Det nyaste förslaget till tillräknelighetsbestämmelser.1 Det torde vara få straffrättsliga frågor, som givit anledning till så mycken diskussion och varit föremål för så skiljaktiga meningar som tillräknelighetsfrågorna. De för straffrättsskipningen så fundamentala frågor det här rört sig om kunna sammanfattas sålunda: I vilken utsträckning bör straffriförklaring ske på grund av gärningsmannens sinnesbeskaffenhet? Böra härvid de rent individuella faktorerna, vårdsynpunkterna, fälla utslaget eller bör hänsyn tagas till de allmänna samhälleliga intressen, som bära upp straffrättsordningen? Bör bestämmanderätten i realiteten tillkomma de medicinska auktoriteterna eller domstolarna? Dessa frågor ha varit aktuella alltsedan början av 1900-talet och ha icke minskat i aktualitet, när antalet straffriförklarade starkt ökat och under det senaste årtiondet mångdubblats.
    Motsättningarna i straffrihetsfrågor ha oftast uppfattats som en motsättning mellan läkarsynpunkter och andra betraktelsesätt. För många läkare har det sålunda framstått som något axiomatiskt, att brottslingarshänförande under sinnessjukvården i stället för fångvården vore uteslutande en landvinning för den psykiska hälsovården och att det för en läkare vore både en prestigesak och en plikt att verka för en utveckling i denna riktning. En sådan ståndpunkt kan förefalla naturlig, om man ser till de omedelbara konsekvenserna. Sedd på längre sikt blir saken icke lika enkel. Man skall finna, att ett utplånande eller försvagande av gränsen mellan straff och sjukvård alltid oundvikligen som en reaktion för med sig en strävan att giva sjukvården en sådan utformning, att den i realiteten mer eller mindre får straffkaraktär. Vissa nyare utländska strafflagar giva skrämmande exempel härpå. Även i den svenska diskussionen har denna tendens klart framträtt. Sinnessjukhusens läkare känna också väl till, hur vissa kriminalpatienters förehavanden haft till följd allmänna föreskrifter, som mycket omotiverat och olyckligt gått ut över patienterna över lag. Kriminellas överförande till sinnessjukvården i allt större utsträckning medför även en sänkning av sinnessjukvårdens möjligheter att vårda sitt ursprungliga och egentliga klientel. Våra sinnessjukhus stå ifråga om vårdplatser, personaltillgång och ekonomiska resurser sannerligen icke på den nivå, att de tåla vid den ytterligare belastning, som den synnerligen krävande vården av asociala psykopater innebär. Den aktning för sinnessjukhusen och deras klientel, som varit nutida sinnessjukvårds patos och framgång, är på väg att försvinna genom klientelets tilltagande kriminalisering. Tendensen att alltmera ersätta straff med sjukvård återverkar

 

