Världscheckrätten. Den konferens, som i våras sammanträdde i Genève med uppgift att utarbeta konventioner om enhetlig växeloch checklagstiftning (se SvJT 1930 s. 497—498), medhann icke behandlingen av checkrätten utan uppsköt detta ämne till ett senare möte, avsett att äga rum i början av 1931. I samband med uppskovsbeslutet uppmanades de särskilda regeringarna att underkasta hithörande frågor en ytterligare granskning och därvid från intresserade kretsar inhämta uttalanden särskilt beträffande vissa angivna spörsmål. De nordiska regeringarnas yttranden hava förberetts genom överläggningar mellan Sveriges, Danmarks, Finlands och Norges delegerade vid Genèvekonferensen och ett par andra experter (se nedan s. 597). Före dessa överläggningar hade uttalanden inhämtats från intresserade kretsar i de särskilda länderna. Sålunda hade i vårt
land utlåtanden avgivits av Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, Svenska exportföreningen och Svenska bankföreningen.
De nordiska regeringarna förorda inledningsvis, att en blivande gemensam checklag erhåller en i förhållande till den i våras utarbetade gemensamma växellagen fullt fristående avfattning. Den av Nationernas förbunds expertkommitté (se SvJT 1929 s. 77—78) tilllämpade metoden att i avsevärd utsträckning hänvisa till den gemensamma växellagen anses redan på den grund olämplig, att bestämmelserna i denna lag vid dess införlivande med de skilda rättssystemen ej kunna förväntas överallt erhålla samma paragrafnummer. Till konferensens president riktas en hemställan att vidtaga anstalter för utarbetande av ett fullständigt förslag till internationell checklag, avsett att tjäna till grundval vid konferensens blivande sammanträde.
I de delar, som äga större principiell betydelse, har den svenska regeringens svar på de av konferensen framställda spörsmålen följande lydelse:
1. Är det lämpligt att förbjuda dragande av checkar å personer, som ej driva bankrörelse?
Enligt regeringens mening bör i den gemensamma checklagen stadgas, att check må dragas endast på bank. Emellertid bör lämnas medgivande för kontraherande stat att med bank likställa personer eller inrättningar, som, utan att kunna hänföras till banker, driva en verksamhet, i vilken ingår att insamla och förvalta penningar på à vista-räkning.
Denna begränsning av checkens användning betingas i främsta rummet av checkrörelsens behov av allmänt förtroende, detta icke minst sedan checken blivit ett i hög grad internationellt betalningsmedel.
Något verkligt behov att tillstädja checkars dragande på andra än banker och med dem likställda synes icke vara för handen. Visserligen kan på sina håll iakttagas en tendens att, till undvikande av en relativt hög växelstämpel, i affärer köpmän emellan ersätta trattor med checkar å gäldenärerna. Detta förhållande bör emellertid uppenbarligen icke få utöva inflytande på utformandet av den lagstiftning, varom nu är fråga. Fastmera torde det för uppnående av ett positivt och gagneligt resultat av det föreliggande lagstiftningsarbetet få anses vara en oundgänglig förutsättning, att några sidohänsyn av nu antydda eller andra slag icke få inverka på avgörandena.
Till stöd för den nu förordade begränsningen av checkens användning kan även anföras önskvärdheten av att ej onödigtvis avvika från Englands och Förenta Staternas lagstiftning, enligt vilken såsom trassat å check ej må förekomma annan än bank.
Skall kretsen av checktrassater inskränkas på sätt av svenska regeringen nu förordas, synes det emellertid vara av behovet påkallat, att särskilda anordningar träffas för beredande av skydd åt den, som i god tro förvärvat ett dokument, vilket, såsom draget å annan än bank, skulle vara ogiltigt såsom check. Måhända bör i sådant syfte checkrättslig regressrätt tillerkännas innehavare av sådant dokument, såvitt det icke visas, att han förvärvat detsamma under omständigheter, som ådagalägga, att han vetat eller bort veta, att checken av nu angiven grund var ogiltig.
Jämväl torde böra till konventionen fogas en rekommendation av straffbestämmelser, avsedda att motverka dragandet av checkar å personer, vilka sakna behörighet som trassater.
2. Bör utställaren hava disponibelt tillgodohavande hos trassaten, och, om så är, vid vilken tidpunkt, vid checkens uppvisande eller vid betalningstiden?
Svenska regeringen fasthåller bestämt, att en trassent bör redan vid checkens utställande hos trassaten äga ett omedelbart tillgängligt tillgodohavande. Hävdandet av denna princip, som beklagligtvis alltför ofta åsidosättes, är ett oeftergivligt villkor för att checken skall kunna fylla sin allt viktigare uppgift att såsom betalningsmedel träda i stället för reda penningar.
