Om beslut på bolagsstämma
Av advokat CLAES BEYER
Bolagsstämman i fokus
I förarbetena till 1944 och 1975 års aktiebolagslagar riktades intresset främst mot styrning och beslutsfattande hos styrelse och verkställande direktör; lagstiftaren sökte hålla jämna steg med vad man uppfattade som en mer och mer obönhörlig maktförskjutning från aktieägarna till direktörerna. Man såg också en motsättning mellan aktieägarnas och de anställdas intressen och inriktade sig där i vissa fall på att skydda företaget och de anställda.1 Icke så idag. Den sittande aktiebolagskommittén markerar ett trendbrott. Vi lever nu i en tid av marknadsekonomi och corporate governance. Ägarstyrning, resursallokering och kontrollägarskiften är ämnena för dagens predikotexter. Aktieplacerarna skall helt enkelt ”styra sina investeringar till de verksamheter och företag som har de bästa vinstutsikterna... Företagens ägare bidrar på det sättet till att resurserna i enskilda företag och i näringslivet som helhet utnyttjas så effektivt som möjligt.”2 Bolagsstämman blir med detta synsätt inte bara aktiebolagets högsta organ;3 den blir särskilt viktig eftersom kommittén har tagit som rättesnöre för sitt arbete att främja en aktiv ägarfunktion i företagen. Detta kräver enligt kommittén att lagen ”dels garanterar ägarna den yttersta beslutanderätten i bolaget, dels möjliggör förändringar i ägarstrukturen. Det är framför allt ägarnas beslutanderätt som påverkar utformningen av bestämmelserna om bolagsorganen.” Hur det går till och skall gå till på en bolagsstämma blir då viktigt.
Skall stämman bli ett forum, där åsikter kan brytas mot varandra och konflikter mellan ägarintressen bringas till ett avgörande, måste frågan om beslutsfattandet på stämman och beredningen härav lösas på ett tillfredsställande sätt.
I sitt senaste betänkande har också aktiebolagskommittén i lagtext berört beslutsproceduren på bolagsstämman mera ingående än som tidigare varit fallet.
1 Se t. ex. prop. 1975:103 s. 237 ”aktieägarnas krav på utdelning eller kapitalåterbäring i vissa fall särskilt kanske i större bolag kan innebära en risk för företagets fortbestånd och de anställdas sysselsättning”. 2 ”Aktiebolagets organisation” SOU 1995:44 s. 154. 3 SOU 1995:44 s. 154–155.
En del av vad som sålunda sägs bör enligt min mening närmare diskuteras. Jag återkommer härtill i slutet av denna artikel. I första hand är avsikten att lägga några synpunkter på hur beslut fattas på bolagsstämma enligt vad som kan anses gälla idag.
Beslutsfattande i en större grupp
Problemet hur en större eller mindre grupp människor skall komma fram till ett för dem alla — åtminstone i formell mening — acceptabelt beslut, när de inte från början är ense, är ett fundamentalt problem för människor i allmänhet och för demokratier och valda församlingar i synnerhet. Hur kardinaler skall kunna välja påve, hur en jury skall kunna ena sig, hur ett parlament, ett föreningsmöte, ett stormöte eller en bolagsstämma skall komma till beslut som möter acceptans har diskuterats länge. Lösningarna har varierat med syftet, med församlingen, med historisk tradition, nationell sedvänja m. m. De universellt giltiga sanningarna är få och — såvitt jag har kunnat finna — är inte mycket skrivet i ämnet.
Ofta är det så, att den teknik som ett visst land har valt för beslutsfattande i landets parlament, med vissa förenklingar har blivit styrande också för medborgarnas andra möten i klubbar, föreningar och i mera tillfälliga församlingar. Inom dessa har vad som kan kallas för allmän sammanträdespraxis etablerats. Denna fortplantas sedan genom interna kurser, deltagande i möten, muntlig tradition m. m. Böcker i sammanträdesteknik sammanfattar erfarenheterna.
Bolagsstämmor i skilda länder styrs i hög grad av sålunda utbildade kutymer.
Rättskällorna
Vad har man, mot bakgrund av ovanstående, för grund för påståenden om gällande rätt när det gäller beslutsfattande på bolagsstämma i Sverige? Ja, i huvudsak har man utgått från svensk etablerad sammanträdespraxis, sådan den erfarenhetsmässigt finns och återges i vanliga handböcker. Övriga konventionella rättskällor är få och föga givande. Aktiebolagslag och därpå byggda bolagsordningar ger viss men mager ledning. Riksdagsordning och kommunallag kan anses bidra med grund för analogislut och jämförelser. Klargörande rättsfall saknas tyvärr på detta som på många andra områden inom civilrätten.
I doktrinen har frågan berörts ytterst knapphändigt. Nial var egentligen den förste som mer sammanhängande behandlade hithörande frågor, nämligen i Svensk Associationsrätt, vars första upp-
laga utkom 1975. Senare har Svante Johanssons ”Bolagsstämma” från 1990 tillkommit men fortfarande diskuteras hithörande frågor föga i rättslitteraturen.
Det som sägs i det följande har alltså inte annat och mera stöd än vad som nu angivits. När det gäller etablerad sammanträdespraxis bygger jag — förutom på vad som kan inhämtas i ett par handböcker — på egen erfarenhet från möten, främst i politiska föreningar.
Ändmålsöverväganden
Man kan naturligtvis tänka sig att motivera rekommendationer för det ena eller andra förfarandet genom hänvisning till de ändamålsöverväganden som får anses ligga bakom de få lagregler som finns. Jag har tyckt mig se följande grundläggande syften bakom dessa regler.
De som har rätt att deltaga i mötet måste i god tid ha underrättats om — eller beretts möjlighet att få upplysning om — mötet och om vad som där skall diskuteras och beslutas. Alla mötesdeltagare skall ha likvärdiga möjligheter att yttra sig och framlägga förslag. Beslutsförslag måste tas upp och mötet måste på något sätt ta ställning till dem. Varje röst skall värderas lika och ge lika inflytande i beslutsfattandet. Beslut måste fattas och mötet avslutas inom rimlig tid.
När överväganden från andra typer av sammankomster skall överföras just till bolagsstämmor i aktiebolag måste beaktas vissa särskilda omständigheter. Den viktigaste är att de närvarande röstberättigade har olika antal röster dels på grund av att de företräder olika antal aktier dels på grund av att det kan finnas aktier med olika röstvärden. När det gäller större börsbolag tillkommer det förhållandet, att det är omständligt och dyrt att hålla stämma och att stämma normalt hålles endast en gång om året.
Vad som på nu angivna grunder behandlas i denna artikel är just själva beslutsfattandet på bolagsstämma i aktiebolag. Det innebär att för stämman i och för sig viktiga frågor avseende exempelvis kallelse, dagordning, vem som är röstberättigad, frågor på stämman m. m. i stort sett lämnas åt sidan.
Bolagsstämmans förlopp; sakfrågor och valfrågor
En bolagsstämma organiseras normalt så, att man inledningsvis fattar beslut om att utse funktionärerna, dvs. ordförande på stämman, sekreterare, justeringsmän och, ibland, rösträknare.4
4 Det kan noteras att utseende av sekreterare normalt inte underställes stämman för beslut, möjligen därför att enligt 9:11 ABL detta är ordförandens uppgift: ”Genom ord-
I början av stämman bestämmer man också vilka som har rätt att närvara, yttra sig och rösta. Detta sker genom upprättande av röstlängd. Sedan tar stämman ställning till om den blivit kallad i behörig ordning.
Sedan dessa formella frågor avgjorts övergår man till de materiella ärendena. Dessa uppdelas vanligen i sakfrågor och valfrågor.
Reglerna för beslut i sakfrågor och i valfrågor är något olika. Till beslut i valfrågor räknas endast sådana som direkt avgör vilken eller vilka personer som skall bekläda en post, t. ex. som styrelseledamot, ordförande eller revisor. Alla andra beslut följer reglerna för sakfrågor, alltså förutom fastställande av balansräkning, beslut om vinstdisposition, m. m., också sådana som indirekt påverkar valet, t. ex. beslut om hur många styrelseledamöter som skall utses, hur länge revisorerna skall sitta o. dyl. Tveksamhet kan råda när det gäller beslut att avsätta en person; för egen del lutar jag åt att behandla även dessa enligt reglerna för sakfrågor.
Beslut i sakfrågor. Allmänt
Låt oss som exempel på beslut i en sakfråga ta ett ärende rörande antalet styrelseledamöter. Antag att bolagsordningen föreskriver att styrelsen skall bestå av högst sju personer med högst lika många suppleanter. Antag vidare att en ”ropare”5 föreslår att antalet skall vara sex och att inga suppleanter skall utses. Detta blir det s. a. s. ”officiella” förslaget. Men andra förslag finns. Någon, som är starkt kritisk mot en styrelseledamot men inte avser att föreslå någon annan istället, yrkar att antalet styrelseledamöter bestäms till fem. En företrädare för något kvinnligt nätverk tycker att det är tid att övergå från allmän välvilja till handling och föreslår därför sju ledamöter; tanken är att vid själva valet, i tillägg till roparens sex etablissemangspersoner, föreslå en välmeriterad kvinna på den sjunde platsen. Förslagsställaren är emellertid osäker på om hon skall lyckas med detta, och yrkar därför i andra hand att stämman skall utse sex styrelseledamöter och en suppleant.
Hur bör nu stämmoordföranden leda stämman till beslut i frågan? Efter det att de som framfört de nämnda yrkandena yttrat sig och debatten pågått ytterligare någon stund, finner han att talarlistan är tom. Han säger då exempelvis: ”Jag har ingen ytterligare anteck- nad på talarlistan. Är debatten avslutad?” Begär då ingen ordet,
förandens försorg skall föras protokoll ... ” Vanligt är därför att ordföranden upplyser stämman om att han — eller styrelsen — uppdragit åt viss person att föra protokoll. 5 ”Roparens” funktion och bakgrunden till denna vore också värd en diskussion som jag här avstår från.
bekräftar han med ett klubbslag att debatten är avslutad.6 Det innebär att i det föreliggande ärendet inga fler yttranden får göras och att endast själva beslutsprocessen återstår. Vill någon säga något ytterligare kan det alltså inte tillåtas direkt; rätta proceduren är att någon begär ordet i en ordningsfråga och då hemställer att stämman måtte besluta att åter öppna debatten. Beslutar stämman så, är ordet fritt och vederbörande får yttra sig.
Ordföranden har i detta läge fem förslag framför sig, dels förslagen om sex, fem och sju styrelseledamöter, dels förslagen om ingen respektive en suppleant.
Hans första åtgärd bör vara att dela upp det ärende, i vilket beslut skall fattas i två, ett om antalet ordinarie styrelseledamöter, och ett om antalet suppleanter. Han säger exempelvis: ”Jag föreslår att stämman beslutar att ta frågan om antalet suppleanter för sig, och att vi nu endast fattar beslut om antalet ordinarie ledamöter. Efter det beslutet får alltså stämmodeltagarna på nytt yttra sig i frågan om antalet suppleanter. Vill stämman så besluta?” Om ingen protesterar klubbfästes detta beslut.
Det hade i och för sig varit möjligt — och kanske tillrådligt — att föreslå denna ordning redan då förslaget om tillsättande av en suppleant framfördes. Ingen hade då behövt yttra sig i suppleantfrågan förrän senare.
