FÖREKOMMER STRAFFRÄTTSLIGT ANSVAR FÖR ANNANS GÄRNING I SVENSK RÄTT?
AV
DOCENTEN JUR. DR RAGNAR BERGENDAL.
Straff och skadestånd hava det gemensamt, att de, vid sidan av sina övriga uppgifter, jämväl utöva en preventiv funktion. Detta lär vara allmänt erkänt, om också meningarna bryta sig starkt beträffande den grad av vikt, som bör tillmätas denna funktion vid sidan av andra moment, såväl ifråga om uppfattningen av gällande rätt som de lege ferenda. Med åtgärdernas preventiva funktion är det i och för sigmycket väl förenligt att de, såsom verkningar av en rättskränkande handling, riktas mot något annat rättssubjekt än just den person, som företagit handlingen; man vill då påverka det andra subjektet till utövning av en förebyggande verksamhet.
Huruvida en sådan ansvarighet för »annans gärning» är erforderlig eller lämplig, är emellertid ett spörsmål, som ställer sig olika med hänsyn till straff och till skadestånd. Den utvidgning av skadeståndsskyldigheten till att i allt flera fall inträda utan egen skuld, som är utmärkande för den moderna rätten, bygger till väsentlig del på andra grunder än preventionen: omedelbara hänsyn till det kränkta intresset, ett visst subjekts större betalningsduglighet, en socialt önskvärd utjämning av riskerna för vissa i någon mån oundvikliga skador o. s. v. Dock gör sig även beträffande skadestånd preventionssynpunkten ofta starkt gällande.1 I fråga om straff torde denna synpunkt däremot vara den enda, som kan motivera
ansvarighetens utsträckning till annan än den, som förbrutit sig. Och däremot möta på andra skäl stora betänkligheter, som i tillämpningen alltför lätt skola visa sig medföra, att en sålunda utvidgad straffrättslig reaktion icke handhaves med nödig energi.1
Uppgiften för efterföljande rader är att i korthet fästa uppmärksamheten på några typer av lagbestämmelser och av rättsfall, i vilka en tendens till straffrättslig ansvarighet för annans gärning gör sig mer eller mindre påtagligt märkbar. Avsikten har icke varit att på denna plats söka underkastaämnet någon uttömmande behandling, vare sig med hänsyn till materialsamling eller analys.2 Sålunda ha bl. a. lämnats helt å sido Tryckfrihetsförordningens välkända egenartade regler, vilka ju lämna mycket tydliga exempel på ett uppgivande av kravet på en handling av den person, som skall straffas.
I. Allmänna utgångspunkter. Om straffet skall vara en reaktion mot en viss persons samhällsfarliga vilja, och om
en sådan reaktion skall förutsätta, att viljan tagit sig uttryck i handling, måste straffet konsekvent förutsätta en handling av just den person, mot vilken straffet skall riktas. Det överensstämmer sålunda icke med denna princip, att på grund av en persons handling rikta straff emot en annan person.1 Detta undvikes också regelmässigt inom modern europeisk straffrätt. Reglerna om bestraffning av delaktighet i annans brott beteckna uppenbarligen icke någon avvikelse härifrån, ty även delaktighet är en handling, genom vilken en samhällsfarlig vilja framträder. Icke ens om den, som »faktiskt» är allenast delaktig, genom »konvertering» bestraffas såsom gärningsman, blir han straffad för någon annan handling än sin egen, låt vara att denna bedömes på ett annat sätt än det vanliga.
Det anförda äger tillämpning även i sådana fall, då den (faktiska) delaktigheten framträder såsom en negativ handling: i form av underlåtenhet att förhindra, att gärningsmannen begår sin handling, eller åtminstone att på grund av denna inträder skada eller eljes realiseras ett för straffbarhet erforderligt resultat. Även här straffas den, som icke själv företagit gärningsmannahandlingen, likväl på grund av ett sitt eget förhållande, nämligen underlåtenheten att inskrida. Men på grund av den osynliga och följaktligen svårare gripbara beskaffenheten av detta förhållande, ligger det för ett populärt språkbruk närmare att i dessa fall tala om en bestraffning av en person på grund av (»för») en annans handling. Likväl får principiellt icke eftergivas kravet på att även en dylik underlåtenhet skall uppfylla de allmänna förutsättningarna för straffbar underlåtenhet, däribland pliktvidrighet och subjektiv tillräknelighet. I fråga om det sistnämnda momentetär härvid att märka en olikhet i behandlingen av uppsåt och oaktsamhet: uppsåtlig medverkan till uppsåtlig gärning straffas såsom delaktighet enligt strafflagens 3 kap., där ej av särskilda skäl konvertering skall ske; uppsåtlig eller oaktsam medverkan till oaktsam gärning straffas såsom (medelbart)gärningsmannaskap; oaktsam medverkan till uppsåtlig gärning anses däremot gemenligen icke vara straffbar enligt gällanderätt.2 Med dessa utgångspunkter kommer frågan om straff
för medverkan genom underlåtenhet till utförandet av ett brott att bliva av ganska ringa betydelse enligt SL; ty sådan underlåtenhet är oftast, åtminstone enligt den bevisning som är möjlig att förebringa, allenast oaktsam, och oaktsamhet är i de flesta fall icke tillräcklig för straffbarhet enligt SL. Bland lagrum, som någorlunda ofta ifrågakomma till användning på oaktsam underlåtenhet att inverka på en annan persons likaledes oaktsamma handlingssätt, må emellertid nämnas SL 14: 9, 17, 19: 22, 23: 3, 25: 17; en arbetsledare i en elektrisk anläggning uraktlåter att, som han bort, tillse att en underordnad avhålles från att av slarv påsläppa den elektriska strömmen, och denna åstadkommer skada å person, eldsvåda, e. dyl.
I princip enahanda ställa sig förutsättningarna för straffbarhet, om även »gärningsmannens» handling har karaktären av underlåtenhet; med en variation av nyss anförda exempel består t. ex. den underordnades försummelse i uraktlåtenhet att avbryta strömmen. Brottet består då, i enkla fall, däri att överhuvud intet har blivit gjort, ehuru en viss verksamhet varit rättsligen påkallad. Den »delaktige» har pliktvidrigt underlåtit att åstadkomma en positiv handling av »gärningsmannen». Den plikt, som åsidosatts, kan hava ålegat den sistnämnde primärt, t. ex. därför att han själv framkallat den fara, som bort undanröjas, eller därför att ett föregående förpliktande faktum av mera specifikt juridisk beskaffenhet föreligger omedelbart för honom; han är t. ex. en underordnad tjänsteman. Plikten kan också hava ålegat »gärningsmannen» allenast sekundärt, i förhållande till den »delaktige», i det den förre emot den senare har åtagit sig att utföra något, som denne i och för sig är förbunden att ombesörja. I fall av den senare typen kunde tydligen alltid den faktiskt delaktige hava undgått ansvar antingen genom att tillse att »gärningsmannen» uppfyllde sitt åtagande, eller genom att på annat sätt få prestationen utförd, genom egen omedelbar verksamhet eller genom en särskilt anlitad tredjeman. I samtliga fallen måste för den »delaktige» bestå en primär plikt, som icke är avledd från »gärningsmannen»: egentlig delaktighet (till skillnad från negativ delaktighet enligt SL 3: 7, 8) kan icke begås blott genom att A underlåter att få utfört vad B är skyldig att
göra, där icke A själv har en av B:s förpliktelse oberoende skyldighet i sådant avseende.
För brott genom underlåtenhet av den »delaktige» A (vare sig han skall straffas såsom gärningsman eller egentligt delaktig) måste sålunda alltid fordras en omedelbart för honom bestående plikt att inskrida. Detta torde också vara allmänt erkänt och i tillämpningen fasthållet, såväl i mera specielllagstiftning som i rättspraxis. (Den teoretiska oenigheten, huruvida det är riktigt eller ändamålsenligt att i vedertagen mening tala om en objektiv plikt, skall här icke beröras). Däremot finnes å vissa områden en tendens att förbise eller av annan anledning icke upprätthålla kravet på den andra allmänna förutsättning för straffbarhet, som ovan nämndes, nämligen den subjektiva tillräkneligheten. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt, som underlåtenheten i långt mindre grad än den positiva handlingen berättigar till ett slut om en viss farlig viljebeskaffenhet med sådan säkerhet, att en särskild undersökning av detta moment måhända med skäl kan anses överflödigt. Underlåtenhet kan långt lättare än positiv handling tänkas vara ursäktlig, och sålunda icke vare sig uppsåtlig eller oaktsam i straffrättslig bemärkelse. Om underlåtenheten ändå straffas, har man alltså överhuvud uppgivit kravet på en egen handling såsom grund för bestraffningen. Ehuru detta krav helt visst i allmänhet fasthålles, kan en dylik avvikande hållning hos lag eller rättspraxis iakttagas i åtskilliga fall, då en annan person än den, om vars bestraffning är fråga, förövat en positiv och även subjektivt rättsstridig handling eller då man av en annan person, som förhållit sig passiv, kunnat förvänta en handling under sådana förhållanden, att hans underlåtenhet därav är tydligt oursäktlig (i vanlig mening kulpos). När då likväl den ursäktligt passiva personens underlåtenhet straffas, kan man med skäl tala om ett straffrättsligt ansvar för annans gärning.
De fall, som här avses, möta, såsom av det förut anförda framgår, väsentligen utanför SL:s område, m. a. o. i specialstraffrätten. Det är sålunda i huvudsak fråga om straffbudmed helt lindriga straff; dock bör anmärkas, att frihetsstraff icke saknas i hithörande straffskalor och att vanligen icke, såsom för vissa motsvarande fall i utländsk rätt, finnes bestämmelse om att böter icke skola förvandlas till fängelse enligt
vanliga regler. Till att inom detta område — om icke alltid i form, så dock i sak — godkänna bestraffning för annanshandling i ovan antydd mening kan man komma från två olika utgångspunkter av mera allmän innebörd.
