När excellenserna processade — tyska brottmål under kejsartiden
Under många års samlande av böcker om brott och rättegångar startade jag med svenska böcker och fortsatte med engelska och amerikanska sådana. Däremot har jag mycket få böcker på tyska inom detta område, men för något år sedan köpte jag ett omfattande tyskt verk, som visade sig vara mycket intressant ur flera synpunkter. Det var Hugo Friedländer, Interessante Kriminal-Prozesse, utkommen i 12 delar mellan 1910 och 1919 på Verlag Herman Barsdorff i Berlin. Författaren betecknas på titelbladet som Gerichts Berichterstatter, en titel utan officiell betydelse. Av boken att döma var det en avsevärd skillnad mellan en sådan rättegångsreferent och en polisreporter av modern typ. Referaten beröra endast i förbigående förundersökningarna och koncentrera sig på huvudförhandlingarna men äro därvid så utförliga att pläderingar o.d. måste ha upptecknats stenografiskt. I en rättegång i nuvarande Polen, där en godsägarinna var åtalad för att ha anstiftat godsförvaltaren till mord på hennes man, höll rätten syn på brottsplatsen. Beskrivningen på den tilltalade kvinnans klädsel och uppträdande därunder påminner starkt om ett modernt kriminalreportage, vilket är ett undantag från bokens allmänt nyktra ton.
Friedländer nämner, att han själv övervarit samtliga de refererade rättegångarna. Förutom två icke-tyska brottmål, ett från Österrike och ett från Italien, innehåller verket 62 brottmål från åren 1872—1913, där antalet tilltalade dock självfallet var betydligt högre. I vissa fall skildras vidare flera rättegångar i ett referat, därför att följdmål förekommit.
Givetvis är urvalet av de refererade rättegångarna snedvridet genom att Friedländer liksom andra författare i samma genre koncentrerat sig på de grova våldsbrotten, vissa sensationella brottmål av andra typer och några kuriositeter. Sålunda är det karakteristiskt, att det enda "vanliga" stöldbrottet var högst ovanligt. Det gällde en pensionerad rysk gardesöverste, som avfalska vittnen blev anmäld för stöld ur en damväska på en gata i Berlin, men som i stället visade sig vara "frotteur". Ett av de två "vanliga" misshandelsåtalen gällde vidare en ung man, som var hårfetischist och klippte flätorna av blonda skolflickor. Flätorna använde han sedan att stryka sig i ansiktet med.
Ur straffprocessrättslig synpunkt får man en klar uppfattning om hur långt fram Tyskland befann sig genom sin Gerichtsverfassungsgesetz och Strafprozessordnung av 1877, som båda trädde i kraft den 1/10 1879. De gällde alltså under större delen av den behandlade perioden. Endast några få av de 62 fallen härröra nämligen från tiden före sistnämnda datum. Nästan samtliga mål utom enstaka enskilda åtal för förtal genom tryckt skrift voro grundade på allmänna åtal, som utfördes av åklagare med olika titlar. Utom de fortfarande förekommande åklagar titlarna förekom även titeln Staatsanwaltschaftsrat, som troligen ungefär motsvarar dagens Oberstaatsanwalt1. I det i III:124 refererade fallet förekommer f.ö. i en åklagares plädering det ståtliga