En ämbetsman på frihetstiden
Daniel Tilas' levnadslopp
Av fil. dr GUSTAF NÄSSTRÖM
Frihetstiden, vår provinsiella variant av det europeiska upplysningstidevarvet, visar en av sina vackraste och mest typiska sidor i det lidelsefulla intresset för allt som då kallades naturalhistoria. Ordet lever alltjämt kvar i namnet Naturhistoriska riksmuseet på en institution med direkta anor från 1700-talets naturaliekabinett.
Fram till våra dagar har Carl von Linné stått som den allt överglänsande, världsberömda ljusgestalten inom 1700-talets svenska naturvetenskap, men på sistone har hans legendariska gloria börjat blekna något vid jämförelse med
t. ex. den geniale mångfrestaren Torbern Bergman. Den lärdomshistoriska forskningen krafsar fram den ena frihetstida märkesmannen efter den andra ur arkivgömmorna. Alla har de i regel haft det gemensamt att de inte bara sökt Sanningen — om den så ledde till helvetets portar — utan också Nyttan, ställd i det fosterländska framstegets tjänst. Linné själv var ju ingalunda främmande för detta utilistiska syftemål, när han på sina många och långa resor inom landet riktade sina pigga blickar på allsköns naturalier, som kunde användas i hantverk och industrier, detta i enlighet med ständernas instruktion för hans Västgöta resa 1746, där det hette att han skulle undersöka »vad in regno animali, vegetabili et minerali därstädes kan finnas till fäderneslandets nytta».
Denna form av patriotisk fältforskning vann livlig efterföljd bland Linnés egna lärjungar och ledde till ett ymnigt flöde av topografisk-ekonomiska avhandlingar, som till rågat mått bekräftade hans egen installationsföreläsning 1741 »om nyttan av forskningsresor i fäderneslandet».
Sin första resa hade Linné gjort som 25-årig studiosus 1732, då han under några sommarmånader reste i Lappland. Två år senare blev han av den nyutnämnde landshövdingen Nils Reuterholm i Falun inbjuden att göra en man frestas säga PR-resa i Dalarna. Liksom resedagboken Iter Lapponicum blev hans Iter Dalekarlicum utgiven av trycket först på 1880-talet, men ett handskrivet exemplar överlämnade den tacksamme författaren till sin mecenat, och i det Reuterholmska hemmet på Kungsgården utanför Falun kom det med all sannolikhet att läsas av en ung bergsman vid namn Daniel Tilas, som därav inspirerades att sommaren 1735 i Linnés fotspår göra en resa upp genom Dalarna och in i Norge, hela tiden uppmärksam på »regnum minerale» men också på ekonomi, folkliv och provinsiella miljöer, precis som fallet varit med Linné själv.
Härigenom blev Daniel Tilas en av de tidigaste tillämparna av mästarens resemetod, och livet igenom skulle han som mineralog förbli en sann linnéan, outtröttligt resande, forskande och skrivande, en nitisk ämbetsman på ständiga äventyr hemma och utrikes, en pionjär inom svensk bergsveten
Daniel Tilas, 1712—1792 Av Olof Arenius
skap. Men så hade han också ett förnämt vetenskapligt påbrå: han var dotterson till vår allra första mineralog, Urban Hiärne.
Daniel Tilas föddes 1712, alltså mitt under stora ofredens naggande nöd och oro. Hans far var officer vid Livregementet till häst och satt på det torftiga ryttmästarbostället Brunna i Västmanland. Sonen uppfostrades, liksom så många barn i dessa krigstider, av kvinnliga släktingar, och sin bokliga bildning fick han av successivt bortåt ett tiotal informatorer av mycket skiftande kapacitet, först i hemmet, sedan i Uppsala, där han stundom gick grassatim med robusta kamrater och inte visade någon nämnvärd läslust. Han måste »till sin blygd» bekänna att han skildes från akademin med ganska litet förråd i matsäcken.
