De maximis non curat praetor eller judicial review — Haagdomstolen i en brytningstid
Av jur. kand. FREDRIK DANELIUS
1. Det har nu gått drygt trettio år sedan en av detta sekels mest framstående folkrättsjurister, Sir Hersch Lauterpacht (1897–1960), gick ur tiden. 1933 publicerade han sitt kanske viktigaste verk, The Function of Law in the International Community, som än idag utövar ett visst inflytande på den folkrättsliga debatten. I boken behandlas en rad centrala folkrättsliga — och i många fall allmänjuridiska — problem rörande rättens och domstolarnas roll i det internationella samfundet.
Lauterpacht ägnar två kapitel åt att granska och kritisera en uppfattning — ”the Doctrine ’de maximis non curat praetor’ ” — vilken han menar har utövat ett olyckligt inflytande på den mellanstatliga rättskipningens organisering och utövande.1 Enligt den kritiserade doktrinen bör internationella domstolar inte anförtros eller befatta sig med tvister av viss dignitet, nämligen sådana där staters vitala intressen står på spel. Tvärtom, menade Lauterpacht, är det särskilt viktigt att detta slags tvister kan avgöras på rättslig väg:
”— — — in so far as the vital interests of States require protection, they are better protected by the recognition of the reign of law administered through international tribunals than by formally safeguarding, through the usual reservations, the ultimate right to have recourse to force.”2
Lauterpachts ståndpunkt, som 1933 för många framstod som väl verklighetsfrånvänd ”judiciell idealism”, kom under efterkrigstidens första decennier att vinna mark.3 Efter antagandet av FNstadgan och den nya Haagdomstolens stadga 1945 kom många tvis-
1 Hersch Lauterpacht, The Function of Law in the International Community, 1933, s. 166–201. Den latinska frasen översätts närmast med ”Domaren befattar sig inte med stora saker”. Uttrycket torde vara en sentida travesti på den romerskrättsliga sentensen De minimis non curat praetor (”Domaren befattar sig inte med småsaker”). 2 Ibid., s. 177. 3 Ian Brownlie (The Justiciability of Disputes and Issues in International Relations, 42 British Year Book of International Law (1967), s. 124) har kommenterat Lauterpachts ståndpunkt i denna och några närbesläktade frågor: ”To some extent these propositions may now seem obvious but until Lauterpacht’s book appeared they were probably not generally accepted”.