Å ena sidan är det ganska vanligt, att en eller annan förpliktelse, vars åsidosättande är belagt med straff, ex lege och uttryckligen ålagts en person i en särskild situation: den som i stadgad ordning förvärvat rätt att driva viss näring, den som eljes idkar viss tillverkning e. dyl., ägare av fastighet o. s. v. Ofta är härvid förpliktelsens uppkomst knuten tillnågot rättsfaktum av privaträttslig eller eljes rent juridisk prägel: val såsom ledamot av styrelsen för någon viss sammanslutning, mottagande av ett förbud eller påbud av något visst offentligt organ etc. Dylika omständigheter låta den legala plikten framträda med sådan energi, att straffbestämmelsen nedsjunker till ett blott och bart bihang därtill. Det kan dåsynas icke alltför princip vidrigt att bortse från anledningen till att lagens bud icke blivit uppfyllt, åtminstone utanför rena undantagsfall, d. v. s. brottsrekvisitet reduceras till det rent objektiva förhållande, att A haft en plikt att utföra en viss prestation och att denna icke kommit till stånd. Eller, med ett från privaträtten hämtat uttryckssätt, plikten anses innebära en skyldighet att garantera uppfyllelse, och rättsverkan av att man brister häråt blir — straff. Och en sådan tillämpning låter sig iakttagas även i sådana fall, då det icke rimligen bort ifrågasättas, att den förpliktade skolat själv utföra den föreskrivna åtgärden.
Å andra sidan sammanflyter härmed en allmän tendens att, även då det icke gäller överträdelse av någon särskild plikt att handla, i fråga om det subjektiva brottsrekvisitet i lindriga fall fordra så litet som möjligt. Liksom beträffande de rena polisförseelserna (om vilka här i övrigt icke är tal), kan det även eljes befinnas, att man av »praktikabilitetsskäl» avsiktligt helt avstår från varje krav på bevisning om (uppsåt eller) oaktsamhet. Och om man icke går så långt i princip, kan likväl ett praktiskt taget överensstämmande resultat erhållas genom att man i tillämpningen nöjer sig med en ytterligt levissima culpa. För att en dylik skall kunna anses konstaterad fordras då i sådana fall, i vilka en särskild plikt blivit åsidosatt, just intet vidare än själva pliktens existens,
så snart det för den förpliktade varit in abstracto möjligt att hava kännedom därom. — Den senast antydda tankegångenär naturligtvis formellt principenlig. Dess innebörd är allenast den, att om en person är underkastad en särskild plikt på grund av uttrycklig lag eller ett särskilt rättsfaktum avmera påtaglig och tydligt förbindande natur, så fordras av denna person att han skall vinnlägga sig om förpliktelsens uppfyllelse med en betydligt större grad av omsorg än den som inom den egentliga straffrätten i allmänhet fordras, då det gäller att undvika kränkning av ett rättsskyddat intresse, till vilket man icke står i någon särskild relation. Pliktens rättsliga individualisering leder till att den erhåller en särskilt hög grad av intensitet, och detta även om den icke hänförsig till något intresse av överväldigande betydelse, utan oftast tvärtom. Innerst består följaktligen icke någon egentlig skiljaktighet mellan de båda tankelinjerna, av vilka den ena utgår från den särskilda förpliktelsen och den andra från en gradering av de krav på omsorg, som komma till uttryck i culpabegreppet.
II. Ett typiskt fall. Såsom ett från särskilda komplikationer tämligen fritt exempel må här till någon diskussion upptagas frågan om ansvar för underlåtenhet att fullgöra deten utarrenderad jordbruksfastighet åliggande underhåll in natura av allmän väg. I förhållandet mellan jordägaren och arrendatorn inbördes åligger vägunderhållet den senare, jämlikt nyttjanderättslagen 2: 23 (även tidigare allmänt enligt bestämmelser i arrendekontrakt.)1 Därmed är intet sagt om den icke heller i väglagen särskilt reglerade frågan, vem som haratt ekonomiskt svara för denna skyldighet omedelbart i förhållande till det allmänna: jordägaren, arrendatorn eller möjligen båda (solidariskt). I rättspraxis har uttalats dels att sådant ansvar åligger jordägaren (N. J. A. 1901: 555), dels, av en minoritet i HD, att det icke åligger arrendatorn (N. J. A.1908: 326; majoriteten yttrade sig icke direkt om detta spörsmål). Här antages, att lagen bör tolkas i enlighet med dessa uttalanden. Om en vid vägsyn anmärkt brist icke blivit ie nlighet med föreläggande bättrad, inställer sig härefter det
straffrättsliga spörsmålet, om någon kan härför dömas till kriminellt ansvar.
Läget är det, att skyldighetens fullgörande närmast bortförväntas av arrendatorn, som är gentemot jordägaren förbunden därtill och som i många fall torde vara praktiskt bättre rustad för denna prestation än jordägaren, vilken måhända icke driver jordbruk, icke vistas i trakten o. s. v. Men då den offentligrättsliga skyldighet, vars åsidosättande är kriminaliserat i 77 § väglagen, åvilar jordägaren och icke arrendatorn, antages den sistnämnde, enligt vanliga grunder förb ehandlingen av en »extraneus» i fall av denna typ, icke kunna straffas såsom gärningsman. Straffbudet - såvitt angår gärningsmannaskap (och delaktighet torde vara strafflös)— får sålunda anses riktat endast mot »specialsubjektet», jordägaren: han är den ende, som kan tänkas straffbar. Härmed är givetvis icke frågan om hans straffbarhet bejakad; det är möjligt, att övriga förutsättningar härför kunna brista. I ett rättsfall, som avgjorts i HD och finnes refererat i N. J. A. 1916: 501, blev ansvar jämlikt 77 § väglagen i alla instanser ådömt en jordägare (3 röster mot 2 i HD; av dissentienterna synes den ene hava ansett arrendatorn vara även emot det allmänna underhållsskyldig)1.
I åtskilliga fall kan det naturligtvis vara klandervärt, »oaktsamt», att någon åt en annan överlåter utförandet av en förpliktelse, som åligger den förre emot det allmänna. Härom kan emellertid i dessa fall icke vara tal. Att en jordägare icke själv åtgör någonting beträffande vägunderhållet för en utarrenderad fastighet, är naturligtvis icke blott lovligt, utan det normala. Alt arrendatorn är försumlig, kan i de flesta fall, till en början, icke alls läggas jordägaren till last; han är måhända okunnig därom, utan att ens detta kan anses i vanlig mening oaktsamt. Under dessa förutsättningar kan straff försvaras endast om man ej alls fordrar något subjektivt rekvisit. Försumligheten skall emellertid — och häri skiljer sig detta spörs-
mål från åtskilliga andra, som i övrigt hava liknande förutsättningar — icke omedelbart föranleda straff, utan först sedan den fortfarit viss tid efter föreläggande av vägsyn (eller anmaning enligt 35 § näst sista st.; sådan anmaning måste riktas till den, som skall kunna straffas). Kan det då vara rimligt, att anse jordägaren vara in culpa i varje fall, då han icke inom stadgad tid efter dylikt föreläggande låter bättra bristen? Uppenbarligen icke i varje fall, oavsett dess närmare beskaffenhet. Att jordägaren gemenligen torde sakna resurser att hastigt tvinga arrendatorn till pliktuppfyllelse spelar mindre roll, tyden förre kunde alltid i annan ordning låta verkställa underhållsarbetet. Men den frist, som står till hans förfogande, behöver icke vara längre än åtta dagar från ett föreläggande, som icke är honom tillgängligt annorledes än genom en allmän kungörelse, på visst sätt publicerad. Om nu jordägaren är frånvarande från orten, vari i och för sig icke ligger någonting oaktsamt, och om han icke dragit försorg om att med hänsyn till väghållningsskyldigheten där hava en särskild representant, vid sidan av arrendatorn, vilket efter omständigheterna ofta måste synas vara ett oskäligt betungande krav, synes detsvårt att finna, att han handlat oaktsamt, i den meningen att han förfarit på annat sätt än han »bort». Det är visserligen obestridligt, att hans förpliktelse, rent objektivt fattad, blivit åsidosatt, men icke att häri ligger någonting subjektivt klandervärt, så som fordras för culpa.
I 1916 års rättsfall synes avgörandet icke hava influerats av någon särskild utredning angående jordägarens förhållanden inconcreto. Domen synes därför närmast vara uttryck för den uppfattning, att det kriminella ansvaret för jordägaren städse skall åtfölja uteblivet fullgörande av den objektiva förpliktelsengenom en tillräknelig försummelse av arrendatorn.1 Underrättens motivering, vari icke gjorts ändring, uttalar endast: »enär det enligt lag ålåge fastighetsägare att i förhållande till det allmänna ansvara för det fastigheten åliggande vägunderhåll, samt i målet finge anses styrkt — — —»; häri ligger att den ekonomiska garantien anses åtföljd av en skyldighet att lidastraff (böterna skola eventuellt förvandlas, 77 § näst sista st.). Detta lär innebära ett avsteg från vanliga straffrättsliga grundsatser, och rättsfallet är ur denna synpunkt av intresse i före-
varande sammanhang. Avvikelsen kan naturligtvis vara i sakbefogad av hänsyn till en antagen nödvändighet att framtvinga en mycket hög grad av omsorg beträffande vägunderhållet förut arrenderade fastigheter.1 Avgörande betydelse, då det gäller att bedöma riktigheten av ett sådant ställningstagande, torde bl. a. böra tillkomma en avvägning av bötesstraffets effektivitet i detta stycke i jämförelse med den ekonomiska garantien; denna relativa effektivitet torde kunna antagas i allmänhet vara ganska liten. — Det torde icke vara påkallat att i rättsfallet finna ett uttryck för att man i varje relation borde avstå från att vid tillämpningen av 77 § väglagen kräva ett subjektivtrekvisit (jfr ett in casu helt ursäktligt misstag angående den exakta avgränsningen av en väglott, t. ex. då ett märke blivit av okynne flyttat av en ovidkommande person; vidare N. J. A.1917:409, som något beröres här nedan).