Hela hans håg stod till bergsväsendet och 1730 fick han omsider göra sina första rön på det området under gruvtingsresor i Västmanlands län såsom skrivare åt ett par häradshövdingar. Därvid såg han för första gången i sitt liv en riktig gruva — det var Sala silvergruva — och det kom att bestämma hans yrkesval. 1732 skrevs han in som auskultant i Bergskollegium och inledde därmed en dramatisk och skiftesrik ämbetsmannakarriär. Året därpå fick han följa en kommission till Sala gruva, som han nu beflitade sig om att grundligt undersöka, men erhöll också mera självständiga uppgifter under resor till bergstingen i Västmanlands bergslag och under praktiskt arbete i Ljusnarsberg. Här växte han riktigt in i sitt yrke — en stadsjunker
med vita handskar och pudrad peruk förvandlades till en gruvarbetare i blaggarnsskjorta och vadmalströja med matsäck på ryggen, vandrande i hyttor och gruvor och sökande sitt nattläger i ett kolfat. Sådan blev hans livsstil.
1735 kom så hans vistelse i Falun, där han framför allt studerade smältningsprocessen vid gruvan och gladde sig åt umgänget i det gästfria landshövdingehemmet. Här mötte han bl. a. husets informator, magister Johan Browallius, sedermera biskop i Åbo och en av Linnés mest nitiska lärjungar. De diskuterade tillsammans Linnés »system och metod till naturalhistoriens lärande, särdeles den delen som rörde regnum minerale», och de accepterade med förtjusning landshövdingens idé att låta dem göra en resa genom Öster-Dalarna och över gränsen till Röros kopparverk. Med på resan följde även landshövdingens son Axel Reuterholm. Denna »Triga amicorum» gav sig av en dag i mitten av juni och återkom till Falun först i slutet av november efter en färd rik på nöjen och strapatser och med vänskapen trots allt i gott behåll.
De unga herrarna observerade och noterade flitigt (efter mönstret av Linné och hans lärda följe året förut), men de roade sig också av hjärtans lust. Nattkvarter fick de oftast i prästgårdarna och njöt av den gammaldags flödande gästfriheten i dem. Varhelst det spelades upp till dans var de med i svängarna, gärna utklädda i daldräkter för att spela ortens unga flickor ett qui pro quo, och varhelst det hölls marknad eller bröllop blandade de sig i folkmassan, studerade de olika socknarnas dräktskick och karaktärsdrag och lyssnade till de gamles berättelser om kungabesök och andra märkvärdigheter. Via Särna och Idre vandrade de in i Norge, såg sig några dagar om i Röros smältverk och hyttor och fortsatte sedan till häst ner till Trondheim,där de besåg den förfallna domkyrkan och gästfritt togs emot av myndighetspersoner och borgerskap. Det surrar av nyckelgigor och stampar av hejiga danssteg kring deras färd, men hela tiden stod mineralogin i centrum för deras intresse, och Tilas gav efteråt Norge det äreminnet att han där lagt rätta grunden till sin bergsmannakunskap.
Hans lynne var inte särskilt stabilt utan fluktuerade mellan frejdighet och misströstan. 1736 bar det neråt mot mörka djup, »mera igenom min impatience och gräseligen sensibla och tyckemyckna sinne än igenom någon motgång eller verkelige olyckor». Han vånnade sig nu föga om sin tjänst, släntrade omkring på gatorna i Stockholm och fördrev tiden i konstnärsateljéer och verkstäder, flackade om bland sina många släktingar på deras lantgårdar och ställde någon gång till skandal där, for dessemellan med en slagruteman på spaning efter kopparfyndigheter och funderade — liksom hans morfar en gång — på att söka sin lycka utomlands. Men fram emot hösten slet han sig ut ur denna skärseld och slöt ett förbund med sig själv att aldrig lägga motgång och vidrigheter på hjärtat utan med glatt mod anse den mulna dagen som den klara. Därmed blev han »liksom en hel annan människa ifrån den tiden».