Skälet till förslaget att dela ärendet i två är, att suppleantförslaget ju endast ligger kvar om förslagsställaren inte får stämman att anta sitt förstahandsyrkande om sju ordinarie ledamöter. För övrigt är frågorna om antalet styrelseledamöter och antalet suppleanter naturligen två skilda ärenden som sammanförts på föredragningslistan och kunnat beslutas ”i klump” endast under förutsättning att det inte framförs några andra förslag än ”roparens”.7 Ordföranden skall nu få stämman att besluta sig för ett av de tre förslagen om antalet styrelseledamöter; skall det vara fem eller sex eller sju? Enligt etablerad sammanträdespraxis börjar man med ett försök till s. k. acklamationsbeslut. I och för sig kan ordalagen i 9:13 ABL ge intryck av att rösträkning eller omröstning alltid skall ske, men detta är säkert inte avsikten.8
6 Stig B Hedén:”Sammanträdesteknik” 11:e upplagan (1977) (nedan ”Hedén”) s. 58, Tolle Ramstedt:”Sammanträde pågår” 8:e upplagan (1977) (nedan ”Ramstedt”) s. 68. 7 Frågan om hur vida ramarna är för ett ärende eller en punkt på föredragningslistan är i och för sig av inte oväsentlig betydelse; huvudregeln är ju att stämman enligt 9:9 och 10 ABL inte kan fatta beslut i ett ärende som inte upptagits i kallelsen. 8 Se 9:11 3 st ABL ”om röstning skett” samt Håkan Nial–Svante Johansson, ”Svensk Associationsrätt”, 6:e uppl (1995) (nedan ”Nial–Johansson”) s. 171, Gösta Kedner–Carl Martin Roos, ”Aktiebolagslagen”, Del I, 4:e uppl (1991) (nedan ”Kedner–Roos”), s. 251252, SOU 1995:44, s. 84 och s. 184, Svante Johansson, ”Bolagsstämma” (1990) (nedan ”Johansson”) s. 430.
Acklamationsbeslut tillgår så att ordföranden i tur och ordning till stämman ställer frågorna: ”Vill stämman besluta att antalet styrelseledamöter bestäms till fem? ... bestäms till sex? ... bestäms till sju?” och lyssnar till ja- och nejropen efter var och en av de tre frågorna.9 Därefter säger han exempelvis: ”Jag finner att stämman beslutat att antalet styrelseledamöter skall vara sex”, håller klubban i luften ett ögonblick och slår därefter klubban (lätt) i bordet. Har ingen före klubbslaget ropat ”Votering” eller ”Omröstning”10 har därmed avgjorts att stämman bestämt ledamotsantalet till sex.
Redan här bör uppmärksammas en svårighet när man överför föreningspraxis till beslut på bolagsstämma. Tanken bakom sättet att genomföra acklamationsbeslut är att ordföranden bara genom att bedöma styrkan i ja- respektive nejropen skall bilda sig en hyggligt säker uppfattning om var majoriteten ligger. Det sägs då och då att om någon ropar ”votering” har han därmed endast markerat att han anser att ordföranden missbedömt majoritetsläget.11 Detta är en rimlig tanke på ett möte, där varje deltagare har en röst; ljudintrycket kan då ge någon ledning. Men på en bolagsstämma kan ju 99 personer sitta med en röst var och den hundrade med 201 röster. Sanningen är alltså att ordföranden på en bolagsstämma i själva verket inte får någon som helst ledning av ja- och nejropen.
Det vanliga är också att ordföranden i själva verket väljer ett annat kriterium. Han ”hör ja” på det förslag som ”roparen” lägger. Det kan naturligtvis ge intrycket av att stämmoordföranden brister i opartiskhet, att han ställer upp för styrelsen eller ledningen eller vem det nu är som har instruerat roparen. Men i själva verket väljer han det förslag, som det är mest sannolikt att majoriteten stödjer. Och vem som helst har rätt att kontrollera saken genom att begära votering.12 Antag alltså att någon röstberättigad ropar ”votering” innan klubban faller. Ordföranden yttrar då: ”Votering är begärd och skall verkställas.” Hur genomförs då denna?
9 Ibland hävdas att det bara är tillåtet att ropa ”ja” på det förslag man önskar stödja och att nejrop ej bör förekomma. Notera att varje beslutsförslag måste formuleras så att det kan besvaras med ja eller nej; total förvirring uppstår om ordföranden — vilket har förekommit — frågar exempelvis: ”Vill stämman att vi skall ha fem, sex eller sju ledamöter i styrelsen?". 10 Det förekommer då och då att någon ropar: ”Nej!” Ordföranden bör då fråga om votering begärs. 11 Hedén, s. 53 och s. 56–57. 12 Att en begäran om votering alltid måste bifallas är stadgad sammanträdespraxis i Sverige, se Hedén, s. 53, bl. a. grundad på vad som gäller i riksdag och kommunfullmäktige 5:3 2 st. 1 meningen RO och 5 kap. 42 § KL, se också Johansson, s. 433.
Till att börja med måste majoritetsreglerna beaktas. Enligt 9:13 ABL utgöres stämmans beslut ”av den mening, som fått mer än hälften av de avgivna rösterna, eller, vid lika röstetal, den mening ordföranden biträder.” Med avgivna röster avses giltiga röster som avgivits för eller mot förslaget. Ogiltiga eller nedlagda röster medräknas alltså inte. Detta är vad som kallas enkel eller absolut majoritet.13 Noteras kan att ordföranden har utslagsröst även om han inte har rösträtt. Det diskuteras om han har rätt att avstå eller ej. Enligt min mening kan skyldighet att rösta aldrig föreligga om detta inte särskilt stadgas;14 ordföranden kan ju sakna både insikt och intresse i den fråga saken gäller, och i vart fall är rösträtt typiskt sett en rätt och inte en skyldighet att ta ställning.
Det kan ju dessutom tänkas att ordföranden är aktieägare och i omröstningen avstått från att rösta genom att rösta blankt eller nedlägga sin röst. Det kan då knappast påstås att ”ordföranden biträder” någon mening. I ett sådant fall skulle det krävas att han ändrar uppfattning för att ge övervikt åt ena sidan.
Skulle det bli lika röstetal och ordföranden inte vill rösta har alltså inget förslag uppnått erforderlig majoritet. Det kan dock röra sig om en fråga, där stämman måste fatta beslut, t. ex. den ovan valda om antalet styrelseledamöter. För sådana fall vore det måhända klokast att i bolagsordningen införa en subsidiärregel om lottning i de fall ordföranden avstått.15 Om vi återgår till omröstningen kan stämmans beslut alltså endast utgöras av den mening som fått mer än hälften av avgivna röster. Denna regel förutsätter att omröstningen i den avgörande omgången sker mellan högst två förslag, antingen mellan två positiva förslag eller mellan ett förslag och avslag på detta. Finns det mer än två förslag kan rösterna annars fördelas så att inget får mer än hälften.
Och i vårt exempel föreligger alltså tre förslag. Hur kommer man då till läget, där två förslag står mot varandra? Vedertagen teknik i Sverige är så kallad kontrapropositionsvotering eller utseende av motförslag till huvudförslaget.
Det första steget i proceduren är redan taget genom ordförandens åtgärd att ”höra ja” på förslaget om sex ledamöter i acklama-
13 Ibland förstås med ”absolut majoritet” mer än hälften av alla närvarande (eller i andra sammanhang av alla medlemmar). Uttrycket ”enkel majoritet” är därför att föredraga. 14 Enligt SOU 1995:44 skall ordföranden ha skyldighet att rösta, lagförslaget 8 kap. 34 § 3 st., se närmare nedan. 15 Enligt 9:13 2 st. ABL är reglerna i första stycket dispositiva.
tionsförfarandet. Härigenom är detta förslag automatiskt huvudförslag.
Ordföranden har alltså ett betydande inflytande på beslutsfattandet genom att han kan välja att ”höra ja” på ett visst förslag.16 I första hand blir ju detta nämligen det slutliga beslutet om ingen begär votering. Och därtill kommer alltså, att i själva voteringen detta blir huvudförslag.
Nästa steg blir att bestämma vilket av de två andra som skall ställas mot detta förslag. Det tillgår normalt så att ordföranden säger: ”Votering är begärd och skall verkställas. Det föreligger tre förslag och vi har då att utse motförslag till huvudförslaget, dvs. förslaget om sex ledamöter.” Detta söker man i första hand genomföra genom acklamationsbeslut (vilket alltså är tillåtet i denna del av proceduren trots att omröstning begärts). Ordföranden fortsätter alltså: ”Önskar stämman utse förslaget om sju ledamöter till motförslag (spridda ja- och nejrop). Önskar stämman utse förslaget om fem ledamöter till motförslag (spridda ja- och nejrop). Jag finner att stämman till motförslag antagit förslaget om fem ledamöter.” (Klubbslag).
Två saker kan nu inträffa. Antingen godtar stämman tigande detta uttalande eller begär någon votering (före klubbslaget). Begäres votering förfar man även i detta fall på sätt nedan beskrives. Begär ingen votering, säger ordföranden:
”Vi har då att gå till omröstning. Det föreligger två förslag, dels herr X:s (roparens) förslag om sex ledamöter, dels herr Y:s förslag om fem ledamöter. Den som vill stödja herr X:s förslag röstar ja, den det ej vill, röstar nej. Vinner nej har stämman antagit förslaget om fem ledamöter. Är propositionsordningen uppfattad?”
(Det är ingen magi i att formulera sig exakt på detta sätt även om det ligger ett värde i att uttrycka sig enligt konventionen. Det viktiga är att envar röstande förstår hur han skall förfara för att hans röst skall tillfalla det förslag han föredrar.).
Då och då läser man i böcker om föreningspraxis, att efter omröstning om flera förslag, det vinnande förslaget skall ställas mot avslag och att endast därigenom säkerställes att en majoritet av de närvarande verkligen stöder det vinnande förslaget.
Detta ställer sig emellertid olika beroende på vilken sakfråga som diskuteras. Om exempelvis stämman förelägges ett förslag om att anslå ett belopp till en stiftelse kan man naturligtvis tänka sig, att det fram-
16 Över huvud taget gäller, att med den i Sverige vedertagna ordningen med kontrapropositionsvotering, betydande utrymme finns, både för ordföranden och erfarna mötesdeltagare, att med taktiska ställningstaganden manipulera beslutet. I litteraturen om sammanträdesteknik ges åtskilliga roande exempel.
ställs flera förslag om beloppets storlek. Det kan då vara rimligt att, sedan ett förslag av stämman föredragits framför de övriga, man ställer detta mot avslag. Skulle avslagsyrkandet vinna, har stämman alltså beslutat att inte anslå något belopp till stiftelsen.
Gäller det däremot att, som i exemplet ovan, fastställa antalet ledamöter i styrelsen, finns det ju inte något rimligt avslagsförslag. Stämman måste stanna för ett av de positiva förslagen.17 Därmed är vi framme vid den fråga som skapar mest oro och osäkerhet på bolagsstämmor och där parallelliteten med förenings- och riksdagspraxis brister mest, nämligen själva omröstningen eller rösträkningen.
I riksdags-, kommunal- och föreningspraxis sker rösträkning så att ordföranden först ber dem som vill rösta ja att räcka upp handen (alternativt resa sig, trycka på voteringsknapp eller liknande). Sedan räknar han och rösträknarna. Därefter räcker de som röstar nej upp handen och ny räkning sker. Därefter, och sedan de räknande enats, kungör ordföranden resultatet, exempelvis: ”Omröstningen har utfallit så att förslaget A erhållit 127 röster och förslaget B 32 röster. Församlingen har alltså beslutat att antaga förslaget A.” (Klubbslag).
Komplikationen när det gäller bolagsstämmor är emellertid den, att rösträkning inte kan ske genom handuppräckning, uppresning eller liknande som tillåter räkning av antal individer för och emot ett visst förslag. De olika individerna/aktieägarna representerar ju olika antal aktier och röster.
Dessutom är det betydligt vanligare på bolagsstämmor än i andra beslutande församlingar att i lokalen finns ett antal personer som inte har rösträtt, exempelvis biträden, styrelseledamöter (utan aktier), revisorer, gäster och funktionärer.