Det må vara tillåtet att fullfölja situationens belysning även med hänsyn till det inbördes förhållandet mellan jordägaren och arrendatorn. Arrendatorn har åsidosatt sin obligationsrättsliga förpliktelse, och beträffande honom skall det i allmänhet vara oomtvistligt, att han härvid uppträtt oaktsamt. Han är följaktligen skadeståndsskyldig gentemot jordägaren för den denne tillskyndade skadan. Denna omfattar i första hand kostnaden för bristens bättrande, genom jordägarens egen åtgärd eller genom landsfiskalens försorg. Får ytterligare i den skada,som skall ersättas, inräknas beloppet av de av jordägaren jämlikt 77 § väglagen ådömda och av honom erlagda böter? Enligt allmänna regler blir svaret naturligtvis nekande, ty intet kan vara säkrare, än att en förmögenhetsminskning genom straff icke kan hänföras till ett sådant ekonomiskt intresse, förvilket den straffade kan göra gällande ett regress- eller ersättningsanspråk (jfr, angående regressrätt ifråga om kriminellt skadestånd, N. J. A. 1918:139). Men grunden för denna regel är ingen annan än den, att det funnits oriktigt, att förövarenav en rättsstridig handling skulle kunna därpå stödja någon rättighet för sig själv. Denna tanke synes emellertid icke äga giltighet i vidare mån än den »rättsstridiga» handlingen också är subjektivt klandervärd. Brister denna förutsättning, synes även en sådan verkan av »handlingen» som ett verkställt straff
böra få tagas i betraktande såsom grund för ett ersättningsanspråk mot den i verkligheten ensam försumlige. Häri framträder klart, huru säreget ett straff under de nu behandlade förutsättningarna i själva verket är.
III. Översikt. De fall, där en person med större ellermindre skäl kan göras kriminellt ansvarig för en annans handling (inkl. underlåtenhet), utan att hos den förre måste föreligga ett förhållande, som uppfyller de allmänna förutsättningarna för en brottslig handling, äro sinsemellan ganska olikartade. Detta gäller till en början med avseende å det inbördes förhållandet mellan de båda personerna (å ena eller andra sidan kunna naturligtvis förekomma icke blott ett, utan flera subjekt) med hänsyn till den särskilda förpliktelse, vars åsidosättande är grunden för det utvidgade ansvaret.
1. Ovan under I ha närmast beaktats de mest närliggande fallen, nämligen de, i vilka den, som straffas för en annanshandling, är bunden av en viss förpliktelse, vilken icke omedelbart omfattar jämväl den senare. Den förre intager ofta en ställning av arbetsgivare eller eljes överordnad i förhållande till den senare. Detta kan innebära en viss rättslig makt över denne, och det hos den förre straffbara blir då närmast, att han på ett rättsstridigt sätt missbrukat eller icke brukat denna makt, i allmänhet så, att han underlåtit att använda den till förhindrande av en viss (positiv eller negativ) handling av den underordnade. Här kunna nämnas följande grupper av fall:
a. Den överordnade ställningen kan framträda såsom en personlig vårdnad om den underordnade, t. ex. för föräldrar m. fl. över barn. Detta är tydligen fallet beträffande ansvar för den, som underlåtit att förebygga ett förfarande, vilket är förbjudet åtminstone bl. a. ur den synpunkten, att det är menligt för barnet, t. ex. KF den 10 december 1897 ang. förbud mot barns användande vid offentliga förevisningar. I andra fall är ansvaret snarare grundat därpå, att vårdnaden innefattaren förpliktelse att förebygga rättskränkningar genom barnets handlingar, t. ex. KF den 28 maj 1918 ang. idkande av pantlånerörelse 8 §, 1927 års jaktstadga 21 §. Jfr även nedan under c. angående bestämmelser om husbondeansvarighet,vilka understundom bland de »underordnade» uppräkna även barn.
b. I några fall grundas den överordnade ställningen på ett mera opersonligt förhållande, såsom en viss rätt över eller en särskild befattning med en sak, inrättning e. dyl. Denna särskilda ställning förutsättes giva möjlighet och skyldighet att förekomma vissa missbruk härvid, oavsett vem den person är som gör sig skyldig till ett faktiskt gärningsmannaskap till överträdelsen. Hithörande straffbestämmelser äro givna t. ex. i KF om motorfordon 38 § emot ägare av automobil eller motorcykel, 44 § 2 mom. emot innehavare av trafiktillstånd;i lagen om straff för olovlig varuinförsel 4 § 1 mom. emot godsemottagare, därstädes 3 § 1 mom. och tullstadgan 227 §andra st. emot fartygsbefälhavare och tågförare m. fl.
c. De i specialstraffrätten vanliga bestämmelserna om s. k. husbondeansvarighet avse den, som i egenskap av äkta man (understundom fader, varmed kan vara att jämnställa moder, när hon icke själv står under ifrågavarande husbondevälde) eller arbetsgivare står i en överordnad ställning till andra personer inom vissa närmare angivna kategorier, vilka i de särskilda författningarna förete smärre avvikelser. De hithörande förseelserna skola antingen äga rum inom någon särskild av husbonden efter anmälan eller tillstånd bedriven rörelse eller också äro de av den art, att de kunnat förutsättas äga samband med någon viss art av hushållning, såsom jordbruk e. dyl.
d. I vissa fall, som till sina reala förutsättningar nära överensstämma med den nästföregående gruppens, har i rättspraxisutan stöd av särskild lagbestämmelse lagts ett utvidgat ansvar på jordägare, innehavare av firma eller eljes arbetsgivare, förgärningar av arrendator, prokurist eller annan anställd eller allmänt talat medkontrahent, under sådana förhållanden att man kan skönja en mera allmän tendens att göra gällande kriminellt ansvar för biträdens och underordnades gärningar.
2. Utgångspunkterna äro åtminstone för en yttre betraktelse härifrån ganska avvikande, då samtliga till bestraffning ifrågakommande personer äro — eller åtminstone formellt kunnabehandlas som om de vore — jämnställda, t. ex. på lika sätt omfattade av en förpliktelse med samma innehåll för dem alla. Här äro att nämna ledamöter av styrelsen för ett aktiebolag eller någon annan juridisk person. Då i dennas verksamhet en lagöverträdelse blivit begången, har synnerligen ofta krävts av
görande av frågan, huruvida straff härför skall drabba allenasten (eller eljes ett mindre antal) av styrelseledamöterna eller dem alla. Då svaret har givits i enlighet med det senare alternativet, torde häri understundom hava kommit till uttryck den uppfattning, att var och en av dem har varit lika förpliktad att själv vidtaga (uraktlåta) den åtgärd, som blivit försummad (verkställd). Emellertid lär en dylik åsikt förvisso ej alltid innebära en riktig uppfattning av de härvid föreliggande situationerna. Det kan icke döljas, att i regel någon bland dessa personer, t. ex. en verkställande styrelseledamot, intagit en särskild ställning, på det sätt att ett visst handlingssätt närmast ankommit på honom och normalt bort förväntas utan något de övrigas åtgörande. Om på grund av den förres försumlighetstraff drabbar de senare utan avseende å deras eget personliga förhållande, kan man alltså tala om ett fall av ansvar för annans gärning. Dock icke i varje fall. Ibland har av de övriga kunnat begäras, visserligen icke närmast något eget handlande, men dock en viss tillsyn å den verkställande ledamoten och vid förefallande behov ett ingripande för att åstadkomma en handling (underlåtenhet) av denne; även i dessa fall skulle dock i sista hand, subsidiärt, en egen handling av de övriga, resp. någon eller några bland dem, åtminstone ofta kunnat och ibland bort verkställas. Allmänt talat kunna de betecknas såsom jämnställda i den mening, att ingen av dem har någon självständig rätt att fordra en viss handling av någon bland de övriga: vad den ene kan begära av den andre grundar sig allenast på den förpliktelse, som åligger dem gemensamt. —
De ovan under 1. a — c. berörda lagbestämmelserna om ansvar för överordnade etc. äro till mycket väsentlig del grundade på en presumtion om egen brottslighet genom bristande tillsyn e. dyl. Härigenom kan till en viss grad beslöjas men ingalunda upphävas deras beskaffenhet att kunna medföra ett ansvar jämvälför annans gärning. Ett dylikt inträder så ofta presumtionen icke motsvaras av verkligheten.
Dessa presumtioners föremål är understundom mycket omfattande: (1) att den överordnade haft (bort hava) vetskap om överträdelsen; (2) att han haft möjlighet att förebygga den, samt(3) att han utan giltig ursäkt och alltså på ett straffvärt sätt underlåtit att vidtaga någon förebyggande åtgärd. Ej sällan
fordras emellertid, att det under (1) anmärkta förhållandet skallvara i vanlig ordning styrkt, och presumtionen inskränker sig alltså till de övriga momenten1. I bakgrunden finnes nog ofta den ytterligare presumtion, att den överordnade i själva verket icke blott brustit i tillsyn utan positivt samtyckt till förseelsen eller t. o. m. är den egentlige initiativtagaren till denna och begagnat sig av den underlydande såsom ett verktyg för dess utförande. — Presumtionerna äro ofta enligt uttryckligt stadgande på visst sätt motbevisliga; så i synnerhet beträffande momentet (1)2. I saknad av sådant stadgande kan någon motbevisning med friande verkan icke medgivas.
