Dödsstraff för "näringssabotage" i Tyskland. Utöver de särskilda straffbestämmelserna i de talrika författningarna till förebyggande av kapitalflykt och valutasmuggling har tyska regeringen utfärdat en lag av den 1 december 1936, som inför dödsstraff för »näringssabotage» (Wirtschaftssabotage) begånget av tyska medborgare. Närmare bestämt drabbar straffet den som »medvetet och samvetslöst, av grov egennytta eller andra låga bevekelsegrunder, i strid mot gällande bestämmelser överför tillgångar till utlandet eller låter dem kvarstå i utlandet» — exempelvis då deras hembjudande till tyska riksbanken är påbjudet — »och därigenom tillfogar det tyska näringslivet svår skada». Straffet kan ådömas, även om brottet är att anse som begånget i utlandet. Den brottsliges förmögenhet skall konfiskeras.
    Brott emot lagen skola avdömas av den nya folkdomstolen, »Volksgerichtshof», som inrättades 1934 huvudsakligen för att döma i högförräderimål.
    Lagen har omedelbart trätt i kraft, men genom en lag av den 15 december 1936 har straffrihet beviljats den som före den 31 januari 1937 till riksbanken hembjudit de tillgångar, som han låtit kvarstå i utlandet i strid mot valutaförfattningarna.

G—ll.

 

    Sovjetunionens nya författning. De olika sovjetstaterna bildade till år 1923 ett ur rättslig synpunkt tämligen löst sammanfogat förbund av republiker och autonoma områden. Genom den nämnda år antagna förbundsförfattningen skapades en gemensam organisation, byggd på de principer, som redan funnit uttryck i de särskilda staternas författningar. Då man härvid avsiktligt sökt sig nya vägar, möta hart när oöverstigliga svårigheter att giva en kortfattad karakteristik av det konstitutionella systemets grundtankar. Det mest framträdande draget i 1923 års författning kan dock sägas vara, att den statliga organisationen bildade en pyramid av valda råd, vilka på en gång voro självförvaltningsorgan och valförsamlingar för utseende av närmast högre organ.

    Förbundets högsta organ var enligt denna författning förbundsrådskongressen, som valdes till ett antal av omkring 2,000 av ombud för städernas sovjeter och guvernementsråden. Förbundsrådskongressens roll inskränktes till att hålla allmänna principdiskussioner. Den kunde icke i vanlig mening betecknas som en representation.
    Den närmaste motsvarigheten till våra västerländska parlament var centrala exekutivkommittén, som var fördelad på två avdelningar: förbundsrådet, som till ett antal av 450 valdes av rådskongressen, och nationalitetsrådet, som bestod av representanter för de olika republikerna och autonoma områdena. Exekutivkommittén sammanträdde minst tre gånger årligen och hade till uppgift bl. a. att meddela legala föreskrifter, att bestämma de mer ständigt arbetande statsorganens kompetensområden etc. Någon uppdelning av den lagstiftande och verkställande makten på skilda organ åsyftades icke.

    Vid de tillfällen, då exekutivkommittén icke var samlad, var dess presidium, bestående av 27 personer, förbundets högsta på en gång lagstiftande och verkställande myndighet.
    Exekutivkommittén valde vidare folkkommissariernas råd, som närmast motsvarade en västerländsk ministär, låt vara att kompetensregleringen mellan exekutivkommitténs presidium, som i princip var det högsta statsorganet, och folkkommissariernas råd var långt ifrån klar.
    Man kan icke påstå, att den nya sovjetförfattningen, som antogs i december 1936, innebär, att några genomgripande nydaningar i själva systemet skett.
    I första kapitlet fastslås, att arbetar- och bonderåden fortfarande bilda unionens politiska grundval. Här uttalas vidare, att produktionsmedlen tillhöra folket i dess helhet. Dock tillåtes i viss utsträckning en individuell ägande eller besittningsrätt, nämligen till inkomster och besparingar från arbete, till bostad och bisysslor och till personliga bruksföremål. Man har för övrigt gått ett steg längre och infört arvsrätt till egendom av detta slag.
    Till det yttre har statsorganisationen däremot undergått väsentliga förändringar. Den gamla rådskongressen har ersatts av ett högsta råd, som innehar all lagstiftande och verkställande myndighet, i den mån denna icke tillkommer folkkommissariernas råd. Liksom den forna exekutivkommittén, om vilken det i mångt och mycket erinrar, är högsta rådet delat i två kamrar: unionsrådet och nationalitetsrådet. Det senare, som utgör en representation för de särskilda republikerna och autonoma områdena, väljes till visst antal av dessas högsta råd. Unionsrådet utgör åter en direkt representation för folket till så stort antal, att en deputerad utses för varje 300,000 tal invånare. Unionsrådet och nationalitetsrådet, som väljas för fyra år, äro likaberättigade. För beslut fordras alltså, att majoritet uppnås i båda kamrarna. Högsta rådet sammanträder två gånger årligen. Därjämte kan det i vissa fall kallas till urtima session.
    Högsta rådet har ett presidium, som består av ordförande, fyra vice presidenter, sekreterare och 31 medlemmar i övrigt. Presidiet väljes av kamrarna vid gemensamt sammanträde.
    Presidiet, som utövar den högsta statsmakten mellan högsta rådets sessioner, har utomordentliga befogenheter. Sålunda äger det, om en meningsskiljaktighet mellan högsta rådets kamrar icke kan utjämnas, upplösa detta och förordna om nyval. Det kan vidare besluta om folkomröstning. Av folkkommissarierna fattade beslut kunna upphävas av presidiet, om besluten strida mot unionens lagar. Presidiet har vidare benådningsrätt, utnämner högre militärer och diplomater, ratificerar internationella fördrag och kan mellan högsta rådets sessioner förklara unionen i krigstillstånd, förutsatt att unionen blir angripen, eller att ett beslut av detta slag är erforderligt för fullgörande av internationella överenskommelser till gemensamt försvar mot angrepp.
    Den egentliga regeringsmakten utövas fortfarande av folkkommissariernas råd, som utökats med en ny ledamot, nämligen för försvarsindustrien.
    Valrätt tillkommer alla medborgare, som fyllt 18 år, såvida de icke dömts valrätten, förlustiga. Valrätten är oberoende av ras, nationalitet, religion, social härkomst, förmögenhetsställning eller tidigare verksamhet. Själva

omröstningen sker hemligt. Vad denna nyhet i sak innebär, är svårt att säga, eftersom endast vissa organisationer äga rätt uppgöra förslag på kandidater.
    I överensstämmelse med arbetarnas intresse och för att stärka den socialistiska regimen tillförsäkras medborgarna yttrande-, press-, mötes- och demonstrationsfrihet. Då produktionsmedlen tillhöra staten, har man nödgats uttryckligen föreskriva, att dessa friheter tillkomma medborgarna på så sätt, »att tryckerier, pappersförråd, offentliga byggnader, kommunikationer och andra nödiga betingelser ställas till arbetarnas och deras organisationers förfogande».
    Författningen omnämner uttryckligen det kommunistiska partiet, som förklaras utgöra »arbetarnas förtrupp i deras kamp för den socialistiska regimens befästande och utveckling och representera den ledande kärnan i alla arbetarnas organisationer».
    Till slut bör kanske framhållas, att medborgarna tillförsäkras personlig okränkbarhet, varför häktning får ske endast efter beslut av domstol eller allmänne åklagaren.

G. B.