För rösträkning måste alltså dels den röstande identifieras som röstberättigad i egenskap av aktieägare, ombud eller ställföreträdare, dels fastställas hur många röster vederbörande har. Saken kompliceras ytterligare av att det kan finnas aktier med olika rösträtt (vanligen A- och B-aktier), samt av att, vid vissa omröstningar, både antalet aktier och antalet röster är av betydelse.
Hur går man då tillväga? Ja, olika modeller finns. Vilken som är att föredraga beror i huvudsak på hur många aktieägare som finns på stämman och på om man vill ha sluten eller öppen omröstning.
17 Det bör rent allmänt noteras att man gör klokt i att skilja mellan ärenden, där beslut måste fattas — val av styrelse, resultatdisposition m. m. — och sådana där status quo är ett alternativ, exempelvis bolagsordningsändringar. Det är endast i de senare frågorna krav på kvalificerad majoritet eller enighet är möjliga (såvida man inte har en subsidiärregel om hur saken då skall avgöras).
Med öppen omröstning avses normalt att det blir klart för de församlade hur var och en röstat. Sluten omröstning innebär däremot att var och en kan rösta utan risk för att hans medaktieägare eller annan får veta hur han lagt sin röst. Detta är vad som i vanliga demokratiska val kallas för rösthemligheten, och anses ju i det sammanhanget vara viktigt för att säkra, att var och en kan rösta efter sin övertygelse. Men ibland anses det lika viktigt att, i representativa församlingar som den svenska riksdagen, riksdagsledamöternas ställningstaganden öppet redovisas. Det bör noteras att i båda fallen öppenheten respektive slutenheten inte är absolut. Å ena sidan är det så, att även om de röstande öppet tillkännager sin mening är det inte alltid lätt att komma ihåg hur rösterna lades. Protokollet visar bara hur många röster som lagts för de olika förslagen, inte hur var och en röstat.
Å andra sidan är det även efter sluten omröstning många gånger ganska klart hur åtminstone de största aktieägarna röstat.
Det finns ingen klar regel för när öppen eller sluten omröstning skall tillämpas. Många gånger sägs att sluten omröstning måste användas så snart någon enda röstberättigad yrkar det. Lika vanlig är emellertid åsikten att majoriteten avgör frågan.18 Ibland sägs att ordföranden beslutar i ärendet. (Vid val anses sluten omröstning vara regel, se nedan).
Min egen åsikt är att en motiverad — eller åtminstone seriös — begäran om sluten omröstning alltid bör bifallas. Att hänvisa saken till majoritetens avgörande leder inte alltid till målet; kan det i efterhand visas att avgörande röster skulle avgivits annorlunda än som skedde vid en öppen omröstning — man kan tänka sig ett i den allmänna debatten kontroversiellt beslut såsom förvärv av ett bolag som tillverkar landminor eller har verksamhet i Irak — kan väl inte uteslutas att vid klander beslutet skulle kunna ogiltigförklaras på yrkande av den som begärde sluten omröstning (eller f. ö. på yrkande av annan). Samtidigt kan nog hävdas att en begäran om sluten omröstning utan risk torde kunna avvisas om den framstår som en rent obstruerande eller chikanös åtgärd. Som framgår nedan är det på en bolagsstämma dock ofta så, att det är mindre komplicerat att genomföra en sluten än en öppen omröstning.
Däremot har jag svårt att föreställa mig att ett beslut att en omröstning skall vara sluten någonsin skulle kunna leda till ett framgångsrikt klander.19
18 Se SOU 1971:15 s. 237, Nial–Johansson s. 176 ff., Stenbeck–Wijnblad–Nial, ”Aktiebolagslagen” 6:e uppl (1970) s. 349, Johansson s. 434–435. 19 Nial–Johansson, s. 176.
Det kan emellertid också finnas situationer där en minoritet har ett berättigat intresse av att kräva en öppen omröstning, ja t. o. m. att kräva att det protokolleras hur var och en röstat. Reglerna i aktiebolagslagen om högsta tillåtna utdelning(kap. 12), om likvidation (kap. 13), och om skadestånd (kap. 15), kan leda till ansvar för aktieägaren beroende på hur han lagt sin röst på bolagsstämman. Begäres öppen omröstning på denna grund bör ordföranden enligt min mening själv avgöra att omröstningen skall vara öppen. Skulle situationen vara sådan att ansvarsfrågan är klart aktuell — t. ex. om en majoritet röstar mot likvidation i ett fall då likvidationsskyldighet föreligger — bör ordföranden självmant förordna om öppen omröstning.
Hur genomförs då själva röstavgivandet och röstsammanräknandet? Ett sätt att förfara är att helt enkelt läsa upp röstlängden och be aktieägarna svara ja eller nej allt eftersom de blir uppropade. Svaren antecknas och ja- och nejrösterna räknas. Denna metod fungerar ganska bra om antalet närvarande aktieägare inte är alltför stort, förslagsvis inte över 100. Det förutsätter emellertid att man kan använda öppen omröstning.
Sluten omröstning kan egentligen endast åstadkommas med röstsedlar. Det är också den enda praktiska möjligheten om antalet stämmodeltagare överstiger 100–200 personer. Vanligast vid större stämmor är att omröstningen är organiserad så, att envar avlämnar sin röstsedel vid förberedda stationer, ordnade i bokstavsordning efter närvarande röstberättigades efternamn. Den röstande överlämnar sin röstsedel — hopvikt så att ställningstagandet ej syns — och legitimerar sig. Funktionären kontrollerar i röstlängden hur många aktier och röster vederbörande representerar och skriver detta på den hopvikta röstsedeln som sedan nedläggs i valurnan.
På senare tid har de förberedda stationerna ersatts av en TVskärm. Den röstande företer viss legitimation, som bl. a. visar antal röster, och får sedan på skärmen peka på det förslag han önskar stödja. Vid sluten omröstning är skärmen vänd så att endast den röstande ser den, vid öppen omröstning är den synlig för de kringstående.
Ett annat arrangemang som har använts innebär, att alla röstberättigade vid ankomsten erhåller en pärm innehållande förberedda röstkort. Varje pärm innehåller sålunda för varje votering tre röstkort märkta ”ja”,”nej” och ”avstår”. På korten finns instämplade vederbörandes aktie- och röstantal. Vid omröstning skickas röstboxar genom raderna och de röstande stoppar ner sina röstkort sittande på sin plats. Avlämnade röstkort räknas maskinellt.
Problemet med alla dessa förfaranden — även det sistnämnda — är att de tar orimligt lång tid. En omröstning på en större bolagsstämma kan normalt inte genomföras på mindre än en timme.20 Försöksvotering, som ibland kan onödiggöra en tidskrävande votering på ett vanligt möte, kan oftast inte tillgripas. (Försöksvotering innebär att ordföranden ber de röstande för ett förslag räcka upp händerna, varefter han ber dem som företräder det andra förslaget göra detsamma, allt utan att räkna. Är majoriteten för ena sidan överväldigande brukar han fråga om yrkandet om votering vidhålles. I allmänhet avstår vederbörande. Emellertid förutsätter även försöksvotering att en uppsträckt hand är lika med en röst.) Tidsutdräkten vid votering gör att det knappast är praktiskt möjligt att genomföra mer än en votering på ett börsbolags stämma. Det är mycket beklagligt. I alla andra sammanhang är just möjligheten att lösa skarpa åsiktsmotsättningar genom att helt enkelt räkna rösterna, det man tar till för att komma vidare. Det anges i instruktioner om sammanträdesteknik ofta, att ordföranden själv bör ta initiativ till omröstning, så snart tveksamhet föreligger. Det brukar också framhållas, att rätten att begära votering är oförytterlig och kan vara berättigad av andra skäl än att få veta var majoriteten ligger. Man kan t. ex. under flera år driva en fråga, som man hoppas få förståelse för med tiden. Man kan då vara intresserad av att veta om man fått en stor eller liten minoritet med sig, om man har många röstande bakom åsikten, även om de företräder få aktier osv. (I sistnämnda situation kan en försöksvotering ibland vara av värde. Den som har begärt votering för att få en uppfattning om hur många av de närvarande — oavsett röstetal — som instämmer i hans förslag, kan komma att nöja sig med den översiktliga opinionsyttring som en handuppräckning innebär, och därefter avstå från att begära rösträkning.) Nödvändigheten att avsluta bolagsstämman inom rimlig tid har lett till, att bolagsstämmoordförandena över tiden har tillgripit olika mer eller mindre acceptabla sätt för att, utan att räkna samtliga röster, konstatera om den erforderliga majoriteten uppnåtts. Vilket av dessa förfaranden man väljer beror i huvudsak på hur röstfördelningen är just på den aktuella stämman.
Vid stämmor där, av ett par hundra närvarande röstberättigade, en eller två personer representerar över 50 % av rösterna, har det inträffat att ordföranden frågat hur denne eller dessa ställer sig. Sedan han noterat deras inställning, konstaterar han att det förslag
20 Ett nyligen infört system vid Volvos bolagsstämmor lär dock innebära att tiden för rösträkningen kortas väsentligt.
de sålunda stöder erhållit den nödvändiga röstmajoriteten och förklarar detta förslag vara stämmans beslut.
Det har också förekommit att endast en eller två personer med obetydliga röstetal stöder ett från ”golvet” framfört förslag. Stämmoordföranden har då frågat om det finns någon som önskar lägga ner sin röst. Sedan det konstaterats att så icke är fallet frågar han om de övriga stöder det mot detta stående ”officiella” förslaget. Då han erhållit ja på denna fråga, antecknar han att samtliga utom de som anmält avvikande mening stöder sistnämnda förslag och förklarar detta bli stämmans beslut.
Oftast genomförs nu nämnda procedurer, varefter ordföranden frågar om begäran om votering vidhålles. Skulle så inte vara fallet, kan han klubba beslutet enligt vad han funnit vara majoritetens åsikt, vilket i så fall protokollföres som ett acklamationsbeslut.
Skulle emellertid begäran om votering vidhållas är frågan om något av nu nämnda förfaranden kan godkännas som rösträkning. I aktiebolagslagen gives endast den ledningen att enligt 9:11 ABL beträffande protokoll säges att i detta ”skall införas stämmans beslut och, om röstning skett, hur den utfallit.” Huruvida detta innebär att varenda röst måste räknas är väl inte alldeles klart.
Enligt min mening följer härav åtminstone ett krav att det genom öppen eller sluten omröstning — kontrollerad av ordföranden och rösträknarna — konstaterats, att ett antal röster, utgörande erforderlig majoritet, avgivits för det förslag som klubbfästs, samt att resultatet protokollförts. Skulle så ha skett, har jag för min del svårt att tro att beslutet med framgång skulle kunna klandras. Det kan ju knappast göras gällande att om samtliga röster räknats, stämmans beslut blivit ett annat.
Ibland har man, för att vid votering inte behöva räkna alla rösterna använt en annan förteckning än den vanliga röstlängden. Normalt upptager ju röstlängden de röstande i alfabetisk ordning. På podiet finns numera vanligen också en andra förteckning som istället upptar dem i storleksordning efter det antal aktier och röster de representerar. Det är då möjligt att ordna en öppen omröstning, vid vilken man endast fortsätter uppläsningen tills dess mer än hälften av rösterna avgivits för något av förslagen. På samma sätt är det möjligt att i en första omgång ordna en sluten omröstning, där t. ex. endast de tjugo största aktieägarna avger sina röster.
