslagen). SvJT 1957 rf. s. 33.
    Lokal kompetens. Enligt 2 § 1927 års lag om dödande av förkommen handling skall ansökan om dödande ingivas till rätten i den ort där förpliktelsen skall fullgöras eller, om sådan ort ej är nämnd i handlingen, till den rätt där den förpliktade är skyldig att svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. I NJA 1956 s. 583 ansågs det förhållandet, att en motbok angivits gälla kapitalräkning hos AB Gotlandsbank i Stockholm och å det första räkningsbladet i boken stått tryckt

 

2 Anledningen till detta förfaringssätt — som skedde med mitt medgivande — var att hovrätten under hand förklarat sig icke kunna beakta något av part ingivet juridiskt utlåtande. Att en dylik ståndpunkt icke är hållbar torde emellertid få anses numera fastslaget genom NJA 1953 s. 637. (Se s. 645 st. 2.)

228 LARS WELAMSON»Kontor: Stockholm», föranleda att enligt nämnda forumbestämmelse Stockholm finge anses utgöra i handlingen nämnd ort, där förpliktelsen skulle fullgöras. — Angående betydelsen av att äktenskapsförord registrerats vid felaktigt forum, se NJA 1954 s. 325. Jfr rörande rättsfallet SCHMIDT i Festskrift för Herlitz s. 283 och WELAMSON, Domvillobesvär av tredje man s. 183, 186. Se härtill ock TSA 1955 s. 74. — Ett i SvJT 1954 rf. s. 25 refererat rättsfall angående forum för fullföljd av talan mot beslut av fiskevärderingsnämnd saknar numera aktualitet efter en år 1957 vidtagen ändring av 7 § 1950 års lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m. (Enligt lagrummets nuvarande lydelse skall talan inom tre månader från delgivning fullföljas genom stämning till rätten i den ort, där vattenområdet eller, om det är beläget under flera domstolar, dess huvuddel ligger.)
    T a l e r ä t t. I ärende enligt 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar uppkom fråga, huruvida borgenärs (säljare av viss vara) rätt att utfå nedsatta beloppet vore beroende av vad i en mellan Sverige och Bulgarien ingången handelsöverenskommelse föreskrivits med avseende å clearingförfarande mellan de båda länderna. Tillika aktualiserades spörsmål, huruvida talerätt i ärendet tillkomme bulgariska staten. NJA 1954 s. 268. Se härtill, liksom till närmast följande rättsfall, KARLGREN i SvJT 1956 s. 407 ff.— Sedan X förklarats berättigad att lyfta belopp som nedsatts i allmänt förvar under förutsättning att ej annan rättsägare inom natt och år visat sig ha vid svensk domstol väckt talan om bättre rätt till beloppet (se NJA 1948 s. 828), blev tvist om beloppet sålunda anhängiggjord. I denna tvist uppkom bl. a. fråga om rätt att föra talan därom, att beloppet skulle insättas å konto för clearing mellan Sverige och Sovjetunionen. NJA 1954 s. 279. — Sedan ett dödsbo — i vilket delägarna utgjordes av änka och tio barn — avträtts till förvaltning av boutredningsman, yrkade änkan och sex av barnen efter stämning å ett av de andra barnen, att en till detta barn av samtliga övriga delägare gjord försäljning av en boets fastighet måtte förklaras ogiltig. Denna talan förklarades jämlikt lagen om boutredning och arvskifte icke kunna upptagas till prövning. NJA 1953 s. 628. (Jfr MALMSTRÖM i TSA 1953 s. 3 ff. med hänvisningar.) — Över ägodelningsrätts utslag, varigenom jämlikt 19: 4 st. 2 JDL tillstånd meddelats till begärd avstyckning, anfördes besvär av klagande, vilka grundade sin talan på att olägenhet skulle tillskyndas dem »såsom kringboende och allmänhet» genom den verksamhet som tillämnades på de till avstyckning avsedda områdena. Vad klagandena sålunda åberopat befanns icke medföra, att de vore att anse såsom sakägare vid avstyckningsförrättningen. NJA 1957 s. 57. — Vid lantmäteriförrättning hade A för egen del och på grund av fullmakt, avseende endast själva förrättningen, såsom ombud för sin hustru fört talan för en makarna gemensamt tillhörig fastighet. Då saken vore sådan att endast en dom kunde givas för fastighetens båda ägare, ansågs A behörig att ensam för fastigheten fullfölja talan mot förrättningen hos ägodelningsrätten och i hovrätten (jfr 14: 8 st. 2 RB). NJA 1956 s. 435. — Se angående rätt att fullfölja talan i jorddelningsmål även NJA 1954 s. 163 och NJA. 1955 C 547, anmärkta nedan under V, Besvär över domvilla.

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 229    S t ä l l f ö r e t r ä d a r s k a p. Barnavårdsman är ej behörig att, sedan barnet fyllt 21 år, föra talan för barnet. NJA 1954 s. 375. — För barn, liksom sin fader av nederländsk nationalitet, inskrevs här i riket, sedan modern som var svensk medborgare avlidit, fadern såsom förmyndare och uppdrogs åt god man att vårda barnets rätt vid boutredningen efter modern. Med hänsyn till att förmynderskap anordnats i barnets hemland enligt där gällande lag beslöts emellertid sedermera, att förmynderskap icke längre skulle vara anordnat i Sverige. Av samma skäl och då sådant »trängande fall» som avses i 4:3 st. 2 lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption ej visats föreligga, ansågs jämväl nämnda godmanskap, i enlighet med därom gjord ansökan av barnets nederländska förmyndare, böra upphöra (I). Och ett på begäran av gode mannen meddelat förordnande att dödsboet skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman — varom underrätten fattat beslut samtidigt som berörda ansökan om godmanskapets upphörande var föremål för dess bedömande — upphävdes, enär förordnandet, vilket överklagats av barnets nederländska förmyndare, (under de föreliggande förhållandena) icke var att anse som påkallat av behörig ställföreträdare för barnet. (II. Jfr 2: 1, 6 och 22 BoutrL.) NJA 1955 s. 377. Se härtill KARLGREN i SvJT 1956 s. 405 f.
    Fullgörelsetalan. Enligt 13:1 RB förutsättes för fullgörelsetalans upptagande till prövning principiellt, att tiden för fullgörelse inträtt då målet avgöres. Det förhållandet, att yrkad betalning befunnits icke förfallen vid tidpunkten för underrättens dom har emellertid i SvJT 1955 rf. s. 36 ansetts icke böra föranleda avvisning utan ogillande, då enligt kärandens påstående fordringen vore till betalning förfallen redan före nämnda tidpunkt. (Jfr EKELÖF, Rättegång II s. 299, och HASSLER, Civilprocessrätt s. 164 f.)
    F a s t s t ä l l e l s e t a l a n. Konkursgäldenärs utom konkursförfarandet förda talan — avseende att vinna förklaring att i konkursen bevakade skattefordringar på grund av preskription icke finge göras gällande i konkursen — blev i NJA 1955 s. 402 avvisad. — Se ock NJA 1955 C 305.
    Ä n d r i n g   o c h   j u s t e r i n g   a v   t a l a n. I hovrätt framställt yrkande i hemskillnadsmål om höjning av underhållsbidrag, vilka upptagits i en av underrätten fastställd överenskommelse mellan makarna, har ansetts innebära ändring av väckt talan och med hänsyn till 13: 3 RB icke upptagits till prövning. SvJT 1957 rf. s. 52. — Då i äktenskapsskillnadsmål part vid underrätten nedsatt sitt först framställda yrkande om underhållsbidrag men vid fullföljd i hovrätten vidhållit sitt ursprungliga yrkande, har detta betraktats såsom väckt först i hovrätten och därför ansetts icke kunna mot stadgandet i 13: 3 RB komma under bedömande. SvJT 1953 rf. s. 40. På motsvarande sätt har man i SvJT 1957 rf. s. 28 bedömt det fall, att sedan make i enlighet med yrkande i gemensam ansökan om hemskillnad av underrätten förpliktats utge visst underhållsbidrag andra maken i hovrätten yrkat höjning avbidraget under åberopande av en överenskommelse som träffats efter ansökningens ingivande men före underrättens dom. Jfr hänvisningar under referatrubriken samt LARSSON, Förlikning i tvistemål s. 146 ff.

230 LARS WELAMSON— I rättsfallet SvJT 1953 rf. s. 75 (som refererats och behandlats av OLIVECRONA, Grunden och saken, JFFT 1954 s. 343 ff.) hade käranden— jämte det han framställt ett yrkande om återgång av köp, som sedermera återkallades — krävt skadestånd med belopp som skulle angivas efter det att dom meddelats i rättegång mellan honom och andra personer. Sedan sistnämnda rättegång avslutats genom förlikning, bestämdes det yrkade skadeståndets belopp till vad käranden förlorat genom förlikningen. Hovrätten fann vad sålunda förekommit icke innebära någon ändring av grunden men väl av yrkandet. Ändringen ansågs likväl tillåten, av hovrättens majoritet enligt 13: 3 st. 1 p. 1 RB och av en reservant troligen enligt 13: 3 st. 1 p. 3 RB. Såsom OLIVECRONA framhållit, kan det emellertid här icke sägas vara fråga om någon ändring av yrkandet (jfr ock HASSLER, Civilprocessrätt s. 174 f., särskilt not 47), och åberopandet av förlikningen i stället för den väntade domen såsom grund för skadeståndsberäkningen lärer icke kunna anses innebära ändring av talan. — Sedan borgensman för en lämnad bankkredit i stämningsansökan å gäldenären yrkat betalning på grund av att han infriat gäldenärens skuld och i samband därmed fått bankens fordran å sig överlåten, uppgav käranden att han samma dag som han infriat krediten erhållit gottgörelse därför av en tredje man, på vars uppdrag han åtagit sig borgensansvaret, och att hans talan grundades på uppdrag att i eget namn men för dennes räkning inkassera fordringen. De sålunda lämnade uppgifterna ansågos icke innebära, att käranden i strid mot 13:3 RB ändrat sin talan. NJA 1957 s. 727. (Jfr EKELÖF, Rättegång II s. 326 not 118). — I NJA 1955 s. 352 hade en arbetare, som blivit utsatt för ett olycksfall, yrkat skadestånd av arbetsgivaren. I stämningsansökningen hade käranden anfört i huvudsak, att olycksfallet inträffade omedelbart efter det att han gått in i fabriken, där det vid tillfället var alldeles mörkt, att han ej riktigt visste hur olycksfallet gått till, att han nämligen föll ner i en närmare angiven kabelgrav och tydligen slog huvudet i kabelgravens betongkant, samt att arbetsgivaren vore ansvarig för olycksfallet genom att icke ha något skydd uppsatt omkring kabelgraven. Under rättegången gjorde käranden därefter — med uppgift att i fabriken vid tillfället funnits flera öppna kabelgravar — gällande att han kunde ha skadat sig på annat sätt i fabriksbyggnaden än genom att falla ned i den angivna kabelgraven samt att bolaget eftersatt nödiga skyddsåtgärder särskilt genom att icke tillse att i arbetslokalen funnits sådan belysning att arbetarna utan fara kunnat taga sig fram där. De nya omständigheter käranden sålunda åberopat till stöd för sin talan ansågos icke vara av beskaffenhet att ändra den sak som genom stämningsansökningen underställts domstolens prövning. Åberopandet av dessa omständigheter betraktades följaktligen enligt 13:3 sista stycket RB icke såsom ändring av talan. Jfr EKELÖF i SvJT 1957 s. 326. — Ett i och för sig intressant rättsfall rörande ändring av konkursbevakning i NJA 1953 s. 116 synes icke kunna anses innefatta något prejudikat rörande tilllämpning av 13:3 RB (jfr OLIVECRONA, Grunden och saken s. 341 f.) och skall därför här icke vidare beröras. — Angående taleändring i mål om klander av bodelning, se NJA 1954 C 554.

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 231    T a l a n s   v ä c k a n d e. Några rättsfall ha gällt frågor om utgångspunkten för beräkning av frist för talans väckande. Se sålunda SvJT 1955 rf. s. 28 (tid för anställande av testamentsklander), NJA 1953 s. 1 (tid för ansökan om restitution av lagfartsstämpel) och NJA 1953 s. 637 (avtalsenlig frist för viss frågas hänskjutande till en av vattendomstol utsedd sakkunnig).
    L i t i s p e n d e n s. Se NJA 1957 s. 52, nedan under Res judicata.
    K v i t t n i n g s y r k a n d e. Sedan A väckt talan mot B, övertogs hans talan av C, som därefter återkallade käromålet. B lät vid återkallelsen bero men fordrade ersättning för rättegångskostnad solidariskt av A och C. Mot B:s fordran å rättegångskostnadsersättning framställde A kvittningsanspråk. Hovrättens majoritet fann kvittningsyrkandet kunna upptagas till prövning. SvJT 1954 rf. s. 1. — Se vidare under följande rubrik.
    I n t e r v e n t i o n. I rättsfallet NJA 1953 s. 324 aktualiserades åtskilliga spörsmål angående interventionsinstitutet. Vad först beträffar interventionsgrunden må härtill anmärkas följande. (Rörande tilllämpliga författningsbestämmelser se närmare referatet.) Vid vissa lotsplatser åligger det lotspersonalen att hålla tjänstebåt. Till bestridande av anskaffningskostnaderna må lotsstyrelsen bevilja lån av statsmedel. För båt, som hålles av båthållningsskyldig, skall vidare utgå lega med belopp som fastställes av lotsstyrelsen och skall så bestämmas, att det täcker amortering och förräntning av båtens anskaffningsvärde under den beräknade tiden för båtens tjänsteduglighet samt lämnar tillgång till nödiga utgifter för underhåll och reparation. Sedan rättegång anställts mellan båthållningsskyldig beställare av tjänstebåt och båtbyggaren angående betalning för båten, begärde kronan att få intervenera i målet å beställarens sida med ställning av part. Uppenbarligen skulle emellertid dom mellan beställaren och båtbyggaren icke ha blivit i något hänseende relevant gentemot kronan. Rättsligt sett hade lotsstyrelsen varit oförhindrad att fastställa det anskaffningsvärde som var normerande för legobeloppet till lägre belopp än vad beställaren förpliktats utgiva till båtbyggaren. Samtliga instanser konstaterade också, att sådana omständigheter icke förelåge, att dom i anledning av båtbyggarens talan komme att bli gällande för och emot kronan som om domen meddelats i rättegång, däri kronan varit part. Däremot får det väl anses riktigt, att kronan i underrätten icke frånkändes rätt att överhuvud intervenera. Denna fråga blev icke föremål för bedömande av högre instans. Däremot fick HD anledning uttala, att underrätten icke bort, såsom skett, i sitt beslut uttala sig om intervenientens ställning och likaså att å ena sidan beslutet icke utgjorde hinder för bedömande i dess rätta sammanhang — d. v. s. vid prövning av intervenientens rätt att företaga viss rättegångshandling eller verkan av dylik handling — av frågan om interventionsrättens beskaffenhet, men att å andra sidan med hänsyn till stadgandet i 49: 8 st. 1 RB särskild talan icke finge föras mot underrättens beslut, i vad därigenom kronans interventionsrätt förklarats ej vara förenad med partsställning. Till det sist sagda må anmärkas, att underrätten själv betecknat sitt beslut såsom slutligt. Rättsfallet belyser därmed även, att ett avgörandes reella karaktär och icke dess beteckning är avgörande för tillämpning av

232 LARS WELAMSONRB:s fullföljdsbestämmelser. Syftet med kronans yrkande att dess intervention måtte bedömas såsom självständig sådan synes företrädesvis ha varit att nå bifall till framställt yrkande om avräkning mot båtbyggarens fordran av kronans fordran å denne enligt kontrakt rörande leverans av båt till annan lotsplats. Med underrättens bedömande av kronans intervention såsom ordinär sådan överensstämmer givetvis, att kvittningsyrkandet icke upptogs till prövning. (I överinstanserna blevo besvär över kvittningsyrkandets avvisning icke upptagna till prövning.) Det förefaller emellertid tillika kunna dragas i tvivelsmål, huruvida bedömandet härutinnan verkligen bort bli ett annat även om kronan tillerkänts ställning av självständig intervenient. Jfr EKELÖF, Om interventionsgrunden s. 10. — Se angående intervention även NJA 1956 s. 554 (anmärkt nedan under C, Rättegångshinder) och därtill EKELÖF, Rättegång II s. 387 med hänvisning i not 19.
    S ä k e r h e t s å t g ä r d. I Utsökningsrätt, s. 329, och Civilprocessrätt, s. 224, har HASSLER framhållit, att några avgöranden i praxis, vilka skulle kunna bidraga till belysning av 15: 3 RB ännu icke förelågo vid publiceringen av nämnda arbeten. Numera kan härvidlag hänvisas till NJA 1957 C 116 och C 797.
    M e l l a n d o m. Mot krav på betalning för beställt bokverk invände svaranden dels att han enligt 33 § AvtL icke vore bunden av beställningen, dels ock att verket vore behäftat med fel. Till sistnämnda påstående gjorde käranden i sin tur gällande, att reklamation framställts för sent. På parternas samstämmiga begäran meddelade underrätten mellandom i frågorna om tillämpning av 33 § AvtL och om tidpunkten för reklamation. HD fann emellertid, att ingen av dessa frågor lagligen kunnat upptagas till bedömande annat än i samband med prövning i hela dess vidd av spörsmålet om svarandens betalningsskyldighet. NJA 1957 s. 210. Detta bedömande torde kunna uppfattas så, att HD ställt sig principiellt avvisande gentemot en extensiv eller analogisk tillämpning av 17: 5 RB. Ett sådant bedömande synes också de lege lata väl motiverat. Lagstiftaren måste nämligen antagas ha haft fullt klart för sig, att processekonomiska synpunkter, som i och för sig kunna göra mellandom önskvärd, kunna föreligga i en mångfald skiftande situationer, ehuru man med hänsyn till risken att institutet missbrukas i förhalningssyfte avsiktligt föreskrivit en begränsning till ett fåtal angivna typfall. En annan sak är, att det förefaller kunna ifrågasättas, huruvida icke de lege ferenda en utvidgning av möjligheten till mellandom — förknippad med särskilda garantier mot missbruk, enkannerligen genom krav på synnerliga skäl vid begäran av svaranden, såsom redan nu för visst fall föreskrivits — skulle vara ägnad att medföra avsevärt övervägande processekonomiska fördelar. — Se vidare NJA 1956 s. 554, nedan under II, C, Rättegångshinder.
    S t a d f ä s t e l s e   a v   f ö r l i k n i n g. Spörsmål om stadfästelse av förlikning och vissa i samband därmed stående frågor ha aktualiserats i NJA 1954 s. 328 och 1957 s. 470. Rörande dessa rättsfall — liksom vissa notisfall angående förlikning — må hänvisas till LARSSONFörlikning i tvistemål s. 94 ff. — I detta sammanhang må anmärkas rättsfallen NJA 1955 s. 23 och 1957 s. 435 rörande frågan — av betydelse ur jämkningssynpunkt — huruvida underhållsbidrag skulle anses fastställt genom dom eller genom avtal.

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 233    Res judicata. I rättegång rörande vissa bodelningsfrågor träffades en förlikning, enligt vilken bl. a. en för mannen tagen pensionsförsäkring icke skulle ingå i boet. Förlikningen stadfästes genom dom, vilken vann laga kraft. Av hustrun sedermera framställt yrkande att vid bodelningen erhålla vederlag för det till köpet av pensionsförsäkringen använda beloppet ansågs kunna upptagas till prövning. SvJT 1955 rf. s. 34. — I NJA 1953 s. 439 hade växelacceptant genom lagsökningsutslag, mot vilket återvinning ej i laga ordning sökts, på grund av växeln förpliktats att till den som av utställaren fått växeln på sig överlåten för inkasso utgiva växelbeloppet m. m. Under åberopande av det till grund för växeln liggande kontraktsförhållandet yrkade acceptanten sedermera efter stämning att såsom skadestånd erhålla det belopp han på grund av lagsökningsutslaget nödgats utgiva. Hovrätten, vars beslut fastställdes av HD, fann talan icke kunna upptagas till prövning, enär acceptanten varit oförhindrad att i lagsökningsmålet framställa alla på kontraktsförhållandet grundade invändningar och kunnat åtminstone efter återvinning förebringa all den bevisning han aktat nödig samt genom lagsökningsutslaget sålunda rättskraftigt avgjorts frågan om parternas rättigheter och skyldigheter gentemot varandra enligt kontraktet. Det bör uppmärksammas, att tvisten i båda rättegångarna gällde samma belopp. Betydelsen härav illustreras också av rättsfallet NJA 1957 s. 52. I detta fall hade A och B, vilka av C köpt en traktor och accepterat växel å köpeskillingsbeloppet, som skulle erläggas genom avbetalningar, i lagsökningsmål förpliktats att av växelsumman till C utgiva visst belopp. A, som delgivits lagsökningsutslaget, hade icke inom föreskriven tid sökt återvinning. B hade icke delgivits utslaget. Under påstående om fel hos traktorn yrkade A och B i senare rättegång att köpet måtte förklaras hävt samt C förpliktas att till A och B utgiva vad de erlagt av köpeskillingen ävensom skadestånd. Hovrätten, vars beslut fastställdes av HD, fann att kärandenas talan icke kunde prövas i den mån densamma avsåge frågan om deras betalningsskyldighet för det i lagsökningsmålet avsedda beloppet men att, då deras talan vore av större räckvidd än vad sålunda angivits, hinder icke mötte mot prövning därav med iakttagande av vad nyss sagts om verkan av lagsökningsutslaget. Innebörden härav måste väl vara den, att från eventuellt skadestånd, vartill A och B i och för sig kunde finnas berättigade, måste avräknas vad som ålagts — respektive kunde komma att slutligen åläggas — i lagsökningsmålet.— Med anledning av det tyska anfallet på Danmark och Norge i april 1940 avspärrades visst kustområde, där hotell och restaurangrörelse bedrevs. Avspärrningen ansågs — ehuru den innebar hinder för rörelsens drivande — enligt lagakraftvunnen dom icke medföra ersättningsskyldighet för kronan. Utan hinder av denna dom befanns kronan likväl i senare rättegång kunna förpliktas ersätta rörelseidkaren skada som föranletts av att rörelsen måste inställas under sommarsäsongen 1940, då talan grundades icke på avspärrningen i och för sig utan på det förhållandet, att mark inom hotellrörelsen tagits i anspråk av kronan utan att rätt härtill erhållits vare sig genom avtal eller rekvisition enligt rekvisitionslagen. NJA 1953 s. 42. — Se även NJA 1953 s.751, anmärkt nedan under VII, Skiljedom.

