hand om denne, till dess plats å hospital kunde erhållas. Sedan fångvården emellertid, under överdirektör Almquists ledning, blivit försedd med ett flertal sinnessjukavdelningar, har det blivit regel, att den straffriförklarade, brottet må ha varit svårare eller av lindrigare art, översändes till någon av dessa i avvaktan på sökt hospitalsplats. Det är denna alltså redan nu förekommande praxis, som förslaget till ny sinnessjuklagstiftning avser att få lagfäst.
I sakens natur ligger, att då riksdagen erkänt det vara statens skyldighet att skaffa platser för alla sinnessjuka, som äro i behov av anstaltsvård — detta skedde i samband med godkännande av avtal med Stockholm och Göteborg om dessa städers övertagande av hela sin sinnessjukvård mot visst vederlag av staten —, så böra alla straffriförklarade, som äro i behov av hospitalsvård, omedelbart omhändertagas genom statens försorg — och i behov av anstaltsvård äro praktiskt taget alla, som under sinnessjukdom begått brott, så länge sjukdomen varar. Av psykoser är det framförallt vissa alkoholpsykoser, som äro så kortvariga, att sinnessjukdomen, under vilken brottet begåtts, redan är över, då domstolen avgör målet. I dylikt fall föreligger naturligtvis icke behov av vård åsinnessjukhus, men väl behov av behandling å alkoholistanstalt. Sinnessjukvårdssakkunniga ha därför föreslagit det tillägg till 1 § i lagen om behandling av alkoholister, att Konungens befallningshavande i dylikt fall skall förordna om intagning å alkoholistanstalt. Vidare har på denna punkt i motiveringen framhållits att, när en gång staten anordnat en epileptikeranstalt — ett önskemål, som nu snart torde bliva förverkligat —, böra även författningsbestämmelser införas, som möjliggöra, att en epileptiker, vilken blivit för begånget brott straffriförklarad, men icke är sinnessjuk vid utslagets avgivande — fallandesjuka förete ju ofta hastigt övergående psykostillstånd —, kan bliva tvångsinternerad å epileptikeranstalt. Då man vid en tidigare diskussion i kriminalistföreningen å juristhåll utgåttifrån, att någon internering av personer, som begå brott under en kortvarigare sinnesförvirring, icke skulle kunna ifrågakomma, har jag velat framhålla, att samhället i dylika fall, som väl i allmänhet gälla antingen alkoholister eller fallandesjuka, icke bör stå maktlöst utan vara i stånd att vidtaga den för varje särskilt fall lämpligare aktivåtgärden. Givet är, att dylika detaljbestämmelser icke kunna intagas i allmän strafflag, utan att de hava sin plats i speciallagar.
Som av det nu anförda torde framgå, hava de av strafflagskommissionen föreslagna skyddsåtgärderna mot kriminella sinnessjuka en alldeles för snäv omfattning. Därmed sammanhänger att enligt strafflagskommissionens förslag skulle hospitalsöverläkarens eller den lokala direktionens rättighet att själva bestämma rörande utskrivning från hospital av personer, som begått brottslig gärning, utvidgas, ty så vitt jag av strafflagskommissionens motivering till sitt förslag kunnat finna, skulle frågan om utskrivning hänskjutas till central myndighet endast för det fall, att den kriminelle sinnessjuke på grund av dom blivit intagen å hospital, medan enligt nu