Världsväxelrätten. Den 13 maj 1930 sammanträdde i Genève den av Nationernas förbund anordnade Conference internationale pour l'unification du droit en matière de lettres de change, billets å ordre et chèques. I konferensen deltogo representanter för 32 stater samt för förbundets Comité économique, Internationella handelskammaren och Institut international de Rome pour l'unification du droit privé. Förhandlingarna leddes av den från det internationella arbetet i Haag och Genève välkände holländske juristen Limburg. Grundvalen för konferensens arbete utgjorde de av internationella växelkonferensen i Haag 1912 antagna, sedermera på Nationernas förbunds initiativ överarbetade förslagen (se SvJT 1929 s. 77—78). Samtliga förslag genomdiskuterades av plenarförsamlingen. Vid sidan av denna arbetade en redaktionskommitté, som även ägde framställa sakliga ändringsförslag.
    Arbetet resulterade i tre skilda konventioner. Enligt den betydelsefullaste bland dessa förbinda sig signatärmakterna att med sin lagstiftning införliva den av konferensen antagna Loi uniforme concernant la lettre de change et le billet à ordre i fransk eller engelsk originaltext eller i översättning till vederbörande lands eget språk. Alldeles undantagslös är dock icke denna skyldighet; på vissa angivna punkter kunna de särskilda staterna med stöd av från början träffat förbehåll, i några fall även efter senare skedd anmälan, träffa bestämmelser, som avvika från den gemensamma lagen. Vissa frågor av mera periferisk natur äro ej lösta genom denna senare utan förbehållna den nationella lagstiftningen.
    Av det sagda framgår, att Genévekonferensen icke följt det av N. F:s expertkommitté (se SvJT 1929 s. 77—78) givna uppslaget, enligt vilket de särskilda staternas regeringar blott skulle förbinda sig att för folkrepresentationen framlägga den av konferensen antagna texten i oförändrat skick, medan folkrepresentationen skulle äga obegränsad rätt att vidtaga ändringar. Detta av omtanke om parlamentens prerogativ dikterade förslag kunde uppenbarligen lätt hava äventyrat den eftersträvade enhetligheten. Konferensen lyckades emellertid finna en formel, enligt vilken konventionens syfte synes stå att vinna, utan att några besvärande band läggas på de särskilda staternas lagstiftande organ. Enligt den lösning, om vilken man enades, är signatärmakternas rätt att göra avvikelser från normaltexten begränsad i ungefär samma omfattning som enligt Haag-konventionen, men reglerna om uppsägning äro väsentligt liberalare; efter allenast två års förlopp kan uppsägning ske med verkan efter nittio dagar, och "dans les cas d'urgence" kan konventionen när som helst uppsägas med endast två dagars varsel. Formellt innebär detta i jämförelse med Haag-konferensens ståndpunkt avsevärda lättnader beträffande signatärmakternas bundenhet, men genom denna eftergift äventyras icke konventionens syfte, då en stat, som en gång anpassat sin lagstiftning efter det gemensamma

 

32 — Svensk Juristtidning 1930.

schemat, säkerligen icke utan verkligt tvingande skäl och moget övervägande överger den gemensamma plattformen för att intaga en isolerad ställning.
    Sedd från de nordiska ländernas synpunkt, kan den i Genève antagna lagen betecknas såsom i allt väsentligt tillfredsställande. Icke på någon punkt sågo sig dessa länders delegerade föranlåtna att utverka förbehåll om rätt till avvikelser.
    Konferensen utarbetade även två andra konventioner, den ena avseende en internationellt privaträttslig reglering på växelrättens område, den andra åsyftande att upphäva eller inskränka tillämpningen av den i vissa länder gällande grundsatsen om växels ogiltighet till följd av underlåten stämpelbeläggning. Bland de internationellt privaträttsliga ämnen, som upptagits till behandling, må nämnas frågor om kapaciteten, växelformen, växelförpliktelses verkan och rätten till den fordran, som föranlett växelns utställande. Konventionen på detta område kan tillträdas även av stater, som ej antagit den internationella växellagen, och får i förhållande till dessa sin största betydelse.
    Konventionen angående stämpelbeläggning undertecknades omedelbart av 23 stater, de båda övriga konventionerna av 22. Bland signatärmakterna befinna sig förutom de nordiska länderna Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Tjeckoslovakiet, Turkiet, Tyskland och Österrike samt i fråga om stämpelkonventionen även Storbritannien jämte vissa dithörande länder. Ikraftträdandet är beroende av de särskilda staternas ratifikation.
    På konferensens program stod även frågan om enhetlig checklagstiftning. Tiden medgav emellertid icke behandling av detta ämne, vilket uppsköts till en konferens i början av nästa år. De särskilda regeringarna uppmanades att underkasta hithörande frågor en ytterligare granskning och därvid från intresserade kretsar inhämta uttalanden särskilt beträffande vissa angivna spörsmål.
    Sverige representerades vid konferensen av presidenten friherre Marks von Würtemberg och justitierådet Ekeberg med attachén E. von Post såsom sekreterare, Danmark av kontorchefen A. Helper och bankdirektören V. Eigtved med cand. jur. F. C. L. Neergaard-Petersen såsom sekreterare, Finland av förvaltningsrådet F. Grönvall och Norge av höiesterettsadvokaten S. Holmboe.
    Vissa länder hade sänt ganska manstarka delegationer. Sålunda bestod den italienska av icke mindre än elva personer. Denna delegations chef, den från tidigare internationella konferenser kände minister A. Giannini, fungerade såsom redaktionskommitténs ordförande. Generalrapportör var professor J. Percerou (Frankrike), tidigare ordförande i Nationernas förbunds expertkommitté. Övriga ledamöter i redaktionskommittén voro justitierådet Ekeberg, Ministerialrat L. Quassowski (Tyskland) och professor J. Sulkowski (Polen).
 

B. E.