234 LARS WELAMSON    R ä t t e g å n g s k o s t n a d. I SvJT 1956 rf. s. 63 blev parts talan mot en såsom bolag angiven motpart avvisad, enär bolaget icke befanns äga partshabilitet. En person, som enligt föreskrift i stämningen delgivits densamma i egenskap av kassaförvaltare i bolaget och i anledning därav vidtagit vissa åtgärder i rättegången, tillerkändes ersättning av käranden för de därmed förenade kostnaderna. Rimligt nog bar man sålunda här tillämpat 18:1 RB — i kombination med 18:5 — analogiskt, oaktat käranden icke hade någon motpart i teknisk mening. — Enligt 18: 2 RB må förordnas om kvittning av rättegångskostnaderna i mål som angår rättsförhållande, vilket enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom. I SvJT 1956 rf. s. 33 ansågs mål om fastställande av moderskap angå sådant rättsförhållande, men sådana särskilda omständigheter ansågos ej föreligga, att rättegångskostnaderna borde kvittas. — I NJA 1955 s. 329 förelåg det principiellt och praktiskt betydelsefulla spörsmålet, huruvida vinnande part bör frånkännas rätt till ersättning för rättegångskostnad på den grund att det belopp som sedermera utdömes varit (efter det talan väckts) förlikningsvis erbjudet, ehuru erbjudandet ej vidhållits i rättegången. Frågan besvarades nekande. Härtill må hänvisas till främst ett av styrelsen för Sveriges advokatsamfund i målet avgivet yttrande. Jfr ock LARSSONFörlikning i tvistemål s. 168 ff.
    Flertalet i praxis aktualiserade kostnadsfrågor hänföra sig till den i 18:4 RB avsedda situationen, att ingendera partens talan blivit till fullo bifallen. För dylika fall ger nämnda lagrum rätten frihet att efter omständigheterna antingen kvitta kostnaderna, tillägga endera parten jämkad ersättning eller t. o. m. full ersättning om vad han tappat är av allenast ringa betydelse, eller ock att, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, bestämma ersättningsskyldigheten därefter. Till lagregeln om full ersättning vid förlust av allenast ringa betydelse bör uppmärksammas ett uttalande i förarbetena, enligt vilket den omständigheten, att skadestånd eller annan fordran som är beroende av rättens uppskattning utdömes med lägre belopp än parten fordrat, endast i särskilda fall torde böra medföra ett frångående av huvudregeln att den tappande parten skall gälda kostnaderna.3 — I det följande må först beröras ett rättsfall — NJA 1957 s. 124 — som aktualiserar vissa frågor rörande principen att såvitt möjligt bestämma ersättningsskyldigheten efter kostnadernas fördelning på olika delar avmålet, här nedan kallad fördelningsprincipen. I detta rättsfall hade köpare av bil mot säljaren fört talan i första hand om återgång av köpet samt i andra hand om avdrag å köpeskillingen med 3 000 kr. Denna talan bifölls av hovrätten i så måtto, att köparen förklarades äga rätt till avdrag med 1 000 kr. Sedan hovrätten förordnat om kvittning av kostnaderna, fullföljdes talan till HD av köparna med yrkande att de måtte tillerkännas åtminstone jämkad kostnadsersättning. HD:s majoritet fann köparna vara berättigade till ersättning för sina å andrahandsyrkandet nedlagda kostnader och utdömde jämkad ersättning med hänsyn till vad av handlingarna finge anses framgå angående de kostnader kärandena haft i anledning av sina i första och i andra hand framställda yrkanden. HD:s beslut synes innebära, att

 

3 SOU 1938:44 s. 234. Jfr GÄRDE s. 206.

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 235köparna fingo full ersättning i den del som avsåg deras andrahandsyrkande medan det i fråga om förstahandsyrkandet förblev vid hovrättens beslut om kvittning. En ledamot fann kostnaderna icke kunna uppdelas på olika delar av målet. Denne ledamot instämde likväl i majoritetens slut med motivering att kärandena vore delvis vinnande, ehuru vad de tappat — i betraktande av att deras förstahandsyrkande ogillats och deras andrahandsyrkande bifallits till endast en tredjedel — icke vore av ringa betydelse. — Huruvida kostnaderna för de olika delarna av målet kunnat särskiljas låter sig svårligen bedöma på grundval av referatet. Även om man utgår från att det varit möjligt att med tillräcklig säkerhet avgöra vad som belöpte sig på det ena och det andra yrkandet, ter sig emellertid majoritetens tillämpning av fördelningsprincipen något förbryllande. Medan övriga enligt 18:4 RB tänkbara alternativ förutsätta en helhetsbedömning av målet, vill det förefalla som om ersättningsskyldighetens bestämmande efter kostnadernasfördelning på olika delar av målet principiellt borde innebära, att varje del i kostnadshänseende bedömes isolerad från den eller de övriga. Att vid en sådan bedömning köparna tillagts full ersättning i fråga om andrahandsyrkandet står visserligen i överensstämmelse med det ovan återgivna motivuttalandet, att en prutning efter skälighetsuppskattning normalt icke bör påverka kostnadsfrågan ens om prutningen är avsevärd. En isolerad bedömning av jämväl förstahandsyrkandet borde emellertid i sin tur ha givit till resultat, att säljaren tillerkänts full ersättning i denna del. Så skedde emellertid som nämnts icke. HD-majoriteten yttrade sig överhuvud icke i fråga om säljarens eventuella rätt till ersättning i denna del. En nära till hands liggande förklaring härtill är, att säljaren icke i HD i laga ordning påyrkat att erhålla kostnadsersättning. Det är också givet, att vid sådant förhållande en tillämpning av fördelningsprincipen icke lagligen kunnat föranleda, att säljaren i en del tillerkänts större kostnadsbelopp än köparna i den andra delen och därmed på motpartens talan fått ett saldo sig tillgodo. Såvitt HD:s ståndpunkt får antagas innebära, att vid tillämpning av fördelningsprincipen i högre rätt den som icke där vederbörligen påyrkat kostnadsersättning ej kan tillerkännas sådan ens avräkningsvis intill det belopp motparten tillerkännes i annan del, synes den däremot kunna betecknas såsom alltför formalistisk. Det är näppeligen rimligt att en part, som är helt nöjd med beslut av lägre instans i kostnadsfrågan, skall behöva fullfölja talan reservationsvis för att kunna uppnå status quo, för den händelse motparten fullföljer talan och högre instans finner fördelningsprincipen böra tillämpas. Det måste också sägas vara irrationellt, att partens möjlighet att utan fullföljd undgå en förändring till sin nackdel skulle vara beroende av om den högre instansen tilllämpar fördelningsprincipen eller bedömer målet såsom en enhet i kostnadshänseende. Om denna ståndpunkt likväl skulle anses de lege lata ofrånkomlig, förefaller det åtminstone angeläget, att fördelningsprincipen icke tillämpas i andra fall än där detta icke i jämförelse med en helhetsbedömning är ägnat att föranleda rättsförlust för part på formella grunder. — Med det anförda är i och för sig icke sagt, att HD:s avgörande skulle vara i det konkreta fallet sakligt otillfredsställande. En reservant kom ju för övrigt till samma resultat på grundval av en

236 LARS WELAMSONhelhetsbedömning. Skulle HD-majoritetens tillämpning av fördelningsprincipen ha skett under den tysta förutsättningen, att full ersättning till köparna i fråga om andrahandsyrkandet och kvittning i fråga om förstahandsyrkandet givit ett efter en helhetsbedömning rimligt resultat, måste emellertid motiveringen anses vilseledande.
    I NJA 1956 s. 495 hade part yrkat nedsättning av vissa underhållsbidrag från 250 kr. till 100 kr. i månaden. Oaktat nedsättning beviljades till allenast 150 kr., tillerkändes parten av HD:s majoritet full ersättning för sina kostnader i samtliga instanser. Såsom motivering framhölls bl. a., att motparten bestritt nedsättningsyrkandena och rättegången därigenom främst kommit att avse frågan, huruvida nedsättning överhuvud borde ske.4 Mot bakgrunden av detta uttalande skulle man kanske kunna vänta sig, att kostnadsfrågan vid prutning av yrkande efter skälighetsuppskattning normalt finge ett annat bedömande, därest icke frågan om betalningsskyldighet i och för sig utan endast uppskattning av skäligt belopp är föremål för tvist. I flera skadeståndsmål har emellertid den skadelidande tillerkänts full ersättning för sina kostnader även i instans, där endast skäligheten av fordrat belopp var föremål för prövning och där skadevållaren utverkat nedsättning med mindre än han yrkat men likväl med icke obetydligt belopp. Se NJA 1953 s. 609 och 1954 s. 85.5 I dessa fall har det ju för skadevållaren mött samma svårighet att vid fullföljden förutse vad domstolarna slutligen ansågo vara skäligt belopp som käranden stått inför vid talansväckande. Även om icke denna svårighet för skadevållaren gärna kunnat räknas honom till godo i så måtto att han i kostnadshänseende rentav betraktats såsom i högre rätt helt vinnande, kunde det kanske därför synas som om principen, att prutning efter skälighetsuppskattning av fordrat belopp ej bör påverka kostnadsfrågan, i detta läge icke borde ge utslag till förmån för någon av parterna utan kostnadsfrågan enligt 18:15 jämförd med 18:4 RB borde bedömas uteslutande med hänsyn till utgången i relation till vad som yrkats i den högre instansen. Förarbetenas uttalande angående prutning efter skälighetsuppskattning torde emellertid böra sättas i samband med den grundläggande tanken bakom RB:s kostnadsregler, nämligen att den som varit nödsakad att processa för att få sin rätt icke skall behöva vidkännas kostnader härför. Med nämnda grundtanke kan det synas i och för sig bäst överensstämma att, då skadelidande måst väcka talan för att få skäligt skadestånd, motparten får vidkännas samtliga kostnader i rättegången som äro hänförliga till domstols skälighetsuppskattning, vilken icke kunnat av någondera parten exakt förutses. Sannolikt får utgången i rättsfallen sin förklaring härav. Lagtexten i belysning av motiven synes emellertid härvidlag giva utrymme för skiftande me-

 

4 Det förhållandet, att parten tillika yrkat inskränkning av den tid, under vilken bidragen skulle utgå, men förlorat härutinnan, kunde enligt majoriteten tänkas ha föranlett jämkning, vilken emellertid icke vidtogs, enär denna fråga såvitt visats icke föranlett särskilda kostnader i rättegången.Två ledamöter ville tillerkänna parten ersättning med allenast jämkat belopp.

5 I det förra fallet bestämdes beloppet av HD till mitt emellan det av revisionskäranden yrkade och det som utdömts enligt hovrättens dom, vars fastställande påyrkades av revisionssvaranden.

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 237ningar,6 och sådana ha också yppats i både rättstillämpningen och litteraturen. Beträffande praxis må hänvisas även till rättsfall vilka omnämnas i det följande. Se härtill artiklar i SvJT 1957 av KNUTSSON, s.423 ff., och WARGELIUS, s. 661 ff.
    Den ovan flerstädes omnämnda principen, att nedsättning av yrkat belopp efter skälighetsprövning icke påverkar kostnadsfrågan, har —såsom framgår redan av föregående översikt7 — i praxis vunnit tilllämpning även beträffande jämkning på grund av skadelidandes medvållande. Såvitt gäller den nu aktuella tidsperioden kan härvidlag hänvisas till främst NJA 1956 s. 513 och 1957 s. 742. (Jfr NJA 1953s. 714, där utgången enligt vad som antydes i motiveringen och referatrubriken får ses mot bakgrunden av att underrättskostnaderna och den skadelidandes hovrättskostnader icke voro föremål för bedömande i HD. Se ock NJA 1953 s. 144 och 1955 s. 119, vilka ur andra synpunkter beröras nedan.)
    Då lägre rätts dom ändras i högre instans, ter det sig i allmänhet naturligt och överensstämmande med vad enligt förarbetena normalt bör iakttagas,8 att även kostnaderna i lägre rätt fördelas med hänsyn till utgången i den högre instansen. Såvitt icke annat föranledes av att part vid fullföljd inskränkt sin talan, torde detta i princip innebära, att kostnaderna fördelas på samma sätt i samtliga instanser. Så blev också fallet i NJA 1955 s. 119, där part, vilken slutligen framstod såsom huvudsakligen vinnande, tillerkändes jämkad ersättning för sina kostnader i alla tre instanserna. NJA 1953 s. 144 ger emellertid exempel på att i sådant fall part erhållit full ersättning för sina underrättskostnader, medan kostnaderna i överinstanserna kvittades. En tredje lösning representeras av NJA 1955 s. 566, där part tillerkändes full ersättning för underrättskostnad men jämkad ersättning för överrättskostnaderna. Denna ståndpunkt intogs också i NJA 1953 s. 144 av en minoritet i HD. Den motiverades där med att av utredningen, som gällde spörsmål om skadeståndsskyldighet överhuvud och om jämkning på grund av medvållande, särskilt vid underrätten den övervägande delen ägnats åt den förra frågan. Också i de båda övriga fallen förekommo dissiderande vota. Dessa innehålla emellertid, liksom majoritetens vota i alla tre fallen, ingen motivering. Det är därför utomordentligt svårt att bedöma, vilka synpunkter som må ha föranlett de olika avgörandena. Ett försök till analys av de skilda fallen kan inom ramen för denna översikt icke företagas.
    Stundom kompliceras frågan om parts rätt till ersättning för kostnad i skadeståndsmål därav, att i målet varit fråga om jämväl ansvar. I NJA 1954 s. 30 har emellertid fastslagits, att tilltalad kan enligt tvistemålsreglerna erhålla ersättning endast för kostnad som är hänförlig enbart till hans talan i skadeståndsfrågan. (Jfr NJA 1953 s. 714.) Jfr härtill EKDAHL i TSA 1954 s. 289 ff.

 

6 I sin yttersta konsekvens skulle väl emellertid den nyss antydda tankegången leda till ett med 18:15 RB klart oförenligt resultat, nämligen att den skadelidande finge full ersättning i fall, där endera parten klagat endast i fråga om skäligt belopp, även då bedömandet av den fullföljda talan utfölle helt till skadevållarens förmån.

7 Se SvJT 1953 s. 695 med hänvisningar.

8 Se SOU 1938:44 s. 243.

238 LARS WELAMSON    Enligt 18:5 RB skall, då mål avskrives på grund av att part återkallat sin talan, han ersätta motpartens rättegångskostnad om ej särskilda omständigheter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes. Såsom en sådan särskild omständighet, som bör föranleda att parten erhåller ersättning för sin kostnad, nämner motiven att återkallelsen beror på att svaranden efter talans väckande fullgjort den omstämda prestationen.9 I enlighet härmed har part, som ansökt om betalningsföreläggande men återkallat sin talan sedan motparten efter ansökningen men före dess delgivning betalat kapitalbeloppet, tillerkänts ersättning för sina kostnader. Att parten jämväl framställt yrkande om ränta och sedermera återkallat detta utan att beloppet blivit betalt, ansågs med hänsyn till beloppets ringhet ej böra påverka bedömandet av kostnadsfrågan. SvJT 1956 rf. s. 44.
    Stadgandet i 18: 6 RB, om skyldighet att oavsett målets utgång ersätta kostnad som föranletts av vårdslöshet eller försummelse, får i vanliga fall betydelse endast beträffande vinnande part. Med hänsyn till den principiella ersättningsskyldigheten för expropriant enligt 67 § expropriationslagen oberoende av målets utgång, får emellertid den däri intagna hänvisningen till 18: 6 RB bl. a. den betydelsen, att expropriant kan på denna grund erhålla ersättning för sin kostnad i anledning av ett uppenbart ogrundat ändringssökande av motparten. Exempel härpå — i mål om inlösen enligt 46 § byggnadslagen, där den som begär inlösen enligt 137 § samma lag är att jämställa med expropriant — erbjuder NJA 1955 s. 513. Såvitt ändringssökandet icke kan sålunda tillräknas klaganden såsom försummelse, innebär emellertid 67 § expropriationslagen också i dess nuvarande lydelse — jfr föregående översikt s. 697 — att exproprianten är skyldig ersätta motparten dennes kostnader i anledning av ändringssökande, även om detsamma avser enbart rättegångskostnad. Se NJA 1957 s. 529. Och expropriantens ersättningsskyldighet omfattar enligt NJA 1953 s. 702, då motparten fullföljt talan till HD, principiellt även fullföljdsavgift som ej återställts. Denna ståndpunkt, som de lege lata torde vara ofrånkomlig, innebär emellertid att skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift för expropriantens motpart på det hela taget (d. v. s. bortsett från vårdslös fullföljd) icke fyller sin avsedda fullföljdsbegränsande funktion utan endast blir en helt meningslös omkostnad för exproprianten. De lege ferenda synes förtjäna övervägas att endera generellt befria expropriant från skyldighet att ersätta motparten fullföljdsavgift som ej återställts eller ock låta den sistnämnde gå förlustig fullföljdsavgift endast då kostnaden för fullföljden kan hänföras under 18:6 RB och exproprianten därmed enligt 67 § expropriationslagen icke blir ersättningsskyldig. — Enligt 11:35 VL skall i vissa vattenmål kammarkollegiet, där så prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga. I NJA 1957 s. 431 aktualiserades frågan, huruvida i sådant mål kammarkollegiet såsom företrädare för det allmännas rätt och intressen vore gentemot sakägare berättigat till ersättning avseende utredning och yttranden som Samfundet för hembygdsvård och Svenska naturskyddsföreningen efter remiss tillhandahållit kollegiet eller dess advokatfiskalsämbete. Kostna-

 

9 Se SOU 1938:44 s. 234.

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 239derna ansågos utgöra sådana nödiga kostnader för tillvaratagande av motparts rätt som sökandena enligt 11:65 VL vore skyldiga att oberoende av målets utgång ersätta. — Angående domstolsavgift i vattenmål, se NJA 1954 s. 207 och 1957 s. 560. — Vid fastställande av inteckningsbelopp till betalning ur den intecknade fastigheten har — i mål om återvinning efter lagsökning — till betalning ur fastigheten fastställts jämväl rättegångskostnader i samtliga instanser. NJA 1956 s739. — Sedan lagsökningsmål såsom tvistigt hänskjutits till rättegång, underlät borgenären vid huvudförhandlingen att begära ersättning för rättegångskostnader, för vilka han dessförinnan fordrat gottgörelse. Vid sådant förhållande ansågs han icke kunna tillerkännas ersättning för dessa kostnader. SvJT 1957 rf. s. 23. — Se vidare rättsfall underföljande rubrik samt under IV, B, Anslutningsvad, och under VI, Lagsökning.
    F r i   r ä t t e g å n g. Lagen om fri rättegång (LFR) har ansetts tillämplig på sjöförklaring och sjöförhör. SvJT 1953 rf. s. 70. — I ärende som avses i lagen om handläggning av domstolsärenden eller eljest ej skall handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen, må enligt 1 § LFR fri rättegång beviljas allenast om förhandling utsatts i ärendet eller eljest med hänsyn till ärendets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskilda skäl äro därtill. Under hänvisning till detta lagrum jämfört med 10 § 3 st. LFR avslogs parts begäran att erhålla fri rättegång i ärende angående stadfästelse av utländsk dom, vari förhandling icke hölls. SvJT 1956 rf. s. 65. — I NJA 1954 s. 553 uppkom fråga, huruvida i visst fall hemmavarande barns arbetsinkomst borde tagas i betraktande vid bedömande av förutsättningarna för modern att erhålla fri rättegång. HD fann, att på gällande regler om barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar icke kunde grundas rätt för modern att av barnen erhålla bidrag till gäldandet av henne åvilande rättegångskostnader, till följd varav barnens inkomst utöver vad de betalade för kost och logi icke borde tagas i betraktande., Däremot har vid prövning av barns ansökan om fri rättegång hänsyn ansetts skola tagas till underhållsskyldighet enligt 7: 1 och 7: 4 st. 1 FB. Denna underhållsskyldighet har ansetts för moder och hennes make innefatta plikt att bestrida kostnaderna för en rättegång vilken föres för att utfå barn tillkommande underhållsbidrag av annan underhållsskyldig samt icke är förenad med kostnader som stå i missförhållande till makarnas villkor. NJA 1957 s. 465. (I huvudsak samma betraktelsesätt hade tidigare anlagts av hovrätt i SvJT 1956 rf. s. 74 och SvJT 1957 rf. s. 62. Dessförinnan hade däremot hovrätt i SvJT 1956 rf. s. 46 intagit principiellt motsatt ståndpunkt, synbarligen under intryck av 1954 års prejudikat och utan tillräckligt beaktande av att föräldrars underhållsskyldighet gentemot barn sträcker sig längre än barns gentemot föräldrar.)
    Enligt 14 § LFR är rättegångsbiträde som förordnats enligt nämnda lag berättigad att av allmänna medel erhålla arvode »för det arbete han nedlagt å rättegången». Detta stadgande har — i enlighet med vad som vid dess förarbeten torde ha avsetts — befunnits förhindra att ersättning av allmänna medel utgår, då rättegång icke kommit till stånd. NJA 1954 s. 526. Då talan väckts, har däremot ersättning ansetts kunna utgå för visst förlikningsarbete, som utförts före målets anhängiggörande (NJA 1954 s. 468) och även för arbete som utförts under tiden