Bland de spörsmål, vilka beträffande ansvar enligt dessa bestämmelser kunna påkalla uppmärksamhet, må här i förbigående anmärkas följande:
(I) Bestämning av de grundläggande begreppen: »husbonde»,»i arbete anställd»3, »barn» o. s. v. I allmänhet hava stadgandena icke givit någon närmare bestämning härav. Denna ofullständighet har efter hand blivit mera kännbar, sedan i det närmaste alla privaträttsliga bestämmelser om husbondevälde(se ä. GB och legostadgan) bortfallit.
(II) Härtill ansluter sig frågan om substitut för husbonde. I vad mån kan en anställd eller eljes underordnad bliva att själv i förhållande till övriga under honom ställda underlydande anse såsom husbonde4?
(III) Även teoretiskt av stort intresse är en jämförelse mellande subjektiva rekvisiten för brottslighet enligt den primära bestämmelsen och för husbondeansvarighet etc. Det förekommer, att den förra åtminstone i visst avseende fordrar blott culpa,men att likväl — enligt ordalydelsen — husbonde skall straffas allenast vid vetskap om alla moment av den underordnades
förseelse; t. ex. KF den 29 juni 1917 ang. förbud i vissa fallmot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen 4 och 5 §§.
(IV) Systematiskt viktig är den olikhet, att husbondeansvarighet m. m. enligt vissa författningar är stadgad för brott, som kunna begås av vem som helst (t. ex. KF den 15 december 1914 ang. statsmonopol å tobakstillverkningen i riket 33 §), enligt andra allenast för brott, som förutsätta ett specialsubjekt i viss ställning, vilken då måste intagas av husbonden (t. ex.KF den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker 88 §2 mom. allenast beträffande förbrytelse »vid handhavande av detaljhandel enligt denna förordning»)1.
(V) Denna distinktion är av största betydelse för det viktiga spörsmålet, huruvida av husbondens straffbarhet resp. grunderna därför skall anses följa, att den underordnade icke kan straffas, såsom »extraneus». Utom detta skäl för strafflöshet måste emellertid hänsyn tagas även till andra, som böra anses gälla enligt allmänna grundsatser, t. ex. om verkan av den underordnades lydnadsplikt2.
Om de flesta av dessa spörsmål kan sägas, att de icke låtasig lösas med någon säkerhet utan en ingående undersökning av de särskilda brott, om vilka det är fråga i de olika författningarna; det skulle tydligen föra alldeles för långt att härsöka företaga en sådan. Vidare anmärkes, att dessa bestämmelser på grund av sin presumtionskaraktär och även i övrigt exceptionella beskaffenhet måste erhålla en mycket restriktiv tolkning; härav följer, att vad som gäller enligt en bestämmelse om utvidgat ansvar, icke är av omedelbar betydelse för tolkningen av en annan, så snart bestämmelserna icke äro alldeles lika. En kortfattad gemensam framställning blir därför till väsentlig del en uppräkning av de olikheter, som framträda vid jämförelse, och på grund därav icke av större intresse.
De tendenser inom rättspraxis, som anmärkts här ovan under
1. d. och under 2., äro visserligen alltför vaga för att lämnarum för några fixerade slutsatser. Vissa av de hithörandesituationerna äro emellertid av ej ringa praktisk betydelse, och domstolarnas ställningstagande förtjänar såtillvida stor uppmärksamhet, som det gäller tillämpning av eller avvikelse från allmänna grundsatser av principiell vikt, och icke allenast tolkning av exceptionella lagbestämmelser. En något utförligare redogörelse torde därför på dessa punkter kunna vara av intresse, även om materialets beskaffenhet ej synts medgiva annat än en samling referat jämte några därtill knutna reflexioner.
IV. Ansvar för biträden och underordnade. Fullt tydliga rättsfall, i vilka en fysisk person såsom överordnade. dyl. blivit utan stöd av särskilt lagstadgande fälld till ansvar blott därför, att ett biträde eller underordnad försett sig, äro mycket ovanliga (under de senare årtiondena). Sådana domslutmåste ju också på ett ganska påfallande sätt anses innebära avvikelse från de allmänna straffrättsliga grunderna. I princip böra dessa emellertid leda till samma resultat då den »överordnade» i privaträttsligt avseende är en juridisk person, d. v. s. då en dylik är subjekt i ett arbetsavtal e. dyl., varigenom en annan (fysisk) person blir emot den juridiska personen förbunden utföra en viss prestation eller eljes att ombesörja iakttagandet av någon förpliktelse, vilkens överträdande är i lag belagt med straff. Istället för den juridiska personen måste här för straffrättsliga ändamål inträda dess centrala eller högsta verkställighetsorgan, styrelsen resp. någon viss dess ledamot (förhållandet mellan styrelseledamöterna inbördes är här icke av omedelbart intresse, jfr nedan under V). Att döma en sådan styrelseledamot till ansvar för någon underordnad funktionärs handlingssätt ä rprincipiellt icke mindre anmärkningsvärt än att så förfara meden fysisk person i överordnad ställning. På sådana domaremot styrelseledamöter saknas emellertid icke exempel.
De förseelser, beträffande vilka ett kriminellt ansvar för underordnade eller biträden låter sig iakttagas, hänföra sig, såsom förut blivit anmärkt, till straffbud inom specialstraffrätten (samti någon mån SL 23 kap. 3 §). Betingelserna för ett dylikt ansvar skulle synas föreligga även vid åtskilliga brott enligt SL, såsom vållande till annans död, till kroppskada eller till eldskada å egendom. Och utan tvivel har man i rättspraxis
mera än en gång i dylika fall på alltför svaga grunder antagit, d. v. s. i själva verket fingerat, culpa hos någon överordnad, då så ansetts nödigt för att kunna ålägga denne eller en av honom representerad juridisk person att utgiva skadestånd pågrund av någon gärning av en underordnad. Men i dessa målsynes anmärkningsvärt sällan hava emot den överordnade framställts yrkande om straff. Jfr emellertid N. J. A. 1923: 114, där underinstanserna synas hava i realiteten statuerat ett kriminellt ansvar, jämlikt SL 14 kap. 9 §, för underordnads gärning. Sedan HD i detta mål frikänt den överordnade (direktör i ett aktiebolag) från straff, men likväl förpliktat bolaget att gäldaskadestånd, torde, i fall av denna typ, en sådan stillatigande extension av det kriminella ansvaret icke vidare ifrågakomma1.
a. Beträffande fysiska personer skall här vid sidan av N. J. A. 1916: 501 (ovan under II) allenast fästas uppmärksamheten på N. J. A. 1904: 85 angående åtal mot en innehavare av ett gästgiveri (och en där anställd prokurist) jämlikt KF den 24 maj 1895 angående försäljning av brännvin. Rörelsen bedrevs under en inregistrerad firma, som innehades av en änka Pålman,vilken enligt en i målet obestridd uppgift under de senare åren bott å andra orter och avhållit sig från all befattning med den under firman idkade försäljning av spritvaror. Icke desto mindre dömdes hon i alla instanser till ansvar, av HD jämlikt 42 § i berörda KF. I motiveringen konstaterades, att »firman» vidtagit vissa obehöriga åtgärder; underrätten framhöll uttryckligen, att P. »i egenskap av firmans innehavare vore för ifrågavarande förseelse ansvarig». En dissentient i HD ville frikänna henne såsom icke lagligen övertygad att hava ägt vetskap om åtalade förfarandet. Och det torde icke hava kunnat ifrågasättas att anse dylik vetskap styrkt i målet. Majoriteten måste därför hava ansett den bristande vetskapen vara utan avgörande betydelse. Det är härvid att märka, att författningen visserligen i 47 § innehåller ett stadgande om husbondeansvarighet, men detta åberopades icke av domstolarna2 och skulle icke heller
hava gjort tjänst, enär det för husbondens straffbarhet uttryckligen fordrar vetskap om den underordnades förseelse. Man måste sålunda hava tillämpat någon mera vidsträckt allmän grundsats om överordnads ansvarighet, och ansett densammagiltig enligt ifrågavarande KF vid sidan om det särskilda stadgandet i 47 § med däri föreskrivna strängare krav för straffbarheten. Enligt referatet förefaller det hava varit svårt attlägga P. till last ens någon i förevarande punkt verkligen påvisad culpa, såsom in inspiciendo e. dyl.
