494 NOTISER. Harry Axelson Iohnsons fond för rättsvetenskaplig forskning. Fondens tillgångar uppgingo vid slutet av 1951 till 39,916:96 kr. Härav voro 14,852 kr. placerade i statsobligationer och 24,277 kr. i aktier samt innestodo 787: 96 kr. i bank. Nettoavkastningen under året utgjorde 1,305: 28 kr.
Från fonden har dr jur. Gerhard Simson erhållit ett resebidrag med 800 kr. för deltagande i en av Gesellschaft für Rechtsvergleichung anordnad kongress i Köln (jfr s. 73).
För ansökan om bidrag från fonden gäller icke någon viss ansökningstid. Ansökan ställes till fondens direktion, adress Rosenbad 21V, Stockholm.
T. N.
Birger Ekebergs fond. Av redogörelsen för förvaltningen av Birger Ekebergs fond för tiden 4 september 1950—31 december 1951 (jfr 1950 s. 926; fonden, som står under förvaltning av styrelsen för utgivande av Svensk Juristtidning, har till ändamål att främja rättsvetenskaplig forskning, särskilt sådan som kan lända till gagn för nordisk samverkan på rättslivets område) framgår att det till fonden överlämnade kapitalet utgjorde 25,219 kr. och att i räntor influtit 1,232: 38 kr. I forskningsbidrag ha utdelats 4,000 kr. Fondens kapitalbehållning utgjorde vid 1951 års utgång 22,414:63 kr.
Svensk straffrätt inför utländsk publik. Prof. Ivar Strahl höll föredrag om »La réforme pénale en Suéde» d. 9 maj 1952 i Bryssel i »Institut des hautes études de Belgique» och d. 14 s. m. i Paris i »Institut de droit comparé de l'Université de Paris». På det senare stället erinrade prof. Hugueney i sitt hälsningsanförande om den föreläsning prof. Thyrén mer än 25 år tidigare hållit i Paris om den svenska strafflagsreformen (se SvJT 1924 s. 232).
B. L.
Bo Leijonhufvud †. En förnämligt flärdfri och gedigen domare och en älskvärd människa har denna vår genom Bo Leijonhufvuds bortgång försvunnit ur de levandes antal — omärkligt för nästan alla utom det närmaste umgänget, ty han hade, karakteristiskt nog, förordnat att ingen annons finge meddela dödsfallet och blott de närmaste anhöriga inbjudas att bevista jordfästningen.
Redan år 1911, vid fyrtiotvå års ålder, hade Bo Leijonhufvud inträtt i högsta domstolen, som han därefter i tjugusju år ägnade sin arbetskraft. Hans tidigare utbildning hade varit mångsidig nog. Utöver den vanliga domarekarriären över häradsrätt, hovrätt och justitierevision hade han tjänstgjort, även som bisittare, i Stockholms rådhusrätt. Men vidare hade han brukats i lagstiftningsuppdrag. Bl. a. hade han åren 1907—11 strävat med den otacksamma uppgiften att söka åstadkomma en rättslig grundval på arbetsavtalens område, först vid Åke Thomassons sida i den åren 1907—09 arbetan-