Kanske hängde denna omkastning samman med att han nu fick en chans att resa till Falun igen och där återse det Reuterholmska hemmet och framför allt landshövdingens unga dotter Hedvig, som han förälskat sig i. Mellan nyårsfesterna ägnade han sig med förnyad iver åt sina mineralogiska studier och fick ett erbjudande, som med ens tycktes öppna ett framtidsperspektiv. Det gällde deltagande i en kommission, som skulle projektera ett
kanalbygge från Päijänne sjö i Tavastland till Björneborg, och ett uppdrag som bergsman i en skattläggnings- och roteringskommission i Karelen. Han bekände sin kärlek till fröken Hedvig, fick hennes samtycke och seglade så över till Finland, där han främst kom att ägna sig åt inventering av malmförekomster, stundom under vilda uppträden i ensliga pörten med pistolen i sin ena hand och hirschfängaren i den andra. Under några stimulerande veckor i den akademiska världen i Åbo, där han mådde »som en gris i en mältbinge», skrev han nu också och lät trycka sin första bok, En bergsmans rön och försök i mineralriket.
Från det amusanta livet i Åbo slet han sig emellertid på nyåret 1738 för att göra en tur till Ryssland, där han i enlighet med en hemlig instruktion från Bergskollegium skulle skaffa sig kännedom om bergsväsendet. Men med sin mångsidiga nyfikenhet passade han också på att göra sig mera allmänt orienterad i rysk miljö. Han kom via Viborg till det välbyggda S:t Petersburg, studerade noga de kejserliga konstkamrarna med deras fantastiska mineralsamlingar och lät sig bländas av prakten och skönheten hos de kejserliga lustslotten runt staden, främst då Peterhof med Mon bijou och pikantaminnen av tsar Peter I:s »vie intime».
Hans egentliga mål var emellertid koppar- och järnbergsverken Kontzosser vid Onegasjön, om vilka han efteråt kunde skicka kollegiet en ingående och mycket kritisk rapport. Resan utgjorde faktiskt ett industrispionage och drog med sig många risker till liv och lem — bl. a. hotades han att bli levande begravd i en masugnspipa — men han klarade sig undan misstrogna ryska väktare med en blandning av list och bravur. Att han också måste fly undan ett plötsligt giftermål med en rysk prästdotter, som tagit hans närgångna smekningar för ett bindande frieri, bidrog säkert till hans beslut att aldrig mera frivilligt resa till Ryssland. Åter inom svenska landamären ägnade han resten av året åt geologiska undersökningar i olika delar av Finland, och vid jultiden var han hemma igen, driven av längtan att äntligen träffa sin Fröken, som han inte sett på halvtannat år och som han verkligen tycksha älskat utan några egennyttiga biavsikter.
Året 1739 drog med sig både besvikelser och framgångar. Den första förtreten var att han förbigicks vid en utnämning till bergskommissarie i Österbotten, vilket harmade honom så att han än en gång funderade på att gå i utrikes tjänst och till den ändan tog kontakt med danska sändebudet i Stockholm. Men han avstod från dessa planer, när han av Fredrik I utnämndes till hovjunkare, en låt vara blygsam tröst för en försenad befordran. En första riktig framgång var det däremot för 27-åringen att nu bli ledamot av den nyinstiftade Vetenskapsakademin. Det var en hedersam befordran i vetenskapens värld.
På hösten 1739 fick Tilas ett erbjudande från brukspatron Petter Strandberg vid Salberget att bli chef för det gamla kopparverket i Ljusnedal i Härjedalen, som Strandberg hade tagit upp ur ett långvarigt ödesmål. Tilas var benägen att acceptera anbudet men endast på villkor att han fick det nomine publico. På våren 1740 erhöll han Kungl. Maj:ts och Bergskollegii fullmakt på direktörskapet i Ljusnedal men också på bergverksjurisdiktionen i Jämtland och Härjedalen med en lön av 350 dlr s:mt ur Bergskollegiimedel. Mera officiellt kunde det inte bli, och nu gladde han sig åt att han genom Försynens nådiga styrsel hade försatts i en bättre situation än om han antagit bergskommissariesysslan i Österbotten, som inte omfattade jurisdik
tion och som han efter tre år skulle ha måst lämna på flykt undan fiendehand. Han eklaterade sin förlovning med fröken Hedvig vid en stilla familjehögtid på Örebro slott, där hans svärfar numera residerade som landshövding, och gav sig vid halvårsskiftet åstad på den långa resan upp till Ljusnedal, ungefär samma resa som Urban Hiärne hade företagit 1685 med kungligt uppdrag att undersöka nya fyndigheter i Jämtland och Härjedalen.