Det har i något fall förekommit att man genomfört och protokollerat ett ovan angivet, från vanlig sammanträdesteknik avvikande förfarande. I ett för mig känt fall rörde det frågor — särskild
granskning och vägrad ansvarsfrihet — där en minoritet om en tiondel av samtliga aktier eller en tredjedel av de vid stämman företrädda aktierna kunde ha dikterat ett beslut. Sedan ordföranden genom att efterhöra meningen hos de 7–8 röstande som kontrollerade flest aktier, konstaterat att nyssnämnda erforderliga minoritet ej uppnåtts, klubbfäste han ett beslut, som innebar avslag på yrkandena om särskild granskning och vägrad ansvarsfrihet. I protokollet noterades att röstande företrädande färre än en tiondel av samtliga aktier och färre än tredjedel av de vid stämman företrädda aktierna röstat för dessa förslag. Vanligare torde vara att man gjort något liknande men protokollfört det som ett acklamationsbeslut. Jag skulle välkomna en diskussion i frågan.
Det vore naturligtvis önskvärt att man kunde finna något tekniskt förfarande som gjorde omröstningsproceduren mindre omständlig. Kanhända kommer tekniken att göra det möjligt att utrusta åtminstone någon allmänt tillgänglig lokal med någon typ av programmeringsbart knapptryckningsförfarande som gör det möjligt att rösta såsom sker i riksdagen. Varje aktieägare skulle då få en knappsats, där hans aktie- och röstantal vore inprogrammerat. Omröstningsresultatet skulle omedelbart visa sig på en för alla synlig skärm. Bland de största börsbolagen har flera olika system diskuterats och prövats. Hittills har emellertid inte något framkommit som erbjuder tillräcklig säkerhet och sekretess utan att vara oöverstigligt dyrt.21 Återgår vi så till det inledningsvis nämnda andrahandsförslaget om sex ordinarie styrelseledamöter och en suppleant, så gäller följande.
Skulle stämman ha beslutat enligt förslagsställarens förstahandsförslag om sju ledamöter så kunde man tycka att stämmoordföranden borde kunna bortse från frågan om suppleanter och gå till nästa punkt på agendan. Andrahandsförslaget kan ju inte vara aktuellt, eftersom förstahandsförslaget bifallits. Att handla så vore emellertid inte helt korrekt. Stämman har ju, på ordförandens förslag, beslutat behandla frågan om suppleanter som ett särskilt ärende, en ny punkt på dagordningen. Oavsett hur stämman beslutat i frågan om ordinarie ledamöter bör alltså ordföranden ta upp detta ärende till behandling.
Skulle förslagsställarens förstahandsförslag om sju ordinarie ledamöter ha bifallits av stämman säger ordföranden exempelvis följande:
”Vi beslöt ju tidigare att behandla frågan om antalet suppleanter som ett särskilt ärende och jag går nu över till detta.
21 Notera dock Volvos nya system enligt not 20 ovan.
Herr X (”roparen”) föreslog tidigare att inga suppleanter skulle utses. Fru Y har fått stämmans bifall till sitt förstahandsförslag om sju ordinarie ledamöter, och jag utgår därför från att yrkandet i andra hand, om utseende av en suppleant, utgår. Vill förslagsställarna eller någon annan yttra sig?” — (Tystnad) — ”Är diskussion överflödig?” — (Spridda jarop) — ”Vill stämman då besluta att några suppleanter ej skall utses.” — (Klubbslag).
Skulle förslagsställarens förstahandsförslag ha fallit bör ordföranden inleda på samma sätt, men måste ju då notera, att han utgår ifrån att hennes andrahandsförslag om en suppleant kvarstår. Ordföranden bör då snarare inbjuda till diskussion genom att förklara ordet fritt och fråga om förslagsställarna önskar ordet.
Den nu gjorda genomgången avser ett vanligt majoritetsbeslut på bolagsstämma. Det torde ha framgått att redan detta bjuder på vissa problem.
Krävs kvalificerad majoritet, såsom t. ex. vid ändringar av bolagsordningen, tillkommer vissa ytterligare överväganden.
På något sätt måste ju konstateras att den erforderliga majoriteten uppnåtts. Normalt accepterar registreringsmyndigheten ett acklamationsbeslut, om det i protokollet härtill anmärkes att detta var enhälligt.22 Det är alltså kutym på bolagsstämmor, att ordföranden efter att ha klubbfäst ett beslut som kräver kvalificerad majoritet frågar: ”Får jag anteckna att beslutet är enhälligt?” Hörs då inga protester, klubbfästes beslutet och enhälligheten antecknas i protokollet. Skulle någon protestera, blir rösträkning nödvändig.
Skulle vad ovan sagts angående rösträkning för enkel majoritet accepteras, torde detsamma gälla även kvalificerad majoritet; det borde vara nog att protokollet anger att så många röster räknats, att det kunnat konstateras att erforderlig majoritet uppnåtts. Det förekommer ibland på bolagsstämmor, att ordföranden leder stämman genom alla beslut enligt föredragningslistan och som sista åtgärd ställer frågan till stämman: ”Får jag anteckna att alla beslut varit enhälliga?” Detta förefaller mig vara ett äventyrligt och olämpligt förfarande. Vanligen protesterar visserligen ingen, varför enhälligheten klubbfästes och protokollföres. Antag emellertid att någon helt enkelt ropar nej. Vad gör ordföranden då? Skulle inget beslut på stämman kräva kvalificerad majoritet eller enhällighet, kan han helt enkelt låta frågan falla. Det bör emellertid betänkas att på alla ordinarie bolagsstämmor bl. a. förekommer
22 Se Nial–Johansson, s. 172, m. fl. (Det bör dock noteras, att registreringsmyndigheten i allmänhet inte torde kräva att det antecknats att beslutet var enigt när det gäller beslut om ansvarsfrihet, trots att det i detta fall är tillräckligt att aktieägare företrädande minst 10 % av samtliga aktier röstat mot beslutet.)
frågan om ansvarsfrihet för styrelsen. Skulle någon under denna punkt ha ropat nej, hade rösträkning varit nödvändig.
Genom att samla alla beslut i klump har ordföranden utsatt sig för den onödiga risken att någon då ropar nej, varpå han måste undersöka vad vederbörande avser. Antag att ordföranden identifierar nejroparen och frågar vilket beslut han motsatt sig och antag att vederbörande svarar: ”Det vill jag inte närmare ange, jag vill bara göra klart att jag inte är enig med alla beslut på denna stämma.” Det förefaller mig som om ordföranden då försatt sig i en mycket svår situation.
Vill man vara säker på att enighet uppnåtts under någon fråga skall alltså frågan ställas redan i samband med att just detta beslut klubbfästes.
Beslut i sakfråga — Utdelning
Om vi så går över till mera specifika frågor kan det vara lämpligt att beröra frågan om utdelning. Detta är ett sakärende där lagstiftaren uppställt en rad regler, men givit föga ledning för hur själva beslutsfattandet skall gå till.
Yrkanden kan framställas såväl om lägre som om högre utdelning än styrelsen föreslagit.
Förslag om lägre utdelning leder inte till några särskilda komplikationer. (Sådana förslag framföres ibland, exempelvis av aktieägare företrädande fackliga organisationer i tider av arbetslöshet o. dyl.) De behandlas på samma sätt som övriga sakfrågor, där mer än ett förslag framställes. Men om någon aktieägare begär högre utdelning än styrelsen föreslagit, måste en rad överväganden göras. Reglerna om utdelning finns i 12 kap. aktiebolagslagen. I 12:2 ABL anges som bekant att vinstutdelning till aktieägarna begränsas till vad som är fritt eget kapital i bolaget med avdrag bl. a. för de belopp som bolaget är skyldigt att avsätta till bundet eget kapital. Där finns också en försiktighetsregel, som säger att vinstutdelning inte får ske med så stort belopp, att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid mot god affärssed.
Enligt 12:3 ABL skall beslut om vinstutdelning fattas av bolagsstämma.23 Vidare anges där principen att stämman inte kan besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eller godkänt, om inte skyldighet föreligger enligt paragrafens andra stycke —
23 Diskussionen rörande s. k. förtäckt utdelning och utdelning på annat än ordinarie stämma tas inte upp här.
som innehåller reglerna om minoritets rätt att påkalla utdelning — eller enligt särskild bestämmelse i bolagsordningen.
Bestämmelsen om att styrelsens förslag är styrande är ny i 1975 års aktiebolagslag.
Motivet var att aktieägarnas kortsiktiga intresse kan stå i strid med det långsiktiga intresset av att bolaget konsolideras och att det från det allmännas och de anställdas synpunkt var viktigt att företagen gjorde för sin utveckling nödvändiga investeringar, även om detta på kort sikt innebar en begränsning av utdelningsbar vinst. Det ansågs då att styrelsen i allmänhet fick anses ha den bästa möjligheten att bedöma hur stor utdelning som var lämplig med hänsyn till bolagets förhållanden, eftersom den ofta företrädde företagets långsiktiga intressen i högre grad än aktieägarna.24 Det kan redan här anmärkas att Aktiebolagskommittén föreslår att bestämmelsen skall utgå.
Av lagens formulering — att stämman inte får besluta om större utdelning än styrelsen föreslagit eller godkänt — anses framgå, att frågan om vinstutdelningens höjd är förhandlingsbar mellan styrelsen och stämman. Om stämman alltså överväger att besluta om en högre utdelning än vad som föreslagits i förvaltningsberättelsen, blir det en styrelsefråga.
Också revisorerna kommer in i denna förhandling. Normalt har ju revisorn tillstyrkt att vinsten disponeras i enlighet med förslaget i förvaltningsberättelsen. Överväger stämman att besluta om högre utdelning, bör den alltså anmoda revisorn att på nytt uttala sig i vinstutdelningsfrågan. Dessa diskussioner kan leda till att ärendet hänskjuts till fortsatt stämma.25 Emellertid innehåller lagen också ett skydd mot s. k. utsvältning. Det har ansetts att en majoritet — som normalt också behärskar styrelsen — inte skall kunna beröva en minoritet det ekonomiska värdet av dess aktier genom att konsekvent vägra eller minimera utdelning. Minoriteten har därför givits rätt att påfordra viss utdelning genom bestämmelsen i 12:3 2 st. ABL.
12:3 2 st. ABL lyder:
”Bolagsstämman skall på yrkande av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier besluta utdelning av åtminstone ett belopp motsvarande hälften av vad som återstår av nettovinsten för året, sedan avdrag skett för balanserad förlust, som överstiger fria fonder och reservfond, och för belopp, som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller enligt bolagsordning eljest skall användas för annat ändamål än utdelning till aktieägarna. Sådant yrkande skall framställas på ordinarie stämma innan beslut om användning av vinsten fattas. Utdelning får
24 Se prop 1975:103 s. 237 och Kedner–Roos, Del II s. 236. 25 Kedner–Roos, Del II s. 237.
ej ske i strid mot 2 §. Stämman är ej skyldig att besluta högre utdelning än fem procent av bolagets egna kapital.”
Om vi först ser på själva yrkandet anger sålunda den citerade lagtexten att minoriteten måste framställa sitt yrkande på ordinarie stämma innan beslut om användning av vinsten fattas. Det står inte alldeles klart varför lagstiftaren funnit anledning att särskilt stadga detta. Det förefaller ligga i sakens natur att yrkande avseende utdelningens storlek bör framställas innan utdelningsbeslutet fattas. Detsamma torde väl gälla varje ärende på föredragningslistan; skulle någon aktieägare framställa yrkande i en fråga som redan avgjorts, torde stämman först ha att besluta om att riva upp det fattade beslutet.26 Som framgår av lagtexten är det första rekvisitet för att minoritetsskyddsregeln skall träda i funktion att det framställes ett ”yrkande av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier”.