1 Sedan förf. meddelat trycklov på denna artikel har kungl. proposition i ämnet (nr 207) avlåtits till riksdagen. Red.

TORSTEN SONDÉN. 283i alla dessa avsenden på sinnessjukvården på ett ödesdigert sätt, och den som skriver dessa rader har därför alltid måst uppfatta det som en uppgift som sinnessjukläkare att bekämpa denna tendens.
    Utvidgningen av området för straffriheten har skett oberoende av lagen. Nu gällande bestämmelser om straffrihet i SL 5:5 kvarstå i allt väsentligt oförändrade sedan 1864. Lagrummets ålderdomliga uttryckssätt och dess bristande överensstämmelse med nutida psykologiskt betraktelsesätt och psykiatrisk erfarenhet har gjort, att det sedan länge varit ett allmänt erkänt önskemål att få det ersatt med nya bestämmelser. Många ha därvid ansett det vara av synnerlig vikt, att området för straffriheten fixerades i lagen på ett sätt, som icke medgåve varierande tolkningar, medan andra åter ha räknat det som en fördel, om formuleringarna vore obestämda och tänjbara, enär härigenom möjliggjordes en mera smidig, individualiserande tillämpning. Artikelförf. har för sin del tidigare givit uttryck åt den uppfattningen, att en viss obestämdhet i uttrycken här vore möjlig. Denna uppfattning grundade sig på tron, att medicinalstyrelsens inflytande på rättspsykiatrisk praxis dock utgjorde en viss garanti mot godtyckliga och av tillfälligheter influerade avgöranden. Erfarenheterna från det sista årtiondet ha emellertid kommit mig att ändra åsikt på denna punkt. Det har under denna tid förekommit alltför många exempel på abrupta förändringar i medicinalstyrelsens praxis, lättvindiga analyser och lösliga slutsatser. Härmed åsyftas icke endast det förhållandet, att straffriheten utsträckts till psykopatgrupper, som tidigare fallit utanför, utan även att som grund för straffrihet allt emellanåt åberopats miljöbetingade reaktioner, vilkas karaktär av abnormitet över huvud taget varit högst tvivelaktig. När det visar sig, att tillräknelighetsbestämmelserna kunna tillämpas så, att även fackmannen knappast kan spåra någon skillnad mellan det psykiskt normala och det abnorma, då måste man fråga sig, om det icke är ett rättsordningens intresse, att lagen uppdrager mera bestämda linjer, även om »smidigheten» i tillämpningen därvid i någon mån får stå tillbaka.
    När strafflagberedningen (SLB) utarbetade det förslag till tillräknelighetsbestämmelser, som framlades i d. 31 dec. 1942 avgivet betänkande, utgick SLB icke från de medicinska synpunkternas allenaberättigande. SLB förutsatte, att avgörandet i tillräknelighetsfrågor i sista hand tillkomme domstolarna, och utgick från, att de individualpreventiva kraven — som stode i intimt samband med de medicinska vårdsynpunkterna — måste tillgodoses inom ramen för det allmänpreventivt försvarliga. Av allmänpreventiva hänsyn ansåg SLB det vara avvikt, att området för straffriheten så tydligt som möjligt preciserades i lagtexten, samt att vidare straffriheten icke utsträcktes till sådana personer, vilka eljest i samhällslivet ej intoge någon undantagsställning. Härmed avsåg SLB särskilt de senare årens straffriförklaringar av psykopater.
    SLB:s förslag till tillräknelighetsbestämmelser hade den korta lydelsen: »Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begått

284 TORSTEN SONDEN.under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet.» SLB fann det överflödigt med något särskilt stadgande om sinnesförvirring, då utvecklingen i praxis gått i den riktningen, att uppdelningen i SL 5:5 mellan varaktiga och övergående psykiska rubbningar fått allt mindre betydelse. SL 5:6 ansåg SLB böra helt utgå, då det icke kunde anses ändamålsenligt att låta de ofta utpräglat kriminella typer, varå SL 5: 6 tillämpats, komma i åtnjutande av straffnedsättning.
    SLB:s förslag avsåg, att psykopati och lindrig intellektuell undermålighet ej skulle utgöra grund för straffriförklaring. Beträffande dessa psykiskt abnorma ansåg SLB, att den erforderliga individualiserande behandlingen kunde ske inom straffverkställighetens ram, då numera med det svenska straffsystemet införlivats olika former av frihetsberövande på mer eller mindre obestämd tid och med efterföljande övervakning samt den nya lagen om villkorlig dom gåve ökade möjligheter till en efter individuella faktorer avpassad behandling.
    SLB införde icke några nya termer utan anknöt med »sinnessjukdom» och »sinnesslöhet» till begrepp, som redan vunnit burskap i svensk rätt. SLB utgick från den indelning, som skiljer mellan de abnormiteter som innebära en sjuklig förändring (sinnessjukdom) och dem som ha karaktären av konstitutionella egenskaper, antingen intellektuella brister (där sinnesslöhet betecknar den höggradiga undermåligheten) eller brister på känslo- och viljelivets område (psykopati). SLB lanserade härvid inga nya psykiatriska system utan byggde på den i psykiatriska läroböcker vanliga indelning av den psykiska abnormiteten i tre huvudformer, som just i rättspsykiatriska diskussioner varit den dominerande. Då emellertid de tre beteckningarna emellanåt användas i olika bemärkelser och utan avseende på deras begreppsmässiga innebörd, fann sig SLB böra i stora drag skissera vad, med utgångspunkt från skillnaden mellan sjukliga förändringar å ena sidan och konstitutionella abnormiteter å den andra, finge anses höra under de olika grupperna. Att man här dock icke kan få en knivskarp gräns är självfallet, och SLB underströk också upprepade gånger, att på själslivets område gränsen mellan abnormitet och normalitet alltid måste bliva i viss mån obestämd, samt uttalade angående sitt förslag till lydelse av SL 5:5: »Beredningen har genom användande av dessa termer velat tillgodose behovet av en så bestämd fixering som möjligt av området för strafffriheten. Beredningen förbiser därvid icke, att när det gäller de psykiska företeelsernas svåråtkomliga och ömtåliga område, det är ofrånkomligt, att gränsfall alltid måste finnas, angående vilka osäkerhet kan råda, och att man här över huvud taget icke kan finna termer av samma konkreta exakthet som inom de fysiska företeelsernas område. Men beredningen håller före, att den föreslagna formuleringen icke endast innebär betydande fördelar i jämförelse med nuvarande lydelse utan ur synpunkten av klarhet och praktisk användbarhet även äger bestämt företräde framför de andra formuleringar, som tidigare varit under diskussion.»
    När SLB valde den avgränsning av området för straffriheten, som