240 LARS WELAMSONföre biträdesförordnandet (SvJT 1956 rf. s. 53; även i det närmast förut anmärkta fallet synes den utdömda ersättningen ha omfattat jämväl arbete under tid före biträdesförordnandet). Se härtill särskilt uttalande av JK i de två först nämnda fallen med hänvisningar. Jfr TSA 1954 s. 178 ff., 300. (Jfr ock LARSSON, Förlikning i tvistemål s. 179 ff.) Såsom JK framhållit, synas vägande skäl tala för en lagändring, vilken otvetydigt möjliggör att ersättning enligt LFR kan utgå oberoende av om rättegång kommer till stånd.
    Då ansökan om fri rättegång avslås av underrätt och talan fullföljes mot avslagsbeslutet, kan det naturligtvis inträffa, att huvudsaken blivit rättskraftigt avgjord, då besvärstalan av hovrätten upptages till prövning. Detta förhållande kan rimligtvis icke utgöra hinder för bifall till besvärstalan. Härmed överensstämmer också SvJT 1953 rf. s. 1, ehuru en reservant härvidlag synes ha varit av annan mening. (Jfr NJA 1955s. 154, anmärkt nedan.) I rättsfallet aktualiserades också frågan, huruvida, då högre instans i efterhand beviljar part fri rättegång med avseende å underrätten, frågan om ersättningens bestämmande bör återförvisas till underrätten. Denna fråga besvarades jakande, mot vad som antagits i SvJT 1941 rf. s. 56. Återförvisning framstår väl med hänsyn till instansordningen såsom principiellt riktigare men kan, då det gäller ett relativt ringa belopp, synas utgöra en oproportionerlig omgång. (I 1953 års fall hade bl. a. yrkats ersättning av allmänna medel med 5 kr. för förskotterad stämpelavgift å stämningsansökan. En ledamot av HovR:n avvisade besvärstalan i denna del, enär yrkandet vore att pröva i den i 21 § StplF föreskrivna ordningen.) — Sedan part som åtnjutit fri rättegång fullföljt revisionstalan mot hovrätts dom, blev nämnda talan genom lagakraftvunnet beslut avvisad av hovrätten. Av partens rättegångsbiträde i revisionsinlagan framställd begäran om ersättning av allmänna medel för sitt åt parten lämnade biträde med avseende å revisionstalan prövades därefter — och bifölls — av HD. NJA 1955 s. 154. — I NJA 1953 s. 77 uppkom fråga, huruvida vid bestämmande av ersättning till biträde enligt LFR avseende skulle tillmätas det förhållandet, att biträdet understött partens vägran att samtycka till att i rättegången bleve tillgängliga vissa parten rörande allmänna handlingar, vilka åtnjöto sekretess enligt 14 § 1 st. sekretesslagen. Nämnda förhållande ansågs i och för sig vara av beskaffenhet att komma i betraktande vid prövning av arvodesfrågan men befanns av HD:s majoritet med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det föreliggande fallet icke böra läggas biträdet till last. — Angående frågan, huruvida begärd ersättning till biträde enligt LFR borde nedsättas på den grund att biträdet vore ansvarig för att processen icke hållits inom rimliga gränser, se TSA 1956 s. 125 ff. — Fasta kontorskostnader ha i SvJT 1953 rf. s. 10 ansetts böra ingå i biträdets arvode och icke berättiga honom till särskild ersättning. — Den omständigheten att mot person som föreslagits till förordnande såsom biträde enligt LFR väckts åtal för grovt behörighetsmissbruk ansågs i NJA 1955 s. 174 utgöra tillräcklig anledning att icke för det dåvarande meddela honom sådant förordnande. — Se vidare SvJT 1957 rf. s. 17 och SvJT 1953 rf. s. 65, anmärkta nedan under B, Offentlig försvarare.

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 241B. Rättegången i brottmål

 

    D o m s t o l s   b e h ö r i g h e t. Allmän åklagare hade i hovrätt väckt åtal mot tjänsteman för gärningar, vilka samtliga av åklagaren angivits innefatta såväl grov förskingring i tjänsten som tjänstemissbruk. Ehuru tjänstemannen ansågs icke genom någon av de åtalade gärningarna vara förfallen till ansvar för tjänstemissbruk utan böra dömas allenast för grov förskingring i tjänsten, fann sig hovrätten behörig att såsom första instans i alla avseenden i sak pröva målet. SvJT 1953 rf.s. 41. (Jfr EKELÖF, Rättegång II s. 230 f.) — Enligt 91 § militära rättegångslagen skall domstols dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts, gå i verkställighet utan hinder av att domen eller beslutet ej vunnit laga kraft, där domstolen ej annorlunda förordnat. Trots frånvaron av särskilt lagstöd har emellertid rimligt nog — i anslutning till ett uttalande av MO, 1951 s. 201 — högre instans ansetts äga på klagan av den dömde inhibera verkställigheten av domstols beslut om disciplinstraff, vilket icke innehåller dylikt anståndsförordnande. SvJT 1953 rf. s. 33.
    M å l s ä g a n d e s   å t a l s r ä t t. Reglerna i 20: 8 RB om målsägandes allenast subsidiära åtalsrätt ha ansetts tillämpliga beträffande näringsidkares rätt att väcka åtal för brott som avses i 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (jfr 20: 16 RB och 11 § 1931 års lag). NJA 1954 s. 113. — Talan om ansvar för misshandel med dödlig utgång har ansetts icke kunna föras av dödsboet, oavsett att dödsbodelägarna var för sig voro åtalsberättigade (6:8 SL och 20: 13 RB). NJA 1954 s. 319. — Se ock NJA 1954 s. 188, anmärkt nedan under Förundersökning.
    N e d l ä g g a n d e  a v  å t a l. Se NJA 1956 s. 212, anmärkt nedan under IV, C, Prövningstillstånd.
    O f f e n t l i g   f ö r s v a r a r e. Begäran om förordnande av offentlig försvarare att biträda sökanden i resningsärende har funnits lagligen icke kunna bifallas. NJA 1956 s. 596. (Jfr NJA 1956 s. 441, varom upplysning härutinnan lämnas i en not till referatet av förstnämnda fall.) — I SvJT 1956 rf. s. 62 uppkom fråga om tillämpning av den förutsättning för förordnande av offentlig försvarare som består i att den misstänktes rätt finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest icke kunna utan biträde tillvaratagas. I ett mål angående ansvar för vårdslöshet i trafik fann häradsrätt den tilltalade, vilken uppenbarligen vore en mycket erfaren bilförare, väl skickad att utan biträde tillvarataga sin rätt i målet. I sitt beslut om avslag på begäran om förordnande av offentlig försvarare — i vilket hovrätten ej gjorde ändring — uttalade häradsrätten tillika såsom sin åsikt, att i trafikmål offentlig försvarare vore erforderlig endast under särskilda förhållanden, såsom att den misstänkte vore omyndig eller ej behärskade svenska språket eller svåra skador uppstått eller grov vårdslöshet lades den tilltalade till last. Även om det måste anses riktigt, att behovet av offentlig försvarare i någon mån får ställas i relation till den påföljd som kan bli aktuell och häradsrättens angivande av särskilda omständigheter f. ö. endast är exemplifierande, synes det möjligen kunna göras gällande, att principuttalandet i och för sig icke tillräckligt be-

 

16—593004. Svensk Juristtidning 1959

242 LARS WELAMSONtonar betydelsen av att utredningen såsom sådan må vara speciellt komplicerad. Även en erfaren bilförare torde mången gång sakna förutsättningar för att på ett tillfredsställande sätt kunna iakttaga sina intressen i fråga om vittnesförhör och annan mera komplicerad utredning i trafikmål. (Härmed är givetvis icke sagt att ur denna synpunkt försvarare bort förordnas i det aktuella fallet, varom något omdöme icke kan fällas på grundval av upplysningarna i referatet.) — I föregående översikt (SvJT 1953 s. 700) har redogjorts för ett hovrättsfall — SvJT 1948 s. 735 — rörande den förutsättning för utseende av offentlig försvarare som består i att den misstänkte ej själv utsett försvarare. Detta lagtillämpningsproblem har av EKELÖF i Scandinavian studies in law, 1958 s. 102 ff., och Österreichische Zeitschrift für öffentliches Recht, 1958 s. 186 ff., begagnats såsom illustration till den teleologiska metoden. I det förra av dessa arbeten berör Ekelöf också två under den aktuella tidsperioden av HD träffade avgöranden i frågan, nämligen NJA 1953 s. 461 och 1954 s. 25. Här må allenast med instämmande hänvisas till Ekelöfs uttalanden i tolkningsfrågan och kommentarer till nämnda avgöranden. (Jfr ock OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, supplement 1957 s. 4.)
    I anslutning till anspråk på ersättning av allmänna medel ha i ett flertal fall aktualiserats spörsmål om vilken verksamhet som fallit inom ramen för offentlig försvarares uppdrag i sådan egenskap. I NJA 1955 s. 212 hade hovrätt dömt tilltalad för brott mot P, frikänt honom för brott mot A samt bifallit av P och A mot den tilltalade förd talan om enskilt anspråk. Då den tilltalade ensam fullföljt talan, ansågs ersättning av allmänna medel ej kunna tillerkännas offentlig försvarare för biträde åt den tilltalade även med avseende å A:s talan om enskilt anspråk — med hänsyn till att åtalet för brott mot A ogillats genom hovrättens därutinnan lagakraftvunna dom samt förordnandet som offentlig försvarare följaktligen ej längre kunde anses omfatta målet i vad det anginge A. I NJA 1953 s. 269, där tilltalad ensam fullföljt talan till HD med yrkande allenast om befrielse från skyldighet att ersätta målsägande rättegångskostnad, avseende av denne förd talan om enskilt anspråk, lämnade HD offentlig försvarares ersättningsyrkande utan bifall med likartad motivering — nämligen att avgörandet i ansvarsfrågan vunnit laga kraft och vederbörande således ej i egenskap av offentlig försvarare biträtt parten i HD. (En ledamot var dock härutinnan av skiljaktig mening.) Härmed bör sammanställas rättsfallet SvJT 1955 rf. s. 63, där den som i egenskap av offentlig försvarare biträtt tilltalad vid underrätten, tillerkändes ersättning av allmänna medel för biträde vid talans fullföljande i hovrätten, oaktat ändringssökandet avsåg allenast befrielse — under åberopande av LFR— från skyldighet att jämlikt 31:1 RB återgällda statsverket vissa kostnader. I detta fall hade dom i ansvarsfrågan icke vunnit laga kraft, då besvären anfördes. Det förefaller likväl diskutabelt, huruvida detta förhållande i och för sig rimligen kunnat motivera det olikartade bedömandet i de båda fallen. I den mån vissa spörsmål om annat än ansvar anses icke obetingat falla inom ramen för offentlig försvarares uppdrag i denna egenskap synes det finnas visst fog för ståndpunkten, att försvaren kan få ersättning av allmänna medel för arbete hänför-

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 243ligt till dylika spörsmål endast såvitt de i den aktuella instansen handläggas gemensamt med ansvarsfrågan. (Jfr EKELÖF, Rättegång II s. 285, OHVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, supplement 1957 s. 4 f.) Möjligen kan det däremot finnas skäl att anse spörsmål om rättegångskostnad beträffande ansvarsfrågan i motsats till frågor om skadestånd och om rättegångskostnad beträffande skadeståndstalan obetingat falla inom ramen för offentlig försvarares förordnande. Ehuru detta icke framgår av motiveringen i 1953 års fall, är det väl icke heller uteslutet, att betydelse tillmätts det förhållandet, att rättegångskostnadsanspråket här hänförde sig till talan om skadestånd. — De regler som i 5 § LFR meddelats om förordnande av biträde åt den som åtnjuter fri rättegång skola enligt samma lagrum icke tillämpas i brottmål. I sådant mål skall i stället beträffande biträde åt parten gälla vad i RB är stadgat om offentlig försvarare. Detta stadgande bör rimligen icke givas en mera vidsträckt innebörd än att reglerna om offentlig försvarare äga företräde i den utsträckning offentlig försvarare lagligen kan förordnas. Då offentlig försvarares uppdrag normalt ej lärer kunna omfatta skadeståndstalan av den tilltalade mot annan person, ehuru den kumulerats med åtalet och alltså målet i dess helhet är att betrakta som brottmål, bör stadgandet därför icke utgöra hinder mot att biträdesförordnande enligt LFR gives beträffande den av den tilltalade förda talan. Denna ståndpunkt har också intagits i SvJT 1957 rf. s. 17. Rättsfallet — i vilket biträdesförordnande enligt LFR gavs åt den som redan utsetts till offentlig försvarare — ger anvisning på en smidig utväg att i fall, där den tilltalade åtnjuter fri rättegång, eliminera tvivel om vilka av offentlig försvarare vidtagna åtgärder som kunna ersättas av allmänna medel. Vederbörande kan då förordnas såsom biträde enligt LFR i den mån skyldighet att i rättegången iakttaga partens intressen icke följer omedelbart av försvararförordnandet. Huruvida ersättning av allmänna medel tillerkännes honom i den ena eller den andra egenskapen blir därefter på sin höjd en bokföringsfråga.
    Lagstiftningen om fri rättegång bygger ju på principen, att part skall sättas i stånd att tillfredsställande utföra sin talan och att ur denna synpunkt ingen anledning finnes att befria tappande part från ersättningsskyldighet till motparten av den anledningen att han såsom meddellös befunnits berättigad till fri rättegång. Mot denna bakgrund kan det ligga nära till hands att vid bedömande av förutsättningarna för beviljande av fri rättegång icke betrakta tilltalads skyldighet att i händelse av fällande dom återgälda statsverket ersättning till offentlig försvarare såsom sådan med rättegången förenad kostnad för den tilltalade, som enligt 1 § LFR skall tagas i betraktande. Den tilltalades behov av biträde tillgodoses ju i brottmål genom förordnande av offentlig försvarare oberoende av hans ekonomiska ställning. Eventuell återbetalningsskyldighet påverkar icke hans förmåga att tillfredsställande försvara sig. Återbetalningsskyldigheten är härutinnan jämställd med skyldighet att ersätta vinnande motparts kostnad. Då, såsom ovan framhållits, lagen föreskriver att reglerna om offentlig försvarare skola i brottmål träda i stället för bestämmelserna om förordnande av biträde enligt LFR, torde emellertid därmed icke ha åsyftats att härutinnan giva tilltalad en ur ekonomisk synpunkt sämre ställning än

244 LARS WELAMSONpart i tvistemål. Det får därför anses vara en tillfredsställande lagtilllämpning, att eventuell återbetalningsskyldighet till statsverket av ersättning åt offentlig försvarare beaktas vid prövning av ansökan om fri rättegång, och att därmed icke heller i brottmål en mindre bemedlad part behöver ens i efterhand vidkännas kostnad för biträde under andra förutsättningar än i en civilprocess. Denna ståndpunkt har ock intagits i SvJT 1953 rf. s. 65. — I detta sammanhang må emellertid uppmärksamheten fästas på följande anmärkningsvärda förhållande. Tilltalad som åtnjutit fri rättegång må visserligen enligt 6 § LFR icke i målet förpliktas återgälda ersättning som utgått till offentlig försvarare, vare sig han fälles eller icke. Om hans ekonomiska ställning därefter förbättras, kan emellertid enligt 13 § nämnda lag återbetalningsskyldighet för ersättningen åläggas honom, så snart icke sådana omständigheter föreligga, som angivas i 31: 2 RB. Hänvisningen till sistnämnda lagrum kan kanske vid första påseende synas naturlig. Lagrummet behandlar tilltalads möjlighet att få ersättning för egna rättegångskostnader, och det är ju här fråga om kostnader för tilltalads egen processföring. Emellertid må man lägga märke till att för tilltalad som icke åtnjutit fri rättegång skyldighet att återgälda ersättning till offentlig försvarare icke regleras i 31:2 RB utan liksom betalningsskyldighet för andra det allmännas kostnader i 31: 1 och är utan vidare utesluten vid frikännande på annan grund än den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Stadgandet i 13 § LFR innebär därmed, att frikänd tilltalad som i målet åtnjutit fri rättegång kan vid förbättring av sina ekonomiska villkor i efterhand förpliktas att till det allmänna återgälda ersättning åt offentlig försvarare, medan denna under inga omständigheter skulle ha kunnat avkrävas honom, om han icke åtnjutit fri rättegång. (Detsamma gäller även andra i 6 § LFR avsedda kostnader.) Detta måste anses högst otillfredsställande, låt vara att inadvertensen torde ha ringa praktisk betydelse, eftersom såvitt känt återbetalning enligt 13 § LFR ytterst sällan utkräves. Part bör rimligen kunna förlita sig på att vad som kallats beviljande av fri rättegång icke sedermera plötsligt visar sig betyda en avsevärd försämring av hans ekonomi. Det synes angeläget att 13 § LFR ändras därhän, att återbetalning av kostnad som avses i 6 § samma lag kan — under övriga i förstnämnda lagrum angivna förutsättningar — utkrävas endast om den tilltalade bort i målet förpliktas gottgöra statsverket kostnaden, därest han icke i målet åtnjutit fri rättegång. (Jfr, beträffandevissa andra spörsmål om fri rättegång och offentligt försvar, LINDAHLi TSA 1957 s. 11 ff.)
    Några hovrättsfall rörande ersättning till offentlig försvarare ha återgivits i TSA. Se sålunda, beträffande frågan huruvida försvarare borde frånkännas ersättning för viss utredning på den grund att den saknat betydelse i målet, TSA 1954 s. 115 ff.; angående offentlig försvarares ersättning för resa med egen bil, TSA 1955 s. 119 ff. och 1956 s. 72 f., samt angående ordningen för framställande av anspråk på ersättning för offentligt försvar, TSA 1953 s. 18 f.
    I anslutning till reglerna om offentlig försvarare må här slutligen anmärkas rättsfallet NJA 1953 s. 287. I detta fall ansågs utlänning, som var på fri fot, icke äga att på statsverkets bekostnad erhålla biträde vid

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 245fullföljd av talan mot utvisningsbeslut. Avgörandet synes äga aktualitet även efter tillkomsten av 1954 års utlänningslagstiftning.
    F ö r u n d e r s ö k n i n g. Trots de förhållandevis utförliga bestämmelserna i RB och förundersökningskungörelsen om förundersökning och tvångsmedel äro spörsmål om vilka ingrepp i en persons integritet som må anses tillåtna, särskilt på spaningsstadiet, i stor utsträckning oreglerade av lagen. Det blir härvidlag i praktiken fråga om ofta synnerligen vanskliga intresseavvägningar. Exempel härpå erbjuder det uppmärksammade rättsfallet om den s. k. knivfällan, NJA 1953 s. 582. Särskilt hovrättens dom — till vilken HD härutinnan hänvisar — innehåller intressanta synpunkter på problemkomplexet i dess helhet. —I NJA 1954 s. 188 uppkom fråga, huruvida en person kunde anses i egenskap av målsägande befriad från skyldighet att underkasta sig vittnesförhör enligt 23:13 RB. Den, vars vittnesmål begärdes, gjorde även invändning därom, att hon ägde innehålla upplysningar i saken, emedan de meddelats henne i förtroende och ej kunde röjas utan men för sagesmannen. HD konstaterade att vad sålunda invänts ej i och för sig utgjorde laga grund för vägran att avgiva vittnesmål.
    H ä k t n i n g. Att underrätts häktningsbeslut överklagas torde i och för sig icke utgöra anledning att ej hålla förnyad häktningsförhandling inom den normala tvåveckorstiden enligt 24: 18 st. 2 RB. Det kan därför lätt inträffa, att då högre instans upptager besvär över häktningsbeslut underrätten redan hunnit meddela nytt beslut i häktningsfrågan. Går detta ut på fortsatt häktning, lärer den misstänktes genom fullföljd mot det första beslutet framställda yrkande att omedelbart bli försatt på fri fot icke kunna bifallas. Med konstaterande härav har också HD i sådant fall. — NJA 1953 s. 460 — ej funnit skäl meddela prövningstillstånd. Det anförda belyser vikten av att besvär över häktningsbeslut i förekommande fall anföras och handläggas med största skyndsamhet, eftersom det eljest kan inträffa, att högreinstans aldrig blir i tillfälle att pröva de skäl, som ligga till grund förunderrättens beslut jämväl om fortsatt häktning.
    O m r ö s t n i n g. Spörsmål om omröstning till dom i brottmål ha aktualiserats i NJA 1953 s. 764 och SvJT 1954 rf. s. 23. Dessa fall ha behandlats av WELAMSON i SvJT 1956 s. 465 ff., vartill må hänvisas.
    Identitetsspörsmål och därmed sammanhängande frågor. (30:3, 30:9 och 45:5 RB.) Dylika spörsmål ha aktualiserats i ett förhållandevis stort antal fall. De flesta av dessa, som refererats och ingående diskuterats i litteraturen, skola här på det hela taget icke vidare beröras. Till rättsfallen NJA 1953 s. 288, 1954 s. 240, 1955 s. 359, 1955 s. 574 och 1956 s. 1 samt SvJT 1955 rf. s. 66, 67 och 68, se sålunda OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB s. 126ff., 220 ff., 283 f., 309 ff. (med supplement 1955 s. 10 f., 1957 s. 6), SvJT 1954 s. 565 ff. och 1957 s. 1 ff. samt EKELÖF, SvJT 1954 s. 353 ff. och 1957 s. 305 ff., allt med vidare hänvisningar.10