Så har däremot kunnat ske i ett senare rättsfall, i vilket en överordnad blivit fälld till ansvar. I N. J. A. 1914: 58, angående åtal jämlikt KF den 26 november 1875 ang. eldfarliga oljor m. m., hade underdomstolarna friat en tilltalad handlande, enär han icke haft vetskap om det otillåtna förfarandet, som skulle hava verkställts av hans tjänstfolk. HD fällde honom däremot utan hinder härav till ansvar på grund av en särskiltangiven omständighet, nämligen viss föregående åtgärd av den tilltalade av sådan innebörd, att han bort äga vetskap om överträdelsen och därför tydligen också bort förebygga denna.
b. Beträffande en juridisk person såsom »överordnad» må till en början beröras N. J. A. 1904: 415, angående åtal mot ledamöter i styrelsen för en flottningsförening för olagligheter vid flottning, vilken bedrivits genom en av föreningen antagen entreprenör, som faktiskt synes hava intagit en mycket självständig ställning. Underrätten biföll ansvarsyrkandet — endast delvis, jfr i övrigt nedan under V. b. (2). —, »enär styrelsen, vilken haft att ombesörja flottningen, antagit entrepenör förverkställande av flottningen, utan att styrelsen vidtagit någon som helst åtgärd till förekommande av flottning å förbjuden tid». Även om ett sådant handlingssätt svårligen med nödvändighet måste hava varit in casu oaktsamt, uttrycker motiveringen dock en tendens att kräva bevis om oaktsamhet. Hovrätten, i vars utslag av HD ej gjordes ändring, uttalade däremot, att de tilltalade, »vilka jämte X utgjort flottningsföreningens styrelse, vore jämlikt 12 § i flottningsstadgan (den 30 december 1880) och utan avseende därå, att flottningen kunde hava utförts genom entrepenör, skyldiga att ansvara för den sålunda bedrivna gemensamma flottning»: styrelseledamotskapet fattas alltså såsom en uteslutande objektiv grund för ansvarig-
het. — I N. J. A. 1906: 102 voro ledamöterna i styrelsen fören ekonomisk förening u. p. a. åtalade för olovlig försäljningav varor i öppen bod till andra än föreningens medlemmar och gjorde invändning, att ansvaret för föreningens handelsrörelse ålåge den av styrelsen antagna handelsföreståndaren. Invändningen godkändes av underrätten och två medlemmarav HD, enär icke blivit styrkt, att försäljningen skett med styrelseledamöternas vetskap och samtycke, men de dömdes i de högre instanserna, av majoriteten i HD, enär »föreningen» olovligen sålt varor »samt följaktligen de tilltalade såsom ledamöter i föreningens styrelse och såsom sådana ansvariga för föreningens åtgöranden uti förevarande avseende gjort sig skyldiga till förseelse» enligt 18 § näringsfrihetsförordningen; rekvisitet synes alltså även här hava fattats helt och hållet objektivt. — Ytterligare är här att anföra N. J. A. 1917: 409: ett aktiebolag hade såsom fastighetsägare fått sig för underhåll tilldelad viss väglott, och hade träffat överenskommelse med annan person, som mot viss årlig ersättning åtagit sig att underhålla vägen. Sedan underhållet försummats, dömdes utan meningsskiljaktighet bolagets disponent, tillika styrelseledamot, till ansvar jämlikt 77 § väglagen, enär han »icke genom överenskommelse med annan person kunnat befria sig från skyldigheten att underhålla vägen». Detta är också otvivelaktigt riktigt, men om det skall vara ensamt avgörande, kommer det för straffbarhet alltså icke an på, huruvida skyldighetens åsidosättande beror på något oaktsamt förhållande hos den förpliktade. HD:s majoritet förklarade honom visserligen i förhållande till övriga styrelseledamöter hava varit »ensam vållande» till försummelsen, men efter sammanhanget synes det hava betraktats såsom givet, att i varje fall någon inom styrelsen måste vara »vållande», utan avseende å de närmare omständigheterna. — I åtskilliga andra fall hava sakfällts styrelseledamöter, som icke gjort gällande att de icke tagit befattning med de otillåtna åtgärderna: i utslagens motivering har emellertid ansetts tillräckligt att åberopa den ställning i bolaget eller föreningen, som intagits av de dömda: N. J. A. 1902: 475;1910: 442, underrätten1; 1913: 75, Hovrätten och en ledamot av HD: »då P. i sin egenskap av ledamot i bolagets styrelse vore ansvarig för den förseelse, bolaget sålunda låtit komma sig till last».
I motsatt riktning kan åberopas Sv. J. T. 1920 Rf. sid. 10, angående å en styrelseledamot i en kooperativ förening i denna hans egenskap yrkat ansvar jämlikt 7 § förfoganderättslagenden 9 juni 1916 för åtgärder, som vidtagits av en i föreningensrörelse särskilt anställd handelsföreståndare med självständig ställning, vilken icke var ledamot av styrelsen. Underrättenansåg, att styrelsen för föreningen måste anses vara ansvarig för de förbjudna åtgärderna, men Hovr. frikände den tilltalade styrelseledamoten, »som han icke visats hava deltagit i nämnda åtgärder eller om desamma ägt vetskap». Denna formulering synes förutsätta, att förseelse enligt ifrågavarande lagrum skulle straffas endast såsom uppsåtlig, och detta icke blott med hänsyn till den av lagen uttryckligen fordrade »vetskap om förordnandet eller beslaget» utan jämväl i övrigt. I annat fall måste för frikännande hava fordrats ytterligare, att den tilltalade icke heller i övrigt underlåtit vad på honom ankommit för att förhindra överträdelsen.
En särställning intager bokföringsbrott enligt SL 23: 3 under 3). Det är tydligt, att ett aktiebolags eller en förenings rörelse ofta är så organiserad, att bokföringsarbetet omhänderhaves av en eller flera anställda i underordnad ställning. Beträffande det kriminella ansvaret för försumlig bokföring märkes, att det förutsätter en vårdslöshet, vilken kan betecknas såsom »uppenbar»; vidare får genom det uttryckliga stadgandet i 23: 4 och en sedan länge konstant tillämpning anses avgjort, att straff (för vare sig gärningsmannaskap eller delaktighet) icke kan drabba någon annan, än den som befunnit sig i sådan ledande ställning, som anföres i 4 §. Såvitt angår förhållandet mellan över- och underordnade blir då endast utrymme för följande spörsmål. (1) Skall (minst en) överordnad inom 4 §:s krets straffas, även om erforderlig grad av subjektiv försumlighet endast kan läggas en utanför kretsen stående underordnad tilllast? I jakande riktning talar onekligen N. J. A. 1915: 181; samtliga styrelseledamöter (kroppsarbetare) i ett kooperativthandelsaktiebolag fälldes för oordentlighet i bokföring, ehurustyrelsen syntes hava anlitat särskild bokförare (jämte handelsföreståndaren, se nedan). Om domstolarna ej intagit den nyss antydda ståndpunkten, måste bristerna i bokföringen hava ansetts vara så betydliga, att varje styrelseledamot hade ådagalagt personlig uppenbar vårdslöshet genom att han icke inskri-
dit och åstadkommit rättelse; och en dylik åsikt synes enligt referatet svårligen grundad. (I den mån kravet på sådan vårdslöshet genomföres individuellt, är det lätteligen tänkbart, att enö verordnads vårdslöshet befinnes icke hava varit »uppenbar», även då den underordnades vårdslöshet är av denna grova beskaffenhet.) I samma riktning går även den mening, som uttalades av dissentienter i HD; dessa frikände visserligen styrelseledamöterna men på det huvudskäl, att »enligt den förhandelsaktiebolaget gällande bolagsordningen särskild föreståndare för affärens skötsel kunnat tillsättas, samt handlingarnagiva anledning till antagande att sådan föreståndare varit utsedd — — —»; man torde alltså ansett, att just möjligheten att enligt 4 § straffa handelsföreståndaren (frågan härom förelåg icke i detta mål inför HD, men finnes besvarad jakande i N. J. A. 1920: 13) medgav att fria styrelseledamöterna. — (2) Skall, därest jämväl inom den enligt 23: 4 straffbara kretsen förekomma över- och underordnade, den överordnade straffas på grund av den underordnades uppenbara vårdslöshet? Detta synes ingenstädes hava antagits. Se nyssnämnda dissens i N. J. A. 1915: 181, ävensom 1918: 430, där en konsumtionsförenings styrelseledamöter frikändes, »enär föreningens verksamhet vid sagda tidpunkt föreståtts av en särskild därtill utsedd person, vilken enligt föreningens arbetsreglemente haft skyldighet att föra föreningens handelsböcker och därför vore att anse såsom föreningens syssloman, samt att i detta hänseende vidsidan av styrelsen leda föreningens angelägenheter»; trots dets ist anmärkta, lärer handelsföreståndaren jämväl ifråga om bokföringen få antagas hava varit styrelsen underordnad. (Justitierådet Alméns dissens grundas därpå, att han finner vissa styrelseledamöter hava ådagalagt individuell vårdslöshet.)
Den tendens till erkännande av »vikarierande ansvarighet»1 på det kriminella området, som enligt det föregående framträtt i rättspraxis, gäller endast handlingar, vilka äro straffbara jämväl såsom blott oaktsamma, och den förekommer tydligast då även den underordnades »handling» har karaktären av rättsstridig underlåtenhet. Vidare befinnes det, såsom ovan anmärkt, att de flesta fallen angå överträdelser i utövningen av en juridisk persons verksamhet (även den av en fysisk person innehavda firma, om vilken var fråga i N. J. A. 1904: 85, synes
enligt de använda ordalagen hava personifierats och nära nog betraktats såsom ett handlande subjekt). Detta är helt visst ingen tillfällighet. Med vanliga grunder mest överensstämmande är visserligen att icke tillmäta den artificiella personifikationen någon verkan på det straffrättsliga området. Men i fråga om behandlingen av åtgärder, vilka framstå såsom rättshandlingareller eljes försiggå på områden, där den juridiska personligheten i övrigt gör sig gällande, ligger det nära att ansluta sig till följande tankegång: den juridiska personen är den, som har handlat (positivt eller negativt); den kan icke härför straffas; följaktligen måste tillses, vem som »representerar» densamma på ett sådant sätt, att representanten kan anses »ansvarig» för det artificiella subjektets handling. Och härvid är man icke nöjd med att hålla sig till den, kanske underordnade person, vilken närmast varit representant, nämligen såsom den vilken i verkligheten handlat eller av vilken en handling i första hand bort förväntas. Utan man vill träffa den eller dem, som privaträttsligt varit den juridiska personens företrädare.— Ordalagen giva ofta uttryck för en dylik tankegång, såsomovan framgått; särskilt tydligt är N. J. A. 1913: 75 (»ansvarig för den förseelse, bolaget låtit komma sig till last»). Ytterligare må, beträffande vårdslöst bokföringsbrott i konkurs före tillkomsten av nuvarande 23: 4, anmärkas avvikande meningar av justitieråden Lindhagen och Olivecrona i N. J. A. 1880: 20; den sistnämnde yttrade bl. a.: »underlåtes denna skyldighet (betr. bokföring) och konkurs inträffar, har å gäldenärens, det är aktiebolagets, sida ett vårdslöst förhållande ägt rum, för vilket den eller de, som representerat gäldenären i hans verksamhet, måste bära det juridiska ansvaret och följaktligen, i händelse av åtal, även utstå det straff, som allmänna strafflagen stadgat för lagöverträdelse av slik beskaffenhet» (här skall icke ifrågasättas, att icke den i målet tilltalade i själva verket varit personligen uppenbart vårdslös).
