En fråga om vilken lag som skall tillämpas på förmögenhetsordningen i äktenskapet
Albert S och Ilse H ingingo den 31 december 1920 äktenskap genom kyrklig vigsel i huvudstaden Breslau i den dåvarande preussiska provinsen Nieder-Schlesien. Mannen var född i Breslau samt hade vid äktenskapets ingåendeoch under tiden närmast därefter även sitt hemvist därstädes. Båda voro då tyska medborgare.
Två år senare flyttade makarna till Sverige, där de bosatte sig i Stockholm, och i januari 1939 upptogos de jämte sina tvenne barn till svenska undersåtar. Mannen avled den 11 december 1968, varvid han efterlämnade änkan och de båda barnen, samtliga myndiga. Såvitt visats hade makarna varken i Tyskland eller i Sverige ingått avtal rörande sina inbördes förmögenhetsförhållanden. Mannen efterlämnade ett den 7 april 1963 upprättat och den 17 januari 1969 inför Stockholms Rådhusrätts första avdelning bevakat testamente, enligt vilket hans kvarlåtenskap skulle på angivet sätt fördelas mellan barnen.
Vid inregistrering den 11 februari 1970 av bouppteckningen efter Albert S fann Stockholms Rådhusrätt beträffande äktenskapets rättsverkningar, att väst-tysk lag skulle gälla, sådan den förelåge vid mannens död, varvid Rådhusrätten, bland annat, utan motivering gjorde den bedömningen, att Förbundsrepubliken Tyskland (Väst-Tyskland) vore den stat, "som i de allra flesta avseenden närmast motsvarade det förutvarande odelade Tyskland".
Eftersom makarna S ej voro svenska undersåtar vid äktenskapets ingående och de ej heller i form av äktenskapsförord eller eljest ingått giltigt avtal om rättsverkningarna utav sitt äktenskap, kommer 1 § 2. i den svenska lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar i tillämpning, vari stadgas, att dessa rättsverkningar ifråga om makars förmögenhetsförhållanden i brist på avtal bestämmas av lagen i den stat, som mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde. Detta innebär alltså, att i förevarande fall tysk rätt skall tillämpas i nyssnämnda avseende.
Denna bestämmelse är icke av sådan övergående natur, att dess tilllämplighet självmant upphör efter viss tids vistelse i Sverige eller efter förvärv av svenskt medborgarskap. I samma stycke föreskrives nämligen uttryckligen, att "ändring, som under äktenskapet skett beträffande makarnas eller enderas medborgarrätt, vare utan verkan i avseende, varom nu är sagt", vilket alltså innebär ett direkt förbud mot statutväxling i form av ett utbyte av exempelvis tysk rätt mot svensk såsom familjerättsligt egendomsstatut. Här ifrågavarande stadgande i 1912 års lag gäller alltså allt framgent, därest vederbörande makar ej genom äktenskapsförord annorlunda överenskomma, vartill de givetvis i här förevarande fall haft möjlighet, ehuru denna möjlighet icke av dem begagnats. En aldrig så lång vistelse i Sverige eller ens ett mycket långvarigt svenskt medborgarskap kan förty icke förändra tillämpningen av 1 § 2. i 1912 års lag. Endast för det fall, att fråga vore om