 

10 Till den rörande NJA 1953 s. 288 och 1954 s. 240 förda diskussionen, huruvida åtalsjustering i högre rätt förutsätter, att åklagaren icke har ställning av allenast vadesvarande, må här anmärkas följande. Enligt GÄRDES recension (i SvJT 1954 s. 590) av mitt arbete Om anslutningsvad och reformatio in pejus synes förf. »ansluta sig till den uppfattningen att en

246 LARS WELAMSON    Redan ovan anmärkta rättsfall synas giva visst fog för påståendet, att särskilt de lägre instanserna visa en stundom anmärkningsvärd obenägenhet eller tvekan att antaga identitet. Belysande härför är också SvJT 1955 rf. s. 4, icke med hänsyn till utgången men därför att fallet ansetts böra refereras på frågan, huruvida åklagare gjort ändring av åtal. En person hade åtalats för att ha vid förande av moped bogserat en cyklist, som med ena handen fått hålla i hans axel. I sin stämningsansökan hade åklagaren åberopat endast 55 § 2 mom. 1 st. VTF, enligt vilket fordon som drages av motordrivet fordon skall vara kopplat på ett ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Sedan underrätten funnit den åtalade gärningen icke vara vare sig i nämndalagrum eller annorstädes belagd med straff, fullföljde åklagaren talan och gjorde därvid i andra hand gällande, att den tilltalade borde dömas jämlikt 1 § 1 st. lagen om straff för vissa trafikbrott, enär han genom sitt förfarande brustit i den omsorg och varsamhet som enligt 29 § VTF ålegat honom att iakttaga. Hovrätten fann jämväl detta åklagarens påstående kunna prövas. Att det här icke var fråga om ändring av åtal förefaller alldeles uppenbart. Möjligen skulle det t. o. m. kunna sättas i fråga, huruvida det ens förelåg någon åtalsjustering. Såvitt åklagaren får anses ha gjort gällande att det under alla omständigheter är ovarsamt att företaga bogsering på det i stämningsansökningen beskrivna sättet, synes det icke helt utan fog kunna påstås, att andrahandsyrkandet endast avsett frågan om den rättsliga rubriceringen. vilken domstolen enligt 30:3 RB har att bedöma ex officio.11 Huruvida bogseringen inneburit ovarsamhet endast i förening med andra omständigheter, exempelvis underlåtenhet att vidtaga särskilda försiktighetsmått, torde domstolen väl — i överensstämmelse med NJA 1948 s. 584 — icke ha ägt pröva utan att sådana omständigheter påståtts avåklagaren. Påstående härom i hovrätten lärer dock icke ha varit att bedöma såsom ändring av åtal. — Sedan genom lagakraftvunnen dom bilförare dömts till ansvar för vårdslöshet i trafik, därvid under åberopande bl. a. av förekommen spritförtäring han funnits ha saknat nödiga förutsättningar för att på betryggande sätt kunna föra bilen, åtalades bilföraren för det han vid samma tillfälle gjort sig skyldig till rattfylleri. Åtalet avvisades (med fyra ledamöter mot en) på grund av res judicata. NJA 1957 s. 82. Också detta bedömande synes förtjäna obetingat instämmande. — I mål mot bilförare angående grovt vållande till annans död m. m. har HD funnit utrett, att bilföraren vid olyckstillfället fört bilen med oförsvarligt hög fart och varit ouppmärksam med avseende å den framförvarande vägbanan samt förty gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik. Därvid har — oansett att i målet icke gjorts gällande, att bilföraren var så påverkad av starka drycker

 

reformatio in pejus i detta fall icke vore tillåten (s. 15)», varmed med hänsyn till sammanhanget måste avses att jag besvarat det ovan nämnda spörsmålet jakande. På det ställe, till vilket GÄRDE hänvisar, har jag emellertid icke gjort något ställningstagande annat än i fråga om ändring av rättsföljden. Att åklagare såsom enbart vadesvarande icke skulle kunna göra en åtalsjustering — utan att denna må föranleda strängare straff — är en åsikt som jag aldrig vare sig uttalat eller hyst.11 Anmärkas må emellertid, att EKELÖF, SvJT 1957 s. 315 med not 24, synes ha ansett det vara fråga om åtalsjustering.

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 247att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, och att mot honom i målet förd talan om ansvar för rattonykterhet genom underrättens därutinnan lagakraftvunna dom ogillats — lagts bilföraren till last såsom en försvårande omständighet, att det var efter betydande spritförtäring som han, med sex passagerare i bilen, förde denna på sätt som skedde. NJA 1957 s. 513. Rättsfallet bör enligt min mening icke uppfattas såsom uttryck för att HD ansett viss omständighet kunna beaktas såsom försvårande ens inom ramen för straffskalan i eljest tillämpligt lagrum utan att den åberopats av åklagaren.12 Spritförtäringen hade ju åberopats i stämningsansökningen, och påståendet att dylik förekommit hade, såvitt framgår av referatet, sedermera icke frånfallits av åklagaren. Vid sådant förhållande synes det näppeligen betänkligt att den beaktats såsom försvårande omständighet, oaktat den icke kunnat ensam föranleda ansvar, enär den icke påståtts ha i och för sig gjort den tilltalade oförmögen att på tillfredsställande sätt föra bilen och ansvarspåståendet för rattonykterhet ogillats genom lagakraftvunnen dom. — Sedan på talan av allmän åklagare häradsrätt dömt en person för stöld av en verktygslåda med diverse verktyg, fann hovrätten i dom, som vann laga kraft, att förfarandet med verktygslådan vore att anse allenast såsom olovligt förfogande, att åtal härför icke finge anställas av allmän åklagare, med mindre statsåklagaren funnit åtal vara ur allmän synpunkt påkallat, samt att sådan prövning icke visats ha ägt rum. På grund härav lämnade hovrätten åtalet i målet utan vidare prövning. Efter det riksåklagarämbetet uppdragit åt allmän åklagare att vid häradsrätten väcka åtal för olovligt förfogande med avseende å verktygslådan, väckte denne åtal beträffande gärningen med åberopande av i första hand 20: 1 och i andra hand 22: 8 SL. Den tilltalade invände nu, att hovrättens dom utgjorde hinder mot nytt åtal för hans befattning med verktygslådan, varför åtalet enligt båda alternativen borde avvisas. Denna invändning förkastades helt av underrätten. Då denna frikände för stöld men dömde för olovligt förfogande och den tilltalade ensam fullföljde talan, synes invändningen ha kommit att av överinstanserna prövas endast i vad gällde olovligt förfogande och vann i denna del icke heller deras gillande. NJA 1954 s. 20. Den rimligaste lösningen synes vara, att i ett fall av denna typ nytt åtal kan prövas i vad avser det brott, för vilket åtalsmedgivande saknats, men icke beträffande fråga om brott som redan tidigare varit föremål för saklig prövning. Avgörandet i den första rättegången torde då eventuellt böra uppdelas i ett avvisningsbeslut och en frikännande dom. (Jfr WELAMSON, Om brottmålsdomens rättskraft s. 126 ff., OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB s. 54 f. och EKELÖF, Rättegång II s. 250, allt med hänvisningar.) — Se vidare NJA 1956 s. 700, anmärkt nedan under V, Resning. — Angående betydelsen av att tilltalad blivit stämd och dömd under oriktigt namn, se SvJT 1956 rf. s. 27 samt 1957 rf. s. 61 och s. 68.
    R ä t t e g å n g s k o s t n a d. I mål om olaga älgjakt har svarande förpliktats återgälda statsverket kostnaden för serologisk undersökning av älgblod. SvJT 1956 rf. s. 14. Se hänvisningar under referatrubriken. — I NJA 1953 s. 269 ansågs tilltalad, som dömts — på talan

 

12 Jfr däremot EKELÖF, Rättegång II s. 318.

248 LARS WELAMSONav allmän åklagare — till ansvar för förskingring och tillika förpliktats att till målsägande utgiva skadestånd, skyldig ersätta målsäganden av denne havd kostnad för räkenskapsrevision. — I 31:6 RB föreskrives, att om flera dömas för medverkan till samma brott eller för brott som äga samband med varandra, de skola svara för kostnaden en för alla och alla för en. Undantag gäller endast — bortsett frånfall av vårdslös processföring — i den mån kostnad hänför sig till del av målet som angår allenast någon av dem. I SvJT 1954 rf. s. 17 ha dessa föreskrifter icke ansetts föranleda att tilltalad annat än på grund av särskilda omständigheter — sannolikt har man härvidlag åsyftat fall av vårdslös processföring — må förpliktas att gentemot statsverket svara för dess kostnad för medtilltalads offentliga försvarare. Ehuru denna lagtillämpning mindre väl ansluter sig till bestämmelsernas ordalydelse, synes den förtjäna instämmande i betraktande av att ratio legis icke gärna kan ha avseende på andra kostnader än sådana som äro gemensamma för de olika tilltalade. — Förutsättning för att tilltalad skall kunna åläggas kostnadsersättning enligt 31: 1 RB är dels att han dömes för brottet, dels ock att kostnaden i fråga varit skäligen påkallad för utredningen. Härtill uttalas i förarbetena: »Den tilltalades ersättningsskyldighet bör ej omfatta annan kostnad än sådan som skäligen varit påkallad för utredningen rörande det brott, för vilket han fällts till ansvar. Har åtalet avsett flera brott och talan bifallits allenast beträffande något av dem, skall han, om utredningen beträffande de olika brotten kan särskiljas, endast ersätta de kostnader som hänföra sig till det brott, för vilket han blivit fälld.»13 Principiellt står det i full överensstämmelse härmed, att en person som av underinstanserna fällts till ansvar för rattonykterhet, vårdslöshet i trafik och förande av fordon i förbjuden färdriktning men i HD dömts allenast för de båda sistnämnda brotten, befriats från honom av de lägre instanserna ålagd skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för blodundersökning. NJA 1955 s. 549.14 Sannolikt bör emellertid av rättsfallet icke dragas slutsatsen, att tilltalad aldrig kan förpliktas återgälda kostnad för blodundersökning i syfte att utröna graden av spritpåverkan annat än då han dömes enligt 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott. Därest — såsom i NJA 1957 s. 513 — vid fällande dom för vårdslöshet i trafik beaktas såsom en försvårande omständighet att fordonet förts efter betydande spritförtäring, förefaller blodundersökning kunna anses ha varit skäligen påkallad för utredningen rörande det brott, för vilket den tilltalade fällts, och därmed ersättningsskyldighet för undersökningen kunna åläggas den dömde.15 — Enligt 31:10 RB skall vid fullföljd skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes, därvid högre rätts dom skall anses fällande allenast då den tilltalade dömes

 

13 SOU 1938: 44 s. 345.

14 äldre praxis — NJA 1935 s. 449 och 1938 s. 269 — vill det förefalla som om man ansett det i fall av denna typ relevant, huruvida omständigheterna givit skälig anledning att under förundersökningen föranstalta om blodundersökning. Enligt nu gällande lag torde emellertid detta förhållande icke vara ensamt utslagsgivande.

15 Angående denna kostnadsfråga innehåller referatet i sistnämnda rättsfall inga upplysningar.

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 249till straff som är att anse såsom svårare än det vartill lägre rätt dömt eller, om han frikänts av lägre rätt, dömes för brottet eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre rätts dom. Med svårare straff torde enligt detta lagrum förstås allenast en skärpning av själva straffpåföljden. I NJA 1954 s. 240 har också domen ansetts icke fällande enligt 31:10 RB, då på talan av åklagare brottet hänförts under strängare lagrum utan att emellertid straffet ändrats. — Sakerförklaring enligt 5: 5 SL är icke att anse såsom frikännande enligt 31:10 RB. Då tilltalad, som straffri förklarats enligt förstnämnda lagrum och ensam fullföljt talan med yrkande om i första hand villkorlig dom och i andra hand tidsbestämt straff, i hovrätten ådömdes ungdomsfängelse, har han sålunda i NJA 1957 s. 637 befriats från skyldighet att återgälda statsverkets kostnader för offentlig försvarare i hovrätten. Rättsfallet belyser också, att vid sådant utbyte av reaktioner som enligt 51: 25 RB må ske på den tilltalades klagan, det icke kan bli fråga om ersättningsskyldighet för den tilltalade vare sig enligt rekvisitet »svårare straff» eller enligt rekvisitet att av den tilltalade fullföljd talan ej föranlett ändring. Man kan däremot fråga sig, huruvida sistnämnda rekvisit är tillämpligt, då den tilltalades klagan ej föranlett ändring av påföljden men däremot brottets hänförande under mildare lagrum. Sannolikt får frågan besvaras nekande. Ett dylikt bedömande strider icke mot rättsfallet NJA 1954 s. 240, eftersom det i detta fall var fråga huruvida »svårare straff» ådömts, medan det i den tänkta situationen gäller, huruvida domen ändrats. Att i sistnämnda situation mildringen av brottsrubriceringen räknas den tilltalade tillgodo i kostnadshänseende överensstämmer liksom avgörandet i 1954 års fall med orda lydelsen i 31:10 RB. Att lagrummet tolkas strängt efter orden torde också i princip vara att förorda, såvitt detta länder till förmån för den tilltalade. Det förefaller likväl knappast rimligt att härvidlag gå så långt, att en på klagan av enbart den tilltalade företagen skärpning av brottsrubriceringen — som i och för sig icke torde förhindras av förbudet mot reformatio in pejus16 — också såsom ändring av domen räknas honom tillgodo i kostnadshänseende. — Angående tillämpning av 31:10 RB se även NJA 1955 s. 574. — Här må slutligen anmärkas, att ansökan av sakfälld att befrias från skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för blodundersökning i målet har ansetts innefatta ett ämne som ej utgör föremål för nåd. NJA 1956 s. 520. — Jfr vidare rättsfall anmärkta ovan under Offentlig försvarare.

 

C. Gemensamma bestämmelser

 

    L a g a   f ö r f a l l. Tilltalad, som vid vite förelagts att inställa sig personligen vid huvudförhandling inför underrätt, kom ej tillstädes vid målets företagande i anledning varav huvudförhandlingen inställdes och vitet utdömdes. Sedan den tilltalade fullföljt talan upplystes i hovrätten, att delgivning, som avsett såväl stämning i målet som kallelse till huvudförhandling, skett först dagen före den, till vilken den tilltalade kallats. Med hänsyn till den korta tidsfrist som sålunda givits den tilltalade, ansågs han ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att

 

16 Jfr NJA 1954 s. 240 och litteraturhänvisningar härtill ovan under identitetsspörsmål och därmed sammanhängande frågor.

250 LARS WELAMSONinställa sig i rätt tid och befriades av hovrättens majoritet från vitet. Två ledamöter funno emellertid nämnda förhållande — liksom den omständigheten att den tilltalade inställt sig en halvtimme efter den för huvudförhandling utsatta tiden — allenast utgöra skäl för nedsättning av vitet. SvJT 1956 rf. s. 27. — I SvJT 1954 rf. s. 42 hade en person vid vite kallats att inställa sig i mål om avgivande av redovisningshandlingar till registreringsmyndighet. Sedan han uteblivit och fällts till vitet upplystes efter fullföljd, att han före förhandlingsdagen satt sig i förbindelse med åklagarens expedition och där erhållit upplysning att han endast behövde dit insända redovisningshandlingarna, varefter målet komme att avskrivas. Det upplystes vidare att handlinglingarna blivit inlämnade till expeditionen och likaledes före förhandlingsdagen ingivits till registreringsmyndigheten. Vitesbeslutet upphävdes. — Se vidare ovan under I, Straff och vite samt nedan under V, Återställande av försutten tid.
    D e l g i v n i n g. Angående fråga om förutsättningarna för kungörelsedelgivning, se SvJT 1957 rf. s. 58.
    R ä t t e g å n g s h i n d e r. I mål om upphävande av ett utav ideell förening fattat beslut, varigenom medlem uteslutits ur föreningen, hade föreningen mot medlemmens talan invänt bl. a., att domstol icke ägde pröva riktigheten av uteslutningsbeslutet på materiell grund. Sedan underrätten meddelat dom, enligt vilken dylik prövning ägt rum och uteslutningsbeslutet upphävts, förklarade hovrätten, dit föreningen vädjat, i särskilt beslut, att föreningen på skäl som anförts av underrätten vore pliktig att tåla sådan prövning som ovan nämnts samt lämnade därför föreningens invändning härutinnan utan bifall. Härefter fullföljde föreningen talan mot hovrättens beslut. Hur med berörda förpliktelse förhölle sig ansågs av HD icke vara att behandla som en fråga, huruvida i målet förelåge rättegångshinder och medlemmenstalan förty borde, i vad den grundades på uteslutningsbeslutets påstådda materiella oriktighet, av domstol avvisas (jfr 34:3 RB), utan såsom en fråga rörande själva saken, till vilken hovrätten — då bestämmelserna om mellandom ej vore i detta fall tillämpliga — hade att taga ställning först i samband med slutlig prövning av målet. Hovrättens beslut i förevarande hänseende blev vid sådant förhållande undanröjt. NJA 1956 s. 554. Jfr ovan under A, Mellandom samt nedan under IV, C, Rätt till fullföljd mot återförvisningsbeslut.

 

III. BEVISNING

 

    Bevisbördan. Frågan om bevisbördan vid tvist huruvida vid köp eller arbetsbeting bestämt pris avtalats eller icke — som bl. a. i NJA 1951 s. 1 avgjorts av HD in pleno — har även under förevarande period givit anledning till rättsfallsreferat. I NJA 1954 s. 558 gällde det priset för ändringsarbeten rörande byggnad, som beställaren påstod ha bestämts på visst sätt. HD, som fann annat förhållande icke vara ådagalagt än att avtal om bestämt pris slutits, godtog beställarens påstående härutinnan och följde därmed den i plenimålet accepterade linjen. — SvJT 1953 rf. s. 49 angår enligt rubriken också bevisskyldigheten, då svaranden i mål angående ersättning för utfört ar-

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 251bete invände, att käranden åtagit sig att utföra arbetet för visst lägre belopp än det fordrade. I målet ansågs emellertid enligt domskälen styrkt, att mellan parterna icke träffats avtal om visst pris, vid vilket förhållande nämnda bevisbördefråga icke ställdes på sin spets.17 Möjligen kan här förtjäna nämnas, att en av svaranden i andra hand framställd invändning, enligt vilken käranden icke vore berättigad till det fordrade beloppet, enär han genom olämplig planläggning och anordning för arbetets utförande onödigt fördyrat detsamma, icke blev godtagen, enär svaranden icke styrkt vad han härutinnan påstått. — Skada å lånat gods, vilken inträffat under lånetiden, skall enligt NJA 1953 s. 409 ersättas av låntagaren, därest han ej kan styrka, att skadan uppkommit utan hans vållande (11:1 HB). — Angående spörsmål om bevisbördan vid bestämmande av ersättning för gatumark, som skall lösas enligt 48 § byggnadslagen, se NJA 1954 s. 1. Se vidare NJA 1954 s.141 och 1957 C 575, anmärkta nedan under V, Återställande av försutten tid, samt SvJT 1957 rf. s. 58, nedan under V, Besvär över domvilla.
    B e v i s v ä r d e r i n g. En ogift kvinna X födde i mars 1912 sonen Y. Efter några år sammanflyttade X och en man, Z, i vars sällskap hon iakttagits sommaren 1911, och efter ytterligare ett antal år ingingo de äktenskap. Sedan såväl X som Z avlidit, väckte Y talan mot en syster till Z med yrkande att denne måtte förklaras skola anses som Y:s fader. NJA 1957 s. 625. I målet kunde icke förebringas någon bevisning som direkt hänförde sig till att samlag mellan X och Z vid något tillfälle under den aktuella tiden skulle ha ägt rum. Vid en helhetsbedömning av särskilt i domskälen utförligt redovisade omständigheter rörande Y:s uppväxtförhållanden, Z:s uppfattning om sin relation till Y och X:s egen uppfattning angående faderskapet till Y, fann emellertid HD det böra tagas för visst, att Z haft samlag med X å tid då Y kunde ha avlats. — I NJA 1953 s. 298, 1956 s. 329 och 1956 s. 631 förelågo spörsmål huruvida det med hänsyn till barns utveckling vid födseln vore osannolikt att det avlats vid samlag å sådan tidpunkt, att konceptionstiden skulle ha varit onormalt kort. Jfr härtill, och till de i det följande närmast anmärkta fallen, BECKMAN i SvJT 1956 s. 295 ff. och MALMSTRÖM, Föräldrarätt s. 71 ff. med vidare hänvisningar. — Fråga om bevisvärdet av antropologisk-genetisk faderskapsundersökning aktualiserades i NJA 1956 s. 713, medan bevisvärdet av blodundersökning enligt Rh-systemet var föremål för bedömande i NJA 1953 s. 177 och 1955 s. 50. — Med stöd av blodundersökning enligt P-systemet ogillades faderskapstalan i NJA 1955 s. 45, då både modern och den uppgivne fadern tillhörde blodgruppen p— samt barnet P+. —I NJA 1953 s. 242 förklarades svarande i faderskapsmål skola anses såsom fader till det ena av två tvillingbarn, oaktat att rättsmedicinsk undersökning givit vid handen, att han icke kunde vara fader till det andra. — I ett av hemskild man anhängiggjort mål, vari mannen yrkade att ett av hustrun under äktenskapet fött barn måtte förklaras sakna äktenskaplig börd,

 

17 I detta läge aktualiserades endast frågan, huruvida domen borde motiveras med att kärandens påstående styrkts eller icke blivit motbevisat. Även om man — mot all förmodan — skulle ha ansett bevisbördan åvila svaranden, kan emellertid den förstnämnda motiveringen ha ansetts vara att föredraga. Den torde därför i och för sig icke tillåta någon slutsats i bevisbördefrågan.