DET NYASTE FÖRSLAGET TILL TILLRÄKNELIGHETSBESTÄMMELSER. 285innebar, att endast tillstånd av sinnessjukdom och sinnesslöhet men ej psykopati och lindrig intellektuell undermålighet skulle falla under SL 5: 5, kunde SLB härför anföra flera skäl av både individuell och allmänpreventiv art. SLB var väl medveten om, att vid varje avgränsning och även här enskilda fall kunde tänkas förekomma bland dem som föllo utanför SL 5:5 i dess föreslagna lydelse, där individuella faktorer kunde göra en mera specifik medicinsk vård motiverad. För dessa enligt SLB:s mening tämligen fåtaliga undantag funnes emellertid tlllfälle till vård på någon fångvårdens sinnessjukavdelning samt vidare den möjlighet till överföring under straffavtjänandet till allmänt sinnessjukhus, varom SLB framlade förslag.
    Med hänsyn till den ståndpunkt SLB intagit var det att vänta, att SLB:s förslag skulle möta skarpa invändningar från dem som närmast voro ansvariga för de senaste årens utveckling samt från de andra håll, där man ansåg de medicinska synpunkterna vara de enda att taga hänsyn till. Kritiken uteblev icke heller från medicinalstyrelsen och den till styrelsen anslutna läkaropinionen. Som förste opponent framträdde en rättspsykiatrisk auktoritet, som tidigare ivrigt förordat abnorma brottslingars omhändertagande på ett under fångvården lydande kriminalhospital. Vad man emellertid knappast väntat var, att kritiken i så stor utsträckning skulle bygga på missvisande framställningar av SLB:s förslag och till och med stympade och ändrade citat. När opponenterna dels förvanska SLB:s uttalanden dels inlägga däri annat än vad där finns, blir det ju lätt för dem att finna angreppspunkter.1
    Sammanfattningsvis kan om den här berörda oppositionen mot

 

1 Professor OLOF KINBERGS yttrande över SLB:s betänkande. Svenska Läkartidningen 1943 s. 1628 (jfr K. SCHLYTER ibm 1943 s. 2444). Förvanskningar och stympade citat förekomma icke endast hos Kinberg utan även i de officiella yttrandena av medicinalstyrelsen och medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala. Som ett exempel kan nämnas, att medicinalstyrelsen och medicinska fakulteten liksom även Kinberg vilja tillskriva SLB det uttalandet, att skillnaden mellan sinnessjukdom och psykopati skulle ligga däri, att sinnessjukdom vore en abnormitet av mera djupgående natur än psykopati. Något sådant uttalande har SLB aldrig gjort, och ett dylikt kvantitativt betraktelsesätt på denna fråga är helt främmande för SLB, som istället upprepade gånger tydligt framhållit, att skillnaden låge däri, att det i förra fallet vore fråga om sjukliga förändringar, medan psykopati innebure konstitutionella egenskaper. När SLB talat om sinnessjukdom som innebärande en»djupgående» psykisk rubbning, så har därmed — vilket även mycket tydligt framhålles i betänkandet — avsetts det tämligen självklara förhållandet, att icke sådana lätta och övergående rubbningar av den psykiska jämvikten, som höra till de alldagliga företeelserna, kunde betraktas som sinnessjukdom. I annan och korrekt form ha invändningar framförts mot SLB:s förslag i SvJT 1943 s. 756 av sinnessjuknämndens ordförande hovrättsrådet ERIK BERGENDAL, vilkens synpunkter gå igen i sinnessjuknämndens och Svea hovrätts yttranden. Bergendals tankegång synes vara denna: Sinnessjuklagen omnämner endast sinnessjuka och sinnesslöa men ej psykopater. Nu ha emellertid psykopater, utan att HD reagerat häremot, blivit straffriförklarade och intagna på sinnessjukhus för vård, och Konungen och riksdagen ha t. o. m. beslutat inrättande av särskilda specialavdelningar, avsedda för psykopater, å vissa sinnessjukhus. Alltså måste begreppet sinnessjuk i sinnessjuklagen omfatta även vissa psykopater. Eftersom SLB:s förslag gör skillnad mellan sinnessjuka och psykopater, skulle sinnessjukbegreppet i strafflagen och i sinnessjuklagen då komma att få olika innehåll, vilket Bergendal finner olämpligt beträffande två lagar, som så nära korrespondera med varandra. —