Det var huvudsakligen under året 1740 Tilas koncentrerade sig på sitt chefskap i Ljusnedal men då med desto större handlingskraft. Han insåg genast att han hamnat i en hårdhamrad miljö. Hans första åtgärd var att kalla allmogen och bruksfolket till gruvstämma, välja medlemmar och bisittare i gruvrätten, publicera de viktigaste bergsordningarna och skapa klarhet i arbetsfördelningen. För sitt eget bruk lät han sätta i stånd en förfallen inspektorsbyggnad, som han byggde på med ett par vindskamrar och försåg med invändiga paneler och förbättrade sandstensspisar, en något torftig tjänstebostad i en karg bygd.
Sitt första gruvting höll han vid mickelsmäss och fick i det sammanhanget också sin första dust med ortsfolket. En forman hade hittats död uppe i Tänndalsån och man misstänkte att ett mord begåtts, i synnerhet som många stråtrövare brukade lurpassa på ensamma resenärer i denna ödsliga trakt. Undersökningen av liket gav inget besked, befolkningen var förtegen och tredskades på många sätt med påföljd att Tilas, när han blev fördröjd vid skjutshållet i Funäsdalens by inte långt från brottsplatsen, for ut i grova otidigheter om att denna by vore känd som ett rövarenäste »hos egna landsmän och våra grannar i Norge». De orden bet märke i funäsdalingarna, och i höstmörkret kring gruvtinget försökte de knäppa honom. Men han värjde sig manligen, laddade sin studsare och sina pistoler, tog emot en delegation av de fyra myndigaste bjässarna i sin bostad och lät dem — med ett vrett och oförfärat anlete — förstå att »eho som hade lust att binda an med mig, hade att vänta det jag med mine gevär var färdig att knäppa till, och under detta allt hyvlade jag till dem, huru de understode sig att så djärvt och myndigt fordra redo av mig. Hade jag gjort dem något förnär, så borde de vänt sig till överheten och klagat över mitt uppförande. Härmed betog jag desse bistre legater så koncepterne att de blevo mjuka som vax.»
Tilas hade också besvär med bruksfolket i Ljusnedal, som var självrådigt och trotsigt, och för att injaga nödig räddhåga i dem lät han reparera arrestkistan och sätta upp en påle och en trähäst på tingsplatsen. En av deuppstudsigaste sattes i kistan ett dygn och en annan på trähästen. Det var,menade Tilas, en mild näpst, men på natten högg det upphetsade bruksfolket ned pålen, kastade omkull trähästen och stympade den och försökte bryta upp arrestkistan. Tilas utlovade två speciedaler åt den, som avslöjade banemannen, och folket använde all flit och omkostnad för att dölja komplotten. Därmed var det slut på den arga framfarten och han kunde ge sig av söderut igen, nu i det angelägna ärendet att fira bröllop med sin fröken Hedvig, vilket skedde i all stillhet och avslutades med en aftonmåltid på Örebro slott. Smekmånaden tillbragtes hos brudgummens föräldrar på Brunna. Ett händelserikt och lyckligt år var till ända.
Året 1741 gick in under hotfulla tecken: »allting var i stark jäsning till ett utbristande krig. Man såg förrädare i var vrå, och det spökade så starkt att man kunde gripa efter sin egen skugga». Tilas var själv hjärtligt ointresserad av politik — låt vara att »den lagerkrönta hatten stod mig . . .
bättre an än nattmössans figur, som skulle vara lock på en nattpotta» —och nu lämnade han Stockholms hattar och mössor att tävla om sina partier och differenta tänkesätt för att i stället njuta lyckan hos sin kära maka hemma på Brunna.
Det stod emellertid inte länge på förrän längtan efter bergsmannasysslor drog honom ut på bergstingsresor till Skinnskatteberg och Ramnäs, och fram på sommaren fick han Kungl. Maj:ts nådigste befallning att ofördröjligen bege sig upp till norska gränsen för att ansluta sig till den kommission, som alltsedan 1736 arbetade på att fastställa gränsen mellan Sverige och Norge. Kommissionen hade nu nått upp till Fämundsjön, och dit red Tilas genom natt och dag via Ljusnedal, där han bara hade ett par dagar på sig för en inspektion av gruvdriften. Hans uppgift vid gränsdragningen var att bedöma användbarheten av malmfyndigheter och skogstillgångar längs gränsen. Under flera somrar på 1740-talet skulle han fullfölja detta uppdrag ända upp till Torneå lappmark. Det var en tjänst full av hårda strapatser, som krävde stor fysisk spänst och ständigt aktpågivande i vilda skogar, myrar och fjäll, men han trivdes bättre i det fria än bland raspande gåspennor och smygande intriger i ämbetsverket i Stockholm.