En åskådning, som kräver att i varje relation mellan å enasidan en juridisk person och å andra sidan en tredjeman eller det allmänna skall finnas någon som är även kriminellt ansvarig för vad å den juridiska personens sida göres eller låtes, så snart därigenom ett objektivt brottsrekvisit är uppfyllt, måste helt naturligt bliva benägen att finna den sålunda ansvarige just bland ledamöterna i styrelsen såsom den juridiska per-
sonens centrala organ. Ty inga andra för den juridiska personen till äventyrs verksamma personer hava med nödvändighetens skenbart någon befattning med alla möjliga åtgärder av brottslig karaktär, och följaktligen erbjuder allenast styrelseledamöternas ansvarighet full säkerhet för att en ansvarig städses kall låta sig påvisas.
Denna parallellism mellan privaträttslig behörighet och kriminellt ansvar är emellertid ingalunda självklar. Om det befinnes, att ett biträde eller en underordnad faktiskt har kunnat handla för den juridiska personen, d. v. s. i dennas verksamhet, böra också handlingens kriminella verkningar kunna riktas emot samma fysiska person. Att, blott på grund av handlingens anknytning till den juridiska personens verksamhet, rikta påföljden emot dennas centrala eller överordnade organ, är betydligt mera långtgående, än då man beträffande utomobligatoriskt skadestånd velat låtit den juridiska personen själv bära följderna av underordnade anställdes gärningar; och icke ens detta har slagit igenom i svensk rätt.1
Att straffa den överordnade blir i och för sig icke mera välgrundat, därför att den underordnade till äventyrs måste, såsom»extraneus», gå fri från ansvar enligt en viss bestämmelse, ty även hos ett »specialsubjekt» måste det allmänna brottsrekvisitetvara fyllt. Härtill kommer att, i gällande svensk rätt, domstolarna i allmänhet (numera måhända knappast, såvitt angår SL 23 kap. 3 och 4 §§) få anses hava fullkomlig frihet ifråga omgränserna för straffbarheten av en extraneus. Och det synes imånga fall avgjort mera tilltalande att med straff träffa ett biträde eller en underordnad, som verkligen har begått en subjektivt tillräknelig försummelse eller annan överträdelse, än att drabba en överordnad, som in casu har uppträtt mycket ursäktligt. Ty visserligen erbjuder culpa-begreppets tänjbarhet nästan obegränsade möjligheter att formellt finna kravet på skuld uppfyllt, men med alltför vidsträckt begagnande därav riskerar man utan tvivel att komma utanför det område, där straff är sakligt befogat och godkännes av en mera allmän rättsuppfattning. Denna är härutinnan mindre ömtålig beträffande skadestånd än beträffande straff: det förra tolereras lättare såsom en påföljd av annans handling. En mellanställning intaga rent ekonomiska straff, såsom böter utan möjlighet till förvandling och förver-
kande av viss egendom, som har nära samband med överträdelsen (och vars värde icke är oproportionerligt stort i förhållande till dennas betydelse). En utvidgad ansvarighet allenast med hänsyn till dylika straff är emellertid icke mycket vanlig i vår lagstiftning och kan uppenbarligen icke på egen hand genomföras av praxis.1
V. Förhållandet mellan flere styrelseledamöter för aktiebolag eller annan dylik juridisk person. — Här bör tillen början uppmärksammas en olikhet mellan å ena sidan straffbestämmelser, enligt vilka förseelser kunna begås även av en fysisk person, t. ex. idkare av viss näring, eller vilka i allt fall icke särskilt beröra det inbördes förhållandet mellan olika individer, som kunna tänkas ansvariga för otillåtna åtgärder eller försummelser i en juridisk persons verksamhet, och å andra sidan straffbud, som i lag eller vitesförelägganden äro särskilt riktade emot de fysiska personer, vilka äro verksamma inom eller för den personifierade sammanslutningen; de senare straffbestämmelserna ha i allmänhet närmare preciserat, emot vilka individer de äro riktade, och enligt dem blir därför jämförelsevis mindre lätt fråga om ett »ansvar för annans gärning».Hithörande bestämmelser kunna följaktligen icke utan närmare granskning anses uttrycka grundsatser, som äga giltighet även inom det förstnämnda området, vilket är av övervägande intresse ur den synpunkt, som föreliggande rader avse att belysa. Här må emellertid (under a.) ägnas något utrymme jämväl åt de antydda mera speciella straffandena.
a. (1.) Bland dessa möta främst straffbestämmelserna i den särskilda lagstiftningen om juridiska personer, såsom i 1910 års lag om aktiebolag 132 och 133 §§ och de häremot svarande bestämmelserna i åtskilliga andra lagar. Här avses icke omedelbart försummelser av skyldigheter, som åligga den juridiska personen, emot tredjeman eller emot det allmänna (skadestånd kan sålunda icke lätteligen tänkas komma att utgå ur bolagsförmögenheten), utan av skyldigheter, som närmast avse den juridiska personens organisation och dess s. a. s. inre liv, visserligen ofta av betydelse för utomstående, t. ex. sammanslutningens
borgenärer. De sålunda sanktionerade föreskrifterna och förbuden angå särskilda styrelseledamöter (revisorer etc.) individuellt, ehuru visserligen ofta på det sätt, att samma föreskrift gäller för dem alla. Då en sådan föreskrift icke blivit iakttagen, har alltså var och en därav omfattad person åsidosatt en jämlikt straffbestämmelsens omfattning honom själv omedelbart åliggande förpliktelse1, och enligt lagens mening drabbas han av straff för sin egen (positiva eller negativa) handling. Lagen har just åsyftat den större säkerhet för vissa stadgandens efterlevnad, som ansetts kunna uppnås genom kriminellt ansvar församtliga av straffbestämmelsen omfattade personer var för sig. Härigenom hava anspråken på den enskilde ansetts bliva på sådant sätt skärpta, att det utan någon fiktion skall kunna tala som en subjektivt tillräknelig försummelse hos var och en. Detta får alldeles icke a priori uppfattas som en grundsats, vilken skulle gälla varje detalj av ett aktiebolags eller en föreningsverksamhet, även i vad den icke regleras av särskild associationsrättslig lagstiftning.
Men vidare torde grundsatsens giltighet även inom det nu ifrågavarande området ibland vara mera skenbar än verklig. Även här skall helt visst, då en föreskriven åtgärd icke i ochför sig kräver faktisk medverkan av samtliga styrelseledamötere. dyl., vid åtgärdens uteblivande fråga kunna uppkomma, huruvida icke någon bland dem haft tillräckligt skäl att förlita sig på någon annans pliktuppfyllelse och den förres »försummelse» sålunda borde anses såsom ursäktlig med därav —oavsett straffbestämmelsens nakna ordalydelse — enligt allmänna grunder följande strafflöshet. Vid motsatt avgörande skall lätteligen ett »ansvar för annan» synas bragt i användning. För bedömande av dylika fall blir då också den nedan (under b) berörda rättspraxis av vägledande betydelse. Omvänt är det, då en åtgärd kräver faktisk medverkan av alla (eller eljes flera) ledamöter, väl möjligt, att någon har gjort vad på honom ankommit för åtgärdens åvägabringande, men att den
likväl uteblivit på grund av någon annans försummelse; att i dylikt fall endast den senare är straffbar, synes tydligt.1
(2). Individuellt bestämd för särskilda styrelseledamöter är även förpliktelsen att iakttaga inställelse i rättegång då den juridiska personen instämts såsom svarande: påföljd för utevaro drabbar varje styrelseledamot, vars försummelse medför att bolaget icke är behörigen företrätt, men förutsätter att sådan ledamot (personligen eller genom behörigt ombud) varit föremål för delgivning av stämningen eller eljes erhållit kännedom därom.2
(3). Ytterligare intager rättspraxis den ståndpunkt, att därest vid föreläggande för aktiebolag (förening etc.) att något göra eller underlåta ifrågakommer vite, vitesbestämmelsen, utan avseende å den materiella naturen av den förpliktelse, vars uppfyllande skall framtvingas, skall riktas emot envar av ledamöterna i bolagets styrelse.3 Helt visst föreligga ofta, ehuru visserligen icke alltid,4 giltiga skäl för att vitet, om det skallhava erforderlig effektivitet såsom tvångsmedel, bör riktas icke mot den juridiska personen utan mot fysiska personer, på vilka uppfyllandet av den förras förpliktelse ankommer. Men det är icke alltid givet att en viss förpliktelse är av den art,att någon verksamhet för dess effektuerande skäligen borde förväntas av varje styrelseledamot (jfr nedan). Mest följdriktigt voredärför att rikta vitesbestämmelsen mot »envar av de styrelseledamöter, på vilka förpliktelsens uppfyllande ankomme». Men en sådan formulering måste underkännas såsom alltför obestämd och därigenom föga effektiv. Då finnes ej någon annan praktiskt framkomlig utväg än den ovannämnda, i praxis ananvända.5 Genom ett dylikt vitesföreläggande kan alltså försärskilda styrelseledamöter åstadkommas en materiell skärp-
ning av deras åligganden med hänsyn till fullgörande av bolagets förpliktelse, i det att en förut bestående arbetsfördelning inom styrelsen blir betydelselös och varje ledamot därav blir obetingat individuellt förpliktad. Och detta lär också få anses välgrundat, enär den tilläventyrs företagna arbetsfördelningen ju redan har visat sig icke vara ägnad att medföra ett behörigt uppfyllande av bolagets förpliktelser.