252 LARS WELAMSONinvändes att mannen erkänt barnet såsom sitt. Mannen hade, med kunskap om att hustrun haft samlag med annan under tid då barnet kunde vara avlat, i ansökningen om hemskillnad utan förbehåll låtit barnet angivas såsom makarnas gemensamma samt därjämte vid ansökningen föregående förhandlingar till en början gjort anspråk på vårdnaden om barnet. Dessa omständigheter ansågos emellertid icke mot mannens bestridande kunna tolkas såsom bestämt uttryck för att han ansett barnet ha avlats av honom eller velat låta barnet gälla som hans och därmed erkänt barnet såsom sitt enligt 2:1 st. 2 FB. NJA 1957 s. 295.
    F r i   b e v i s f ö r i n g. I SvJT 1955 rf. s. 76 förelåg tvist, huruvida giltigt fastighetsköp kommit till stånd. Köpehandling kunde icke företes, och uppgiven säljare förnekade att han undertecknat köpehandling. Hovrätten ansåg (med tre ledamöter mot en) att även annan bevisning än sådan genom köpevittnen finge beaktas.
    E r s ä t t n i n g   t i l l   v i t t n e (målsägande och medtilltalad). Såsom vittne i ett vid rådhusrätten i Malmö anhängigt mål åberopades en å fångvårdsanstalten i Norrköping intagen person. Med hänsyn härtill förflyttades han tillfälligt till fångvårdsanstalten i Malmö. Sedan han därifrån vid skilda tillfällen inställts till vittnesförhör, begärde han ersättning för den arbetsförtjänst, om vilken han gått miste under sin bortovaro från anstalten i Norrköping. Enär han emellertid — enligt vad som upplystes i ett av fångvårdsstyrelsen avgivet yttrande —icke velat utföra honom å fångvårdsanstalten i Malmö tilldelat arbete, lämnades hans ersättningsanspråk såsom obefogat utan avseende. SvJT 1955 rf. s. 20. — I SvJT 1956 rf. s. 45 hade polisman yrkat vittnesersättning av allmänna medel, enär han genom vittnesmål under fridag hindrats i sin avsikt att utföra målningsarbeten i sin villa. Yrkandetlämnades utan bifall. Detta förefaller rimligt i betraktande av icke minst den av underrätten bl. a. åberopade »vid ett naturligt betraktelsesätt nära till hands liggande möjligheten att förlägga arbetet till annan tid än den som utsatts för vittnesmålet». — Sedan underrätt dömt en tilltalad (J) och förordnat om sinnesundersökning av en i samma mål tilltalad (Z), inkallade hovrätten, där J fört talan mot domen, självmant Z att höras i hovrätten. Av Z framställt yrkande om ersättning av allmänna medel för sin inställelse ansågs icke lagligen kunna bifallas. SvJT 1957 rf. s. 17. — I föregående översikt (SvJT 1953 s. 708) har berörts ett fall — NJA 1950 s. 174 — där fråga om ersättning till vittne bedömdes såsom om hovrätten självmant inkallat vittnet, då den tilltalade väl gjort en hemställan om förnyad bevisupptagning men denna hemställan på grund av dess i det aktuella hänseendet otydliga avfattning ansågs icke ha innefattat ett yrkande om förnyat förhör med bl. a. ifrågavarande vittne. Detta bedömande föranledde, att ersättning kunde utgå av allmänna medel, medan den eljest enligt lagen skulle ha bestritts av den tilltalade. I SvJT 1953 rf. s. 78 har nu hovrätt gått ett steg längre och låtit ersättning av allmänna medel utgå till målsägande som hördes på otvetydig begäran av den tilltalade och som — då denna begäran framställdes så sent att vittneskallelse ej kunde medhinnas före huvudförhandlingen — utan föregående kallelse medtogs av försvararen till huvudförhandlingen. I en anmärkning till referatet utvecklas grunderna för hovrättens avgörande. (Jfr

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 253härtill OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, supplement 1957 s. 9.) Av vad där anföres framgår, att hovrätten ansett det ur kostnadssynpunkt principiellt betydelselöst, huruvida hovrätts beslut om personlig inställelse av målsägande träffats efter det att den tilltalade uttryckligen begärt dennes hörande eller icke. Till stöd därför åberopas bl. a., att tilltalads önskan om målsägandes hörande visserligen kan ha faktisk betydelse men saknar rättslig relevans för hovrättens bedömande av frågan, huruvida målsäganden skall åläggas personlig inställelse eller icke. Hovrättens ståndpunkt står emellertid i klar strid mot ordalydelsen i 36: 24 st. 2 p. 1 RB att ersättning till vittne som åberopats av enskild part skall utgivas av parten, vilken bestämmelse på grund av hänvisning i 20: 15 RB äger motsvarande tillämpning beträffande målsägande. Då det här icke är fråga om någon atypisk situation utan om ett fall som måste ha legat mitt i blickfältet för lagstiftaren — med hovrättens ståndpunkt skulle ju 36:24 st. 2 p. 1 aldrig kunna bli tillämplig beträffande målsägande — förefaller hovrättens ståndpunkt överskrida gränserna för en teleologisk lagtolkningsmetod. Det förtjänar tilläggas, att också beträffande vittne parts åberopande i många fall saknar relevans, då rätten självfinner vittnets hörande vara av betydelse. Hade lagstiftaren avsett att ifall, där parts åberopande icke utgör rättslig förutsättning för vittnesinkallande, man i ersättningsfrågan finge bortse från att part förekallelsebeslutet åberopat vittnet, kunde 36: 24 RB svårligen ha utformats på sätt som skett. HD:s motivering i 1950 års nyss anmärkta fall synes också tyda på att vittne måste vid tillämpning av nämnda lagrum anses ha åberopats av part om kallelsebeslutet föregåtts av en otvetydig begäran därom, även om domstolen också utan dylik begäran skulle ha inkallat vittnet. De lege ferenda synes däremot med fog kunna hävdas, att part icke bör bli i kostnadshänseende sämre ställd därför att han påyrkat hörande av målsägande eller vittne, då domstolen skulle ha beslutat härom även utan formlig begäran. Särskilt gäller detta givetvis brottmål, där frågan huruvida den tilltalade eller statsverket har att från början utgiva ersättningen till vittne eller målsägande blir i det stora flertalet fall avgörande för frågan, huruvida den tilltalade, om han frikännes, likväl slutligen får vidkännas kostnaden eller icke. Man bör här icke heller förbise intresset hos den, vars hörande påkallats, eftersom ett beslut om kostnadsersättning av enskild part, enkannerligen tilltalad, ofta torde vara helt värdelöst. I gengäld kan man fråga sig, varför det skall vara staten förbehållet att maximera den ersättning som av dess medel må tillerkännas vittne, medan enskild part icke kan undgå att utgiva högre belopp, i den mån sådant finnes nödigt eller skäligt enligt de i 36:24 RB stadgade grunderna. En mera rationell utformning av reglerna om vittnesersättning förefaller eftersträvansvärd, ehuru härvidlag förvisso kräves hänsynstagande till åtskilliga synpunkter som det skulle föra för långt att beröra i detta sammanhang.
    E d i t i o n s p l i k t. I mål om skadestånd på grund av patentintrång uppkom fråga om skyldighet för svaranden att för utredning om framställt skadeståndsyrkande förete till bokföringen hörande handlingar, innehållande uppgifter om antalet tillverkade eller sålda alster med avseende å vilka patentintrång förmenades föreligga. 36: 6 och 38: 2RB.) Se NJA 1953 s. 19.

254 LARS WELAMSONIV. RÄTTEGÅNGEN I HOVRÄTT OCH HÖGSTA DOMSTOLEN

 

A. För båda instanserna gemensamma spörsmål

 

    U t f ä s t e l s e   a t t   e j   f u l l f ö l j a   t a l a n  (eller att återkalla fullföljd talan). I SvJT 1953 rf. s. 42 ansågs en förbehållslös betalning av belopp som utdömts av underrätt icke vara jämställbar med sådan utfästelse som avses i 49: 1 st. 3 RB eller eljest innefatta avsägelse av rätt att fullfölja talan. Till stöd för sitt bedömande åberopade hovrätten, att betalningen erlagts först sedan den vinnande parten sökt verkställighet av domen och den tappande ställts inför hotet om förestående utmätning. — Efter det att part enligt hovrätts dom förpliktats utgiva skadestånd hade partens försäkringsgivare, med vilken motparten före målets anhängiggörande fört förhandlingar om ersättning, i brev till sistnämnda parts ombud meddelat, att försäkringsgivaren ej komme att överklaga hovrättsdomen samt att försäkringsgivaren översänt denna part enligt domen tillerkänt ersättningsbelopp. Detta förhållande ansågs icke föranleda, att utfästelse från förstnämnda parts sida att ej fullfölja talan mot domen skulle anses föreligga. NJA 1957 s. 489. — I NJA 1953 s. 341 hade sakägare i samband med köpeavtal rörande fastighet förbundit sig att återkalla till vattenöverdomstolen fullföljd talan mot vattendomstols dom (i mål som behandlats enligt de före RB:s ikraftträdande gällande bestämmelserna). Han ansågs — då han icke visat fog för sin invändning om avtalets ogiltighet — därigenom ha godkänt den av vattendomstolen för fastigheten bestämda löseskillingen.
    B e r ä k n i n g e n   a v   f a t a l i e t i d. Spörsmål om slutpunkten förfatalietider ha, såsom framgår av föregående översikt (SvJT 1953 s. 711), aktualiserats i åtskilliga fall under den första tiden efter RB:s ikraftträdande. Från den nu aktuella perioden må härtill anmärkas NJA 1953 s. 96, vari skriftlig vadeanmälan, som efter tjänstetidens slut sista dagen för sådan anmälan mottagits av en hos domstolen anställd stadstjänare, blev avvisad. — Spörsmål om utgångspunkten för beräkning av fatalietid uppkom i SvJT 1955 rf. s. 3. Vid fullföljd mot beslut i inskrivningsärende ansågs här besvärstiden skola räknas från den dag då expedition i ärendet hålles tillgänglig för sökanden. — Jfr rättsfall ovan under II, A, Talans väckande.
    F u l l f ö l j d s h ä n v i s n i n g s   r ä t t s l i g a   b e t y d e l s e. I föregående översikt (SvJT 1953 s. 713) har framhållits såsom troligt, att 54:15 st. 2 icke kan anses tillämpligt beträffande hänvisning i strid mot 54:4 RB. Detta antagande har bekräftats i NJA 1954 s. 100 (anmärkt nedan under Rätt till fullföljd, överhuvud eller genom särskild talan). — Liksom i NJA 1951 s. 251 (II) har HD i NJA 1955 s. 417 ansett det förhållandet, att hovrätt i samband med underrättelse om talans fullföljande underlåtit att giva till känna, att fullföljd talan ej kunde komma under HD:s prövning med mindre HD meddelat tillstånd därtill, icke förhindra målets upptagande å avdelning för tillståndsprövning och beslut att vägra prövningstillstånd (54: 15 st. 2 p. 2 RB). Jfr föregående översikt, SvJT 1953 s. 713 f. — Se vidare nedan under Fullföljd till hovrätt eller HD?
    Fullföljd genom telegram. Den i föregående översikt an-

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 255märkta praxis, enligt vilken telegram ej kan godtagas såsom fullföljdsinlaga, har under den aktuella perioden vunnit ytterligare stadga genom avgöranden i NJA 1954 s. 392, 1955 C 112 och 1956 s. 273. (I vardera av de två förstnämnda rättsfallen var dock en ledamot av HD härutinnan skiljaktig.) — Jfr följande rubrik.
    B e t y d e l s e n   a v   a t t   f u l l f ö l j d s i n l a g a   i c k e   v e d e r b ö r l i g e n   u n d e r t e c k n a t s. Att revisionsinlaga icke undertecknats av revisionskäranden eller ombud för honom respektive undertecknats med hans namn endast i maskinskrift har föranlett föreläggande om komplettering vid äventyr av avvisning, därest föreläggandet icke efterkommes. NJA 1957 s. 175 och 1955 s. 328. (Jfr hänvisningar till RegB:ns praxis under referatrubriken till förstnämnda fall.)
    R ä t t   t i l l   f u l l f ö l j d ,   ö v e r h u v u d   e l l e r   g e n o m   s ä r s k i l d   t a l a n. I NJA 1953 s. 717 hade underrätt jämlikt 21 § 2 mom. 1923 års lag om straff för olovlig varuutförsel, innan talan om ansvar och om förverkande av beslagtagen egendom blivit väckt, medgivit att egendomen finge säljas. Beslutet ansågs kunna överklagas. I ett särskilt tillägg till sitt votum har JustR SANTESSON framhållit, att då särskilda processuella bestämmelser icke härutinnan meddelats i lagenom olovlig varuutförsel, RB:s bestämmelser äro att tillämpa, och att därvid — oaktat 27 kap. RB icke innehåller någon bestämmelse om försäljning av beslagtagen egendom — domstols beslut enligt 21 § 2 mom. 1923 års lag är att jämställa med beslut om åtgärd som avses i 27 kap. RB. Konsekvensen härav blir, såsom Santesson anför, att mot underrätts beslut talan får föras enligt 49: 2 RB, om beslutet är slutligt, och enligt 49: 4 p. 6 RB, om beslutet meddelas under rättegången.— Sedan X av rådhusrätt dömts till straff och därvid förordnats att med verkställigheten av straffet skulle villkorligt anstå, förklarade sig X inför rådhusrätten nöjd med domen, i vad X erhållit villkorlig dom. Då emellertid X vid avgivandet av nöjdförklaringen var av den uppfattningen att förklaringen ej betoge X rätten att fullfölja talan mot domen, i vad rörde skuldfrågan och straffmätningen, samt X:s uppfattning härutinnan var med hänsyn till föreliggande omständigheter ursäktlig, ansågs förklaringen icke vara gällande och följaktligen densamma ej utgöra hinder för hovrätten att till prövning upptaga av X fullföljd talan mot domen. NJA 1957 s. 272. (Jfr härtill TSA 1957 s. 146, 189 f.) — Angående avvisande av klagan över domskäl (i brottmål), se NJA 1957 s. 213. — Då underrätts beslut att avslå begäran om fri rättegång fastställts av hovrätt, har med avseende å hovrättens beslut fullföljdsförbudet i 54: 8 RB ansetts vara att tillämpa även för det fall att underrättens beslut — med hänsyn till att rättegång ej inletts —befunnits utgöra ej ett beslut under rättegången utan ett slutligt beslut i ärende angående fri rättegång (jfr 49:4 st. 1 p. 7 RB). NJA 1957 s. 297. — Särskild talan har ansetts ej få föras mot beslut, varigenom meddelats föreläggande jämlikt 1886 års lag angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada. NJA 1953 s. 179. Med avseende på sådant beslut är 49: 8 st. 3 RB att tillämpa. — Hovrätts beslut under rättegången, varigenom vägrats inhibition av underrätts förordnande att dom angående avhysning finge verkställas utan hinder av att den

256 LARS WELAMSONicke ägde laga kraft, har ansetts icke vara sådant beslut som avses i 54: 3 RB och förty jämlikt 54: 4 RB ej kunna särskilt överklagas. NJA 1954 s. 100. Se angående detta rättsfall vidare ovan under Fullföljdshänvisnings rättsliga betydelse och nedan under C, Nedsättning. Jfr vidare nedan under C, Rätt till fullföljd mot återförvisningsbeslut.
    F u l l f ö l j d   t i l l   h o v r ä t t   e l l e r   H D? Talan mot ägodelningsdomares beslut, varigenom besvärstalan mot hovrätts utslag avvisats, skall enligt 21: 63 st. 1 JDL, sådant detta lagrum tolkats i NJA 1953 s. 546, fullföljas till HD och icke till hovrätt. (Att i NJA 1952 C 529 dylik besvärstalan prövades av hovrätt får ses mot bakgrunden av att — enligt vad i NJA 1953 s. 546 upplysts — ägodelningsdomaren här givit besvärshänvisning till hovrätt.)
    B e h ö r i g h e t   a t t   f u l l f ö l j a    t a l a n. Se rättsfall ovan under II, A, Talerätt, nedan under C, Behörighet att fullfölja talan till HD och under V, Besvär över domvilla.
    F o r m e n   f ö r   a v g ö r a n d e   i   ö v e r i n s t a n s. Sedan en villkorligt frigiven person åtalats och dömts för nytt brott utan att underrätten därvid utlåtit sig över den villkorliga frigivningen, fullföljdes talan av åklagaren med yrkande att den villkorligt medgivna friheten måtte förklaras förverkad. Målet ansågs av hovrättens majoritet skola avgöras genom dom, medan en ledamot fann den till hovrätten fullföljda talan icke avse saken och därmed böra avgöras genom beslut. SvJT 1957 rf. s. 29.
    O m f a t t n i n g e n   a v   h ö g r e   r ä t t s   p r ö v n i n g. Sedan underrätt dömt till äktenskapsskillnad och i samband därmed tillerkänt mannen vårdnaden om makarnas två barn, fullföljdes talan av hustrun med yrkande att bli tillerkänd vårdnaden om och underhållsbidrag för allenast det ena barnet. Hovrätten fann likväl hinder icke möta mot att till bedömande upptogs jämväl frågorna angående vårdnaden om och underhållsbidrag för det andra barnet. Då fortsatt utredning ansågs böra ske vid underrätten, blev i samband med återförvisning dennas dom undanröjd i vad avsåg vårdnad och underhåll för båda barnen. SvJT 1957 rf. s. 48. Utgången kan måhända vid första påseende synas anmärkningsvärd i betraktande av att part enligt 17:3 RB ej må tilldömas annat eller mera än han i behörig ordning yrkat. Emellertid är att märka, att enligt 6: 7 FB parterna ej kunna begränsa rättens prövning av vårdnadsfrågor i samband med äktenskapskillnad eller hemskillnad i vidare mån än att rätten, där föräldrarna äro ense, skall giva sitt beslut i enlighet med vad de önska, såframt detta ej är uppenbart stridande mot barnens bästa. Med denna reservation skall rätten bestämma efter vad med hänsyn till främst barnens bästa finnes skäligt. Mot bakgrunden härav synes det riktigt, att då talan fullföljes rörande vårdnaden om allenast ett av flera barn, den högre instansen icke är förhindrad beakta betydelsen med hänsyn till barnens bästa av också att de icke stå under olika personers vårdnad. Möjligen skulle man kunna tänka sig en sådan kombination av 6:7 FB och 17: 3 RB i den aktuella situationen, att den högre instansen vore förhindrad besluta om överflyttning av vårdnaden om det med fullföljden ej avsedda barnet, såvida sådan icke föranledes av att barnen anses böra ha gemensam vårdnadshavare. Då makarnas intressen här träda