Finns det alltså en person på stämman, som genom direktägande eller på grund av fullmakt eller ställföreträdarskap företräder det erforderliga antalet aktier, och framställer en sådan person ett yrkande, är det första rekvisitet uppfyllt. Jag förutsätter att detsamma gäller, om flera röstberättigade på stämman, som tillsammans äger så många aktier, framställer yrkandet. Likaledes får väl rekvisitet anses uppfyllt, om en röstande företrädande ett mindre antal aktier framställer yrkandet och ytterligare röstberättigade, tillsammans med förslagsställaren företrädande mer än 10 % av samtliga aktier, omedelbart instämmer i yrkandet.
Det är däremot mer osäkert vad som bör inträffa om — utan sådant instämmande — en aktieägare företrädande exempelvis 3 % av aktierna framställer yrkandet. Skall stämmoordföranden då endast konstatera att yrkandet inte har det stöd som erfordras enligt lagen, eller skall han på ett eller annat sätt söka utröna, — genom att själv begära votering eller på annat sätt — huruvida det erforderliga stödet föreligger? Skall lagen tolkas så att yrkandet redan då det framställs måste stödjas av aktieägare företrädande minst 10 % av aktierna eller kan man genom någon slags förberedande omröstning fastställa detta? Bör ordföranden på eget initiativ vara aktiv? Bör han vara det om förslagsställaren yrkar härpå? Det framgår inte av lagtext eller förarbeten huruvida lagstiftaren övervägt dessa frågor.
Min personliga uppfattning är följande.
26 Johansson, s. 308, påpekar att lagtextens ordalydelse leder till, att om stämman beslutar öka på en tidigare beslutad utdelning, kan detta inte ske enligt reglerna om minoritetsutdelning. Det är osäkert om detsamma gäller om det tidigare utdelningsbeslutet i sin helhet rivs upp; det kan då möjligen betraktas som en nullitet. I vart fall är stadgandets ratio även efter dessa överväganden svårbegripligt.
Om en aktieägare företrädande mindre än 10 % av aktierna föreslår utdelning enligt 12:3 2 st. ABL, bör ordföranden självmant efterhöra, om flera stämmodeltagare vill stödja förslaget och på ett eller annat sätt söka fastställa om dessa sammanlagt företräder en tillräckligt stor minoritet. Om ordföranden vägrar att efterkomma ett yrkande om sådant förfarande, och aktieägaren i efterhand lyckas visa att tillräcklig minoritet önskat stödja förslaget, kan jag inte förstå annat än att aktieägaren borde ha framgång med en klandertalan. Om detta är riktigt, synes det mig rimligt att detsamma bör gälla även om aktieägaren ej särskilt begärt att ordföranden bör handla så; sedan frågan om högre utdelning väl väckts, menar jag att det är ordförandens sak att se till att proceduren följs. Man måste emellertid beakta att i lagtexten talas om ”yrkande”. Ett yrkande innebär att någon framlägger ett förslag. Det är skillnad mellan att framställa ett yrkande och att rösta för detsamma. Så till exempel kan en förslagsställare inte vara anonym; man måste veta vem som framställer ett förslag. Vid sluten omröstning är det däremot möjligt för den röstande att inte framträda med namn.
Det förefaller mig därför som ett minimum böra krävas, att ordföranden kan identifiera ett antal aktieägare företrädande minst en tiondel av samtliga aktier som förenar sig om det framställda yrkandet.27 Minoriteten skall emellertid inte äga rätt att fastställa bolagsstämmans beslut. Lagens ord ”Bolagsstämman skall på yrkande” innebär att bolagsstämman med vanlig majoritet måste besluta om den yrkade minoritetsutdelningen för att densamma skall kunna klubbfästas som stämmans beslut.
Enligt reglerna om minoritetsutdelning gäller inte styrelsens veto sådan utdelning som stämman är skyldig att besluta om. Det måste dock noteras att också vid minoritetsutdelning gäller, att utdelning inte får ske i strid mot 2 §. Det innebär bl. a. att försiktighetsprincipen, sådan den uttryckts i 2 §, måste beaktas. Det framgår visserligen inte direkt av lagtext eller av förarbeten, att styrelsen på nytt måste involveras om en minoritet endast kräver den utdelning den minst kan begära enligt 12:3 ABL. Då
27 I Nial–Johansson, s. 172, görs ingen skillnad mellan de fall då en minoritets inställning dikterar visst beslut, exempelvis 10:1 och 10:14 ABL, samt 9:5 ABL, och det fall då minoritet endast kan begära att stämmans majoritet fattar visst beslut. Ej heller görs där skillnad mellan att minoritet ”begär” viss åtgärd — enligt min mening att likställa med ”yrkar” — se 9:5 ABL, och att ett förslag ”biträdes” av en viss minoritet, vilket enligt min mening är detsamma som att rösta för det. Jag har också svårt att dela uppfattningen att ”stämman genom acklamation (kan) fastställa huruvida yrkandet har stöd av erforderlig minoritet eller ej”. Genom acklamationsbeslut kan väljas ett av flera framställda förslag men knappast fastställas hur stor en minoritet är.
emellertid som nämnts ett beslut om utdelning enligt minoritetens yrkande kan klubbfästas endast om majoriteten beslutar enligt minoritetsyrkandet, är det enligt min mening ofrånkomligt, att styrelsen yttrar sig i frågan huruvida försiktighetsprincipen tillåter utdelning enligt minoritetens yrkande, innan detta underställes bolagsstämman för slutligt beslut.
Också revisorerna bör få tillfälle att yttra sig i denna fråga. Om dessa överväganden är riktiga, krävs ett ganska komplicerat förfarande för att nå ett korrekt beslut om minoritetsutdelning.
I förberedelsen för bolagsstämman bör såsom rutin ingå att siffermässigt fastställa vad den högsta utdelningen med tillämpning av 12:2 och 12:3 ABL kan bli, om yrkande om minoritetsutdelning framställes. Den siffran bör finnas i ordförandens pärm.
Finns det anledning att förmoda att ett yrkande om minoritetsutdelning verkligen kommer att framställas bör revisorerna och styrelsen dessutom vara förberedda att yttra sig över ett sådant yrkande.
Ordföranden bör naturligtvis också ha klart för sig hur många aktier som motsvarar minst 1/10 av samtliga aktier.
Man kan tänka sig följande exempel, avsett att visa hur beslutsfattandet kan gå till i praktiken.
Ordföranden: ”Vi kommer då till frågan om utdelning.” Ordföranden: ”Som framgår av årsredovisningen står till bolagets förfogande balanserade vinstmedel om 140 miljoner kronor och årets vinst om 50 miljoner kronor, sammanlagt 190 miljoner kronor. Styrelsen och verkställande direktören föreslår enligt årsredovisningen att vinstmedlen disponeras så, att till aktieägarna utdelas 5 kronor per aktie, sammanlagt 10 miljoner kronor, och att resterande del, 180 miljoner kronor överföres i ny räkning. Revisorerna tillstyrker detta.” Sedan tillägger ordföranden något om föreslagen avstämningsdag och beräknad tidpunkt för utsändning från VPC och skall just ställa frågan om stämman vill besluta i enlighet med styrelsens och verkställande direktörens förslag, då någon begär ordet.
Aktieägaren: ”Herr ordförande, mina damer och herrar. Styrelsen vill uppenbarligen fortsätta att konsolidera bolaget och behålla det mesta av pengarna inom rörelsen. Jag tycker att vi aktieägare skall få möjlighet att få ut pengar redan när vi är aktieägare och inte enbart när vi säljer aktierna. Jag tycker därför att utdelningen bör vara något högre och föreslår 10 kronor per aktie, eller totalt 20 miljoner kronor.” I det här läget vet inte ordföranden om det är fråga om ett yrkande om minoritetsutdelning enligt 12:3 ABL eller om förslags-
ställaren bara önskar lägga ett alternativt utdelningsyrkande. Han måste i sitt vidare agerande räkna med båda möjligheterna.
Ordföranden: ”Innan vi går vidare i talarlistan vill jag då erinra om att — såvida det inte rör sig om den rätt till minoritetsutdelning som aktieägare som företräder minst 10 % av alla aktier i bolaget har rätt att påyrka — så kan bolagsstämman inte besluta om högre utdelning än styrelsen har föreslagit eller godkänt. Jag noterar, att förslagsställaren inte ensam representerar 10 % av aktierna. Innan jag ger ordet till nästa talare får jag be envar som härefter yttrar sig att ange huruvida han biträder det yrkande som framlades av den ärade talaren. Är det någon ännu icke anmäld talare som på samma sätt vill biträda yrkandet är jag tacksam om vederbörande begär ordet och ger detta tillkänna.” Skulle det nu visa sig att förslagsställaren inte lyckas erhålla tillräckligt stöd för sitt förslag för att kunna påfordra minoritetsutdelning blir nästa steg förslagsvis följande.
Ordföranden: ”Talarlistan är nu genomgången. Jag konstaterar att förslaget om högre utdelning inte stöds av aktieägare som företräder det erforderliga antalet aktier för att kunna kräva minoritetsutdelning enligt 12:3 2 st. ABL. Vi är då i det läget att jag endast kan ställa proposition på förslaget om högre utdelning om styrelsen är beredd att godkänna detsamma. Får jag då först fråga förslagsställaren om förslaget vidhålles?” Om förslagsställaren nu vidhåller förslaget bör ordföranden gå vidare enligt följande. Ordföranden: ”Jag vänder mig då till styrelseordföranden och frågar om styrelsen är beredd att godkänna en högre utdelning än den som i årsredovisningen föreslagits av styrelsen och verkställande direktören?” Man får nog antaga, att det vanligaste är att styrelsen vidhåller sitt i årsredovisningen framlagda förslag.
Om styrelseordföranden säger att han vill tala med styrelseledamöterna, begär ordföranden paus. Uttalar styrelseordföranden att denna fråga har övervägts och att styrelsen beslutat att inte godkänna en högre utdelning, är saken utagerad.
Ordföranden: ”Jag konstaterar att styrelsen inte anser sig kunna godkänna en högre utdelning än den som tidigare föreslagits av styrelsen och kan alltså inte ställa proposition på förslaget om högre utdelning.” (Klubbslag).
Det är knappast att förmoda att styrelsen meddelar att den kan godtaga en högre utdelning än den själv föreslagit; har styrelsen denna uppfattning är det väl mera sannolikt att styrelsen beslutar sig för att ansluta sig till det nya förslaget än att den låter båda förslagen stå öppna inför stämman.
Skulle emellertid styrelsen faktiskt lämna saken öppen, har ordföranden endast att ställa de två förslagen mot varandra i ett avgörande beslut.
Om vi går tillbaka till frågan om minoritetsutdelning får vi föreställa oss det alternativet att förslagsställaren antingen redan förfogar över minst 1/10 av bolagets samtliga aktier, eller får så många att instämma i sitt yrkande att han tillsammans med dessa uppfyller detta minimirekvisit.
Enligt bestämmelsen i 12:3 2 st. ABL, har minoriteten rätt att begära utdelning av åtminstone hälften av vad som återstår av nettovinsten, sedan avdrag skett för dels balanserad förlust, som överstiger fria fonder och reservfond, och dels belopp, som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital samt belopp som enligt bolagsordningen eljest skall användas för andra ändamål än utdelning till aktieägare. Om vi bortser från det sista rekvisitet (sådana bestämmelser är ovanliga), måste alltså yrkandet hamna inom ramen av halva nettovinsten efter avsättning till reservfond o. dyl. och till balanserade förluster. I exemplet finns ingen balanserad förlust och avsättningen till reservfonden får anses tillgodosedd. Kvarstår att hälften av vinsten är 25 M SEK och att det yrkas blott 20 M SEK. Förutsatt att detta belopp kan godkännas enligt försiktighetsprincipen ligger det sålunda siffermässigt inom ramen.
