OLOF KINBERG. Alkohol och trafikfarlighet. Svenska läkarnas helnykterhetsförbund. Ströskrift nr 12. Sthm 1941. Nord. bokh. 48 s. Kr. 1.50.
Efter en redogörelse för statistikens upplysningar om trafikolycksfall med en mångfald intressanta siffror följer kapitelrubrikerna: Metoder att konstatera rattfylleri, Alkoholkoncentration och från trafiksynpunkt viktiga psykiska funktioner, Omständigheter varom blodprovet icke upplyser, Gränsen för farlig alkoholförtäring hos bilförare, Den nuvarande lagstiftningen, dess tillämpning och verkningar samt Önskvärda åtgärder mot individuell trafikfarlighet. Med hänsyn till den nyligen framkomna officiella utredningen angående ändrad lagstiftning mot rattfylleriet (SOU 1940:17, se SvJT 1940 s. 636) och den väntade kungl. propositionen till riksdagen i ämnet1 är den av Kinberg behandlade frågan högaktuell, och man tar därför med särskilt intresse del av hans reformsynpunkter. Kinberg pläderar för ett planmässigt bekämpande av den individuella trafikfarligheten enligt följande principer.
1. En noggrann, efter vetenskapligt beprövade metoder verkställd bortgallring av de för motorförande olämpliga bland dem som söker eller innehar körkort, varav följer en begränsning av rätten att utfärda läkarbetyg för körkort till vissa specialutbildade läkare.
2. Ett fastställande av gränsen för straffbar påverkan vid en sådan alkoholkoncentration i blodet att flertalet personer med genomsnittlig känslighet för alkoholinverkan vid och ovanför denna gräns praktiskt taget kan betraktas som trafikfarliga. Kinberg föreslår att straffbar alkoholpåverkan alltid skall anses föreligga när alkoholkoncentrationen uppnått 0.5 ‰.
3. Obligatoriskt blodprov å personer misstänkta för rattfylleri och å samtliga i trafikolycksfall invecklade personer. I varje fall där någon anhållits för rattfylleri bör, oavsett om anhållandet får några rättsliga påföljder eller icke, en fullständig prövning av hans lämplighet såsom bilförare i alkoholfritt tillstånd företagas.
4. Ett skärpande av de kliniska undersökningsmetoderna i fråga om alkoholpåverkan och deras komplettering med några lätthanterliga psykofysiologiska funktionsprov genom vilka alkoholpåverkan kan konstateras. I samband härmed måste i största möjliga utsträckning specialutbildade läkare användas för klinisk undersökning av personer misstänkta för rattfylleri.
5. En så långt möjligt begränsad användning av frihetsstraff såsom reaktion på enkelt rattfylleri varvid ingen eller endast lindrig skada åstadkommits; skärpning av rättsreaktionen vid recidiv, kvalificerat rattfylleri och vid hänsynslös framfart överhuvud taget, oavsett om trafikfarligheten varit betingad av alkohol eller icke; komplettering eller ersättning av frihetsstraff med andra psykologiskt verksammare rättsreaktioner.
I sistnämnda hänseende understödjer Kinberg från domarhåll framförda krav på skärpt körkortsindragning, ev. med förläggning av beslut härom till domstol, samt beslag av motorfordonet. En stark höjning av böterna skulle