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 257i bakgrunden i förhållande till barnens bästa, framstår emellertid knappast ens en dylik eftergift åt 17: 3 RB såsom otvivelaktig. (Jfr EKELÖF, Rättegång I s. 40.)
    A v g ö r a n d e   u t a n   h u v u d f ö r h a n d l i n g. Rekvisiten för måls avgörande utan huvudförhandling äro endast delvis desamma för hovrätt och HD. Med avseende på båda instanserna märkes till en början, att huvudförhandling ej är erforderlig för prövning som »ej avser själva saken» (50: 21, 51: 21 och 55:12 RB). Med stöd härav har revisionsmål avgjorts på handlingarna dels då fullföljden avsåg allenast fördelning av böter (NJA 1954 s. 34), dels ock då målet i HD gällde enbart skyldighet för tilltalad, som dömts till ansvar för förskingring och förpliktats att till målsägande utgiva skadestånd, att ersätta målsäganden — som i målet fört endast skadeståndstalan — kostnad för räkenskapsrevision (NJA 1953 s. 269, jfr NJA 1954 s. 89, anmärkt nedan under C, Prövningstillstånd). — I civila vade- och revisionsmål får avgörande på handlingarna ske bl. a. om den fullföljda talan medgivits. Detta stadgande har tillämpats även i mål angående vårdnad om barn efter äktenskapsskillnad, oaktat medgivandet icke obetingat varit att lägga till grund för avgörandet utan parternas samstämmiga önskemål skolat beaktas endast i den mån det icke varit uppenbart stridande mot barnets bästa. Då i sådant mål revisionssvaranden medgivit revisionskärandens yrkande att bli tillerkänd vårdnaden jämte underhållsbidrag, därvid han dock begärt att få ha barnet hos sig viss tid årligen samt att underhållsbidraget ej skulle utgå under denna tid, vilka sistnämnda yrkanden revisionskäranden i sin tur medgivit, har sålunda målet avgjorts utan huvudförhandling. NJA 1955 s. 255. — I kriminella vade- och revisionsmål må avgörande på handlingarna träffas bl. a. då »talan som föres av den tilltalade biträtts av motparten». I enlighet härmed har HD i NJA 1955 s. 549 utan huvudförhandling avgjort mål, där den tilltalade, som på talan av åklagare dömts till gemensamt straff för rattonykterhet, vårdslöshet i trafik och förande av fordon i förbjuden färdriktning, yrkat att han måtte fällas till ansvar allenast för de båda sistnämnda brotten och riksåklagarämbetet förklarat sig biträda revisionstalan.
    R e f o r m a t i o   i n   p e j u s. Sedan hovrätts dom, varigenom ersättning för rättegångskostnader i målet vid underrätten och i hovrätten tillerkänts ena parten, överklagats allenast av denna part, blev målet i HD återförvisat till hovrätten beträffande bl. a. rättegångskostnaderna. Ersättning för kostnaderna å målet i samtliga instanser ansågs därefter kunna tillerkännas motparten. NJA 1953 s. 637. Avgörandet ansluter sig till tidigare praxis, enligt vilken förbudet mot reformatio in pejus ansetts i tvistemål icke gälla efter återförvisning, även om återförvisningen icke föranletts av rättegångsfel. (Jfr härtill och till det följande WELAMSON, Om anslutningsvad och reformatio in pejus s. 55 f. med hänvisningar.) I brottmål synes däremot motsatt ståndpunkt ha intagits i några äldre rättsfall vid återförvisning på annan grund än rättegångsfel. I NJA 1954 s. 393 har nu HD också i ett fall, där återförvisning på klagan av endast den tilltalade grundats på rättegångsfel, funnit den förnyade prövningen icke kunna föranleda strängare straff (men däremot väl brottets hänförande under strängare

 

17 —593004. Svensk Juristtidning 1959

258 LARS WELAMSONlagrum, jfr ovan under II, B, Identitetsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål). Denna ståndpunkt — som strider mot vad jag antagit i nyssnämnda arbete — är i och för sig otvivelaktigt tilltalande. Såvitt man härvidlag icke vill göra någon skillnad mellan grova och icke grova rättegångsfel,18 måste man emellertid fråga sig hur den går att förena med bestämmelserna om besvär över domvilla. Om man antager, att detta rättsmedel principiellt kan användas även av åklagare till nackdel för tilltalad — och ett sådant antagande synes icke motsägas av vare sig lagens ordalydelse19 eller dess förarbeten — kan det nämligen inträffa, att åklagaren är berättigad att jämlikt 59: 1 RB påkalla ändring av dom till nackdel för tilltalad även efter det att den tilltalade ensam fullföljt talan mot domen genom ordinärt rättsmedel. Men kan man nu, om den tilltalades klagan föranlett undanröjande och återförvisning innan ännu tiden för domvillobesvär av åklagaren utgått, verkligen förutsätta endera att åklagaren skulle ha att anföra domvillobesvär mot en redan undanröjd dom eller att prövningen av den tilltalades egen klagan skulle kunna förkorta den frist för anförande av domvillobesvär som enligt lagen står åklagaren till buds? Här förtjänar ock uppmärksammas ett uttalande i kommentaren till RB20 under 50: 26, vartill för brottmålens del hänvisas under 51: 26. Det framhålles där, att då undanröjande utsträckes till del av domen som ej överklagats, däri innefattas en i lagen förutsedd avvikelse från den eljest gällande regeln om förbud mot ändring till nackdel för den klagande parten. Med hänsyn till ratio legis finnes näppeligen anledning att i förevarande hänseende skilja mellan fall, där undanröjande pågrund av rättegångsfel berör icke överklagad del av domen och fall, där fråga är om eventuell ändring till nackdel för klaganden efter undanröjande på sådan grund i den överklagade delen. — I vattenmål hade vattendomstol lämnat utan bifall av sakägare med anledning av tillstånd till vattenreglering m. m. framställda yrkanden om åläggande för regleringsrättshavarna att vidtaga åtgärder till avhjälpande av skada och intrång samt i stället utdömt ersättning i penningar, varvid förordnande meddelats att domen genast skulle gå i verkställighet som om den vunnit laga kraft. Sedan sakägarna fullföljt talan mot domen med yrkande om åtgärder, meddelade vattenöverdomstolen beslut om inhibition på hemställan av vadesvarandena-regleringsrättshavarna (11: 67 sista st. VL). SvJT 1956 rf. s. 19. — I mål om arvs- och kvarlåtenskapsskatt har vid flera tillfällen aktualiserats spörsmål, huruvida högre rätt vid bifall till besvär av enskild part kunde ex officio göra kompenserande ändring till partens nackdel i annan del av målet, förutsatt att icke sammanlagt högre skatt komme att påföras. Se NJA 1957 s. 179 och s. 606 samt SvJT 1953 rf. s. 50. Jfr NJA 1944 s. 356 (IV) och

 

18 Huruvida HD bedömt det ifrågavarande rättegångsfelet såsom grovt eller icke, kan ej utläsas av avgörandet.

19 Uttrycket »den vars rätt domen rör» enligt 59:1 i stället för »part» —under vilket sistnämnda uttryck även åklagare inbegripes, se t. ex. 51:1 och 2 RB — torde icke åsyfta en begränsning av kretsen eljest fulföljdsberättigade utan ha valts därför att besvärsrätt enligt p. 3 tillkommer person som ej varit part i målet.

20 Se GÄHDE s. 774.

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 259härtill WELAMSON, Om anslutningsvad och reformatio in pejus s. 17 ff., särskilt s. 24 med not 25. Såsom särskilt betydelsefullt för bedömande av räckvidden av 1944 års avgörande har i noten framhållits, att de båda ändringarna voro skatterättsligt direkt avhängiga av varandra. I NJA 1957 s. 606, där likaledes en kompenserande ändring skedde, motiverades denna också med att den var en skatterättsligt omedelbar konsekvens av den till förmån för klaganden vidtagna ändringen. Varken i SvJT 1953 rf. s. 50 eller NJA 1957 s. 179, där utgången blev den motsatta, synas de olika skatterättsliga bedömandena ha (i allt fall i sin helhet) haft sådant omedelbart samband med varandra. Beträffande sistnämnda rättsfall är också att märka, att det ena bedömandet hänförde sig till dödsbos besvär och det andra bedömandet till besvär av nyttjanderättshavare — låt vara tillika ende dödsbodelägare — rörande arvsskatt å fideikommissarisk nyttjanderätt, vilken på grundval av bouppteckningen efter den avlidne fastställts samtidigt med kvarlåtenskaps- och arvsskatt i dödsboet.

 

B. Spörsmål berörande enbart rättegången i hovrätt

 

    V a d e a n m ä l a n. Vad har i SvJT 1953 rf. s. 18 ansetts rätteligen anmält genom att parten inom den för vadeanmälan föreskrivna tiden vid ett samtal å domarkansliet med häradsrätts ordförande rörande lösen av häradsrättens dom och protokoll yttrat ungefär: »Ja, jag måste ju överklaga det här» eller »ja, jag kommer ju att överklaga det här».— Se även ovan under A, Beräkningen av fatalietid.
    A v g ö r a n d e   u t a n   h u v u d f ö r h a n d l i n g. I NJA 1956 s. 550 förelåg spörsmål om tillämpning av den endast i hovrätt aktuella grunden för måls avgörande utan huvudförhandling, att värdet av det varom talan fullföljts uppenbart icke uppgår till 1 500 kr. (och ej båda parterna begärt huvudförhandling). S hade yrkat åläggande för H att utgiva 3 574 kr. 78 öre. H medgav huvudfordringen i vad avsåg 1 738 kr. 78 öre men gjorde till kvittning med erforderligt belopp gällande motfordringar å tillhopa 4 000 kr. Underrätten, som godkände huvudfordringen till allenast det medgivna beloppet och motfordringar till allenast 500 kr., förpliktade H att utgiva 1 238 kr. 78 öre. H (ensam) fullföljde med yrkande om bifall till sin talan i dess helhet. Värdet av det varom talan fullföljts ansågs överstiga 1 500 kr. Detta bedömande förtjänar otvivelaktigt instämmande i betraktande av att enligt 17: 11 st. 2 RB underrättens dom, om den vunnit laga kraft, skulle ha inneburit rättskraftigt underkännande av motfordringar till ett belopp av 3 500kr. Här må ock anmärkas, att förelupet rättegångsfel, bestående i att hovrätten avgjort målet utan huvudförhandling, betraktades såsom grovt. — Angående det likaledes enbart för hovrätt gällande rekvisitet för måls avgörande utan huvudförhandling, att bl. a. fråga är om allenast rättstillämpning, se NJA 1956 C 499. — Rörande för hovrätt och HD gemensamma rekvisit, se motsvarande rubrik under A.
    A n s l u t n i n g s v a d. I NJA 1956 s. 134 hade allmän åklagare vidrådhusrätt yrkat ansvar å X för vårdslöshet i trafik och Y i målet fört talan mot X om skadestånd. Sedan rådhusrätten ogillat åtalet men delvis bifallit Y:s skadeståndstalan, vädjade X mot domen och yrkadeogillande av Y:s talan. Y ansågs äga genom anslutningsvad enligt 51: 2

260 LARS WELAMSONRB fullfölja talan mot rådhusrättens dom även i ansvarsfrågan. Jfr i referatet givna litteraturhänvisningar. — I arbetet Om anslutningsvad och reformatio in pejus, s. 183 ff., har jag hävdat, att vid bedömande av frågan om ersättning för rättegångskostnad i hovrätt, särskilt vid fastställelse av underrättens dom, hänsyn icke bör tillmätas det förhållandet att ena partens fullföljda talan varit allenast anslutningsvad. Denna ståndpunkt har, ehuru på delvis andra grunder, biträtts av MALMER i SvJT 1954 s. 679 f. Denne har där utvecklat skälen för sitt ståndpunktstagande i rättsfallet SvJT 1954 rf. s. 76, där rättegångskostnaderna kvittades vid fastställande av underrätts dom, mot vilken talan fullföljts å ömse sidor men av ena parten endast anslutningsvis. I ett annat rättsfall — SvJT 1954 rf. s. 32 — tillerkändes däremot vidfastställande av det överklagade avgörandet anslutningsvadekärande jämkad ersättning för sina kostnader. BOYE, som deltagit i sistnämnda avgörande, har i en replik till MALMERS artikel, SvJT 1954 s. 680 f., hävdat att i vissa typfall anslutningsvadekärande bör givas en förmånligare ställning i kostnadshänseende än som skulle ha blivit fallet om han vädjat i ordinär väg. I anslutning härtill har Boye anfört några exempel på fall, där anslutningsvadekärande enligt hans mening borde tilläggas jämkad kostnadsersättning vid fastställelse, däribland »tvistemål rörande trafikskada, där A bestrider skadeståndsskyldighet eller för talan om jämkningsgrunden och B genom anslutningsvad fullföljer talan beträffande någon post i skadeståndet». Det vill emellertid förefalla som om de av Boye anförda exemplen kännetecknades väsentligen därav att, med hänsyn till förhållandet mellan parternas yrkanden och utredningen i anledning av dessa, anslutningsvadekäranden borde erhålla eller kunde ifrågasättas böra erhålla jämkad ersättning även om han vädjat i ordinär väg. I ett fall, som ur denna synpunkt företer vissa beröringspunkter med det ovan återgivna exemplet, har nu HD fått anledning taga ställning till frågan om rättegångskostnad vid fastställelse efter anslutningsvad. I mål rörande ansvar och skadestånd i anledning av trafikolycka hade rådhusrätt frikänt A från ansvar men förpliktat honom att till B utgiva jämkat skadestånd. Sedan A vädjat mot domen under yrkande om befrielse från skadeståndsskyldighet, hade B genom anslutningsvad fullföljt talan beträffande såväl ansvar som skadestånd, i sistnämnda hänseende såvitt angick jämkningsgrunden och viss skadeståndspost. HD som — såvitt nu är i fråga — fastställde hovrättens förordnande om kvittning av kostnaderna, beaktade vid kostnadsfrågans bedömande uttryckligen endast »den utgång själva målet erhållit» och tog sålunda — mot vad som åtminstone antydningsvis förordats i föredragandens betänkande — ingen hänsyn till att enaparten vädjat allenast anslutningsvis. NJA 1957 s. 555.

 

C. Spörsmål berörande enbart rättegången i HD

 

    R ä t t   t i l l   f u l l f ö l j d   m o t   å t e r f ö r v i s n i n g s b e s l u t. Enligt 54: 6 RB må hovrätts återförvisningsbeslut icke överklagas, med mindre det innefattar avgörande av fråga som påverkar målets utgång. I SvJT 1955 rf. s. 14 har detta stadgande tillämpats så, att sedan underrätt avvisat parts talan med godkännande av invändning att målet borde prövas av skiljemän, hovrätten, som fann skiljeavtalet icke utgöra

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 261hinder mot tvistens prövning vid domstol och återförvisade målet till underrätten, förklarade att talan ej finge föras mot hovrättens beslut. Sannolikt har hovrättens resonemang varit, att huvudsaken kunde tänkas få samma bedömande, vare sig den prövades av domstol eller skiljemän och att sakens utgång därför icke påverkades av återförvisningsbeslutet. I och för sig är detta givetvis riktigt. Det oaktat torde hovrättens ståndpunkt icke förtjäna instämmande, helst som den svårligen kan förlikas med lagens förarbeten. I motiven till 54: 6 RB uttalas sålunda: »Vad angår det fall, att beslutet tillika innebär avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång, synes ett i viss mån annat läge ha inträtt därigenom, att förslaget i större utsträckning än gällande rätt tillåter särskild talan mot beslut, varigenom invändning om rättegångshinder avvisats. I enlighet härmed synes böra gälla, att då i beslut om återförvisning ingår avgörande som, därest det givits i särskilt beslut, kunnat överklagas, talan må föras mot återförvisningsbeslutet. Har sålunda t. ex. underrätt ansett res judicata föreligga och på grund därav ej upptagit målet till prövning samt hovrätten medändring av beslutet återförvisat målet till underrätten, synes parten böra äga att fullfölja talan mot beslutet.»21 Ur här ifrågakommande synpunkter synes det icke föreligga någon anledning att skilja mellan res judicata och skiljeavtal såsom rättegångshinder. I båda fallen kan ju invändning om rättegångshindret av underrätten ogillas genom särskilt beslut och talan därefter fullföljas till HD. Ehuru förarbetena vid sidan av frågor om rättegångshinder nämna endast frågor av beskaffenhet att kunna avgöras genom mellandom, förefaller det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke talan enligt 54: 6 RB bör få fullföljas mot återförvisningsbeslut även i vad det innefattar prövning av vissa andra frågor. Man kan exempelvis tänka på den i NJA 1956 s. 554 aktuella frågan, huruvida föreningsbeslut om uteslutning av medlem får underkastas materiell prövning.22 Hur gestaltar sig läget, om underrätten finner sig icke kunna ingå i dylik prövning men hovrätten menar att prövning kan ske och bör äga rum vid underrätten samt återförvisar målet? Ett teoretiskt tänkbart alternativ är att hovrättens ståndpunkt väl är bindande för underrätten men kan omprövas efter fullföljd mot dennas förnyade avgörande. Detta alternativ synes ha varit det i 30: 8 ÄRB accepterade (jfr NJA 1945 s. 725 med hänvisningar). Just på denna punkt torde emellertid RB innebära ändring i så måtto, att hovrättens beslut endera kan överklagas men då också blir definitivt relevant om det vinner laga kraft, eller alls icke prejudicerar bedömandet ens i underrätten efter målets förnyade upptagande. Det kan emellertid icke gärna tänkas, att underrätten skulle i exemplet ha helt fria händer i så måtto att den med vidhållande av sin ståndpunkt alltjämt kunde vägra utredning i fråga om uteslutningens materiella befogenhet. Om också hovrätten vidhölle sitt ställningstagande, skulle ju målet då kunna teoretiskt sett i oändlighet bollas mellan dessa båda instanser. Möjligen kunde man däremot tänka sig, att återförvisnings-

 

21 SOU 1938: 44 s. 549.

22 Jfr ovan under II, C, Rättegångshinder, varav framgår att frågan icke ansågs utgöra rättegångshinder och ej heller vara av beskaffenhet att kunna avgöras genom mellandom.

262 LARS WELAMSONbeslutet förpliktade underrätten att låta utreda frågan om uteslutningens materiella befogenhet, ehuru den vore oförhindrad att i domen förklara sig alltjämt icke ingå i bedömande av denna fråga. Om underrätten i domen vidhölle sin ståndpunkt, skulle emellertid hovrätten efter fullföljd knappast kunna med hänsyn till omedelbarhetsprincipen grunda sitt avgörande i den materiella frågan på den vid underrätten förebragta utredningen — i allt fall såvitt gäller vittnesbevisning — eftersom denna där alls icke blivit bedömd. Den företagna återförvisningen skulle därmed framstå såsom meningslös. Ehuru man givetvis i praktiken kan räkna med att grunderna för hovrätts återförvisningsbeslut respekteras av underrätten även i den mån denna icke är bunden därav, vill det mot bakgrunden av det anförda förefalla som om den mest tillfredsställande lösningen vore att i exemplet anse hovrättens beslut rörande materiell prövning av uteslutningen principiellt bindande och möjligt att överklaga.
    B e h ö r i g h e t   a t t   f u l l f ö l j a   t a l a n   t i l l   H D. I 20 § RP föreskrives, att RB:s bestämmelser angående allmänt åtal skola äga motsvarande tillämpning beträffande bl. a. ordningen för målets fullföljd i högre rätt, då på grund av stadgande i lag eller författning i mål som ej angår åtal talan å det allmännas vägnar föres av allmän åklagare eller annan myndighet och ej avser tillvaratagande av kronans eller annans enskilda rätt. Tillämpningen av detta stadgande och av andra bestämmelser som gälla representantskap för kronan (se härtill BERGLUND i SvJT 1956 s. 365 f.) aktualiserar främst spörsmål om vem som i skilda fall är behörig att företräda det allmänna vid fullföljd till HD. Rättsfall rörande ifrågavarande bestämmelser ha därför ansetts böra sammanföras under denna rubrik. — I SvJT 1955 rf. s. 26 hade vittne fullföljt talan mot underrätts beslut att döma honom till böter för utevaro i brottmål. Då hovrätten — efter att ha infordrat förklaring från åklagaren i målet — befriade vittnet från böterna, meddelades fullföljdshänvisning för »åklagare som omförmäles i 54: 9 RB». Jfr härtill, och till det följande, SÖDERLUND i SvJT 1955 s. 581 ff. med hänvisningar. Det vill förefalla som om Söderlund ansett åklagare överhuvud icke äga föra talan i saken.23 — I föregående översikt (SvJT 1953 s. 682) har anmärkts, att i NJA 1951 s. 635 åklagare i brottmål ansetts behörig att i denna egenskap föra talan mot underrätts beslut, varigenom ersättning med visst belopp av allmänna medel tillerkänts offentlig försvarare. Ett i viss mån näraliggande fall utgör NJA 1954 s. 468, där JK befanns äga fullfölja talan mot hovrätts beslut om biträdes ersättning enligt LFR. Att talan här ansågs gälla kronans enskilda rätt bestyrkes ytterligare av att prövningstillstånd ansågs erforderligt. (Jfr härtill numera NJA 1958 s. 87.) Det oaktat förmenar Söderlund (SvJT 1955 s. 584 med not 1) att när i brottmål åklagare fullföljer talan enbart i fråga om ersättning av allmänna medel åt försvarare, väl däremot vanliga regler om åklagares fullföljdsrätt skulle gälla. I båda fallen är emellertid det allmännas intresse uppenbarligen endast att hålla statsverkets utgifter nere, vilket måste sägas avse kronans en-

 

23 I förbigående sagt synes hänvisningen under alla förhållanden mindre adekvat, eftersom fullföljdsrätt för annan i 54:9 RB nämnd åklagare än RÅ varit otänkbar.