I detta läge bör ordföranden, sedan diskussionen avslutats, säga ungefär följande: ”Talarlistan är nu genomgången. Jag konstaterar att förslaget om högre utdelning stöds av aktieägare som företräder minst 1/10 av samtliga aktier och att rätt således föreligger till minoritetsutdelning enligt 12 kap. 3 § 2 st. ABL Jag konstaterar också att den utdelning som föreslås inte är högre än att den siffermässigt ligger inom de ramar som anges i denna paragraf.
Enligt nämnda bestämmelse är alltså stämman skyldig att besluta om den begärda utdelningen, om en utdelning på denna nivå med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt inte står i strid mot god affärssed såsom det sägs i 12:2 ABL.
Enligt min mening är det rimligt att styrelsen och revisorerna yttrar sig i denna fråga innan jag underställer utdelningsförslaget stämman för slutligt beslut. Vi tar en paus medan vi inhämtar yttrande från styrelsen och revisorerna.” En stund senare återupptas förhandlingarna, varvid ordföranden fortsätter: ”Jag får då hemställa att styrelsens ordförande yttrar sig i frågan om tillämpningen av försiktighetsregeln i 12 kap. 2 § ABL.”
Styrelseordföranden: ”Styrelsen vidhåller i och för sig att den anser att en mera begränsad utdelning vore lämpligare med hänsyn till behovet av en lugn tillväxt av utdelningen. Styrelsen anser sig emellertid inte kunna påstå att en utdelning av den föreslagna nivån med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt skulle stå i strid mot god affärssed.” Stämmoordföranden: ”Jag lämnar då ordet till revisorerna.” Revisorn: ”Revisorerna anser sig kunna tillstyrka en utdelning även på den nivå som förslagsställaren föredrar.” Stämmoordföranden: ”Jag konstaterar då att enligt reglerna om minoritetsutdelning skyldighet att fatta beslut om den begärda utdelningen föreligger samt att styrelsen och revisorerna inte anser att detta skulle stå i strid mot god affärssed. Vill stämman besluta enligt herr X:s förslag om en utdelning om 10 kronor per aktie?” Det är väl sannolikt att stämman i denna situation röstar ja; i vart fall bör stämmoordföranden klubba ett ja-beslut för såvitt han inte mycket tydligt hör att stämman ropar nej. I sådant fall begär säkerligen minoriteten votering. Skulle stämman gå emot minoritetens förslag, får man väl utgå ifrån att resultatet blir en klanderprocess, vilken kan initieras av varje aktieägare.
Skulle styrelsen och/eller revisorerna bestämt göra gällande att en utdelning på den föreslagna nivån skulle stå i strid mot försiktighetsregeln är det väl mer sannolikt att majoriteten röstar nej och att utgången av en process blir osäker.
Johansson skriver28 att, när det gäller den regel som finns i Sverige — och som motsvaras av en liknande regel i Finland — har ”lagstiftaren en gång för alla, och avseende alla bolag, fastslagit vad som är minsta skäliga utdelning.” Han menar att ”åtminstone så länge minoriteten kräver maximal utdelning blir vinstutdelningens storlek inte beroende av vare sig bolagsledningens, aktieägarmajoritetens eller domstolens bedömning.” Han nämner emellertid samtidigt att bolagsledningen i praktiken har stora möjligheter att med stöd av den allmänna försiktighetsregeln i 12:2 2 st. ABL, påverka den vinst som minoriteten kan kräva att få utdelad. Jag menar att detta är riktigt, och jag utgår från att även domstolen måste ha en skyldighet att göra en bedömning av huruvida en tillämpning av försiktighetsprincipen leder till att den påkallade utdelningen i sin helhet kan ske.
Om vi antar den varianten att en minoritet överstigande 1/10 av samtliga aktier begär en utdelning som överstiger såväl vad styrelsen föreslagit som vad som kan påkallas enligt 12:3 ABL, torde ord-
28 Johansson s. 308 f.
föranden böra erinra om detta och fråga om förslagsställaren är beredd att justera sitt yrkande till den siffermässigt högsta möjliga utdelningen. Förslagsställaren gör klokt i att följa denna anvisning. Skulle han vidhålla det högre yrkandet, torde majoriteten inte ha någon skyldighet att självmant besluta om den högsta tillåtna utdelningen; var och en förfogar över sitt yrkande och godkänner inte styrelsen den högre utdelningen, kan ordföranden inte ställa proposition på yrkandet.
Som framgår av ovanstående leder ett yrkande om högre utdelning än styrelsen föreslagit till en rad inte alldeles okomplicerade ställningstaganden från såväl stämmoordförandens som, ofta nog, styrelseordförandens och revisorernas sida. Det är därför angeläget att vara väl förberedd, om sådana yrkanden kan förväntas. I synnerhet bör styrelseordföranden på ett övertygande sätt kunna förklara varför den av styrelsen valda utdelningsnivån är den för bolaget och aktieägarna lämpligaste.
Beslut i sakfråga — Ansvarsfrihet
En annan fråga där en minoritet representerande ägare till minst 1/10 av samtliga aktier får betydelse är frågan om ansvarsfrihet.
Enligt 15 kap. 5 § ABL gäller att talan om skadestånd till bolaget mot stiftare, styrelseledamot, VD, revisor eller aktieägare kan väckas om ”vid bolagsstämma majoriteten eller en minoritet bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier biträtt förslag om anställande av skadeståndstalan eller, såvitt gäller styrelseledamot eller verkställande direktör, röstat mot förslag om ansvarsfrihet”.
Som bekant förekommer frågan om ansvarsfrihet på varje ordinarie stämma. Normalt har revisorerna tillstyrkt ansvarsfrihet och frågan vållar varken debatt eller några problem vid beslutsfattandet. Stämmoordföranden konstaterar att revisorerna tillstyrkt ansvarsfrihet och frågar stämman om den vill bevilja styrelseledamöterna och VD ansvarsfrihet för det gångna räkenskapsåret, vilket brukar resultera i ett ”ja” och klubbfästande.
På senare år har det emellertid som bekant inträffat, att revisorerna inte ansett sig kunna tillstyrka ansvarsfrihet eller uttalat, att de anser sig varken kunna tillstyrka eller avstyrka ansvarsfrihet.
I sådana fall förekommer det att stämmoordföranden hör nej när han frågar om stämman vill besluta att bevilja ansvarsfrihet. Följande bör då beaktas.
Frågan om ansvarsfrihet avser varje person för sig. Stämman kan således bevilja ansvarsfrihet för vissa personer och vägra ansvarsfrihet för andra.29 Är revisorernas uttalande annat än ett rent tillstyrkande eller har det vid stämman framförts förslag om att styrelseledamöterna eller verkställande direktören, eller någon eller några av dessa inte skall beviljas ansvarsfrihet, är det sannolikt att man kommer att få höra en del nejrop om man ställer frågan för styrelse och verkställande direktör i ett sammanhang. I sådana fall, eller om stämmoordföranden hör blandade ja- och nejrop på sin fråga, bör fortsättningen lyda som följer.
Ordföranden: ”Det verkar tydligt att åtminstone inte alla stämmodeltagare önskar bevilja samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören ansvarsfrihet. Eftersom ansvarsfrihet i princip är en fråga som gäller envar personligen, tar jag nu upp frågan om ansvarsfrihet för envar av styrelseledamöterna och verkställande direktören för sig.” Ordföranden: ”Vill stämman bevilja styrelseledamoten Jon Persson ansvarsfrihet?” Höres i denna fråga endast ja-rop, fortsätter ordföranden: ”Jag finner att stämman beviljat Jon Persson ansvarsfrihet för det gångna räkenskapsåret” och klubbfäster därefter detta om ingen begär votering. På samma sätt förfares för envar av de övriga. Hörs kraftiga blandade ja- och nejrop kan det ibland vara klokt av stämmoordföranden att själv föranstalta om votering, t. ex. med följande ord: ”Det förefaller som om meningarna är delade på denna punkt. Då ansvarsfrihet kan hindras av aktieägare företrädande endast 1/10 av samtliga aktier, föreslår jag att vi skrider till rösträkning. Denna bör vara sluten. Härvid förfar vi på följande sätt.” Därefter beskriver ordföranden röstningsförfarandet. På samma sätt agerar han om någon begär votering.
Exakt hur man skall förfara är ju i mycket en omdömesfråga. Har ordföranden från början kännedom om att en minoritet företrädande minst en tiondel av samtliga aktier avser att rösta mot ansvarsfrihet för någon eller några personer, kan det vara enklare och mindre besvärande för alla att ordföranden uttalar: ”Jag finner att stämman beslutat att inte bevilja herr X ansvarsfrihet.” Däremot torde det vara oriktigt att exempelvis uttala: ”Jag finner att åtminstone aktieägare företrädande ett antal aktier utgörande minst en tiondel av samtliga aktier motsätter sig att herr X beviljas ansvarsfrihet och förklarar därför att denne inte beviljas ansvarsfrihet.” Så precisa slutsatser bör man inte anse sig kunna dra genom ett ackla-
29 Knut Rodhe, ”Aktiebolagslagsrätt” 17:e uppl (1995) s. 238, och Kedner–Roos, Del II s. 363.
mationsbeslut, i synnerhet inte på en stämma i ett aktiebolag, där de röstetal de olika närvarande representerar kan skilja sig väsentligt.
Beslut i valfrågor
Vi övergår så till frågan om beslut i valfrågor.
På en ordinarie stämma förekommer normalt val av ordförande, val av justeringsmän, val av styrelseledamöter, val av revisorer eller revisor, ibland också val av styrelsesuppleanter och revisorsuppleanter.
Finns inte särskilda bestämmelser i bolagsordningen genomförs samtliga val på grundval av upprättad och av stämman godkänd röstlängd. Någon gång förekommer det att i bolagsordningen föreskrives hur stämmoordföranden skall utses, exempelvis så att envar röstberättigad deltagare i stämman i detta val har en röst oavsett det antal aktier vederbörande företräder.
Enligt 9:13 ABL, gäller beträffande val följande:
”Vid val anses den vald som fått de flesta rösterna. Vid lika röstetal avgöres valet genom lottdragning, om ej annat beslutats av stämman innan valet förrättas. Första stycket gäller ej, om annat följer av denna lag eller föreskrives i bolagsordningen.”
I lagen föreskrives således att val sker med relativ majoritet i motsats till enkel majoritet. Det innebär att av flera föreslagna den väljes som fått fler röster än övriga. Skulle två ha fått samma röstetal, avgörs saken enligt lagtexten genom lottning, dock att stämman kan besluta om annat förfarande. Lottning torde vara det i särklass vanligaste.
Relativ majoritet innebär alltså att det enda relevanta är jämförelsen mellan det antal röster en viss kandidat fått och det antal röster övriga kandidater fått. Antal avgivna röster, antalet nedlagda röster och antalet röstberättigade spelar inte någon roll i detta sammanhang.
Om flera personer skall väljas, t. ex. fem styrelseledamöter, och förslag framförs på exempelvis sju kandidater, blir de fem valda som fått flest röster.
Lagen innehåller inga bestämmelser om huruvida öppen eller sluten omröstning skall brukas vid val. Att sluten omröstning tillämpas är dock det ojämförligt vanligaste. Det anses att det för många kan kännas besvärande att öppet deklarera sin uppfattning vid val mellan olika personer.
Enligt min uppfattning måste regeln anses vara att vid val sluten omröstning generellt skall tillämpas om inte stämman beslutar
annorlunda, och att sluten omröstning måste användas om någon stämmodeltagare så begär.
Härtill kommer att det i allmänhet är mycket enklare att genomföra en sluten än en öppen omröstning vid val, i synnerhet om, såsom vid styrelseval, fler än en person skall väljas.30 Om vi som exempel väljer ett styrelseval, där fem platser skall besättas, kan de olika problem som uppkommer belysas genom följande beskrivning av beslutsgången.
