Från dagens diskussion. Skyldigheten att såvitt möjligt anpassa det processuella förfarandet vid underrätterna efter principerna i nya RB åligger enligt cirkuläret SFS 1944 nr 712 icke allenast domstolarna utan även åklagarna. Detta har, att döma av spridda notiser i pressen, kanske icke alltid beaktats. Den 10 mars 1945 innehöll tidningarna ett referat från ett uppmärksammat mål, vari försvarsadvokaten beskyllt åklagaren för att otillbörligt ha dragit ut på rättegången. Åklagaren bestred detta under anförande:

 

»Det stod från början klart att utredningen om P:s eventuella brottslighet skulle bli en synnerligen krävande uppgift. P:s förmåga att slingra sig undan besvärande omständigheter var påfallande, likaså hans benägenhet att lämna svävande uppgifter. Därför framstod det såsom mest ändamålsenligt att uppskjuta framläggandet av visst bevismaterial till dess P. inför rätten bundit sig för en ståndpunkt och hans reträttvägar avskurits. Så skedde även. Om resultatet härav har jag redan avgivit ett värdeomdöme. Härigenom har emellertid ingalunda målets handläggning fördröjts. Snarare torde man kunna utgå ifrån att på detta sätt tidsödande vittnesförhör undvikits.»

 

    En dylik finurlig strategi är icke tillåten enligt nya RB. Det är i nya RB 45: 4 föreskrivet, att åklagaren i stämningsansökningen skall uppgiva bl. a. de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Stämningen skall inte bara lägga en grundval för rättegången, bestämma dennas omfattning, utan även möjliggöra för den tilltalade att bereda sitt försvar. Ett undanhållande av bevisning för att »lura» den tilltalade är närmast att jämställa med användande av sådana förkastliga förhörsmetoder som förbjudas i nya RB 23: 12.

 

    Det är särskilt angeläget att hävda rättens principer gentemot missbruk i mål mot impopulära brottslingar (jfr beträffande försvarsadvokat SvJT 1944 s. 922). Men man är därför inte försvarad, om man far olagligt fram med populära tilltalade.
    Stort uppseende väckte på höstsidan ett åtal vid krigsrätt mot överbefälhavaren för tjänstefel, bestående däri att han skulle ha utan laga skäl förbjudit framläggande av vissa ytterlighetstidningar å militära expeditioner och mässar eller andra av krigsmakten tillhandahållna allmänna lokaler. Enligt referat i pressen, vilket stämmer med krigsrättens protokoll, anförde åklagaren vid första rättegångstillfället, att skulle i denna eller särskild rättegång bli vederbörligen styrkt att de av ÖB uppgivna förhållandena vore lagligen grundade, så skulle krigsfiskalen ofördröjligen återkalla den mot ÖB förda talan.
    Vid de allmänna domstolarna får det redan enligt nuvarande rättegångsordning anses gälla, att åklagaren inte får väcka åtal förrän han verkställt sådan utredning i målet, att han har sannolika skäl för åtalet. Sedan i förevarande fall genom polisutredning efter åtalets anhängig-

564. K. SCHLYTER.görande klarlagts att överbefälhavaren haft goda skäl för sin åtgärd, ingrep JK och nedlade åtalet. Nämnda utredning borde tydligen ha avvaktats innan åtalet väcktes. Skulle som ursäkt för åtalets förhastade anhängiggörande anföras att andra regler gäller för utredning i brottmål vid krigsdomstol än vid allmän domstol, utgör åtalet ett exempel på det i diskussionen om krigsdomstolarnas avskaffande åberopade förhållandet, att de skilda förfaringssätten vid krigsdomstolarna och de allmänna domstolarna ej står i god överensstämmelse med principenom allas likhet inför lagen.

 

Krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid har återigen aktualiserats.1 Med anledning av motioner i riksdagens båda kamrar har riksdagen på hemställan av första lagutskottet i skrivelse till K. M:t anhållit att K. M:t ville låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag som därav kan föranledas. I utskottets av riksdagen godkända utlåtande framhölls bl. a. att krigsdomstolarna obestridligen inom breda folklager icke uppbars av samma förtroende som de allmänna domstolarna. Enligt utskottets mening fordras icke i de militära målen speciell fackkunskap i högre grad än i åtskilliga andra mål som handläggas av de allmänna domstolarna. Det saknas också enligt utskottet anledning antaga, att de allmänna domstolarna icke skulle i tillbörlig utsträckning beakta de disciplinära synpunkterna. Under den tidigare diskussionen om krigsdomstolarnas avskaffande har gjorts gällande, att frågan ägde samband dels med processreformen och dels med revisionen av strafflagen för krigsmakten. Av dessa skäl har krigsdomstolarnas avskaffande också gång på gång ställts på framtiden. Då det emellertid nu svårligen kan antagas, att en reform av krigsdomstolarna skall kunna genomföras tidigare än den nya rättegångsbalken skall träda i kraft, säger utskottet, möter ur denna synpunkt icke längre något hinder mot reformen. Då vidare arbetet med revisionen av strafflagen för krigsmakten börjar nalkas sin fullbordan, är det enligt utskottets uppfattning angeläget, att en utredning av frågan om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid snarast påbörjas för att den må kunna slutföras samtidigt med reformen av strafflagen för krigsmakten.

 

Domsagornas tingsställen och kansliorter befinner sig på många håll i stöpsleven. I Skåne råder i flera domsagor upprorsstämning på grund av framkomna förslag att uppföra nya tingshus i städerna i stället för de gamla på landet. Det är processreformsparollen att tingshus och kansli bör ligga på samma ort som aktualiserat frågan.
    Östra Göinge domsaga hade haft förutseende nog att i god tid före sin häradshövdings avgång begära kansliets flyttning från Kristianstad till det gamla tingsstället i Broby. Sedan detta bifallits, behövde ingen söka häradshövdingtjänsten som inte ville bosätta sig i Broby. Nyordningen får anses ha slagit väl ut och åberopas nu av opponenter som förebild i de domsagor,

 

1 Jfr K. SCHLYTER, Krigsdomstolarnas avskaffande, SAP information 1944 nr 14-15 s. 233.

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 565där i stället ifrågasatts tingshusets flyttning till kansliorten. Villands samt Gärds och Albo domsagor har utrett frågan om ett gemensamt kanslihus i Kristianstad med tingssal för huvudförhandlingar, ev. med uppgivande av tingsställena i Fjälkinge och Degeberga. Särskilt i Gärds och Albo domsaga agiteras starkt för kansliets utflyttning till det gamla tingsstället, Degeberga. Ingelstads och Järrestads domsaga i Skånes sydöstra hörn med tingsställe och kansli mitt i domsagan, i Hammenhög, förenades nyligen i judiciellt hänseende med Simrishamns stad, därvid kansliet flyttades till Simrishamn. Mot tanken att nu flytta även tingsstället till Simrishamn protesterar häradenas befolkning med stor enhällighet. För många år sedan frigjorde sig Eslöv från den domsaga staden förut tillhört och bildade eget tingslag i förening med Frosta domsaga, som behöll sitt tingsställe i Hörby men redan hade kansli i Eslöv. Häradsrätterna har nu proponerat tingslagens förening och slopande av tingsstället i Hörby, vilket uppkallat stora delar av häradet till protest. Hovrätten föreslår bibehållandet av tingsstället, men nu önskar man i orten få även kansliet förlagt till Hörby. I Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga har man efter heta strider förlikts om ett förslag att behålla det nuvarande tingsstället i Marieholm men även öppnat möjlighet till måls handläggning å kansliorten, Landskrona, genom att för ändamålet förhyra rådhusrättens lokaler. Beträffande Torna och Bara domsaga föreligger konkurrerande ritningar till kansli i Dalby och tingshus i Lund, och en majoritet bland de tingshusbyggnadsskyldiga har förordat tingsstältets förflyttning till Lund, varmed en stark minoritet är ytterst missbelåten. De skånska stridigheterna har framkallat en av justitieministern besvarad interpellation i andra kammaren d. 17 april 1945 (prot. s. 23).