286 TORSTEN SONDÉN.SLB:s förslag sägas, att den icke vill tillmäta allmänpreventiva synpunkter någon nämnvärd betydelse utan hävdar, att det väsentligen är medicinska skäl, som motivera psykiskt abnormas straffrihet, samt att även psykopater böra kunna straffriförklaras och beredas vård inom sinnessjukvårdens ram. På en del håll har man därvid velat begränsa straffriheten till de såsom svårare former av psykopati ansedda fallen. Andra åter ha pläderat för psykopatiens jämställande med sinnessjukdom i allmänna ordalag, som närmast giva det intrycket, att vederbörande anser, att alla former av psykopati böra medföra straffrihet. Ett ofta återkommande uttalande är, att psykopater äro sjuka och att det är inhumant och principiellt oriktigt att straffa sjuka människor. Som en konsekvens av den sistnämnda synpunkten avvisar medicinalstyrelsen m. fl. även kravet på kausalsamband mellan den psykiska abnormiteten och brottet.
    Sedan dessa stridsfrågor vilat något år, ha de nu tagits upp till lösning av justitieministern, som1 framlagt följande förslag till lydelse av 5 och 6 §§ i strafflagen kap. 5:

 

5 §.

 

»Gärning, som begås av den som är sinnessjuk eller sinnesslö eller eljest till sin sinnesbeskaffenhet avviker så från det normala, att han bör omhändertagas för särskild vård, vare strafflös.
Straff må ej heller ådömas för gärning, som någon begår i tillfällig sinnesförvirring.»

 

6 §.

 

»Är gärning, som begås av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, ej strafflös enligt 5 §; pröve domstolen, efter omständigheterna, om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort.

 

Bergendals argumentering utgår från, att en lags faktiska tillämpning bestämmer och ändrar de använda beteckningarnas begreppsmässiga innebörd, en tes som i och för sig är diskutabel. Han inlägger emellertid i sinnessjuklagens ordval en principiell innebörd, som denna lag icke avsett. Orden »sinnessjuk» och »sinnesslö» användas icke i sinnessjuklagen för att avgränsande angiva de förutsättningar till vilka rättsverkningar direkt knytas. I t. ex. GB avse dessa termer att ange och avgränsa den psykiska abnormitet som grundlägger äktenskapshinder. Liknande är förhållandet i SL 5: 5. I sinnessjuklagen åter är det icke de använda beteckningarna, som bestämma vilka som få vårdas på sinnessjukhus, utan de regler som gälla för intagning och utskrivning. Det är detta sinnessjuklagen tager sikte på. Ett exempel kan anföras på vilka konsekvenser Bergendals argumentering skulle leda till: Vi ha — som ju sinnessjuknämndens ordförande väl känner till —på våra sinnessjukhus ständigt en del personer, som icke äro sinnessjuka (och icke heller psykopater) utan psykiskt friska men dock kvarhållas på sinnessjukhus, Det är personer, som varit akut sjuka och under denna sjukdomsperiod begått grövre brott eller eljest visat sig farliga men tillfrisknat under sjukhusvistelsen (eller kanske t. o. m. före intagningen). Dessa utskrivas då icke omedelbart. Vi göra icke gällande, att de fortfarande äro sjuka, men vi anse med hänsyn till deras tidigare samhällsfarlighet och risken för sjukdomsrecidiv, att en viss ej alltför kort tid måste förflyta efter tillfrisknandet, innan man med trygghet kan skriva ut dem. Med Bergendals bevisföring skulle man då komma till den absurda slutsatsen, att begreppet »sinnessjuk» i sinnessjuklagen även omfattar en del psykiskt friska.

1 I lagrådsremiss d. 22 dec. 1944.

DET NYASTE FÖRSLAGET TILL TILLRÄKNELIGHETSBESTÄMMELSER. 287    Samma lag vare i fråga om gärning, som någon begår i annat tillstånd av tillfälligt rubbad själsverksamhet än i 5 § avses.»