Redan i början av augusti 1740 måste gränskommissionen avbryta sitt arbete på grund av ett förskräckligt snöglopp och urväder, som tvang herrarna att söka skydd i stenrösen och spänta sönder sina stativ för att få bränsle. De svenska medlemmarna inkvarterade sig under resten av månaden hos Tilas i Ljusnedal för att komplettera sina kartor och skriva sina protokoll och relationer. När de rest, passade Tilas på att göra en avstickare till gruvor och kopparverk i Jämtland, höll sedan bergsting i Ljusnedal och unnade sig så en tids hemliv hos familjen på Brunna, där fru Hedvigs »välsignade tillstånd var mycket synbart». Hon var snart, som det då hette, färdig att»slå omkull ugnen». Själva förlossningen gick bra, den 14 december födde hon en flicka, men dagen därpå yppade sig »en hemlig vattusot» och den 18 december dog fru Hedvig efter att ha tryckt sina förlovnings- och vigselringar i makens hand. Hon begrovs i Hierneska gravkoret i Bromma kyrka.
Hustruns död kastade Tilas in i en förskräcklig bedrövelse. För att distrahera sig sökte han kontakt med sina vänner i Vetenskapsakademin och fick där fullt bestyr på nyåret 1742. En ledamot hade gett sekreteraren Lars Salvius en örfil i akademins eget rum i Riddarhuset med påföljd att »någre hederlige gubbar» ville avsäga sig sitt ledamotskap. Tilas lyckades dock mäkla fred och denna hedrande insats ledde till att han blev lottad till preses under första kvartalet. Nu grep han sig an med att rationalisera arbetsformerna inom akademin och genomdrev att lördagseftermiddagarna blev regelbundna sessionstimmar med talrik uppslutning och raska förhandlingar— så god ordning hade där aldrig varit förr eller senare, påstod han. Vid nedläggandet av sitt presidium höll han ett tal om Stenrikets mineralhistoria.
Ensamheten efter hustruns död, de dystra krigsnyheterna från Finland och oron inför det stundande kungavalet gjorde Tilas benägen att framför vintertiderna i Stockholm »preferera eremitagen i Ljusnedal, tills de bullersamma tiderna voro förbi». Hur finna något som kunde dra honom i motsatt riktning? Naturligtvis en ny hustru. Han hade »en temmelig lång lista» på olika tillkommande, men främst satte han efter noga övervägande fröken Anne Cathrine Åkerhielm, dotter till riksrådet Samuel Åkerhielm d. y., som han hade lärt känna i Åbo, då excellensen var hovrättspresident där. Den
na gamla kontakt underlättade hans insteg i familjen Åkerhielm, och när våren kom var han förlovad med »en täck och charmante fästemö», som med alla sina yttre och inre förtjänster bara hade det lilla felet att hon »var något låghalt på den ena sidan».
Efter ett par lyckliga fästefolksdagar på det Åkerhielmska Margretelund kallade honom emellertid plikten upp till svensk-norska gränsen igen. Sommaren 1742 avverkades tolv mil längs Härjedalen och halva Jämtland. En makaber upplevelse väntade vid Enebågan, där en stor del av general Armfelts trupper hade frusit ihjäl nyårsdagen 1719. Här låg benrangel och dödskallar i var enebuske. Man trampade på sönderrostade värjor och bajonetter, och innan man slog läger måste man rannsaka i mossan, om där var dödskallar under det som såg ut som tuvor.