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 263skilda rätt. I fråga om kravet på prövningstillstånd göra sig samma synpunkter gällande som då eljest är fråga om kronans enskilda rätt. Även om allmän åklagare, d. v. s. här RÅ, anses äga vid fullföljd också till HD företräda det allmänna i fråga om ersättning till offentlig försvarare, synes det därför motiverat att dylik talan av RÅ icke kommer under bedömande annat än efter prövningstillstånd. — Att mål angående åtgärder för uttagande av skatt gälla kronans enskilda rätt har fastslagits i de i föregående översikt (SvJT 1953 s. 719) anmärkta rättsfallen NJA 1950 s. 295 (I) och 1952 s. 131. I överensstämmelse härmed har i SvJT 1955 rf. s. 21 enskild klagande över hovrätts utslag angående införsel för ogulden skatt ansetts skyldig nedsätta belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. — I fall där utmätningsman till HD fullföljt talan mot hovrätts utslag på besvär över överexekutorsutslag i mål angående klander av utmätning som ägt rum för uttagande av skatt, har utmätningsmannen lämnats tillfälle att styrka sin behörighet. Behörigheten har ansetts styrkt genom ett senare av JK utfärdat förordnande (NJA 1953 s. 112), men då JK förklarat sig ej finna skäl meddela utmätningsmannen tillstånd att fullfölja målet, har talan avvisats (NJA 1953 s. 463). — I NJA 1955 s. 25 ansågs jämlikt 20 § RP och 7 kap. RB byggnadsnämnd icke behörig att till HD fullfölja talan i mål angående handräckning enligt 148 § byggnadslagen.
    P r ö v n i n g s t  i l l s t å n d. Prövningstillstånd har ansetts erforderligt vid fullföljd av talan mot beslut, varigenom hovrätt i mål som väckts vid underrätt dömt vittne till böter för förfallolös utevaro vid huvudförhandling i hovrätten (54: 13 RB). NJA 1955 s. 417. — Beslut i fråga om fri rättegång i HD, vilket hovrätt jämlikt 15 § 2 st. LFR meddelat efter det hovrätten skilt saken från sig, har däremot ansetts utgöra ej ett hovrättens beslut under rättegången utan beslut i ett från huvudmålet skilt ärende, vadan prövningstillstånd icke erfordrades vid fullföljd av talan mot beslutet. NJA 1955 s. 558. (Jfr SvJT 1953 s. 717 f. och där anmärkta rättsfall.) — När i mål om enskilt åtal den tilltalade— som av underrätt och hovrätt fällts till böter samt förpliktats utgiva skadestånd och ersättning för rättegångskostnad — fullföljt talan mot hovrättens dom och samtidigt företetts förklaring, enligt vilken målsäganden nedlade all talan i målet, har HD å fullsutten avdelning — utan att tillståndsprövning ägt rum — med undanröjande av domstolarnas domar förordnat om målets avskrivande. (Klaganden berättigades återbekomma nedsatta belopp.) NJA 1956 s. 212. — Angående behovet av prövningstillstånd se vidare under föregående rubrik. — Sedan talan till HD fullföljts beträffande såväl huvudsaken som rättegångskostnaden samt HD ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd i fråga om huvudsaken, har prövningstillstånd ansetts kunna — jämlikt 54: 10 st. 1 RB — meddelas i fråga om rättegångskostnaden (och målet i denna del företagits till avgörande utan huvudförhandling). NJA 1954 s. 89. — Fråga om interimistiskt förordnande jämlikt 20: 12 FB, vilken väckts först i HD, ansågs icke lagligen kunna komma under bedömande innan prövningstillstånd meddelats beträffande talan i själva saken (jfr 15: 3 samt 55: 8 st. 2 och 55: 11 RB). NJA 1956 s. 173.— Sedan poststationsföreståndaren A av hovrätt dömts jämlikt 16: 9 SL för ärekränkning mot B till 50 dagsböter och förpliktats att till B

264 LARS WELAMSONutgiva skadestånd med 1 000 kr. samt A fullföljt talan mot hovrättensdom, uppkom fråga huruvida ändringsdispens kunde meddelas. Stadgandet i 25:7 SL, enligt vilket ämbetsman som dömts till allenast böter likväl må avsättas, därest han med hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet genom brottet visat sig uppenbarligen icke skickad att inneha denna, ansågs icke föranleda att A skulle anses dömd för brott, varå avsättning kunde följa, och att därmed ändringsdispens lagligen skulle kunna beviljas. NJA 1956 s. 654. — Angående summa revisibilis, se vidare ovan under B, Avgörande utan huvudförhandling. — I detta sammanhang må slutligen anmärkas, att då hovrätt i skillnadsmål förpliktat mannen att till makarnas barn utgiva vissa belopp i underhållsbidrag och HD på talan av hustrun ej funnit skäl bevilja prövningstillstånd, bidragens belopp ansetts vid tillämpning av 1952 års lag om höjning av vissa underhållsbidrag ha blivit bestämda genom hovrättens dom och icke genom HD:s beslut i anledning av tillståndsprövningen. NJA 1953 s. 111.
    N e d s ä t t n i n g. Då hovrätt i beslut under rättegången felaktigt tillkännagivit att talan skulle föras särskilt, har klagande som — utan att jämlikt 17:13 RB ha hos hovrätten begärt underrättelse om vad han för talans fullföljande hade att iakttaga — nedsatt fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning berättigats återfå de nedsatta beloppen (54: 19 RB). NJA 1954 s. 100. Se angåenderättsfallet vidare ovan under A, rubrikerna Fullföljdshänvisnings rättsliga betydelse och Rätt till fullföljd, överhuvud eller genom särskild talan. — Då revisionskärande nedsatt fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning, ehuru hans talan kunnat prövas utan nedsättning enär sådan gjorts av annan revisionskärande, med vilken han hade gemensam talan (och som förbundit sig att svara för nedsättningsbeloppen därest endast en nedsättning befunnes erforderlig), återfick han visserligen fullföljdsavgiften, men den vinnande motparten berättigades lyfta det till säkerhet för kostnadsersättning nedsatta beloppet. NJA 1956 s. 150. (Två ledamöter ansågo den vinnandes anspråk på kostnadsersättning icke kunna tillgodoses genom rätt att lyfta det nedsatta beloppet.) — Se vidare rättsfall under de båda närmast föregående rubrikerna samt ovan under II, A, Rättegångskostnad.
    T i l l ä m p n i n g   a v   5 5 : 1 3   R B. I mål mot fastighetsägare om ersättning för halkningsolycka invände fastighetsägaren i underrätten 1) att sandningsskyldighet ålåge köpingen och att de av käranden åberopade bestämmelserna i ordningsstadgan för köpingen vore en död bokstav, 2) att halkningen icke inträffade på den halva av gatan för vilken han, om ordningsstadgans bestämmelser alltjämt ansåges gälla, var renhållningsskyldig, 3) att han icke visat försumlighet dels enären entreprenör, som uppfört en byggnad åt honom å fastigheten, åtagit sig ombesörja renhållningen och de anmälningar som enligt författningen erfordrades, dels — om han ansåges personligen ansvarig — enär halkan inträffat i tiden nära olyckan och under sådana förhållanden att han icke haft anledning sanda. Underrätten ogillade käromålet på den under 1) angivna grunden. Sedan käranden fullföljt talan, blev häradsrättens beslut av hovrätten fastställt på den grund att ordningsstadgans föreskrift om sandningsskyldighet för fastighetsägare icke

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 265kunde äga tillämpning, emedan gatan icke blivit iordningställd och upplåten till allmänt begagnande. Käranden fullföljde talan och gjorde därvid gällande, att den av hovrätten antagna grunden för käromålets ogillande icke blivit av svaranden åberopad, att hovrätten icke ägt beakta densamma ex officio samt att svaranden enligt 55: 13 RB icke ägde i HD åberopa ifrågavarande omständighet. Fastighetsägaren åberopade likväl i sitt genmäle nämnda omständighet, varjämte han vid förhandling i HD ytterligare invände, att ordningsstadgans föreskrifter om renhållningsskyldighet gällde allenast fastighetsägare som bodde i fastigheten. Sedan HD infordrat yttrande från hovrätten, vari gjordes gällande att hovrätten icke grundat sitt avgörande på omständighet vilken hovrätten ej ägt taga i betraktande, fann HD vid målets avgörande att vad fastighetsägaren i HD invänt därom, att de i ordningsstadgan för köpingen upptagna bestämmelserna om gators rengöring icke vore tillämpliga beträffande ifrågavarande gata, enär denna icke blivit i enlighet med gällande stadsplan iordningställd och upplåten till gata, och att föreskrifterna i stadgan om fastighetsägares renhållningsskyldighet gällde allenast fastighetsägare som bodde i den egna fastigheten, på grund av stadgandet i 55:13 RB icke kunde vinna avseende. NJA 1957 s. 688.

 

V. SÄRSKILDA RÄTTSMEDEL

 

    R e s n i n g. HD har ansetts kunna bevilja resning i mål som avgjorts av likvidationsnämnden. NJA 1954 s. 572. — Beslut varigenom kammarkollegiet, med stöd av 2 § 1927 års lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, medgivit försäljning av ett till prästboställe hörande område, har ansetts icke utgöra sådant avgörande som avses med det i § 19 RF givna stadgandet om återbrytande av dom. NJA 1956 s. 215.
    I expropriationsmål hade hovrätt beträffande fråga om förhandstillträde fattat beslut, mot vilket jämlikt expropriationslagen talan ej fick föras. I anledning av beslutet, som gick exproprianten emot, träffade denne med motparten uppgörelse, enligt vilken exproprianten medgavs förhandstillträde till den aktuella fastigheten mot att han förband sig till samtidig inlösen av vissa andra fastigheter. Under åberopande av i första hand bestämmelserna om resning (och i andra hand stadgandena om domvilla) ansökte exproprianten sedermera att HD måtte undanröja hovrättens beslut såsom uppenbart lagstridigt. Såsom motivering för åtgärden anfördes, att exproprianten hade ett väsentligt intresse av att beslutet icke bleve vägledande för framtida praxis i frågor om förhandstillträde. Ansökningen lämnades emellertid utan avseende, enär efter beslutets meddelande uppgörelse träffats i den tvist som föranlett beslutet. NJA 1957 s. 769. — Sedan i mål om allmänt åtal underrätt genom dom, som vunnit laga kraft, ogillat yrkande om ansvar å X för inbrottsstöld men, med bifall till ett i andra hand framställt yrkande, fällt honom till ansvar för häleri med avseende å gods somtillgripits vid stöldtillfället, sökte RÅ resning i målet, åberopande att X numera erkänt sig ha begått stölden. Det upplystes emellertid, att hovrätt med tillämpning av 4: 3 SL undanröjt straffbestämningen i un-

266 LARS WELAMSONderrättens dom samt utmätt gemensamt straff för häleriet och andra brott, om vilka X enligt hovrättens dom vore övertygad. Sedan av den tilltalade fullföljd talan mot denna dom föranlett beslut av HD att vägra prövningstillstånd, föredrogs resningsansökningen. HD:s majoritet fann därvid ansökningen, vilken endast avsåge underrättens dom, icke kunna vinna bifall. En ledamot fann emellertid resningsansökningen kunna bifallas. Enligt hans mening måste förutsättas att, därest åtalet för inbrottsstölden finge efter resning ånyo upptagas vid underrätten och den tilltalade därvid befunnes skyldig till brottet, underrätten hade att, med undanröjande av straffbestämningen i hovrättensdom, utmäta gemensamt straff för inbrottsstölden och de nya brott vartill hovrätten funnit honom skyldig samt att underrätten därvid hade att beakta, att den tilltalades straff icke vidare finge avse häleribrottet. Härigenom förelåge, yttrade denne ledamot vidare, utväg »att undgå den omgång som det skulle innebära att kräva resning även beträffande hovrättens dom — i vilket fall hela den av hovrätten prövade brottsligheten skulle, efter återförvisning från hovrätten, ånyo upptagas till bedömande» vid underrätten. NJA 1956 s. 441. (Jfr NJA 1953 C 840 och 1954 C 856.) Majoritetens ståndpunkt innebär i jämförelse med reservantens otvivelaktigt en omgång åtminstone i så måtto, att ny resningsansökan kom att erfordras. Man kan emellertid fråga sig.huruvida bifall till en resningsansökan avseende även hovrättens dom verkligen måst föranleda en omprövning i dess helhet av all den däri avsedda brottsligheten. Det förefaller knappast uteslutet, att då resningsgrunden beträffande en dom för flera brott hänför sig till allenast ett av brotten, resning icke beviljas i vidare mån än som avser det aktuella brottet och den gemensamma straffbestämningen. I rättsfallet blev visserligen icke någon resningsansökan beträffande hovrättens dom aktuell. Den tilltalade blev nämligen av underrätt dömd förytterligare brott, varvid med tillämpning av 4:3 SL straffbestämningen i hovrättsdomen undanröjdes och gemensamt straff utmättes för jämvälde i sistnämnda dom ingående brotten, däribland häleriet. Sedan även denna dom vunnit laga kraft, bifölls resningsansökan av RÅ avseende de båda lagakraftvunna underrättsdomarna. NJA 1956 C 1050. HD:s avgörande i notisfallet ger emellertid ingen antydan om att resningsbeslutets innebörd begränsats eller ansetts kunna begränsas på sätt härovan ifrågasatts. — Oavsett hur det diskuterade spörsmålet besvaras beträffande domar är det likväl tydligt att, då fråga är om strafföreläggande för flera brott och resning befinnes böra beviljas emedan den med föreläggandet avsedde är oskyldig till ett av brotten, resningsbeslutet måste avse föreläggandet i dess helhet. Här vilar ju sakfällandet endast på den misstänktes erkännande i förening med att han godkänt den för samtliga förseelser förelagda påföljden. I NJA 1955 s. 557 blev också i dylikt fall strafföreläggande av HD undanröjt i dess helhet. Sedan föreläggandet undanröjts i dess helhet, kan givetvis åtal för alltjämt aktuella brott principiellt prövas utan hinder av föreläggandet (med reservation allenast för att straffet icke torde få sättas högre än i föreläggandet, om resning beviljats till förmån för den med föreläggandet avsedde). Därvid synes emellertid viss tvekan kunna uppstå rörande preskriptionsreglernas tillämpning. Sakligt sett förefaller

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 267det skäligen otillfredsställande, att vederbörande skulle kunna undgå ansvar för det eller de brott, till vilka hans skuld aldrig satts i fråga, enbart på den grund att tiden mellan deras förövande och delgivning av åtal efter föreläggandets undanröjande överstiger preskriptionstiden. Vid resning till förmån för tilltalad i mål som avgjorts av domstol kommer man ju till rätta med preskriptionsfrågan genom att domen betraktas såsom alltjämt gällande, i den mån den icke i anledning av den förnyade prövningen efter resningsbeslutet ändras. Att utan särskilt lagstöd lösa det här diskuterade problemet efter motsvarande linjer synes emellertid vara svårt. Och att tillägga strafföreläggandets godkännande eller undanröjande preskriptionsavbrytande verkan skulle innebära en anlogisk tillämpning av preskriptionsbestämmelser till nackdel för misstänkt, som principiellt knappast synes acceptabel. (Att delgivning av strafföreläggande icke avbryter preskription, se 5: 14 SL och GÄRDE s. 719.) — En analogisk tillämpning av preskriptionsbestämmelser till förmån för tilltalad möter däremot mindre betänkligheter och har också antagits i NJA 1953 s. 788. Här ansågos reglerna om avbrott i åtal (5:17 SL) böra vinna motsvarande tillämpning då åtal blivit ogillat genom laga kraft ägande dom och målet sedermera efter resning återupptages. I detta fall avslogs sålunda ansökan om resning till nackdel för tilltalad, enär den för brottet gällande preskriptionstiden, räknad från det frikännande dom vann laga kraft, förflutit. — Sedan underrätt dömt A för rattfylleri och B för medhjälp till brottet, klagade A ensam och blev i hovrätten frikänd. Resning beträffande B söktes av RÅ — som visserligen ansåge det icke ställt utom tvivel att A vore oskyldig till brottet och B icke förövat medhjälp därtill men ansåge det otillfredsställande att två brottmålsdomar stode emot varandra på sätt blivit fallet. Resning beviljades jämlikt 58:2 p.3 RB. NJA 1953 s. 309. (Jfr OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, supplement 1957 s. 13.) — I NJA 1956 s. 700 hade en person godkänt strafföreläggande för parkeringsförseelse, bestående i att han parkerat utanför ett hus med angivet nummer alltför nära ett markerat övergångsställe för gående. Sedermera ansökte han om resning under påstående, att något övergångsställe icke funnes å den i föreläggandet angivna platsen. Då i resningsärendet upplystes — och åberopades av RÅ, vilken likväl icke motsatte sig bifall till ansökningen — att bilen vid det avsedda tillfället varit parkerad på annan plats vid samma gata och därvid stod på det i föreläggandet angivna sättet i förhållande till ett därstädes befintligt övergångsställe, blev ansökningen avslagen. I sin motivering uttalade HD, att det för gärningsbeskrivningen icke erfordrats att i varje detalj angiva den plats å ifrågavarande gata, där övergångsstället vore beläget, och att misstaget förty icke borde föranleda, att den tilltalade skulle anses ha förelagts böter för förseelse som han ej begått. — Spörsmål om tillämpning av den resningsgrund i tvistemål och i brottmål till förmån för tilltalad som utgöres av att domen grundar sig på rättstillämpning i uppenbar strid mot lag, aktualiserades beträffande avgöranden av hyresrådet i NJA 1953 s. 120 och s. 134. Rörande denna resningsgrund må ock anmärkas notisfallen NJA 1957 C 1055 och 1954 C 1031. Sistnämnda fall är analogt med det i föregående översikt (SvJT 1953 s. 726) anmärkta referatfallet NJA 1952 s. 158. — Sedan häradsrätt genom lagakraftvunnen dom år 1950 förkla-

268 LARS WELAMSONrat J vara fader till ett utomäktenskapligt barn och förpliktat honom att utgiva underhållsbidrag, beviljade HD år 1951 resning i målet och ogillade därvid, med upphävande av häradsrättens dom, den mot J förda talan. Efter framställning av barnets moder beviljade HD därefter genom beslut år 1954 ånyo resning jämlikt 58: 1 st. 1 p. 2 RB. Med stöd av senare ledet i 58: 7 st. 1 företog HD målet till omedelbarprövning och förklarade därvid, med upphävande av det i HD:s beslut år 1951 innefattade avgörandet, att häradsrättens dom skulle gälla. NJA 1954 s. 336. — Angående ytterligare resningsansökan i det s. k. högbroforsmålet, se NJA 1956 s. 26. — Här må slutligen anmärkas notisfallen NJA 1954 C 546 och 547, som äro av visst intresse för gränsdragningen mellan resning och besvar över domvilla.
    Å t e r s t ä l l a n d e   a v   f ö r s u t t e n   t i d. Jämlikt 6 § 3 st. 1948 års jordförvärvslag ägde förvärvare av fastighet med jordbruk åtnjuta befrielse från att söka tillstånd enligt lagen, under förutsättning att han i samband med lagfartsansökan, som gjordes inom tre månader från det fånget skedde, förebringade viss utredning rörande fångets art och syfte. Denna tidsfrist har i NJA 1954 s. 384 ansetts enligt § 19 RF icke lagligen kunna återställas. (Motsvarande torde enligt 1955 års jordförvärvslag gälla den i 2 § stadgade fristen för ansökan om avstyckning.) — NJA 1954 C 849 bekräftar den i NJA 1949 s. 296 intagna ståndpunkten, att tid för framställning enligt 7 § hyresregleringslagen icke lagligen kan återställas. (Jfr WELAMSON i SvJT 1950 s. 798 ff. med hänvisningar.) — I 35 § lagsökningslagen föreskrives bl. a., att vid återvinningstalan mot lagsökningsutslag RB:s bestämmelser principiellt skola äga tillämpning, därvid lagsökningsutslaget är att jämställa med tredskodom. Då återvinningssökande uteblir i återvinningsmålet och motparten yrkar det, skall följaktligen målet avgöras genom tredskodom, mot vilken den uteblivne parten enligt 44:10 RB ej äger söka återvinning. Återvinningssökande som av laga förfall hindras att inställa sig i återvinningsmålet, kan härigenom — såsom framgår av NJA 1954 C 984 — betagas möjligheten att bevaka sina intressen i målet. Återställande av försutten tid kan nämligen i sådant fall icke ifrågakomma. (Kan parten åberopa omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts, är omprövning efter resning dock tänkbar.) — Försutten tid för anförande av besvär över domvilla lärer icke lagligen kunna återställas. Se NJA 1954 C 558, jfr WELAMSON, Domvillobesvär av tredje man s. 95.
    I åtskilliga rättsfall har försutten tid för fullföljd av talan återställts, då det blivit utrett att underrättelse om tid för avgörandets meddelande icke blivit enligt gällande föreskrifter avsänd och det ej heller visats att parten annorledes före fullföljdstidens utgång erhållit kännedom om att avgörandet meddelats. Se NJA 1957 s. 220, s. 234 och 874. (Jfr NJA 1957 C 147, där emellertid treveckorstiden för ansökan om återställande försuttits och ansökningen därför icke bifölls.) Denna ståndpunkt måste anses helt invändningsfri. Mera anmärkningsvärt kan det däremot synas, att i NJA 1954 s. 141, där det var utrett att dylikt meddelande avsänts, HD biföll ansökan om återställande av försutten tid, enär parten, som uppgivit att någon underrättelse icke kommit honom till handa, såvitt visats ej fått vetskap om domens meddelande