 

    Förslaget har alltså kvar uppdelningen i tillfälliga och mera varaktiga psykiska abnormtillstånd. Det bibehåller vidare möjligheten till straffnedsättning vid sådan psykisk abnormitet, som icke medför strafffrihet. Justitieministern anser denna möjlighet vara av värde i vissa fall, särskilt beträffande debila. Han framhåller emellertid, att bestämmelsen icke bör uppfattas som ett åläggande att nedsätta straffet och att det icke bör förekomma, att farliga brottslingar erhålla strafflindring på grund av sina psykiska egenheter. Härtill måste anmärkas, att det även beträffande strafflagen 5: 6 i dess nuvarande lydelse hävdas, att straffnedsättningen endast är fakultativ, men dock äro domstolarna mycket obenägna att underlåta rabattering av straffet, när sinnesbeskaffenhet enligt 5:6 föreligger, även om det är fråga om sådana brottslingar med dålig prognos, beträffande vilka undersökningsläkaren haft anledning att påpeka, att intagning på förvaringsanstalt sannolikt förr eller senare måste ske. Någon ändring i denna praxis lärer knappast vara att vänta.
    Av störst intresse i förslaget äro naturligtvis förutsättningarna för straffrihet. Här lanserar justitieministern en nyhet och föreslår en avfattning, som icke tidigare torde varit uppe till diskussion. Den mycket omdiskuterade frågan om avgränsningen av de psykiska tillstånd, som böra medföra straffrihet, lämnas helt åsido. Det primära och avgörande blir nämligen nu icke längre det psykiska abnormtillståndet och dess samhörighet med brottet utan vårdbehovet. Sinnessjukdom eller sinnesslöhet hos gärningsmannen liksom även tillfällig sinnesförvirring medför utan vidare straffrihet, men när man kommer utanför detta område, blir frågeställningen denna: Är denna person av psykiska skäl i behov av särskild vård? Anses detta vara fallet, blir han därmed strafflös. Hela frågan om tillräknelighet och straffrihet reduceras till en medicinsk lämplighetsfråga. Justitieministern gör följande principuttalande: »Av det anförda framgår, att enligt min mening frågan, huruvida och i vad mån psykopater skola straffriförklaras, bör avgöras med hänsyn till styrkan av det medicinska vårdbehov som i varje särskilt fall kan anses föreligga. Är det medicinska vårdbehovet dominerande, bör straffriförklaring äga rum. Om åter det medicinska vårdbehovet icke är mera framträdande än att det lämpligen kan tillgodoses inom fångvårdens ram, bör hinder icke möta att döma till straff eller sådan skyddsåtgärd som kan träda i stället för straff.» Härmed har alltså uppfattningen om straffrihetsfrågorna som endast medicinska vårdfrågor från justitieministerns sida vunnit en så reservationslös anslutning som dess ivrigaste förespråkare väl knappast vågat drömma om. Även för de läkare, som ansett, att rättspsykiatrisk praxis måste utformas under beaktande även av allmänpreventiva hänsyn, kommer nu saken att ställa sig annorlunda, när de ställas inför praktiska rättspsykiatriska avgöranden. Man behöver icke längre anlägga några dylika samhälleliga synpunkter utan har enligt lagtextens uttryckliga anvisning att endast hålla sig till de medicinska vårdsynpunkterna.