Ett annat spörsmål är emellertid, vilka lagliga påföljder böra inträda vid checks utställande utan sådan täckning som nyss är nämnd. Att påföljden icke kan bliva checkens ogiltighet ligger i öppen dag och har uttryckligen uttalats såväl i 1912 års förslag som i det av expertkommittén avgivna, och icke heller eljest lärer någon checkrättslig påföljd kunna stadgas. Vid sådant förhållande synes enligt de allmänna lagstiftningsprinciper, som tillämpas i Sverige och förmodligen flertalet andra länder, det erforderliga inskärpandet av kravet på täckning icke falla inom checklagstiftningens område. Vad som ur den angivna synpunkten tarvas är fastmera att i de särskilda staternas lagstiftning upptagas straffbestämmelser, som avse icke allenast dolöst utställande av check utan täckning utan även kulpöst åsidosättande av täckningskravet.
Enligt svenska regeringens mening bör alltså den blivande gemensammachecklagen icke innehålla någon bestämmelse, svarande mot art. 3 i expertkommitténs förslag1, men däremot bör konferensen, i samband med lagensantagande, rikta en hemställan till de kontraherande staternas regeringar att samtidigt med den antagna lagens införande utfärda straffbestämmelser av antytt innehåll, och i den gemensamma checklagen bör inflyta en erinran omtillvaron av sådana bestämmelser.
4. Bör check alltid lyda å betalning vid uppvisandet?
Enligt svenska regeringens mening bör det betraktas såsom en utgångspunkt för den blivande lagstiftningen, att checken är ett betalningsmedel, icke ett kreditmedel. Denna begränsning i checkens uppgift synes icke överallthava med full konsekvens upprätthållits. Såsom under spörsmål 1 anförts, synes vissa länders stämpellagstiftning hava medfört frestelse att, för undvikande av en relativt hög växelstämpel, använda check även såsom kreditpapper. Utan hinder härav bör emellertid vid en internationell reglering av checkväsendet strängt fasthållas, att check alltid är betalbar vid uppvisandet och att däremot stridande förbehåll sakna laga verkan. I det sagda ligger, att om, såsom ej sällan förekommer, en check dagtecknas för en senare dag än
den, då densamma i själva verket utställes, beloppet kan omedelbart utkrävas (jfr tysk lag av d. 28 mars 1930).
6. Bör utställaren äga rätt till förbud mot checkbeloppets utbetalande (återkallelse) och i så fall i vilken omfattning?
I fråga om checkens rättsliga natur råda olika uppfattningar. Enligt en mening innebär utställandet av en check, att utställarens mot checken svarande tillgodohavande utan vidare övergår å behörig innehavare av checken, vilket medför att utställaren ej kan hos trassaten göra invändning mot checkbeloppets betalande till innehavaren, med andra ord ej äger återkalla checken. En motsatt mening är den, att checken bör betraktas såsom ett till trassaten riktat mandat, vilket ej för checkinnehavaren skapar någon som helst rätt i förhållande till trassaten. Enligt denna mening har trassaten att ställa sig till efterrättelse en av trassenten till honom riktad återkallelse av mandatet. En tredje ståndpunkt är den, att visserligen trassenten icke under presentationsfristen äger förbjuda trassaten att utbetala checkbeloppet, men att i händelse han förklarar sig vilja återkalla checken, trassaten kan efter sitt gottfinnande välja mellan att utbetala eller innehålla beloppet.
Till förmån för principen om checkens oåterkallelighet kan naturligtvis anföras, att checkens värde såsom betalningsmedel därigenom stärkes. Emot principen kunna emellertid åberopas de svårigheter, som enligt erfarenhetens vittnesbörd äro förknippade med dess konsekventa genomförande, svårigheter, som särskilt framträda, när flera checkinnehavare konkurrera om ett tillgodohavande, som ej förslår för dem alla. Uteslutandet av möjligheten att återkalla en check kan i vissa fall även leda till obillighet mot utställaren. Man tänke exempelvis på det fall att den, som utställt en check, omedelbart därefter upptäcker, att han varit utsatt för svek. Att åter lämna trassaten fritt val mellan att respektera eller åsidosätta en återkallelse medför icke för någondera av dem någon verklig trygghet. För övrigt är regelns sakliga berättigande svårt att inse, då ju trassaten står helt utanför rättsförhållandet mellan trassenten och checkinnehavaren.
En reglering av återkallelserätten, som undviker här antydda rättsliga svårigheter och likväl erbjuder skydd för checkinnehavarens intressen, synes ej kunna vinnas på annan väg än att visserligen trassenten i förhållande till trassaten erkännes äga oinskränkt befogenhet att återkalla checken, men samtidigt ett kännbart kriminellt ansvar stadgas för trassent, som återkallar check, ehuru han vet eller bort veta, att han därigenom tillfogar checkinnehavaren en rättskränkning.
Svenska regeringen anser alltså, att i fråga om återkallelse av check den gemensamma checklagen ej bör innehålla annat än en erinran, att sådan obehörig återkallelse, som nyss nämts, föranleder ansvar enligt strafflag.
7. Vilken verkan bör tilläggas korsning av check? Skulle det icke vara möjligt att till en enda typ sammanföra "korsad check" och den i vissa länder brukliga typen av check, som är ställd "allenast till avräkning" ("Nur zur Verrechnung")?