Vi antar att ”roparen” har föreslagit herrar Andersson, Pettersson, Johansson, Svensson och Lundström till styrelseledamöter, samt att dessutom ”från golvet” föreslagits fru Mässing och herr Vassing.
Ett problem som kan uppkomma under nomineringen och som då och då diskuteras är vad ordföranden bör göra, om det konstateras att en föreslagen person inte blivit tillfrågad om hon eller han kandiderar. Klart är enligt min mening att om vederbörande är närvarande i lokalen och meddelar att hon eller han inte står till förfogande, ordföranden inte kan ställa proposition på förslaget.
Däremot är det oklart hur man skall göra om det rör sig om en kandidat, som i och för sig sannolikt är beredd att ställa upp men som inte har tillfrågats. Eftersom en ordförande bör ha mycket goda skäl för att inte ställa proposition på ett förslag, lutar jag närmast åt uppfattningen att stämman bör upplysas om att vederbörande inte tillfrågats, men att personen ifråga bör vara med i valet.
Detta gäller dock endast om förslaget framstår som någorlunda seriöst. På en bolagsstämma för några år sedan föreslogs Hans Majestät Konungen som styrelseledamot. Om jag minns rätt, ställde ordföranden genast frågan huruvida vederbörande tillfrågats. Förslagsställaren svarade att så ej skett, men att han vore övertygad om att Konungen i en anda av ”plikten framför allt” skulle ställa upp. I detta fall valde ordföranden att ställa proposition på förslaget och förklara alla utom Konungen valda. Enligt min mening hade det också varit full försvarbart att vägra ställa proposition på förslaget, som knappast kunde betraktas som seriöst.
När man har kommit till denna punkt i förhandlingarna säger ordföranden ungefär följande: ”Diskussionen är nu avslutad. Vi har att välja fem styrelseledamöter. Sju kandidater har föreslagits, nämligen herr Andersson, herr Pettersson, herr Johansson, herr Svensson, herr Lundström, fru Mässing och herr Vassing. Jag ställer nu
30 I Nial–Johansson, s. 176, anges att öppen omröstning i regel är mer tidsbesparande än sluten omröstning. På vad detta påstående grundas anges inte.
för var och en av dessa frågan till stämman om stämman önskar välja den föreslagne.” Därpå säger ordföranden (exempelvis; han kan endast nämna fem namn): ”Väljer stämman herr Andersson?”— ”Väljer stämman herr Pettersson?” — osv. tills frågan har ställts på alla inklusive herr Vassing.
Därpå säger ordföranden: ”Jag finner att stämman har valt herrar Andersson, Pettersson, Johansson, Svensson och Lundström.” Skulle då ingen begära votering, klubbfästes beslutet och styrelsevalet är över.
Det bör understrykas att frågorna bör ställas och klubbfästandet ske på ovanstående sätt. Det måste betraktas som felaktigt att exempelvis, efter att ha ställt den första frågan om herr Andersson, konstatera: ”Jag finner att stämman har valt herr Andersson.”31 Det uppstår nämligen då förvirring om någon begär votering; vad skall votering ske om? De närvarande vet ju inte hur de olika kandidaterna står i förhållande till varandra. Den som vill stödja något av de förslag som inte framförts av ”roparen” kan inte vara säker på vem det är lättast att slå ut av de av ”roparen” föreslagna. Skall en sådan person agera effektivt, måste han i vart fall begära votering så fort ordföranden finner någon vald, och man får då i sämsta fall sju voteringar istället för en. Det torde också strida såväl mot praxis i riksdag och kommunfullmäktige som mot svensk föreningspraxis i allmänhet att förfara på det nu kritiserade sättet.
Inte heller får ordföranden efter att ha frågat på alla sju säga exempelvis följande: ”Jag finner att stämman har valt herr Andersson och herr Pettersson. Kan vi så besluta?” och klubbar detta för att därefter med uppenbart större tvekan säga: ”Jag finner att stämman också har valt herr Johansson, herr Svensson och herr Lundström.” Antag emellertid att ordföranden förfar på vad som ovan angivits som det korrekta sättet och någon begär votering. Vad skall då ske? Ordföranden säger då: ”Votering är begärd och skall verkställas. Jag föreslår att omröstningen sker på följande sätt.
Om ett ögonblick kommer röstsedlar att delas ut till samtliga närvarande. På dessa ber jag Er skriva högst fem av de föreslagna namnen. Skulle någon skriva mer än fem namn på en röstsedel, är denna i sin helhet ogiltig. Däremot är det tillåtet att skriva färre än fem namn.” Ordföranden beskriver därefter hur röstsedlarna avlämnas och avprickas i enlighet med vad som ovan angivits för omröstningen i
31 Ramstedt, s. 120–121.
sakfrågor. Därpå säger han: ”Kan den föreslagna ordningen godkännas?” Det kan vara klokt att ställa sistnämnda fråga, eftersom det finns andra varianter när det gäller giltiga och ogiltiga röstsedlar.
Så till exempel är det i och för sig möjligt att besluta att endast röstsedel upptagande fem namn är godkänd och att röstsedel upptagande färre än fem namn skall vara ogiltig. Jag kan inte se att ett stämmobeslut om en sådan ordning skulle vara ogiltigt, även om jag för min del tycker att det är olämpligt. Jag anser att det skall vara möjligt att rösta på någon som man särskilt vill ha in i styrelsen utan att dessutom lägga sin röst på andra personer, som man kanske inte alls känner och inte vet om man har förtroende för eller ej. Det kan rent av förhålla sig så att man egentligen inte vill välja någon av de övriga kandidaterna men inte själv har fler än en eller två kandidater som man vill rösta in.
Det förekommer också att man förklarar även röstsedlar innehållande fler än fem namn giltiga men då stryker de namn som står sist på röstsedeln.
Även ett sådant beslut är enligt min mening giltigt, även om jag tror att det kan skapa osäkerhet i det enskilda fallet.
Jag vill också understryka att ordföranden inte, om votering begärs, bör fråga exempelvis: ”Votering är begärd och skall verkställas. Kan vi dessförinnan ena oss om att Andersson, Pettersson och Lundström är valda?” Har votering väl begärts, skall alla kandidater ställas mot alla.
I Nial–Johansson, s. 175, uttalas att om förslag står kvar på flera personer än som skall tillsättas, ”måste omröstning ske om alla kvarstående nominerade, en i sänder”. Därefter tillägges: ”Skall röstningen vara öppen, sker den lämpligen genom upprop efter röstlängden, där ju framgår hur många röster varje närvarande medlem eller ombud för medlem har.” Jag är uppriktigt sagt inte säker på vad som menas med dessa uttalanden. Jag är inte alldeles klar över hur en ”omröstning ... om alla kvarstående nominerade, en i sänder” skall gå till. Om härmed avses detsamma som det föreskrivna förfarandet i engelska Public Companies enligt Johansson, s. 363, vill jag endast erinra om att beslutsförfarandet i engelska associationer på mycket väsentliga punkter avviker från det svenska och knappast kan tas som modell.
Som ovan angivits, anser jag inte att det är lämpligt med öppen omröstning vid val. Enligt min mening är det också mycket opraktiskt. Det skulle nämligen innebära att man skulle läsa upp röstlängden och därvid fråga envar av de röstande vilka av de föreslagna vederbörande önskade rösta på och samtidigt kontrollera att
ingen röstade på fler än fem, vilket i och för sig är möjligt men förefaller mycket tidsödande. Skall man kombinera idén om öppen omröstning med uttalandet om att omröstning skall ske för varje föreslagen kandidat för sig, skulle man behöva göra lika många uppläsningar av röstlängden som det finns föreslagna kandidater och dessutom under förfarandet kontrollera att ingen röstar ja för fler än fem kandidater. Det förefaller också mycket omständligt.
I Kedner–Roos, Del I s. 252, uttalas: ”Det kan vara lämpligt att på förhand anordna provomröstningar för att sortera ut sådana kandidater som inte kan samla tillräckligt många röster för att bli valda.” Även vad avser detta uttalande är jag tveksam om innebörden av detsamma. Som ovan angivits kan man inte veta om en kandidat har samlat tillräckligt många röster för att bli vald om man inte jämför det antal röster han fått med det antal röster övriga föreslagna fått. Jag är inte klar över hur detta skall kunna ske genom någon slags provomröstning.
Eftersom vid val antalet röster för varje kandidat måste räknas för att kunna jämföras med varandra kan man här inte nöja sig med att räkna endast en del av rösterna. Däremot är det naturligtvis möjligt att i väntan på rösträkningsresultat gå vidare till övriga ärenden på föredragningslistan.32 (Om det på stämman finns en eller ett par aktieägare som tillsammans har en betryggande majoritet av samtliga röster på stämman, och om man vidare har anledning att misstänka att dessa kommer att rösta för exempelvis ”roparens” förslag, kan man möjligen tänka sig att anordna en första omröstning bland dessa få aktieägare och meddela att de fem först föreslagna fått exempelvis 80 % av rösterna samt föreslå att övriga röster insamlas och räknas efter det att föredragningslistan genomgås. Såvitt jag förstår borde ett sådant förfarande kunna godkännas.)
Förfarandet i andra länder
Sättet att fatta beslut på bolagsstämma kan skilja sig från land till land. Vad vi uppfattar som självklart i Sverige kan te sig främmande för människor med erfarenhet av beslutsfattande från andra länder, även närliggande sådana.
Emellertid är det viktigt att komma ihåg att tillfredsställande resultat, med hänsyn till grundläggande ändamålsöverväganden enligt ovan, sannolikt kan nås på många andra sätt än dem som etablerats i vårt land.
Så t. ex. finns det alternativ till det svenska systemet med huvudförslag och kontrapropositionsvotering. Detta har ju den nackde-
32 Dock måste beaktas att vissa ärenden kan behandlas först sedan beslut fattats i ett tidigare ärende; den som föreslår någon till ordinarie styrelseledamot vill kanske, om detta misslyckas, istället försöka få in vederbörande som suppleant.
len att ordföranden genom att ”höra på” ett visst förslag automatiskt utser detta till huvudförslag. Uppenbarligen går det till på annat sätt i Danmark; åtminstone synes det kunna gå till på annat sätt enligt Erik Werlauff ”Generalforsamling og beslutning” (1983). Där framförs t. ex. idén om att man först röstar om alla mot varandra stående förslag i ett sammanhang. Det förslag som då får minst antal röster bortfaller. Man fortsätter sålunda till det bara finns ett förslag, vilket ställes mot avslag.33 En annan metod synes vara att ställa alla förekommande förslag parvis mot varandra och sedan låta det som vunnit flest gånger bli vinnande förslag. Också detta ställes sedan mot avslag.34 En engelsk källa35 ger vid handen att, på engelska bolagsstämmor, ett antal frågor kan avgöras genom handuppräckning, ”show of hands” varvid varje aktieägare har en röst och närvarande fullmaktshavare inte har rösträtt. Det är emellertid tydligen i de flesta frågor möjligt att begära votering, ”a poll”. Om jag uppfattat saken rätt, kan ordföranden i ett sådant fall föreskriva att voteringen skall ske vid ett senare tillfälle, varvid alla aktieägare — även de som inte var närvarande själva eller genom ombud då votering begärdes — har möjlighet att rösta. Vid ”the poll” är det antalet aktier som räknas och då har självfallet också ombuden rösträtt. Vidare gäller att vissa förslag, för att kunna göras till föremål för beslut anses kräva ”a second” dvs. någon utöver förslagsställaren som stöder förslaget.
Inte heller förefaller det i England vara kutym att talare får ordet i den ordning de anmält sig. Ordföranden har stor frihet att välja och synes främst styras av åliggandet att låta olika ståndpunkter i debatten få så lika belysning som möjligt.