288 TORSTEN SONDEN.    Förutsättning för straffrihet är, som nämnts, att den tilltalade anses böra »omhändertagas för särskild vård». Man väntar då närmast, att senare i lagtexten skulle preciseras vad som menas med »särskild vård» eller att åtminstone i motiveringen skulle klargöras vilka former av vård som avses. Med förundran finner man, att denna fråga överhuvud taget ej berörts i motiveringen, och att själva grundförutsättningen för straffrihet till sin innebörd lämnas oavgjord. »Vård på sinnessjukhus» kan uttrycket ej vara liktydigt med, ty då skulle ju lagtexten ha använt detta begrepp, som nu är i rättspsykiatriska utlåtanden ständigt återkommande, eftersom sinnessjuklagen knyter vissa bestämda rättsföljder till det förhållandet, att den tilltalade i utlåtande förklaras vara i behov av vård på sinnessjukhus. Uttrycket »särskild vård» för närmast tanken på 1927 års lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, som talar om förvaring i »särskild vårdanstalt». Då emellertid enligt förslaget den som bör omhändertagas för särskild vård skall vara strafflös, måste man draga den slutsatsen, att förvaring ej kan vara avsedd och att över huvud taget med »särskild vård» måste avses vårdformer, som falla utanför det straffrättsliga reaktionssystemet. Med hänsyn till motiveringen för stadgandet måste det väl tolkas som avseende någon form av psykisk vård. Nu känna sinnessjuklagen och sinnessjukstadgan till följande vårdformer: vård på statens sinnessjukhus, på sinnessjukavdelning vid fångvården, på olika typer av kommunala sinnessjukhus, på enskilt sinnessjukhus, på kommunalt vårdhem, på enskilt vårdhem, på fattigvårdsanstalt, i enskilt hem och i till statligt sinnessjukhus ansluten kontrollerad familjevård. Det vill synas, som om alla dessa vårdformer ginge in under »särskild vård» i förslaget till SL 5:5. Finner alltså undersökningsläkaren, att t. ex. en debil lämpligast vårdas i enskilt hem (något som ej sällan kan vara en rationell anordning), föreligga förutsättningarna för straffrihet. Men hur ställer det sig, då endast tillsyn genom hjälpverksamheten ifrågasättes? Är denna övervakning av kriminella, vilken utvecklats huvudsakligen genom praxis och som ofta benämnes öppen tillsynsvård, att betrakta som sådant omhändertagande för särskild vård, som grundlägger straffrihet? Och hur förhåller det sig med skyddshemmen? Vissa av dem äro ju speciellt avsedda för vård av psykiskt abnorma ungdomar. Skall skyddshemsvård generellt räknas som straffrihetsmotiverande särskild vård? Vidare ha vi en mängd olika vårdformer, som icke regleras av den allmänna sinnessjuklagstiftningen men dock mer eller mindre kunna räknas som psykisk vård: vård på anstalter av olika typer för sinnesslöa och fallandesjuka, för psykopatiska och nervösa barn, på alkoholistanstalter, på psykiatriska kliniker och neurosavdelningar vid lasarett, på pensionsstyrelsens kuranstalter m. m. Och slutligen: När straffriförklaring skett på grund av behovet av särskild vård, vilka garantier finnas, att den förutsatta vården verkligen kommer till stånd? Även denna fråga lämnas av justitieministern öppen.
    Justitieministern avvisar tanken, att straffrihet skulle förutsätta kau-

DET NYASTE FÖRSLAGET TILL TILLRÄKNELIGHETSBESTÄMMELSER. 289salsamband mellan den psykiska abnormiteten och brottet. Gällande rätt räknar här med tidssamband. I praktiken skulle fordran på kausalsamband knappast medföra någon egentlig ändring och endast i undantagsfall leda till annat resultat än tidssambandet. Förslag ha tidigare varit uppe att slopa tidssambandet och låta även ett psykiskt abnormtillstånd, som uppkommit efter brottet, få betydelse som strafffrihetsgrund. Det framgår ej klart, hur det nya förslaget ställer sig till denna fråga. Närmast får man det intrycket, att justitieministern tänkt sig, att fordran på tidssamband ej skulle behöva upprätthållas. Han understryker nämligen, att det är behovet av medicinsk vård, som motiverar straffriförklaring, och hänvisar till de humanitära skälen mot att straffa psykiskt sjuka människor. Det ligger då nära till hands att fråga, om det är endast beträffande de psykiskt sjuka, som humanitära skäl göra sig gällande, och om icke konsekvensen borde fordra,att även kroppsligt sjuka brottslingar bleve straffriförklarade och att icke som nu tuberkulösa och kräftsjuka hänvisas till den sjukvård, som kan komma dem till del i samband med straffavtjänandet.
    Frågan om sambandet mellan den psykiska abnormiteten och brottet har sin stora praktiska betydelse med hänsyn till de reaktiva tillstånden, d. v. s. de oros- eller depressionstillstånd, vilka utlösas somen reaktion på psykiskt pressande yttre förhållanden och vilkas utveckling och varaktighet är så beroende av patientens önskeinställning. Dylika reaktiva tillstånd äro synnerligen vanliga som reaktion på det psykiska trauma upptäckten av brottet och brottets rättsliga och sociala konsekvenser innebära. Särskilt vanliga äro de hos tilltalade, som ha en viss social ställning, t. ex. förskingrande tjänstemän och andra i förtroendeställning. Detta innebär icke, att de konstitutionella faktorer, som främja uppkomsten av reaktiva tillstånd, skulle i större utsträckning vara till finnandes i de högre socialgrupperna, utan beror på, att för brottslingar tillhörande denna kategori den sociala katastrofen och brottets konsekvenser ha mera ödesdigra verkningar än fört. ex. gamla vanetjuvar eller unga drängpojkar, och därför också den psykiska påfrestningen blir mångfaldigt större. För t. ex. förskingrande tjänstemän spelar ofta straffet i dess egenskap av en tids frihetsförlust relativt ringa roll, utan det väsentliga är här denna frihetsförlusts karaktär av straff, med vad det innebär av social deklassering, samt vidare den mycket fruktade straffpåföljden avsättning. De psykogent verkande faktorerna äro här sådana, att ett reaktivt depressionstillstånd lätt utvecklas, utan att detta behöver förutsätta utpräglat psykopatisk konstitution. Man finner också just inom denna grupp av brottslingar dem som äro mest angelägna om straffriförklaring, och styrkan av denna önskan och utsikten att få den uppfylld påverka det reaktiva sjukdomstillståndet, vilket icke behöver innebära, att det skulle vara fråga om någon simulation. Slopar man nu fordran på att det psykiska sjukdomstillståndet skall ha förelegat redan vid tiden för brottets begående och låter det vid undersökningen och domen aktuella medicinska vårdbehovet vara avgörande, måste detta oundvikligen medföra en ökning av de reaktiva tillstånden hos brottslingar.