 

    Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande kommer tyngdpunkten i en häradsrätts arbete alltjämt att vara förlagd till domarkansliet. Här hålles regelmässigt de förberedande sammanträdena och ett stort antal huvudförhandlingar i enklare mål. Även huvudförhandlingar i större mål, som av särskild anledning utsättes att äga rum å annan tid än de allmänna tingssammanträdena, torde i stor utsträckning komma att hållas å domarkanslierna, om dessa är belägna å annan ort än tingsstället samt parterna eller deras advokater har lättare förbindelser med kansliet än med tingsstället. Med hänsyn till behovet av medverkan av advokat i ett stort antal mål är det av vikt att vid valet mellan olika orter som kan ifrågakomma för domsagans kansli den ort väljes, som äger företräde i fråga om lättillgänglighet för advokaterna. Denna brukar även för den rättssökande allmänheten från domsagan vara den lättast tillgängliga. Ligger denna ort å annan plats än domsagans tingsställe och finnes detta böra bibehållas å den gamla platsen, är det avvikt att kansliet också kommer att betraktas som tingsställe, så att vissa ordinarie tingssammanträden regelbundet kan hållas där. Härigenom sparas domstolens arbetstid och den blir lättare tillgänglig för den del av domsagan som har närmare till kansliet än till det gamla tingsstället. Såsom huvudregel är det dock såväl ur domstolens som den rättssökande allmänhetens synpunkt önskvärt att tingsställe och domarkansli ligger på samma plats, vilket om en domsaga har en obestridd huvud-

566 K. SCHLYTER.ort bör bli denna. En viktig synpunkt är härvid den, att domstolen under handläggningen bör kunna disponera över kansliets personal (för stenografering och utskrift m. m.) och vid omedelbart avkunnande av utslag bör äga tillgång till litteratur och rättsfallssamlingar.

 

    Samtidigt med att all denna diskussion framkallats av förberedelserna till processreformen, föreligger ett projekt att av skatteutjämningsskäl upphäva tingshusbyggnadsskyldigheten för tingslagens skattedragare och lägga den på staten. När man ser det glödande intresse varmed tingsställenas förläggning och tingshusbyggnadsfrågor omfattas av ortsbefolkningen, bör det finnas plats för en varning till landsbygdsintressena att låta gå sig ur händerna det påtryckningsmedel gentemot centraliseringssträvandena som ligger i medbeslutanderätten i tingshusfrågor. Till trivseln i domsagorna — både den rättssökande allmänhetens och domstolens — torde i icke ringa mån bidraga det lokala självstyre som råder i fråga om domstolslokalerna. Man vågar uttala förhoppningen att justitiedepartementet skall bevaka rättsskipningens intressen i denna sak vid den gemensamma beredningen med finansdepartementet. En byråkratisering av tingshusbyggandet under byggnadsstyrelsen torde förresten bli en dålig affär även för staten. Skatteutjämningssynpunkten torde kunna tillgodoses på annat sätt.

 

Juristsammanslutningarna fortsätter att anordna fingerade rättegångar till belysande av den genom nya RB införda processordningen.1 Det vid stadsdomarföreningens möte i medborgarhuset handlagda brottmålet fullföljdes i andra instans vid hovrättsdomare föreningens möte i handelshögskolans aula d. 7 april 1945. Tvenne granskande artiklar inflyter i detta häfte (nedan s. 577, 579). Mycket förtjänstfullt genomförda civilprocesser anordnades av Juridiska föreningen i Lund d. 21 april (se nedan s. 581) och av Sveriges advokatsamfund på dess årsmöte i Stockholm d. 2 juni 1945 (se nedan s. 584), båda inför rådhusrätt och omfattande såväl förberedelse inför en ensamdomare (i Lund borgmästaren, i Stockholm en av rådmännen) som huvudförhandling inför fullsutten rätt. Den mönstergilla Lundahandläggningens ledare, borgmästaren Joël Laurin, har på red:ns begäran skrivit en artikel, »Något om protokollföringen enligt nya RB», som kommer att inflyta i ett senare häfte av SvJT. Efter Stockholmsförhandlingen blev tyvärr ej tillfälle till »kritik» — huvudaktörerna, parternas advokater, gav f. ö. knappast anledning till någon sådan — medan Juridiska föreningen i Lund ägnade hela aftonen efter middagen åt en ingående diskussion av föreställningen. Ett bestående intryck från arbetsårets samtliga rättegångar (minst framträdande i Lund) har varit att överläggning till dom väl bör ske omedelbart efter förhandlingen och dom beslutas då men ej justeras och avkunnas förrän ledamöterna hunnit sova på saken. Stenografens fenomenala skicklighet i Advokatsamfundets rättegång utgjorde knappast tillräcklig ursäkt för att rättens tid upptogs med en uppläsning av stenogrammet inför sittande rätt för justering. Granskningen blir också tillförlitligare i mindre

 

1 Se angående tidigare fall SvJT 1941 s. 772, 1943 s. 91 och 1945 s. 104.

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 567jäktade och högtidliga former. Att ordföranden vid domens avkunnande råkade föredra hela den långa »rubriken» medförde även onödig tidsutdräkt. Muntligheten är i sig själv så tidsödande, att varje möjlighet till tidsbesparing inför fullsutten rätt utan säkerhetens åsidosättande bör snålt tillvaratagas.