Källor i USA36 hänvisar ofta till ”Robert's Rules of Order”, en traditionell handbok i parlamentarisk sammanträdesteknink, vilken, om mina sagesmän är tillförlitliga, ursprungligen skall ha författats av en general under nordamerikanska inbördeskriget. I USA synes ordföranden ha att på egen hand avgöra betydligt fler frågor än i Sverige. Vissa ordningsfrågor får inte debatteras utan skall omedelbart göras till föremål för beslut.
Ovanstående exempel förefaller mig visa, att försiktighet är påkallad, när det gäller att överföra delar av beslutsförfarandet från andra länder till Sverige.
33 Werlauff, s. 447–448. 34 Werlauff, s. 447–448. 35 T.P.E. Curry et al: The Conduct of Meetings, 21st ed (1975). 36 Den jag har haft tillgänglig är ”Preparing for the Annual Meeting & Stockholder Proposals”, sponsored by the New York Law Journal (1975).
Aktiebolagskommitténs förslag
Som ovan anmärkts, har den år 1990 tillsatta Aktiebolagskommittén i sitt betänkande ”Aktiebolagets organisation” (SOU 1995:44) behandlat frågor som rör beslutsfattandet på bolagsstämma något mera ingående än i gällande och tidigare lagstiftning. I huvudsak fastlägger lagtextförslaget vad som får anses vara gällande rätt; vissa nyheter finns dock.
En klar förbättring är att det i förslaget anges vem som skall öppna stämman (styrelsens ordförande eller den styrelsen utsett). Den bestämmelse som fanns härom i 1944 års aktiebolagslag intogs inte i 1975 års lag eftersom det ansågs obehövligt. Det innebär emellertid att i extrema fall oenighet på denna punkt kan leda till att stämma överhuvudtaget inte kan hållas. Beträffande majoritetskraven för normalfallen föreskrivs liksom hittills att bolagsstämmans beslut utgörs av den mening som fått mer än hälften av de avgivna rösterna eller, vid lika röstetal, den mening ordförande företräder. Vid val anses den vald som fått de flesta rösterna. Vid lika röstetal avgörs valet genom lottdragning, ”om inte stämman innan valet förrättas beslutar att ny omröstning skall företas”.
Den citerade lokutionen utgör en nyhet i förhållande till gällande aktiebolagslag där det står ”om ej annat beslutas innan valet förrättas”. Sannolikt har kommittén tagit intryck av den kritik som framförts mot denna bestämmelse.37 Om två akteägare eller aktieägargrupper med lika röstetal kämpar om makten i ett bolag, så skulle den som vid lottdragning fått förmånen att tillsätta ordföranden senare, genom ordförandens utslagsröst, kunna besluta att vid val ordförandens röst skall fälla utslaget vid lika röstetal. Därigenom skulle den vinnande kunna besätta hela styrelsen.
Nu föreslås alltså istället att det alternativ som skall tillåtas är, att man före valet beslutar att vid lika röstetal ny omröstning skall företas. Möjligen hade det varit språkligt mera korrekt att skriva ”om inte stämman innan valet förrättas beslutar att i sådant fall ny omröstning skall företas”.
Vad beträffar själva omröstningsförfarandet framlägger kommittén följande lagtextförslag i 8 kap.:
Beslut
34 § Kan aktieägarna inte enas om ett beslut, lägger ordföranden fram de olika förslag som har väckts. Varje förslag läggs fram så att det kan besvaras med antingen ja eller nej. Sedan aktieägarna har fått ta ställning till förslagen, anger ordföranden vad som enligt hans mening har beslutats. Detta blir beslutet, om inte omröstning begärs.
37 Se Kedner–Roos, Del I s. 253.
Omröstning skall ske om någon av aktieägarna begär det. Omröstning skall ske öppet, om inte stämman beslutar annat. Är förslagen fler än två, skall det först avgöras vilket förslag som skall ställas mot vad som enligt ordförandens mening har beslutats. Ordföranden är skyldig att tillkännage vilken mening han biträder när det behövs för att ärendet skall avgöras, om inte annat föreskrivs i bolagsordningen.
Val
35 § Vid val tillämpas 34 § första stycket. Omröstning skall ske om någon av aktieägarna begär det. Omröstningen skall i ett publikt aktiebolag ske öppet och i ett privat aktiebolag slutet, om inte stämman beslutar annat.”
Första stycket i 34 § i förslaget avses lagfästa acklamationsförfarandet, och häremot finns väl i princip intet att invända. Formuleringen framstår emellertid som mindre lyckad.
Det är sålunda inte för att ”aktieägarna inte (kan) enas om ett beslut” som ordföranden skall lägga fram de olika förslag som har väckts. I det läget har ju något försök att komma till beslut ännu inte gjorts. Ordföranden skall alltid ”lägga fram”, eller snarare förelägga stämman, de förslag som har väckts. Vidare skall ordföranden inte ange ”vad som enligt hans mening har beslutats” utan vilket av förslagen som stämman enligt hans mening har antagit.
Det är bra att det fastslås att omröstning alltid skall ske när detta begärs. I debatten har det då och då ifrågasatts om man skulle kunna avvisa en begäran om omröstning, men så torde inte vara fallet.38 Det är emellertid inte endast ”någon av aktieägarna” utan också ställföreträdare och ombud som har rätt att begära omröstning; i vissa lägen bör ordföranden själv ta initiativ till omröstning.
Kommittén har stannat för att föreslå, att omröstning skall ske öppet, om inte stämman beslutar annat. Skälet härtill anges i den allmänna motiveringen39 vara, ”den tid som en sluten omröstning kräver, framför allt i bolag med många aktieägare”. Som ovan anförts är detta argument knappast hållbart; just i bolag med många aktieägare — åtminstone med många aktieägare närvarande på stämman — torde sluten omröstning i allmänhet kräva kortare tid än öppen. Det är emellertid enligt min uppfattning värdefullt, att man bestämt att frågan om öppen eller sluten omröstning skall avgöras av stämman; därigenom undviks den tveksamhet och klandermöjlighet som måste anses föreligga idag, se ovan.
38 Se ovan vid not 12. 39 SOU 1995:44 s. 185.
Slutligen föreskrivs i 34 § att ordföranden är skyldig att tillkännage vilken mening han biträder, när det behövs för att ärendet skall avgöras, om inte annat föreskrivs i bolagsordningen. Detta är ett förslag som jag har svårt att finna välövervägt. Som ovan anförts förefaller det mig besynnerligt att en röstberättigad ordförande, som har lagt ner sin röst eller röstat blankt i omröstningen, skall tvingas ändra ståndpunkt för att frågan skall kunna avgöras. Än mindre acceptabelt anser jag det vara att, när man särskilt kallat in en opartisk stämmoordförande som inte är röstberättigad, framtvinga ett sådant ställningstagande från denne i en sakfråga som delat aktieägarna i två jämstarka grupper. Man väljer ju normalt en särskild stämmoordförande, just för att denne skall uppträda opartiskt i sådana frågor.
Enligt min uppfattning vore det rimligare att i lagen föreskriva lottning för de fall, då ordföranden inte är röstberättigad eller inte önskar ta ställning i frågan eller ange sin uppfattning. (Det är enligt förslaget möjligt att i bolagsordningen föreskriva att ordföranden inte skall ha eller inte skall vara skyldig utnyttja sin utslagsröst.) Vad avser bestämmelsen i 35 § om att vid val i ett publikt aktiebolag omröstning skall ske öppet har jag samma invändning som ovan angivits vid 34 §; skälen för sluten omröstning vid val är dock här än starkare.
I 36 § andra stycket sägs i förslaget att, om beslut fattats genom omröstning, så skall i protokollet antecknas vilka yrkanden som ställts och ”röstsiffrorna i varje omröstning”. I gällande aktiebolagslag är uttryckssättet ”och, om röstning skett, hur den utfallit”. Huruvida härmed avses någon ändring i sak framgår inte av betänkandet; mest sannolikt är att någon saklig ändring inte är tänkt. Att protokollet skall innehålla uppgift om vilka yrkanden som ställts markeras däremot som en saklig nyhet. Enligt min mening gäller emellertid detta även enligt vår nuvarande aktiebolagslag; det torde vara svårt att ange hur en röstning utfallit utan att protokollföra vilka yrkanden man röstat om.
Vissa motivuttalanden rörande styrelseval kan vara värda en närmare diskussion. I allmänmotiveringen under rubriken ”Kommitténs överväganden” uttalas:
”En särskild fråga i förevarande sammanhang är huruvida styrelsens ledamöter skall väljas var för sig eller om hela eller delar av styrelsen kan utses i grupp. Lagtexten lämnar på den punkten inte något uttryckligt besked. Klart är att om enighet råder, styrelsen kan utses genom acklamation. Annars får varje styrelseplats bli föremål för särskild omröstning, vid vilken aktieägarna kan rösta på samtliga kandidater. Det torde emellertid också vara möjligt att förrätta valet med användande av röstsedlar
som ger varje aktieägare möjlighet att på en gång ange hela den styrelse som han röstar för.”40
I författningskommentaren i betänkandet41 uttalas i samband med relativ majoritet vid styrelseval:
”Som huvudregel gäller därvid att omröstning sker för varje styrelsepost för sig.”
Som framgår av vad jag ovan uttalat, är det min uppfattning att det korrekta förfarandet vid val till styrelse eller annan grupp med likvärda positioner, är att alla posterna besätts samtidigt, vare sig beslut fattas genom acklamation eller omröstning.42 Att tala om särskild omröstning för varje styrelsepost eller styrelseplats för sig förefaller mig förfelat av flera skäl. Det finns ju faktiskt inga olika styrelseposter; de är alla identiska och likvärda. Ingen kandidat nomineras till någon särskild styrelsepost utan alla kandidater konkurrerar om envar av de tillgängliga posterna, envar av de fem posterna i exemplet ovan. Det är i och för sig möjligt, att den som föreslår en viss kandidat själv har tänkt sig att denne skall slå ut en viss annan kandidat. Förslaget ställs emellertid enligt min erfarenhet aldrig så; det kan t. o. m. ifrågasättas om ordföranden bör ställa proposition på ett förslag om det faktiskt skulle ställas på detta sätt. Det anses också höra till god ton i svensk förenings- och sammanträdespraxis att aldrig plädera mot en kandidat; man begränsar sig till att tala för någon.
Noteras bör också, att vad gäller förhållandena i England sådana de beskrivs i Johansson, ”Bolagsstämma”, (se ovan), så talas där om att styrelsevalet måste ske ”individuellt för varje enskild ledamot” (min kursivering). Detta är något annat än varje enskild styrelseplats och kan ha att göra med att, enligt samma källa, styrelseledamot i England väljes genom beslut fattat med absolut majoritet. Tanken med det individuella valet säges vara att ingen skall tvingas rösta på någon han inte känner, bara för att omröstningen samordnas med röstningen rörande av honom föreslagen kandidat. Som framgår av framställningen ovan är detta inte heller nödvändigt med den i Sverige normalt tillämpade ordningen; om röstsedlar upptagande färre namn än högsta tillåtna antal accepteras, kan man ju begränsa sig till att rösta bara på sin egen kandidat.
Sammanfattningsvis menar jag att det är en god idé att låta en ny aktiebolagslag innehålla något mer preciserade regler avseende beslut på bolagsstämma. När det gäller utformningen av lagtexten
40 SOU 1995:44 s. 197. 41 SOU 1995:44 s. 277. 42 Se exempelvis Ramstedt s. 121: ”Valet är att betrakta som en enda handling.”
och de detaljfrågor som ovan berörts, hoppas jag på ytterligare diskussion och överarbetning innan det slutliga förslaget framlägges. Aktieägarnas roll, deras sammankomst på bolagsstämmor och frågor om ägarstyrning och ägarpolicy kommer säkerligen att vara i debattens fokus under lång tid framåt. Rimligen kommer det också att gälla stämmobesluten och deras tillkomst.