 

19—457004. Svensk Juristtidning 1945.

290 TORSTEN SONDEN.    Det är otvivelaktigt, att det nya förslaget, enligt vilket det medicinska vårdbehovet lägges till grund för straffriförklaringarna, måste medföra en även i förhållande till nuvarande praxis ökad tillämpning av SL 5: 5. Det märkliga är emellertid, att justitieministern synes räkna med motsatsen. Sålunda uttalar han beträffande de intellektuellt undermåliga: »Jag avser härmed att genomföra en inskränkning i den tillämpning av straffriförklaring på grund av intellektuell utvecklingshämning som på senare tid förekommit.» Men hur är en sådan inskränkning möjlig med den föreslagna formuleringen av SL 5: 5? En debil går visserligen icke in under termen »sinnesslö», men han kommer likafullt att straffriförklaras, om undersökningsläkaren anser honom böra omhändertagas för särskild vård. Nu är det möjligt, att justitieministern räknat med, att läkarna icke skulle anse lindrigt intellektuellt undermåliga vara i behov av särskild vård. Det räcker då att hänvisa till, att sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus med dess speciella klientel av asociala intellektuellt undermåliga i sitt yttrande över SLB:s förslag reagerat mot tanken, att kategorien debila icke längre skulle komma ifråga för vård där, och är av den meningen, att dessa med fördel vårdas på sinnessjukhus.
    En annan oundviklig följd av de nya tillräknelighetsbestämmelserna är, att domstolarnas inflytande på straffrihetsfrågorna kommer att upphöra. Visserligen följa domstolarna för närvarande vanligen undersökningsläkarna resp. medicinalstyrelsen, när styrelsen yttrat sig, men domstolarna ha dock i viss utsträckning hävdat sin självständighet och rätt att själva taga ståndpunkt till straffrihetsfrågorna. Grunden härför bortfaller, när enligt lagen det medicinska vårdbehovet blir avgörande, ty hur skulle domstolen mot undersökningsläkaren kunna hävda, att ett medicinskt vårdbehov förelegat resp. icke förelegat?
    Justitieministern synes sätta sin lit till, att medicinalstyrelsen dock skall se till, att någon alltför vid tolkning av straffrihetsgrunderna ej sker. Justitieministern vill nämligen bibehålla medicinalstyrelsens granskning av de rättspsykiatriska utlåtandena. Förmodligen innebär detta, att även den nuvarande ordningen för denna översyn kommer att bibehållas och att även i fortsättningen granskningen kommer att handhavas av hos medicinalstyrelsen halvtidsanställda underläkare vid Stockholmssjukhus och att ingen av medlemmarna i medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd har praktisk erfarenhet av rättspsykiatrisk verksamhet, samt att alltså dessa förvisso mycket aktningsvärda och inom sina erfarenhetsområden kunniga personer alltjämt skola representera den högsta medicinska sakkunskapen i rättspsykiatriska ärenden. Justitieministern uttalar optimistiskt: »Att den centrala medicinska instansen skulle söka giva straffrihetsgrunderna en vidare innebörd än som överensstämmer med de synpunkter som legat till grund för en ny lagstiftning i ämnet synes icke behöva befaras. Det är självfallet, att denna myndighet har sin del i ansvaret för att tillämpningen följer de närmare bestämningar som statsmakterna givit i motiven.» Nu är det emellertid ett faktum, att medicinalstyrelsen just i kriminalpoli-