(4). I viss anslutning till den speciella bolagslagstiftningenär vidare att nämna KF ang. stämpelavgiften, som i 8 § (rubr. Aktiebrev i inländskt aktiebolag) stadgar: »För aktiebrevs behöriga stämpelbeläggning eller förseende med anteckning om orsaken till underlåten stämpelbeläggning svara ledamöterna i bolagets styrelse, eller ifall tillsynen över stämpelbeläggningen enligt bolagets beslut uppdragits åt en eller flera av dem, dessa ledamöter.» Här finnes efter ordalydelsen utsagt, att varje styrelseledamot är individuellt förpliktad att tillse, att aktiebrev blir belagt med stämpel etc., på det personliga och ovillkorliga sätt att han härvid icke äger förlita sig på någon kollegas åtagande, även om detta skäligen bort kunna anses såsom mycket tillfyllestgörande. Endast genom formligt beslut av bolaget, d. v. s. av bolagsstämman,1 kunna särskilda styrelseledamöter ernå befrielse från denna förpliktelse. Eljes skall varje ledamot drabbas av det straff, som är stadgat för försummelse beträffande stämpelbeläggningen (47 § 2 mom.2), även om någon egentlig oaktsamhet icke kan läggas honom till last.
Trots lagrummets mycket kategoriska avfattning är dess innebörd knappast ställd utom tvivel. Så mycket är visserligen
tydligt, att ingen styrelseledamot får blott på grund av en privat, vare sig tyst eller uttryckligen överenskommen arbetsfördelning inom styrelsen betrakta aktiebrevens stämpelbeläggningsåsom något honom ovidkommande. Vidare, att sådana personliga omständigheter, som strängt upptagen tid eller även långvarig frånvaro, i allmänhet icke kunna av en särskild styrelseledamot åberopas till befrielse från ansvar. Men det är å andra sidan att märka, att ett giltigt aktiebrev kan, innan det utan att utgivas bort senast beläggas med stämpel,1 bliva utgivet utan medverkan av samtliga styrelseledamöter (aktiebolagslagen 26§, särskilt 1 mom. andra punkten: jfr 132 § 3); följaktligen kan sådant understundom ske utan att varje styrelseledamot ägt möjlighet att förhindra det. Det blir då, om aktiebrev befinnas ostämplade utgivna av en styrelseledamot (eller för övrigt även av en tredjeman) genom en klart egenmäktig åtgärd, ett spörsmål, om en annan styrelseledamot, vilken vidtagit skäliga försiktighetsmått och kontrollåtgärder men likväl icke lyckats förhindra aktiernas enligt stämpelförordningen otillåtna utgivande, skall drabbas av straff härför. Eller, i andra fall, huruvidaansvar skall träffa särskilda styrelseledamöter, som genom allvarlig sjukdom eller annat tydligt laga förfall varit temporärt förhindrade att överhuvud ägna någon omsorg åt bolagets angelägenheter (men icke därav rimligen bort föranledas att begära entledigande ur styrelsen). Vid ett jakande svar på dessa spörsmål skulle helt visst föreligga mycket ytterligt gående exempel på ansvar för annans gärning. Men i själva verket synes det, för att undvika alltför obilliga resultat, trots lagrummets ordalydelse vara nödvändigt att i dylika fall medgiva befrielse från straff på grund av omständigheter, som en viss styrelseledamot icke bort taga i beräkning och som medfört, att han icke kunnat förhindra överträdelse genom en annans åtgärd. Emellertid bör säkerligen bevisskyldigheten för en dylik omständighet, mot vanliga regler för brottmål, vila å den tilltalade, som vill åberopa sådant hinder till sin befrielse frånansvar.2
(5). Här skall slutligen anmärkas 1927 års lag angående uppsikt å vissa jordbruk 8 §: »Eftersättes åtgärd, för vars full-
görande tid blivit bestämd — — —, skall, där ägaren är bolag eller förening, en var, som under den föresatta tiden enligt stadgande i lag ägt företräda bolaget eller föreningen, dömas att böta — — —; dock vare den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar fri.» (Jfr även 1923 års skogsvårdslag 25 § 2 mom., och nedan under b. ang. 1923 års KF om motorfordon 49 §.) I den mån bestämmelsen avser förhållandet mellan flera »företrädare», som följa efter varandra i tiden, lämnas den här åsido.1 Beträffande flera samtidiga styrelseledamöter2 uttalas den huvudgrundsats, att en var av dem har en självständig individuell förpliktelse att tillse att ifrågavarande överenskommelse eller föreläggande befordras till verkställighet; detta har stöd iden redan förelupna försumlighet, som utgör en förutsättning för jordbrukskommissionens ingripande. Grundsatsen genomföres emellertid icke obetingat, utan straffrihet kan inträda försärskild styrelseledamot. Avgörandet härav är i sista hand lämnat åt domstolens diskretion. För övrigt är förutsättningenför straffrihet enligt ordalagen närmast knuten till en gradering av kausaliteten (»ej i avsevärd grad bidragit»), men denna synpunkt är föga givande, då det gäller en förbrytelse genom underlåtenhet. Man nödgas falla tillbaka på en gradering av den förpliktelse, som ålegat de särskilda ledamöterna. Den verkställande direktör o. dyl., av vilken man enligt en inomstyrelsen gällande arbetsfördelning i främsta hand bort förvänta nödiga åtgärder för förpliktelsens uppfyllande, måste anses hava i »mera avsevärd grad» bidragit till att åtgärden icke blivit fullgjord, och det omvända gäller om en annan styrelseledamot, av vilken man normalt endast kunnat begära en viss kontrollerande tillsyn och som härutinnan kanske är likställd med flera andra. På det hela taget föreligger god överensstämmelse med sådana nedan berörda situationer, som skola
bedömas utan särskild bestämmelse angående ledamöternas inbördes förhållande.
b.) Denna mera allmänna fråga om styrelseledamöters inbördes förhållande ställer sig något olika, allteftersom (1) de samtliga kunna tänkas bestraffade allenast såsom »överordnade»eller eljes i realiteten utan egen culpa, eller tvärtom (2) bland dem finnes åtminstone någon som klart uppfyller vanliga subjektiva förutsättningar för brottslighet.
(1). För såvitt i den förstnämnda gruppen av fall, som framställts här ovan under IV. b., grunden för styrelseledamöternas ansvarighet är den, att en föreliggande objektivt brottslig överträdelse eller försumlighet icke får passera ostraffad och att densamma hänföres till den juridiska personen, vilken anses även i detta avseende vara »företrädd» av ledamöterna i styrelsen såsom det centrala organet, ligger det onekligen närmast att likställa dessa såsom ansvariga och straffa dem alla. Ty det är visserligen en mycket uppenbar fiktion att förutsätta, att varje styrelseledamot har tagit befattning med vilken som helst faktisk åtgärd i sammanslutningens verksamhet. Men det är också i många fall en fiktion att förutsätta, att ens någon enda styrelseledamot hade bort taga befattning med verksamhetens olika detaljer, åtminstone i den mån så skulle hava varit erforderligt för att förhindra en viss rättskränkning, som blivit begången under verksamhetens utövning.
Om nu styrelseledamöternas straffbarhet »för biträdes eller underordnads handling» både sakligt och formellt grundas på att de i sin egenskap av styrelseledamöter äro ansvariga, så är det icke lätt att finna en hållbar grund för att göra en distinktion mellan olika ledamöter. Ty visserligen kunna de faktiskt ha stått en in casu ifrågakommande verksamhetsgren mycket olika resp. nära eller fjärran, men det avgörande är överhuvud icke någon sådan faktisk position, utan den rättsliga ställningen såsom »företrädare» för den juridiska personen. Och den privaträttsliga lagstiftningen angående dennas organisation angiver icke några allmängiltiga skiljaktigheter mellan olika styrelseledamöters befattning med sammanslutningens verksamhet. Om man däremot formellt fasthåller fiktionen om oaktsamhet, är det naturligtvis mycket lätt att härutinnan göra skillnad mellan olika styrelseledamöter. Någon (i synnerhet en disponent) skall alltid kunna befinnas hava »varit närmare» till att inskrida än
övriga styrelseledamöter, så att ett visst handlingssätt »bort förväntas» av honom, men icke av de övriga. Om det närmare genomförandet av en sådan åtskillnad gäller det samma som beträffande den likartade åtskillnaden nedan under (2).
Vid en granskning ur denna synpunkt av de under IV. b.anförda rättsfallen befinnes, att straff ådömts samtliga åtalade styrelseledamöter i N. J. A. 1904:415, 1906:102 och 1915:181 (samt enligt särskilt yttrade meningar i vissa andra fall). Däremot har kriminellt ansvar i det senare avdömda fallet N. J. A. 1917:409 ansetts kunna ådömas allenast en styrelseledamot, som tillika var disponent. Motiveringarnas ordasätt är ganska belysande: i den förra gruppens samtliga fall talas om att styrelseledamöterna äro »ansvariga», »skyldiga att ansvara», i det sistnämnda fallet heter det att disponenten är »ensam vållande».