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 269förrän tiden för vadeanmälan utgått. Motiveringen kan i och för sig låta förmoda, att man menat part principiellt icke ha bevis bördan för påstående att en bevisligen avsänd försändelse icke kommit honom till handa. Det förefaller likväl knappast troligt, att avgörandet baserats på en dylik — i och för sig äventyrlig — principståndpunkt.(Jfr WELAMSON i SvJT 1950 s. 810.) Härtill märkes bl. a., att i NJA 1957 C 575 part i utsökningsmål ansågs ha bevisbördan för sitt påstående att underrättelser, som enligt anteckning å dagboksblad avsänts, icke kommit honom till handa. Till avgörandet i NJA 1954 s. 141 må uppmärksammas — förutom att partens påstående synes ha vunnit något stöd av ett flertal omständigheter, såsom att försändelsen varit ofullständigt adresserad och att den avsänts kort före jul, då belastningen av postverket var ovanligt stor — att domen meddelats av häradsrätt efter huvudförhandling men att häradsrätten icke vid huvudförhandlingen utsatt tid för domens meddelande utan förklarat att parterna senare skulle underrättas om tidpunkt, då domen komme att hållas tillgänglig å rättens kansli. På HD:s avgörande kan möjligen ha influerat, att detta tillvägagångssätt må ha ansetts innebära en — om än icke felaktig (jfr GÄRDE s. 190) — så dock för underrätt och hovrätt föga rekommendabel tillämpning av 17: 9 RB. — I NJA 1954 s. 165 hade häradsrätts dom i militärt brottmål, vilken enligt 11 § KK 1946 angående översändande av vissa domar i brottmål skolat genast delgivas den dömde, delgivits honom först efter fullföljdstidens utgång. Detta ansågs innebära, att för den dömdes underlåtenhet att i vederbörlig ordning överklaga domen förelegat laga förfall, som han icke kunnat i rätt tid anmäla. Även om den dömde givetvis måst få kännedom om domens innehåll för att taga ställning till fullföljdsfrågan, förefaller det likväl något tvivelaktigt, om han icke kunnat före fullföljdstidens utgång anmäla laga förfall. Enligt referatet synes det nämligen icke ens ha påståtts, och i varje fall har det icke av HD åberopats, att den dömde saknat kännedom om tidpunkten för domens meddelande. Att bestämmelserna om återställande av försutten tid givas en liberal tillämpning i fall, där försummelse av domstol föreligger, synes dock ur rättssäkerhetssynpunkt näppeligen betänkligt. — Härtill må ock anmärkas, att i NJA 1955 C 657 försutten fatalietid återställdes, då part som för grov vårdslöshet i trafik dömts till 2 månaders fängelse, vid telefonförfrågan inom vadetiden hos domstolens kansli erhållit den felaktiga uppgiften, att han blivit dömd till böter, och först efter vadetidens utgång fått vetskap om domens rätta innehåll. Det är påfallande, att HD icke såsom i NJA 1948 s. 819 åberopat, att det med hänsyn tillsakens beskaffenhet icke kunde anses såsom försummelse av parten, att han icke i mera betryggande ordning än som skett tagit kännedom om beslutets innehåll. Helst som avgörandet redovisats endast i notisform, synes det emellertid säkrast att icke därur utläsa en ändrad principståndpunkt, enligt vilken part under alla omständigheter finge anses ha genom telefonförfrågan å domstolskansliet iakttagit vad som kunnat fordras av honom för att förvissa sig om innehållet i meddelad dom. Jfr WELAMSON i SvJT 1950 s. 810 f. — I NJA 1955 s. 2 och 1956 s. 33 återställdes försutten tid, då till underlåtenhet av person, som var intagen å fångvårdsanstalt, att i rätt tid fullfölja talan medverkat misstag

270 LARS WELAMSONav tjänsteman vid anstalten angående fullföljdstidens utgång respektive missförstånd av sådan tjänsteman rörande vad som mellan den dömde och hans försvarare överenskommits om fullföljd. Häremot torde principiellt intet vara att invända, även om det med avseende på sistnämnda fall möjligen kan diskuteras, huruvida icke den tilltalade var genom oaktsamhet i sådan grad medansvarig till klagotidens försittande, att han till äventyrs borde anses icke ha haft laga förfall. (En ledamot var f. ö. i detta fall skiljaktig och ansåg laga förfall icke vara visat.) — Att i NJA 1956 s. 31 — liksom tidigare i NJA 1952 s. 427 —ombuds försummelse antagits ej innebära laga förfall för parten torde likaledes förtjäna instämmande, bl. a. med hänsyn till risken att eljest parts egen försummelse skulle kunna komma att camoufleras såsom försummelse av ombud. — NJA 1954 C 1008 exemplifierar — liksom NJA 1950 s. 146 (anmärkt i föregående översikt, SvJT 1953 s. 721) —att svensk beskickning icke iakttagit vad som rätteligen ålegat den, då part dit hänvänt sig med begäran om fattigdomsintyg. I stället för att själv efter undersökning utfärda dylikt intyg, hade beskickningen försett ett av tysk myndighet utfärdat intyg med påteckning angående behörigheten för nämnda myndighet. Att parten förlitat sig på att den sålunda påtecknade handlingen skulle gälla såsom fattigdomsintyg ansågs icke innebära försummelse av honom, varför han (av tre ledamöter mot två i HD) ansågs ha haft laga förfall för underlåtenhet att inom stadgad tid inkomma med vederbörligt fattigdomsintyg. Detta synes i och för sig rimligt nog. Anmärkningsvärt är däremot, att majoriteten i HD beviljade återställande av försutten tid jämlikt 58: 11 RB, samtidigt som man konstaterade att parten finge anses ha genom vissa uttalanden i revisionsinlagan anmält ifrågavarande laga förfall. Tilllämpning av 58: 11 RB förutsätter ju, att parten haft laga förfall, som han icke kunnat anmäla inom fullföljdstidens utgång. Stadgandet kan förty omöjligen vara tillämpligt, därest parten inom denna tid faktiskt anmält förfallet. I sådant fall skall i stället jämlikt 32: 7 RB ny tid utsättas. Med utgångspunkt från HD-majoritetens egen uppfattning synes sålunda det riktiga ha varit, att hovrätten utsatt ny tid jämlikt nyssnämnda lagrum eller att, då så icke skedde, HD själv på besvärstalan som fördes mot hovrättens avvisningsbeslut utsatt ny tid. I sak får det emellertid anses tillfredsställande att HD — låt vara genom en något förbryllande tillämpning av 58: 11 RB — kunnat förhindra en rättsförlust för part av omständigheter, för vilka denne svårligen kunnat lastas.
    Några rättsfall angående återställande av försutten tid gälla försening vid postbefordran. I NJA 1957 s. 366 hade part på kvällen dagen före fullföljdstidens utgång i Stockholm inlämnat en till domstol i Lindesberg ställd rekommenderad expressförsändelse, som emellertid ankom till Lindesberg först dagen efter fullföljdstidens utgång. I ansökan om återställande av försutten tid åberopade parten ett intyg av vederbörande postmästare, enligt vilket försändelsen efter vad utredningen dittills kunnat utvisa felsorterats från postkontoret i Stockholm, varigenom försändelsen försenats. Vad i ärendet förekommit ansågs icke innebära laga förfall. Detta avgörande ansluter sig till tidigare praxis (jfr WELAMSON i SvJT 1950 s. 804 f. och 1953 s. 726 med hän-

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 271visningar), enligt vilken part får räkna med att en mindre betydande försening i postgången kan inträffa. — I NJA 1956 s. 430 och s. 543 beviljades däremot återställande av försutten tid, då det utretts, att avi om försändelse innehållande fullföljdsinlaga insorterats i vederbörande domstols postfack vid sådan tidpunkt å fatalietidens sista dag, att den normalt bort efter avhämtning av domstolsvaktmästare komma domstolskansliet till handa före fullföljdstidens utgång men så icke skett— i det förra fallet på grund av att avin råkat falla ned ur facket ochi det senare av outredd anledning. Härmed kan lämpligen sammanställas NJA 1957 s. 468, som gällde en till hyresrådet ställd besvärsskrivelse, vilken inkommit till vederbörande postanstalt å fatalietidens sista dag men utkvitterats först efter besvärstidens utgång. Det upplystes, att till hyresrådet ställda värdeförsändelser enligt praxis icke aviserades utan infördes i en registreringsbok å adresspostanstalten och därefter utkvitterades av expeditionsvakt hos hyresrådet. Försändelsen hade å ankomstdagen införts i registreringsboken omkring kl. 11.45. Värdepost hade utkvitterats nämnda dag kl. 9.00 och 11.00 men icke senare, vartill hyresrådet ej kunde angiva orsaken. Den försuttna tiden återställdes. Man kan nu fråga sig, hur utgången i de tre sistnämnda fallen låter sig förena med bedömandet i NJA 1957 s. 366. I alla fyra fallen hade parten varit på det hela taget lika sent ute, och det kan ur hans synpunkt rimligen icke göra någon skillnad, om förelupen försummelse eller fel från annans sida skett före eller efter det försändelsen ankommit till adresspostanstalten. Man synes emellertid ha ansett, att parten gjort vad på honom ankommit, då försändelsen faktiskt — vare sig parten härvidlag varit tillbörligt aktsam eller icke —avancerat så långt, att endast åtgärder som bort vidtagas av domstolens egen personal varit behövliga för att handlingen eller avi därom skulle ha i rätt tid avlämnats till rätten eller dess kansli. — Se angående återställande av försutten tid ock NJA 1955 C 375.
    B e s v ä r   ö v e r   d o m v i l l a. Sakägare har ansetts äga hos HD föra domvillobesvär i anledning av överlantmätares beslut om fastställelse — jämlikt 21: 43 JDL — av förrättning för ägoutbyte. NJA 1954s. 163, jfr 1955 C 547. (Jfr RODHE, Gränsbestämning och äganderättstvist s. 78, och WELAMSON, Domvillobesvär av tredje man s. 156.) —Se angående besvär över domvilla även NJA 1954 C 546 och 547, anmärkta ovan under Resning, NJA 1954 C 558, anmärkt ovan under Återställande av försutten tid, och SvJT 1957 rf. s. 58, anmärkt ovan under II, C, Delgivning. Till det sistnämnda fallet må här nämnas, att i detta fall klaganden ansågs icke ha bevisbördan för påstående att han icke före viss tidpunkt erhållit kännedom om avgörandet. — I 59: 5 RB föreskrives, att godkänt strafföreläggande under vissa förutsättningar skall undanröjas »på besvär av den som föreläggandet avser». Det citerade uttrycket innebär otvivelaktigt, att rättsmedlet icke kan användas av åklagare i fall, där förelupet fel länt den misstänkte till fördel. Det torde däremot — sammanställt med 20: 2 st. 3 RB — icke böra anses förhindra, att åklagaren kan i den misstänktes intresse påkalla undanröjande av strafföreläggande. Härom råder emellertid — såsom framgår av bl. a. rättsfallen SvJT 1957 rf. s. 32 och 1957 rf. s. 75delade meningar i hovrättspraxis. (I förbigående må anmärkas, att i

272 LARS WELAMSONsistnämnda rättsfall besvärstalan grundades på att vederbörande vid förseelsens förövande icke fyllt 15 år samt att i fall av denna typ resning på ansökan av RÅ enligt praxis kan beviljas. Se t. ex. NJA 1957 C 1020 och C 1022.) Då frågan med hänsyn till fullföljdsförbudet i 59: 6 RB icke kan underställas HD:s prövning, har RÅ — med hävdande de lege lata av den jämväl här ovan företrädda ståndpunkten — i skrivelse till Konungen den 9 oktober 1958 hemställt om sådant förtydligande av 59:5 RB, att lagrummet otvetydigt medger besvärstalan av åklagare till förmån för den som godkänt strafföreläggande.

 

VI. LAGSÖKNING OCH BETALNINGSFÖRELÄGGANDE

 

    L a g s ö k n i n g. Köpekontrakt innehållande bestämmelse om skyldighet för säljaren att till förmedlare av köpet utgiva viss ersättning har ansetts i den sistnämndes hand icke utgöra sådant skriftligt fordringsbevis, varå lagsökning kan ske. SvJT 1956 rf. s. 55. — Att fordringsbevis, varå ansökan om lagsökning grundades, blivit å gäldenärensvägnar undertecknat av ombud, vars behörighet ej visats, ansågs däremot i SvJT 1954 rf. s. 26 ej föranleda, att ansökningen borde utan gäldenärens hörande avvisas. — Då fotokopia av fordringsbevis, som åberopats till stöd för ansökan om lagsökning, ej var bestyrkt, blev ansökningen avvisad. SvJT 1954 rf. s. 48. — Den förutsättning för lagsökning, som består i att fordringen vid tidpunkten för ansökningen måste vara förfallen, har i fråga om kapitalbeloppet enligt skuldebrev, som var betalbart vid anfordran, icke ansetts uppfylld, då det ej visats att gäldenären före ansökningen avfordrats betalning. SvJT 1955 rf. s. 49. (Jfr EKDAHL i TSA 1955 s. 294 ff.) — Stadgandet i 13: 5 st. 1 RB om svarandens rätt att påfordra prövning oberoende av kärandens återkallelse har ansetts tillämpligt även i lagsökningsmål. SvJT 1955 rf. s. 6. — Rörande ersättning för lagsökningskostnad, se TSA 1956 s. 135 ff. — Se angående lagsökning vidare ovan under II, A, Res judicata och Rättegångskostnad samt under V, Återställande av försuttentid, även som nedan under VII, Skiljeavtal såsom rättegångshinder.
    B e t a l n i n g s f ö r e l ä g g a n d e. För upptagande av ansökan om betalningsföreläggande förutsättes bl. a., att tiden för fordringens tillkomst tydligt och fullständigt angivits i ansökningen eller i räkning som åberopas. Denna förutsättning har icke ansetts uppfylld enbart genom datumstämpel å faktura. SvJT 1954 rf. s. 62. — Se vidare ovan under II, A, Rättegångskostnad.

 

VII. SKILJEAVTAL OCH SKILJEDOM

 

    S k i l j e a v t a l   s å s o m   r ä t t e g å n g s h i n d e r. Då skiljeförfarande påkallats och parterna skola var för sig välja skiljeman samt ena parten skriftligen underrättat motparten om sitt val, åligger det enligt 7 § SkmL denne att inom 14 dagar lämna den förstnämnde skriftlig underrättelse om sitt val. Fullgör ej part vad sålunda åligger honom och vill motparten, hellre än att vidare påkalla skiljedom, utföra sin talan vid domstol, må enligt 3 § SkmL skiljeavtalet ej utgöra

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1953—1957 273hinder för tvistens prövning vid domstol. Enligt dessa bestämmelser har part ansetts äga utan hinder av skiljeavtal påkalla domstols prövning även efter det att motparten underrättat honom om sitt val avskiljeman, då detta skett först efter utgången av 14-dagarsfristen. SvJT 1955 rf. s. 14. Se angående rättsfallet vidare ovan under IV, C, Rätt till fullföljd mot återförvisningsbeslut. — Åberopat skiljeavtal har i lagsökningsmål ansetts utgöra rättegångshinder, oaktat någon meningsskiljaktighet rörande gäldenärens betalningsskyldighet icke förelåg. SvJT 1954 rf. s. 26. — Åberopande ett mellan Å och M upprättat kontrakt väckte Å (jämte tre andra personer) vid domstol talan mot L under påstående att M vid avtalsslutet handlat icke å egna utan å L:s vägnar. Kontraktet innehöll en klausul, enligt vilken eventuella tvister skulle hänskjutas till skiljedom enligt lag. En av L framställd invändning, att domstolen på grund av denna skiljedomsklausul ej vore behörig pröva målet, godkändes av HD:s majoritet (fyra ledamöter mot en), då några omständigheter ej förebragts, på grund varav åt sagda skiljedomsklausul skulle — oavsett dess ordalydelse — givas en så snäv tolkning, att förevarande tvist om vem som å köparens sida vore att anse såsom avtalsslutande part ej skulle vara omfattad av klausulen. NJA 1955 s. 500.
    S k i l j e d o m. I NJA 1955 s. 224 förelåg fråga, huruvida tillämpning av skiljeavtal påkallats å sådan tid, att skiljedomen skulle anses given först efter utgången av den i 18 § 2 st. SkmL stadgade tiden. Principfrågan gällde, huruvida nämnda tidsfrist kan börja löpa förrän tidigast från den dag, då vederbörande med fog kan uppfattas ha i förhållande till motparten avslutat bestämningen av de tvistefrågor han önskar få prövade i ett och samma skiljeförfarande och en gemensam dom. Denna fråga besvarades av en minoritet i HD nekande under hänvisning till — utom ordalagen i 18 § 2 st. jämfört med 11 § SkmL — att motparten beträffande varje tvistefråga av någon betydenhet har berättigat anspråk på att få tillräcklig tid till förberedande av sin talan, liksom att skiljedomstolen skall åtnjuta erforderlig frist för sakens behandling och domens meddelande. Motparten ansågs sålunda av minoriteten icke böra vara hänvisad till den möjlighet att erhålla förlängning av tidsfristen som 18 § 2 st. SkmL erbjuder, varjämte anmärktes att lagen saknar stadgande om förlängning av tidsfrist som bestämts i avtalet eller genom särskild överenskommelse. HD:s majoritet fann emellertid fristen börja löpa redan från det skiljedom påkallats beträffande vissa angivna frågor, oavsett att — såsom parten redan därvid ställt i utsikt — vissa andra frågor först senare hänskjutits till avgörande genom skiljedom. Varken majoriteten eller minoriteten i HD synes ha varit inne på — eller i vart fall givit uttryck åt — tanken att särskild frist skulle kunna anses löpa för envar av de tvistefrågor, rörande vilka skiljedom påkallats vid olika tillfällen. Såvitt frågorna stå i sådant samband med varandra, att de icke kunna prövas i skilda rättegångar — och så synes på det hela taget ha varit förhållandet i den aktuella tvisten — är väl detta heller icke tänkbart. För andra fall bör det emellertid måhända icke anses a priori uteslutet, att särskild frist räknas för vart och ett av flera käromål. Skiljemännen skulle då ha att till iakttagande av fristen enligt 18 § 2 st. SkmL eventuellt med-

 

18—593004. Svensk Juristtidning 1959

274 LARS WELAMSONdela deldom. Och därest fristen överskridits för något av flera käromål, kunde man tänka sig ett hävande av skiljedomen enbart såvitt avsåge detta käromål. — Angående tillämpning av 18 § SkmL se vidare SvJT 1953 rf. s. 55, anmärkt i föregående översikt, SvJT 1953 s. 728 not 2. — I NJA 1953 s. 407 förelåg fråga, huruvida förordnande om verkställighet av utländsk skiljedom borde vägras på den grund att part ej vid skiljeförfarandet haft erforderlig tillgång att utföra sin talan. Se KARLGREN i SvJT 1956 s. 402. — NJA 1953 s. 751 gäller talan mot skiljedom på den grund att därigenom skulle ha dömts i fråga, som blivit genom tidigare skiljedom rättskraftigt avgjord. En närmare redogörelse för detta intressanta men mycket invecklade fall — i vilket å ömse sidor åberopades sammanlagt 11 utlåtanden av 5 juris professorer — kan icke lämnas inom ramen för denna översikt. — Den omständigheten, att i skiljedom mellan arbetsgivare och anställd skiljemännen i anledning att ett utav arbetsgivaren framställt och av den anställde medgivet yrkande förklarat den sistnämnde icke vara berättigad till lön från och med viss tidpunkt, torde i och för sig icke kunna utesluta, att utbetalningar, som ägt rum efter nämnda tidpunkt anses ha vid tillämpning av 14 § införsellagen skett i uppenbar strid mot beslut om införsel. Motsatt innebörd torde heller icke kunna tilläggas HD-majoritetens avgörande i NJA 1955 s. 289, ehuru HD med åberopande av bl. a. skiljedomen och vad i övrigt förekommit fann utbetalningarna icke ha stått i uppenbar strid mot införselbeslutet.
    E r s ä t t n i n g   t i l l   s k i l j e m ä n. I skiljedom hade båda parterna förklarats skyldiga att slutligen bära viss del av ersättningen till skiljemännen. Medan möjlighet ännu förelåg att draga frågan om skiljemannaersättningen under domstols prövning, hade mellan ena parten och två av de tre skiljemännen uppgörelse träffats om jämkning av ersättningen till dessa två skiljemän. Vid prövning av frågan, huruvida detta skulle gälla till förmån för även den andra parten — som med hänsyn till vissa angivna omständigheter besvarades nekande — gjorde HD följande uttalande av principiellt intresse: »Med de allmänna principerna för skiljedomsinstitutet och skiljemannalagens reglering av kostnaderna synes visserligen bäst överensstämma att, därest skiljeman — medan möjlighet ännu föreligger att draga frågan om skiljemannaersättningen under domstols prövning — medgiver jämkning i honom tillkommande ersättning, jämkningen kommer, såframt icke särskilda omständigheter föranleda annat, båda parterna till godo i den mån part är skyldig att slutligen bära del av ersättningen, detta oavsett att lagens bestämmelser om talan vid domstol ang. skiljemans ersättning icke kunna vara så att förstå att anställd talan utan vidare skall gälla även för part, som ej deltagit i densamma.» NJA 1956 s. 87. (HD:s avgörande dikterades av allenast tre ledamöter, men samtliga deltagande ledamöter synas ha varit i det väsentliga ense i principfrågan.)