 

Mumlet vid domarbordet påtalas i en enquête i Dagens Nyheter d. 18 juni, vari svar begärts på frågan: Är de svenska rättssalarnas arrangemang med placering av domare, vittnen, advokater, åhörare o. s. v. till hinder för den viktiga del av rättsskipningen somden offentliga kontrollen utgör?
    Justitierådet GÄRDE svarar:
    — Principen om offentlighet spelar en mycket stor roll i vår rättsskipning, inte minst därigenom att allmänhetens förtroende för rättsförfarandet därigenom ökas. I domstolens hänsyn till rättsskipningens krav ingår följaktligen också hänsyn till den offentliga kontrollen. Vad rätten har att döma skall allmänheten också kunna följa. Men å andra sidan är det enligt det svenska förfarandet självklart att det i främsta rummet är domaren som måste kunna studera vederbörande parter och höra och se allt som försiggår. Att domaren alltid måste sitta vänd mot salen och på ett högre plan är därför oundgängligt. Vid de provförhandlingar som arrangerades i Stockholm inför den nya muntliga processformen gjorde vi ett försök med att placera vittnena sidleds mot allmänheten eller åtminstone så att de inte direkt vände ryggen till. Ett sådant arrangemang är naturligtvis inte otänkbart i framtiden. Men det viktigaste är nog att samtliga parter iakttar regeln att tala högt. Det hänger framförallt på domaren, och det kan inte förnekas att det finns åtskilliga domare som har en tendens att låta förhandlingarna bli någon sorts intim historia framme vid domarbordet som publiken inte hör någonting av. En väsentlig förbättring vore därför helt enkelt att domaren alltid såg till att vederbörande måste stå på ett visst avstånd och därigenom tvingades att göra sig hörd.

 

    Borgmästare FANT ifrågasätter att både de förhörande advokaterna och vittnena placeras vinkelrätt mot domarbordet, alltså i profil mot publiken.
    Advokaten HUGO LINDBERG har en något avvikande syn på saken:

 

    — Jag kan inte tycka annat än att det svenska systemet är ganska hyggligt. Proceduren är lagd på att inte verka teatralisk, en förhandling i en rättssal får inte i första hand bli skådespel. Åtskilliga vittnen skulle nog också komma grundligt av sig om de tvingades att uppträda på sätt som sker i en del utländska domstolar, i fullt publikt strålkastarljus.
    Men det hänger naturligtvis på att vissa former iakttas. Det är till exempel ett ganska vanligt oskick att advokaterna inte står på sina platser, utan kliver fram till domarbordet och börjar ett lågmält resonemang— det strider helt mot principen om den offentliga kontrollen. Det finns för övrigt en annan detalj som brukar dyka upp i det här sammanhanget: frågan om folks rätt att sitta i en svensk rättssal. Folk tvingas att stå i det oändliga, sägs det. Det stämmer nu inte: givetvis skall manstå när man talar till domaren, men annars möter det inga hinder för vittnen att få sitta om de så önskar.

 

    Advokaten HEMMING-SJÖBERG anser att i stort sett den svenska proceduren inte är att klaga på; det viktigaste är och förblir att domstolen hör och ser.

568 K. SCHLYTER.    Tydliga strävanden att tillgodose kravet på offentlig handläggning genom sådan placering av parter och vittnen att deras utsagor kan uppfattas av den närvarande allmänheten har särskilt kunnat iakttagas vid den fingerade brottmålshandläggningen i Lund och vid den av advokatsamfundet anordnade civila rättegången. Det brister i detta avseende mycket vid många domstolar, där saken dock skulle vara lätt avhjälpt genom att parter och vittnen medelst framställda bord eller bänkar hölls på ordentligt avstånd från domaren. Detta hindrar tydligen inte att en part kan få gå fram till domarbordet och demonstrera en ritning eller att ett blygt vittne kan få komma fram till domaren och tala mera intimt. Även för att domstolen själv skall höra och se kan på sina håll ändring tarvas i nuvarande arrangemang. I många häradsrätter måste det vara svårt för nämndemännen på flyglarna att uppfatta vad part eller vittne står och mumlar på en meters avstånd från domaren. Förbud att hålla till invid domarbordet borde vara regel.