Detta år avslutade gränskommissionen sitt arbete i september, men Tilas dröjde kvar ett par månader i sitt bergverksdistrikt, särskilt i Ljusnedal, där han påbörjade en beskrivning av Härjedalen och roade sig — »kär som en klockarekatt» — att skriva vers och översätta Holbergs epigram för sin kära Fröken. Det blev hans sista vistelse i Ljusnedal. I slutet av november var han i Stockholm igen efter en strapatsrik slädfärd och fick där som hovjunkare officiera vid Ulrika Eleonoras begravning med att »soutenera himmeln över kgl. liket, då presidenterne under predikan vilade sig». Kyrkklockorna ringde ut ett skammens och bedrövelsens år.
Det politiska eländet fortsatte under 1743, men för sin privata del kunde Tilas notera några lyckliga händelser. Fredrik I utnämnde honom till kammarherre i samband med att hans förlovning eklaterades och i maj firade han sitt bröllop i all enkelhet ute på svärfaderns Margretelund, där också smekmånaden tillbragtes, dock inskränkt till ett par veckor, ty nya uppdrag väntade. Han blev utnämnd till ordförande i den svenska gränskommissionen, och i sällskap med de övriga medlemmarna begav han sig i början av juni upp till riksmärket Kåksten i norra Jämtland för att invänta de danska kollegerna. Bortsett från några hårda duster med de bönder, som uppbådats för skjutsning och proviantering, gick gränsarbetet jämnt och stadigt framåt upp till Ångermanlands lappmark. Dock drabbades Tilas av en privat sorg. Liksom Urban Hiärne var han »visionär», och natten till den 29 augusti hade han en ond dröm, som han tolkade så att den betydde hans knappt tvååriga dotters död. Några veckor senare fick han brev om att dottern »fallit in i kopporne» och — mycket riktigt — avlidit natten till den 29 augusti. Därmed var hans förbindelse med Reuterholmska huset bruten, vilket smärtade honom mera av emotionella än av ekonomiska skäl.
Den dystra stämningen på återfärden från gränsen sökte han lätta upp med sina alltid alerta bergsmansintressen. Han studerade den vilda urskogen på stenrösig mark längs Ströms vattudal, och väl inne i Jämtland inspekterade han gamla och nya kopparverk i Åre och Undersåker. Några glimtar av resan blir rent av muntra: man ser prosten Burman i Offerdal en tidig morgon bjuda skönt öl ur sin silverbeslagna gästabudsstånka, som höll sina modiga 14 kannor (bortåt 42 l.), att tömmas av sju förfärade gäster; man ser sällskapets fyrsitsiga vagn »med lyktor uppå», som lockade folket i byarna att springa ut och snubbla fram över stock och sten för att uppleva hur man kunde åka med ljus i svarta höstnatten. Det är dråpliga möten mellan gammaldags och modernt på 1700-talet.
1744 blev främst ett märkesår för Åkerhielmska svärsonen och kunglig
kammarherren. Samuel Åkerhielm ägde Dylta svavelbruk i Närke och lät nu sin gruvkunnige måg rusta upp detta bruk. Han grep sig käckt an med att bygga en ny masugn och ordna de juridiska och sociala förhållandena men fick också tid över att gå igenom brukets mer än hundraåriga arkiv för att samla material till en brukshistoria. Under vistelsen i Dylta hade han nåden att ta emot arvfursten Adolf Fredrik, för vilken han visade hela svavelbruksprocessen. På sensommaren blev han som kammarherre beordrad att leda vakthållningen på Karlbergs slott, där konung Fredrik uppehöll sig i väntan på bilägret mellan Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, vilket firades på Drottningholm. Tilas tråkade sig i sysslolösheten på Karlberg men fägnade sig av hjärtat åt det furstliga bröllopet, där han som ständig huvudvakt hos konungen hade rika tillfällen att beundra prinsessans »fägring, ögons eld, skära hy och oförlikneliga lineamenter».
1745 gick in under trassel med befordringsgången i Bergskollegium. Tilas fick en sekreterarpost, som ådrog honom chikaner och gräl med kolleger, men genom förmedling av den ökände hovgunstlingen Erland Broman, med vilken han räknade avlägsen släktskap, blev han omsider utnämnd till assessor. På sommaren ryckte han in som vice kommissarie vid gränsmätningen, som denna sommar under många vedermödor uppe på kalfjället avverkade Umeå, Piteå och Luleå lappmarker. Vid sidan av de löpande ärendena hann han med att göra många notiser och teckningar till en Lappmarcks beskrifning. Det blev hans sista år vid gränskommissionen. På återvägen i oktober red han från Ångermanland till Stockholm — en sträcka av 67 mil— på mindre än fem dygn, och utan något ridsår och väl utvilad satt han morgonen efter hemkomsten i sitt arbetsrum i Bergskollegium, där han under resten av året hade i uppdrag att utstaka gränser för det nyinrättade pastoratet Gellivara, som han lärt känna under resan.
