BLODGRUPPSSTATISTISKA SYNPUNKTER PÅ ÄRVDABALKSFÖRSLAGETS "MED MINDRE DET ÄR STÖRRE SANNOLIKHET ATT BARNET AVLATS AV HONOM ÄN AV ANNAN"
AV LABORATORN BENGT JONSSON
En för utnyttjandet av de biologiska sannolikhetsberäkningarna i faderskapsärenden väsentlig fråga är, i hur stor del av fallen man kan vänta att nå resultat av försvarlig säkerhetsgrad, vilken fråga ytterligare aktualiserats genom förslaget till ny ärvdabalk (jfr s. 129 och 449). Enligt detta förslag skall, om modern haft samlag ej blott med den av henne instämde mannen utan även med annan och det ej beträffande någondera är osannolikt att han är fader, den för vars faderskap övervägande skäl tala anses som fader.
Medan de antropologiska undersökningsmetoderna på detta område till stor del ännu befinna sig på materialsamlings- och försöksstadiet, ger blodgruppsdiagnostiken icke endast ett betydande utbyte i direkta faderskapsuteslutningar av högsta säkerhetsgrad (c:a 55 % av felaktigt angivna barnafäder kan med våra rutinmetoder direkt uteslutas) utan även ett sannolikhetsbedömande av en till föreliggande omständigheter siffermässigt fixerbar säkerhet, vilket ofta har en praktiskt mycket betydelsefull grad. Principerna, vikten och begränsningen hos denna bedömningsmetod genom »blodgruppsstatistisk faderskapssannolikhet» har jag tidigare behandlat bl. a. i SvJT 1953 s. 14 ff och 1955 s. 90 ff.
Om två män kunna komma i fråga beträffande faderskapet till ett visst barn får man ett mått på den »blodgruppsstatistiska faderskapssannolikheten» inom ett visst blodgruppssystem genom att taga förhållandet mellan det procenttal barn av ifrågavarande blodgrupp män av den ena respektive den andre mannens blodgrupp kan väntas få med kvinnor, som ha barnamoderns blodgrupp. Detta förhållande bruka vi benämna »sannolikhetskvoten» mellan de båda männen.
Är endast en man utpekad som barnafader och hans faderskap bestrides, synes det naturligast att från början tillmäta båda de stridiga åsikterna samma vitsord, d. v. s. att a priori utgå från ett antagande av 50 % faderskapssannolikhet för den utpekade och 50 % faderskapssannolikhet för någon annan man inom befolkningen (»den statistiske barnafadern»). Denne »statistiske barnafader» antages lämna samma frekvens av blodgruppsgener som befolkningen i dess helhet. Om efter blodundersökningen å den utpekade barnafadern »sannolikhetskvoten» tages mellan honom och den »statistiske barnafadern» får man ett mått på, huruvida den utpekade mannens faderskapssannolikhet ökats eller minskats genom blodundersökningen. Detta förhållande kalla vi »san-