Med korsningen avses att skapa den garanti mot checks begagnande av obehörig innehavare, som ligger i att den korsade checkens belopp icke skall
kunna tillgodoföras checkinnehavaren annorledes än genom bank, hos vilken han är verklig kund, och som av den anledningen kan förutsättas äga kännedom om hans trovärdighet. Verkningarna av korsning böra angivas vara, att den korsade checken icke må av trassaten betalas annorledes än till kund eller till annan bank, samt att bank icke må inkassera korsad check åt eller köpa sådan check av annan än kund eller bank. Med kund hos bank skall i detta sammanhang förstås allenast den, som redan har verklig affärsförbindelse med banken och således där förfogar över ett konto, på vilket checkens belopp skall insättas.
Det är förmodligen åt dessa grundsatser man velat giva uttryck i expertkommitténs förslag. Om så är fallet, lämna emellertid de föreslagna bestämmelsernas avfattning rum för åtskilliga anmärkningar. Stadgandet att betalning må erläggas endast till bank kan giva anledning till den missuppfattningen, att trassatbanken icke skulle äga till egna kunder likvidera checkar utan förmedling av annan bank, medan däremot, om blott utbetalningen förmedlades genom annan bank, denna senare kunde inkassera beloppet även för checkinnehavare, som ej vore kund hos den banken. Enligt förslagets ordalag skulle ersättningsskyldighet på grund av åsidosättande utav den genom korsning meddelade föreskriften allenast drabba trassatbanken, ehuru uppenbarligen enahanda påföljd bör drabba jämväl bank, som genom att inkassera eller köpa korsad check i strid mot föreskriften åstadkommer förlust för checkgäldenär.
Till förmån för accepterandet av expertkommitténs förslag oförändrat synes icke lämpligen kunna åberopas, att det till sin ordalydelse ungefärligen överensstämmer med gällande lagstiftning i åtskilliga länder, ty dels visar erfarenheten, att de gällande bestämmelserna föranleda tveksamhet och missförstånd, och dels är det ju nu fråga om att erbjuda korsningsinstitutet åt ett stort antal länder, vilka sakna praktisk kännedom om detsamma.
Vad beträffar de i vissa lagar förekommande bestämmelserna om check "nur zur Verrechnung" synes även mot dessa kunna anmärkas, att förbudet mot kontant betalning är riktat allenast mot trassaten men icke mot de banker, som taga befattning med checken genom att inkassera eller köpa densamma.
Svenska regeringen anser sig böra förorda, att angående korsning meddelas regler, i vilka korsningens innebörd, sådan den ovan angives, erhåller tydligt uttryck. Om så sker, torde de blivande bestämmelserna utan vidare kunna erhålla tillämpning även å checkar, utställda "nur zur Verrechnung", med andra ord de båda i det föreliggande spörsmålet omnämnda checkformerna kunna sammanföras till en enda typ.
21. Accept, certifiering och visering.
Olika meningar hava yppats i fråga om de rättsverkningar, som böra tillläggas en å check tecknad accept. Att likställa sådan accept med den, som tecknas å växel, möter i själva verket den betänklighet, att därigenom checken lätt kan, i strid mot sin naturliga uppgift, göras till ett kreditmedel. Däremot torde någon befogad anmärkning icke kunna göras mot en regel, varigenom trassat, som tecknat accept, blir enligt checklagen bunden under uppvisningsfristen. Tvärtom är det önskvärt att möjlighet öppnas att genom anskaffande av accept bereda checkinnehavare full säkerhet för inlösande av check, som
presenteras under den stadgade fristen. Med accept bör i förevarande hänseende likställas varje annan av trassaten gjord påteckning, som är ägnad att bibringa checkinnehavare den uppfattningen att checken kommer att inlösas (certification, visa etc.). Det är nämligen ur rättssäkerhetens synpunkt angeläget, att härutinnan ej göres en åtskillnad, som lätt skulle giva anledning till missförstånd från allmänhetens sida. Såväl accept som annan här avsedd påskrift bör medföra, att återkallelse av checken icke vidare kan äga rum under presentationsfristen.
Huruvida påskriften tillkommit på framställning av trassenten eller av en checkinnehavare bör vara rättsligen irrelevant, med hänsyn bland annat till svårigheter i bevisningshänseende, som eljest skulle uppstå. Tillräcklig anledning synes ej vara för handen att, såsom amerikansk lag innebär, låta en genom checkinnehavarens åtgärd tillkommen påskrift medföra trassentens och överlåtares befriande från ansvarighet.
De nu förordade grundsatserna böra fastslås i den gemensamma checklagen. Att, såsom expertkommittén åsyftat, härutinnan medgiva de särskilda staterna rätt att träffa andra bestämmelser kan ej tillstyrkas.
Det avgivna yttrandet innehåller slutligen vissa erinringar emot några särskilda artiklar i expertkommitténs förslag.
B. E.