De följande tre åren ägnade Tilas på nådig befallning åt en mycket omfattande besiktning och kartläggning av några av de viktigaste gruvorna i mellansvenska Bergslagen. I sådana ärenden kände han sig riktigt i sitt esse, medan han däremot hade föga till övers för de trista politiska händelserna, även om han harmades över hattarnas förföljelse mot hans svärfar, som 1747 tvingades avgå från riksrådsämbetet, misstänkt för riksförrädiska stämplingar.
1749 fick Tilas av kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin, med vilken han räknade avlägsen släktskap men också nära intressegemenskap inom mineralogin, ett uppdrag, som skulle komma att innebära hans festligaste upplevelse. Det gällde även nu en gränskommission, denna gång »angående de norske timmerhandlares missbruk vid flottningslederne och olovlig timmerhandel på svenska sidan samt därvid förövade våldsamheter». På senhösten reste han till Fredrikshald, som var utsedd till samlingsplats för kommissionen, och här inleddes nu vid julhelgen ett mer än halvårs långt liv i sus och dus mellan långdragna förhör och förhandlingar om timmersmusslet. Tilas var vid den här tidpunkten alldeles särskilt upplagd för muntert ståhej. Liksom sin morfar öppen för allsköns varsel hade han på nyåret haft en dröm, i vilken han såg ett stort väggur, vars visare stod på 1/2 12. Det tolkade han så att mitt i nästkommande december, den tolfte månaden, skulle hans egen »levnads klocka bliva all och utlupen», och detta hot hängde tungt över honom ända till dess han vid en middagsmåltid hos en förmögen köpman i Fredrikshald, där den ovissa döden kom på tal, konstaterade att han
överlevat 1/2 12-slaget och att drömmar sålunda »äro ej annat än sömnens gäckerier». Laissez aller! Han kastade sig med liv och lust in i dansen efter måltiden och kom inte hem förrän vid 4-tiden på morgonen. Det blev upptakten till en lång serie av gästabud och baler. »Det var likasom de kappades, vem som skulle övergå den andra uti präktiga och kostbara tillredelser.» Man åt, man drack, man musicerade och dansade i militära och civila kretsar i det lilla Fredrikshald och i herrgårdar och prästgårdar på både norska och svenska sidan. Hans öppenhjärtiga skildring formar sig till en burlesk bild av »den gamla goda tiden», men ofta blev det för mycket av »det flasaktiga levernet» för Tilas, och han rehabiliterade sig inför sig själv med gruvtekniska studier i Kongsberg och på andra håll. I alla livets skiften förblev mineralogin hans tillflykt och hälsokälla.
Vid sin återkomst till Stockholm i november 1750 möttes han av en irriterande nyhet: greve Fredrik Gyllenborg hade förordnats till president i Bergskollegium. Det blev upptakten till en långvarig kontrovers mellan Tilas och den nye chefen. Den hade inletts redan 1747, då Gyllenborg sökte survivance på något presidentskap, helst i Bergskollegium. Mot detta protesterade Tilas till förmån för bergsrådet Lars Benzelstierna, men Gyllenborg fick presidentstiteln såsom en ren partibelöning från hattarna och begagnade varje tillfälle att trakassera Tilas, sedan han i augusti 1750 utnämnts till president i Bergskollegium efter den bortgångne Gustaf Rålamb. Ända till Gyllenborgs egen död nio år senare pågick mellan honom och Tilas en träta, som endast i ett par mellanakter skenbart bilades.