 

Vid juristmötet i Lund d. 21 april 1945 avslutade en auktoritativ talare sitt anförande med ett verkningsfullt uttalande mot kravet på färdighet i stenografi för tingsnotarierna. Han sade: »Stenografin åt stenograferna, juridiken åt juristerna!» Tal. anknöt yttrandet till en av honom framförd mening att vittnesutsagor i allmänhet icke borde stenograferas och att, där så undantagsvis skedde, detta borde ankomma på yrkesstenografer och icke på tingsnotarierna; juristerna hade i sin fortsatta yrkesutövning icke något bruk för stenografi; ett krav på färdighet i stenografi skulle endast ytterligare hårt belamra studietiden vid universitetet. Liknande tankar har kommit till uttryck i SYJF:s medlemsblad (1944 nr 4).
    Stenografins användbarhet inom domstolsväsendet är lika mångskiftande som skrivkonstens överhuvud. När helst det gäller att hastigt nedkasta en anteckning och spara sin tid till annan verksamhet har man i alla litterata yrken hela livet igenom bruk för stenografi. Om man deltar i ett samtal — t. ex. per telefon — eller i en överläggning och vill hålla uppmärksamheten spänd på vad som förekommer, är det av vikt att man inte distraheras av sysselsättningen att nedskriva vad som redan är sagt medan något nytt säges. En domare kan på detta sätt själv stenografiskt nedteckna relevanta vittnesutsagor för att under nu bestående rättegångsordning sedan diktera ner domboken oberoende av notariehjälp, om sådan inte skulle vara att tillgå. I framtiden kan dylika notater av domaren själv få ännu större betydelse. På samma sätt bör memorialanteckningar av notarierna göras stenografiskt, helst samtidigt av två för varandras kontrollerande, gärna en tingsnotarie och ett domsagobiträde. Färdighet i stenografi borde vara ett lika självklart krav på en tingsnotarie som färdighet i maskinskrivning. Han behöver inte vara mästare i någondera konsten för att dra nytta av sin färdighet. Det begäres inte att han skall kunna konkurrera med fonografiska apparater för utsagors upptagande (jfr nedan s. 571 f.).
    En opponent har uttalat att kravet på stenografi för tingsnotarierna skulle bottna i en önskan att förvärva stenografikunnig arbetskraft i

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 569domsagorna billigare än genom att anställa yrkesstenografer. Dessa frågor har inte med varandra att göra. Naturligtvis skall de icke rättsbildade domsagobiträdena kunna stenografi, och gärna må högre betyg i färdighet krävas av dem än av notarierna. Men det är just kombinationen av juridisk utbildning och stenografisk färdighet som är av betydelse för en stenografikunnig protokollsförare för dagligt bruk vid domstol. Samme opponent uppger att förvärvande av färdighet i stenografi medför en ökad investering i studierna av minst 1 000 kr. När jag för 50 år sedan lärde mig stenografi, investerade jag i mina skolstudier 5 kr. för denna färdighets förvärvande. Ämnet borde införas som frivilligt övningsämne i alla skolor på kostnadsfria kurser och inte bara i praktiska mellanskolor o. dyl. Det läres då som en lek på lediga stunder. Det skulle inte förvåna mig om åtskilliga av de stora berömdheter, som över riksdagsstenografens yrke nått fram till samhällets högsta poster, lärt sig stenografi redan under skoltiden. De juris doktorer och filosofie docenter som protokollfört riksdagsförhandlingarna har inte sett ner på stenografin som på ett dem ovärdigt yrke.

 

Strafflagberedningens förslag till ny lag om straffverkställighet har av remissmyndigheterna mottagits med en i betraktande av förslagets radikala brytning med tidigare gällande verkställighetsregler överraskande välvilja. Bland de få avstyrkande utlåtandena märkes, genom den anslagna tonen, framför allt Överståthållarämbetets.
    I förslaget till straffverkställighetslag 35 § stadgades:

 

    »Styresmannen må enligt anvisningar som meddelas av fångvårdsstyrelsen medgiva intagen som visat pålitlighet att i samband med besök under kortare tid av dagen vistas utom anstalten.»