(Då en särskild lagbestämmelse ålägger en person i viss privaträttslig ställning ansvar för annans gärning utan (bevisad) egen culpa, uppmärksammas ibland förevarande spörsmål för den händelse, att i den angivna ställningen befinner sig icke en fysisk utan en juridisk person. Straff, som enligt KF om motorfordon 38 § 1 och 2 mom. riktas emot ägare av sådant fordon, skall enligt 49 §, då detta äges av bolag eller förening, hava tillämpning å dem — d. v. s. envar bland dem —, som äga företräda sammanslutningen. Följaktligen gäller även den i 38 § 3 mom. stadgade exculpationsmöjligheten beträffande varje styrelseledamot särskilt för sig. — Särskilda bestämmelser om ansvarighet för »husbonde» synas icke kunna åberopas tillstöd för bestraffning av samtliga ledamöter av en styrelse; väl däremot beträffande en verkställande direktör eller dylik faktisk ledare av en rörelse.1)
(2). Härefter skola beröras de fall, då åtminstone någon medlem av styrelsen är i vanlig mening (subjektivt) skyldig till en förseelse vid utövningen av styrelsens verksamhet.
Denne ledamot är i allmänhet en verkställande direktör, disponent e. dyl. I privaträttsligt avseende kunna vissa skälanföras för att en sådan funktionär betraktas såsom stående utanför styrelsen2 och underordnad denna, såvitt angår hans
befogenheter och åligganden i den särskilda ställningen. Om detta antages, skulle på det straffrättsliga området följa den konsekvens, att frågan om övriga styrelseledamöters ansvar, då en direktör etc. förbrutit sig, skulle bedömas i likhet med andra fall, då ett ansvar för biträden eller underordnade kan ifrågasättas. Även om överensstämmande resultat i viss utsträckning förekomme i de båda grupperna av fall, synes docken medveten användning av den berörda tankegången icke hava kommit till uttryck i rättstillämpningen. Man bedömer även en direktör eller disponent i denna hans egenskap såsom en medlem av sammanslutningens högsta organ. (Denna tankegång framträder icke hos HovR:s majoritet i N. J. A.1920:4, vilken sakfällde en styrelseledamot icke i denna hans egenskap utan på grund av hans personliga åtgörande såsom föreningsmedlem.)
Om man icke utan särskilt lagstadgande vill anse styrelseledamöter ansvariga för åtgärder av biträden eller underordnade annat än vid individuellt konstaterad oaktsamhet hos de förra, finnes emellertid ingen som helst anledning, att strängare behandla styrelseledamöterna i allmänhet, då någon särskild person inom deras egen krets även i subjektiv mening gjort sig »skyldig» till en förseelse.
Annorlunda ställer sig möjligen saken, om man i allmänhet vill erkänna ett vikarierande ansvar för samtliga styrelseledamöter vid förseelser av biträden och underordnade. Då skall man lätteligen jämväl bliva benägen att straffa samtligade förra, även om allenast en har individuellt förbrutit sig. Visserligen erfordras icke en sådan utvidgning av ansvaret för att man skall kunna undvika, att en förseelse i den juridiska personens verksamhet lämnas helt ostraffad. Men om man— visserligen närmast för att undvika en sådan konsekvens —generellt antager straffbarhet av samtliga medlemmar av det centrala organet, kommer en så allmänt hållen grundsats att omfatta även de fall, i vilka den individuellt skyldige är att finna bland dessa medlemmar.
Exempel saknas icke alldeles på ett sådant utvidgat ansvar. I N. J. A. 1904:415 var även (jfr i övrigt ovan under IV. b.) frågaom vissa olovliga flottningsåtgärder, som verkställts till följd av direkt order från en särskild bland flottningsföreningensstyrelseledamöter, Wahlberg. Utan avseende å denna omstän-
dighet funno de högre instanserna även övriga styrelseledamöter i denna sin egenskap vara skyldiga att ansvara för ifrågavarande åtgärder. Härvid må anmärkas, att enligt flottningsföreningens av K. B. fastställda reglemente styrelsen ägde attå sina ledamöter fördela förvaltningen av föreningens angelägenheter men dock skulle vara i sin helhet ansvarig för alla styrelsens åtgärder. Det bör icke antagas, att genom denna bestämmelse om ansvarighetens utsträckning givits någon föreskrift av omedelbar betydelse i straffrättsligt hänseende, men däri har kunnat anses ligga ett inskärpande av varje styrelseledamots plikt att öva tillsyn. — Uti N. J. A. 1920:4 ådömdes i HD samtliga ledamöter av styrelsen för en ekonomisk förening ansvar för viss otillåten tillverkning (av potatisstärkelse, se KF den 20 jan. 1917 nr 14), som vid en föreningens fabrik bedrivits bl. a. av en bland styrelseledamöterna; domstolens flesta ledamöter förklarade, att de tilltalade »måste anses såsom ledamöter av styrelsen — — — skyldiga att svara»; en skiljaktig ledamot fann »sådana omständigheter icke hava förebragts i målet, att på grund därav de tilltalade skulle kunna undgå att i deras egenskap av styrelseledamöter ansvara». — Se även N. J. A. 1895:71 (underdomstolarna), 1903:24 (underrätten och en ledamot av HovR.).
Vanligare är emellertid — framför allt inom den nyare rätts- praxis — att vid individuell skuld hos en eller flera styrelseledamöter övriga frias från straff. Sådan blev den slutliga utgången i sistberörda två rättsfall, N. J. A. 1895:71 (HD med6 röster mot 1; angående olaga flottning) och 1903:24 (majoriteti HovR. och HD; två verkställande styrelseledamöter fälldesjämlikt KF den 7 jan. 1876 ang. vård och försäljning avarsenik m. m.). Vidare 1920:24 (angående olaga flottning; i HD fanns med 6 röster mot 1 en styrelseledamot i flottningsförening »med hänsyn till omständigheterna i målet icke vara ansvarig»). Enahanda utgång i åtskilliga mål angående bokföringsbrott i konkurs: N. J. A. 1907 B nr 462, 1910 B nr 90,1913 B nr 519 (HovR.), 1915:272. — Principiellt avvika härifrån icke sådana fall, i vilka väl någon eller några styrelseledamöter varit i främsta rummet försumliga, men därutöver ytterligare någon på grund av vetskap om förseelsen eller annan särskild grund jämväl befunnits subjektivt tillräkneliga med avseende å densamma och fördenskull ytterligare sak
fällts. Exempel på ett sådant uppfattningssätt föreligga i N. J. A. 1903:24 (en av dissentienterna i HovR. och minoriteten i HD) och 1920:24 (utan meningsskiljaktighet beträffande Blakstad, samt hos underrätterna och en dissentient i HD jämväl beträffande Thorin), väl även 1915:272 (HovR. och en av dissentienterna i HD).
När sålunda — vare sig i de under (1) eller (2) anmärkta fallen — göres skillnad mellan olika styrelsemedlemmar, förekomma något olika motiveringar, varför någon anses skyldig och andra frikännas. — (i) Rent undantagsvis bygger man ickepå de särskilda ledamöternas olika funktioner inom styrelsen, utan fäster sig uteslutande vid deras olika ställning till den konkreta överträdelsen, i subjektivt avseende. Sålunda torde underrätten i N. J. A. 1904:415, såvitt angick ovannämnda av Wahlberg beordrade flottningsåtgärd, hava tillmätt avgörande betydelse däråt, att denne handlat uppsåtligen rättsstridigt. Synpunkten fann, såsom nyss anmärkts, ej gillande i de högre instanserna, men den förtjänar beaktande såsom en tillämpning av den allmänna grundsatsen, att ett culpostsubjekts kausalitet fingeras avbruten genom ett annat subjektshandling i dolus. Vad som anses gälla om den, som handlar oaktsamt, bör ju så mycket mera äga tillämpning på den, som även utan culpa skulle varit »ansvarig»1.
(ii) I åtskilliga av rättsfallen — icke från den senaste tiden — tillmätes en ensamt för sig avgörande betydelse åt vissa ledamöters särskilda funktion inom styrelsen. Det är härvid icke närmast fråga om privaträttslig behörighet att(såsom firmatecknare) företräda bolaget vid rättshandlingar i förhållande till tredje man. Även en särskild befogenhet i den inre eller eljes blott faktiska förvaltningen av bolagets angelägenheter beaktas sålunda, men det synes hava fästs stor vikt vid, att denna skulle grundas på något särskilt för styrelsen bindande rättsfaktum angående verksamhetens organisation och icke blott på en arbetsfördelning genom en kanske formlös överenskommelse mellan styrelseledamöterna inbördes; man har härutinnan åberopat bestämmelser i bolagsordning, särskilt reglemente eller instruktion, eller åtminstone bolagsstämmobeslut. Sålunda 1895:71 (den av bolaget för styrelsen utfärdade instruktionen), 1903:24 (bolagsordningen), jfr även 1913 B
nr 519 (HovR.) och ovan anmärkta dissens i 1915:181; omväntansågs i 1904:415 en till synes rent faktiskt bestående arbetsfördelning vara utan betydelse.
(iii) Numera tvekar man, såsom delvis redan tidigare framgått, icke att grunda en olika behandling av skilda styrelseledamöter blott därpå, att vissa »icke haft sådan del i bolagets förvaltning, att de borde svara» (1915:272), eller att någon varit »ensam vållande» (1917:409), eller slutligen på »omständigheterna i målet» (1920:24, jfr i dissens i HD 1920:4). Inga som helst formella eller eljes rent privaträttsliga kriterier fordras alltså; beträffande i övrigt användbara synpunkter jfr ovan a. (5). — När sålunda en avgörande betydelse tillerkännes åt en åtalad styrelseledamots personliga förhållande i dess konkreta gestaltning, finnes tydligen möjlighet att taga hänsyn icke blott till den objektiva innebörden av hans förpliktelse, sådan denna bestämts genom arbetsfördelning inom styrelsen, utan även att för straffbarhet kräva tillräknelighet i subjektivt avseende enligt allmänna regler. I den mån man gör allvar härav, skulle på förevarande område icke vidare upprätthållas något ansvar för annans gärning.