Det är så många minnen som få nytt liv då man följer en gammal vän och ämbetsbroder till graven. Nils Alexandersons och mina vägar möttes i vår ungdoms Uppsala, där han redan åtnjöt stort anseende i juristkretsar och i det akademiska livet över huvud. Senare blev det oss båda förunnat att deltaga i grundläggandet av den juridiska fakulteten vid Stockholms högskola och att samverka på lagstiftningens område och såsom ledamöter i Högsta domstolen. Allt ifrån första stunden framstod för mig den fem år äldre vännen såsom en jurist av allra bästa märke, såsom ett föredöme för oss yngre i vidsynthet och moget omdöme. Och han bevarade genom åren sitt levande intresse för och sin friska syn på de ständigt skiftande problem, som domaren ställes inför i sin ansvarsfulla gärning. Några dagar före hans bortgång besökte jag honom för sista gången. Stämman var matt,