Skadeståndsrättslig reglering av oljeutsläpp från fartyg
Av departementsrådet MÅNS JACOBSSON
1. INLEDNING
Redan i början av 1950-talet påbörjades ett internationellt samarbete i syfte att förebygga havsvattnets förorening genom olja. Detta samarbete ledde bl. a. till 1954 års internationella oljeskyddskonvention. Denna konvention är alltjämt i kraft i den lydelse konventionen fick genom ändringar år 1969. Konventionen innehåller förbud mot och begränsningar av utsläpp av beständiga oljor från fartyg. Den kommer att inom kort ersättas av 1973 års internationella havsföroreningskonvention i dess år 1978 ändrade lydelse (MARPOL 73/78). MARPOL innehåller bestämmelser inte bara om utsläpp av beständiga oljor utan också om utsläpp av s. k. lätta oljor samt andra skadliga ämnen. En viktig nyhet i MARPOL är de särskilda bestämmelserna för vissa särskilt ömtåliga områden, bl. a. Östersjöområdet. För sådana områden föreskrivs i princip totalförbud mot utsläpp av olja och skyldighet för stater att inrätta mottagningsanordningar för oljerester från fartyg. Konventionen innehåller också föreskrifter om tankfartygs konstruktion, utrustning och drift. MARPOL 73/78 beräknas träda i kraft under år 1983.1
När det gäller regionalt mellanstatligt samarbete om åtgärder mot föroreningar från fartyg och om bekämpning av havsföroreningar finns tre internationella överenskommelser. 1974 års konvention omskydd av Östersjöområdets marina miljö, den s. k. Helsingforskonventionen, avser åtgärder för att förebygga och bekämpa havsföroreningar från fartyg samt åtgärder för att begränsa havsföroreningar frånandra källor än fartyg. Denna konvention trädde i kraft år 1980. 1971 års Köpenhamnsöverenskommelse gäller främst bekämpningssamarbete mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. 1969 års Bonnöverenskommelse behandlar samarbete mellan de åtta Nordsjöstaterna vid bekämpning av oljeföroreningar i Nordsjön.
Behovet av särskilda regler om ersättning för skador orsakade genom oljeutsläpp från fartyg uppmärksammades först i slutet av 1960-