Spänningen mellan mäktig chefen och assessorn tog sig stundom dråpliga uttryck. En lång rad sammanträden under 1752 ägnades sålunda åt hetsiga diskussioner om huruvida Tilas vid ett tillfälle verkligen knutit näven och med flata handen slagit trenne gånger i bordet som protest mot en ström av beskyllningar från presidentens sida. Vittnesmål stod mot vittnesmål, men det kunde inte avgöras, om Tilas faktiskt knutit näven mot presidenten och om han slagit flata handen i bordet eller »om det varit blott en svängning med handen». Till sist anmäldes tvisten för justitiekanslern och det artade sig till en pikant skandal i ämbetsmannavärlden. Men nu kom Tilas' broder, överstelöjtnanten Olof Tilas, på en tidstypisk lösning: Tilas invaldes i en nybildad frimurareloge, sedan Gyllenborg motsatt sig hans inval i den loge han själv tillhörde, och »eftersom frimurarbröder aldrig måtte vara oense», åstadkoms en formell försoning på den vackra grunden att — skriver Tilas— » han (Gyllenborg) skulle vara en huld förman och jag en trogen tjänare». Ännu under försoningsmiddagen hemma hos presidenten hackade dock de bägge stridstupparna lös på varandra. Tilas sammanfattar sin stämning så här: »Jag gick alltid upp i Collegium såsom en plågoort, där jag alltid befarade, att förtret och chikaner skulle möta mig, som det ock verkligen gjorde, så länge Gyllenborg levde.» Detta fogar på sitt håll en extra kontur åt eftervärldens gängse bild av Fredrik Gyllenborg såsom en intrigant och korrupt maktutövare och en ekonomisk äventyrare, som lämnade efter sig ett av vår historias trassligaste konkursbon.
Konflikterna med Gyllenborg betog Tilas all arbetsglädje i Bergskollegium. Han sökte sin vederkvickelse i ständiga bergslagsresor med uppmätningar, kartläggningar och arkivforskningar. 1755 blev han bergsråd. 1768 fick han den äran att vara kronprins Gustafs ciceron på dennes resa i Bergslagen. 1767 utnämndes han på grund av sina livliga genealogiska intressen
till riksheraldiker, och han vederfors även sådana hedersbevisningar som landshövdings titel och friherreskap. Över de bägge sista årtiondena av hans liv vilade emellertid den mörka skuggan av en oersättlig förlust. Han hade i alla sina dagar varit en flitig samlare, och sedan han 1749 köpt sig en tvåvånings träbyggnad i kvarteret Uggleborg (där nu Esseltekomplexet ligger), kunde han där fylla ett halvt dussin rum med sitt mineraliekabinett om 2 000 nummer och sina samlingar av arkivalier och böcker, mynt och medaljer. Här njöt han av umgänget med ett rikt och mångskiftande studiematerial och bearbetade en lång rad skrifter i skilda ämnen, bl. a. en om svensk bergsmannarätt, till vilken manuskriptet 1963 förvärvades av Riksarkivet. Men ödet ville annorlunda. Lördagen den 8 juni 1751, då en häftig storm rasade över Stockholm, utbröt vid Mästersamuelsgatan en eldsvåda, som snart av den västliga vinden spreds över hela Klara och därifrån över Riddarfjärden bort till Södermalm. Tilas' oförsäkrade fastighet brann ner till grunden och alla hans samlingar gick upp i lågor. Han blev ruinerad, men hans vänner trädde emellan och två år efteråt kunde han köpa sig ett litet stenhus i samma kvarter. Där började han lägga upp nya samlingar,och hans passion på den punkten bidrog till att han slets med en vacklande ekonomi allt intill sin död 1772. Sterbhuset kunde emellertid tillfredsställa fordringsägarna genom försäljning av de nyupplagda samlingarna, av vilka man numera möter spridda bestånd i Riksarkivet, Kungliga biblioteket och Naturhistoriska riksmuseet.
I KB finns bl. a. manuskriptet till Tilas' självbiografi, Curriculum vitae. Det har under många år flitigt utnyttjats av forskningen, och det har sagts (av Sten Lindroth) att »få memoarer från den tiden kan jämföras med dessa i fräschör och åskådlighet». Vår biografiska litteratur fick ett värdefullt tillskott, när denna levernesbeskrivning 1966 trycktes i en mönstergill edition av förste arkivarien Holger Wichman i serien Historiska handlingar,utgiven av Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Den ligger till grund för framställningen härovan.