 

    ÖÄ hänvisar nu till denna och närmast följande paragrafer,

 

    »med den möjlighet som där under 35 § lämnas fånge till fri förlustelse en eller annan timme i någon skogsbacke, i kanske angenäm och ostörd samvaro med den som åtminstone för tillfället må vara att betrakta som hans trolovade.»
    »I det av honom disponerade, efter smak och fallenhet med hovsam enkelhet smyckade, ljusa rummet inom anstalten kan han senare i avvaktan på nästa möte ägna sig åt förströende läsning av litteratur eller begagna sig av tillfälle till läsning av tidningar som det allmänna har att bestå.»

 

    Observera i denna hånfulla beskrivning anmärkningen mot att rummet skall vara »ljust». Såsom ett glädjande bevis på den anda som i motsats till ÖÄ besjälar den breda fångvårdspersonalen må här citeras ett stycke ur fångvårdsmannaförbundets utlåtande:
    »De gamla omoderna fängelserna med gluggliknande fönster, som icke lämna möjlighet till vare sig ljus- eller lufttillförsel i tillräcklig utsträckning och ej heller medgiver den intagne att ens se den minsta skymt av världen utanför fängelsecellen, och med primitiva, föråldrade anordningar i övrigt, ha allt för länge utgjort en mörk fläck på detta avsnitt av vårt lands socialvård.»

 

    Det har ofta klagats över kurialstilen i myndigheternas utlåtanden. ÖÄ har tydligen velat reformera denna genom att i stället efterbilda

570 FRÅN DAGENS DISKUSSION.tidningskåsören. Jag har emellertid icke bland de många pressurklippen i saken påträffat någon kåsör som nedlåtit sig till att driva ett sådant gyckel som ÖÄ i denna allvarliga fråga. Man spanar i utlåtandet förgäves efter någon förståelse för det sociala intresset att återanpassa den missanpassade i samhällslivet. Det bör tilläggas att ÖÄ:s utlåtande icke är undertecknat av överståthållaren utan av en vikarie.
    En annan anmärkning kan riktas mot ett remissutlåtande av högre valör. Ur socialstyrelsens yttrande över strafflagberedningens betänkande om strafflagens tillräknelighetsbestämmelser m. m. refereras i k. prop. till årets riksdag nr 207 om ändring i 5 kap. SL m. m. s. 41 följande uttalande: »Fångvård åsyftar i sig själv strafflidande, icke sjukvård.» Man hade, särskilt efter det sista decenniets lagstiftnings- och upplysningsarbete på straffrättens område, inte väntat sig en sådan efterblivenhet i uppfattningen om fångvårdens uppgift hos ett kungligt ämbetsverk. I ett yttrande över strafflagberedningens förslag rörande straffverkställigheten har samma styrelse föreslagit fångvårdens läggande under en byrå inom socialstyrelsen. Redan styrelsens uppfattning om fångvårdens syfte synes utgöra hinder för att reflektera på en dylik förändring av fångvårdens organisation.

 

Apropos kurialstil har den svenska lagstilen varit föremål för riksdagsbehandling. Riksdagens första kammare hade den 28 februari 1945 att pröva ett motionsyrkande om borttagande ur lagar och författningar av de sedvanliga slutorden. »Det alla som vederbör, hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit.»
    Motionären hade haft oturen att få motionen tillstyrkt av majoriteten i ett tillfälligt utskott, vilket föranledde en kraftigare avrättning än som annars varit påkallad. En talare, konstitutionsutskottets vice ordförande, menade att om motionären ville reformera den svenska lagstilen, så fanns det viktigare områden än det av honom valda. Och så läste han upp 19 § 3 mom. i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt den 6 juni 1941:
    »Har i fall, som avses i 1 och 2 mom., för det förvärv, som tidigare förelegat till beskattning, annan skatteklass varit tillämplig än den som gäller beträffande det förvärv, om vars beskattning är fråga, skall skatten för sammanlagda värdet av förvärven utgöra summan av vad som vid uträkning av skatt för nämnda värde enbart enligt den lindrigast beskattade av ifrågavarande klasser belöper å det till denna klass hörande förvärvet efter förhållandet mellan detta och det sammanlagda värdet samt vad som vid uträkning av skatt för samma värde enbart enligt den högst beskattade av klasserna belöper å det till denna klasshörande förvärvet efter förhållandet mellan detta och det sammanlagda värdet.»

 

    Paragrafen har återgivits här författaren till straff och androm till varnagel.

K. Schlyter.