DET NYASTE FORSLAGET TILL TILLRÄKNELIGHETSBESTÄMMELSER. 291tiska frågor visat sig i mycket ringa mån suggereras av statsmakternas önskningar, gällande strafflag och dylikt. Ett exempel erbjuder medicinalstyrelsens inställning till frågan om homosexuella handlingars straffbarhet. Medicinalstyrelsen framlade för ett tiotal år sedan ett förslag, att alla som begått homosexuella handlingar med ungdomar skulle — oberoende av om de över huvud taget voro av en homosexuell läggning — i stället för att åtalas och straffas intagas på sinnessjukhus. Förslaget rönte föga uppskattning, och tanken att generellt upphäva straff för homosexuella handlingar avvisades av statsmakterna liksom även av domstolarna, som togo avstånd från medicinalstyrelsens tilllämpning av SL 5:5 å homosexuella. Likväl fortsatte medicinalstyrelsen ståndaktigt att i rättspsykiatriska ärenden hävda, att homosexuella ej borde straffas utan omhändertagas för vård på sinnessjukhus. Med nuvarande tillräknelighetsbestämmelser ha ju domstolarna kunnat hävda strafflagens ståndpunkt mot medicinalstyrelsens. Denna möjlighet bortfaller, när SL 5:5 får den nu föreslagna lydelsen, och upphävande av strafflagens stadganden om straff för homosexuell otukt torde bliva en av de första strafflagsreformer, som medicinalstyrelsen via SL 5:5 genomför.
    Straffrihetsfrågorna ha i justitieministerns yttrande setts ur synpunkten av vilken vårdform som ur individualpreventiv och medicinsk synpunkt är i det enskilda fallet lämpligast. Emellertid gäller ju straffrihet även andra straff än frihetsstraff. I det senaste årtiondets diskussion har särskilt uppmärksammats och ofta påtalats den konsekvensen av straffriförklaring, att avsättning ej kan ske av ämbetsman, som förbrutit sig i sitt ämbete. Med de nya bestämmelserna, och särskilt genom deras betydelse för de reaktiva tillstånden, kommer denna fråga att få ökad aktualitet. Justitieministern hänvisar här till, att i avlöningsreglementen o. d. kunna finnas bestämmelser, som bereda möjlighet att avstänga vederbörande från tjänsten eller förtidspensionera honom på grund av hans sinnesbeskaffenhet. Detta är dock att mer än lovligt förenkla problemet. När t. ex. en ämbetsman, som blivit straffriförklarad på grund av ett reaktivt eller annat icke kroniskt sjukdomstillstånd, tillfrisknar (efter eller i och med den straffriförklarande domen), lärer han ej kunna förvägras att återinträda i tjänst. Och även om han skulle bli förtidspensionerad, har han ju för sig och sin familj fått en förmån, som anses böra vara utesluten vid dylika brott. Detta synes ju vara rättvist och billigt, om brottet har sin orsak i en sjuklig personlighetsförändring. Men är denna förmån motiverad, om straffriförklaringen grundar sig på ett reaktivt sjukdomstillstånd efter brottets begående och därmed sammanhängande vårdbehov? Är den, som införbrottets upptäckt och det hotande straffet lyckas hålla sig psykiskt uppe, mera förtjänt av den ekonomiska katastrof, som avsättningen innebär framför allt för familjen? Det är svårt att finna, hur man införde föreslagna tillräknelighetsbestämmelsernas konsekvenser kan försvara att över huvud taget bibehålla straffet avsättning i svensk strafflag.
    Motiveringen till det nya förslaget är på flera punkter motsägelse-

292 DET NYASTE FORSLAGET TILL TILLRÄKNELIGHETSBESTÄMMELSER.full och tyder på, att man varit angelägen att i full utsträckning tillgodose två diametralt motsatta ståndpunkter. Lagtexten är emellertid klar och otvetydig, såtillvida att den direkt utsäger, att det är vårdbehovet, som nu skall vara avgörande för frågan om straffrihet. Denna blir nu en läkarsak. Om förslaget blir upphöjt till lag, böra rättsskipningens representanter och allmänheten göra klart för sig, att det icke går att sedan komma och göra gällande, att allmänpreventiva hänsyn dock böra tagas vid straffriförklaringarna. Enligt den nya lagen är det här icke fråga om allmänprevention utan om vårdsynpunkter. Det går icke att sedan försöka ställa läkarna till ansvar för att de icke beakta andra samhälleliga intressen. Lagen har befriat dem härifrån. Icke heller domstolarna få klandras för avgörandena i straffrihetsfrågor. De ha intet inflytande på saken. Straffriförklaringarna kunna avföras ur den allmänna diskussionen. De bli numera en intern medicinsk sak, som ej bör diskuteras av domare, advokater och andra utomstående.


Torsten Sondén.