Nya direktiv för strafflagberedningen. I statsråd den 15 december 1944 anförde justitieministern, statsrådet Thorwald Bergquist:
    »Genom den av beredningen verkställda utredningen angående sättet för verkställighet av frihetsstraff, vilken jämväl omfattar vissa andra straffrättsliga behandlingsformer, har skapats bättre förutsättningar än tidigare för det fortsatta reformarbetet i fråga om det straffrättsliga reaktionssystemet. Tiden torde därför nu vara inne för beredningen att i enlighet med vad som förutsattes vid dess tillsättande verkställa en allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet i dess helhet.
    Såsom hittills bör vid reformarbetet på ifrågavarande område eftersträvas att i möjligaste mån anpassa samhällsreaktionen icke blott efter brottets art utan även efter den brottsliges personliga egenskaper och förhållanden. Från denna utgångspunkt bör vid den fortsatta utredningen övervägas, huruvida inom det nuvarande systemet finnas tillräckliga möjligheter att underkasta skilda brottslingstyper ändamålsenlig behandling. Uppmärksamhet bör jämväl ägnas det behov som må föreligga att på verkställighetsstadiet företaga överflyttning mellan olika anstalter eller behandlingsformer.

NOTISER FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET. 75    Vid utredningen bör förhållandet mellan kriminalvårdens och socialvårdensbehandlingsformer övervägas. Vad särskilt angår den för åldersgruppen 15—18-åringar avsedda tvångsuppfostran bör beaktas, att den i tillämpningen i viss utsträckning framstår såsom en parallellform till skyddshemsvård. Detta förhållande framträder starkare efter tillkomsten av de nya lagarna om villkorlig dom och om eftergift av åtal mot vissa underåriga, enligt vilka bl. a. förutsättes att straff ej ådömes eller åtal ej väckes om det är tillfyllest att vederbörande intages i skyddshem.
    Det bör vidare undersökas i vad mån från systematisk synpunkt förenklingar kunna vidtagas i det nuvarande systemet av straff och straffrättsliga skyddsåtgärder utan att önskemålet om erforderlig differentiering åsidosättes.
    Sålunda bör bland annat utredas, huruvida det kan anses erforderligt att förvaring och internering bestå som skilda skyddsåtgärder vid sidan av varandra. Samtidigt bör prövas, huruvida icke förvaringen omsluter så olikartade brottslingsgrupper att någon form av uppdelning efter vederbörande svådlighet bör genomföras.
    Med avseende å samtliga relativt tidsobestämda frihetsberövanden förtjänar spörsmålet om ordningen för prövningen av frågor om utskrivning m. m. att övervägas.
    Vad angår de tidsbestämda frihetsstraffen bör undersökas, huruvida icke en förenkling med fördel kan ske genom att fängelse och straffarbete sammanföras till en straffart. Därjämte bör övervägas, om skäl finnas att inrätta en särskild strafform med mildare behandling vid vissa brott, s. k. custodia honesta. I samband med utredningen angående frihetsstraffen torde bötesstraffet och dess tillämpningsområde jämväl böra underkastas en omprövning.
    Utredningen bör taga sikte även på möjligheterna att anordna vård i friare former, s. k. kriminalvård i frihet. Även detta spörsmål bör givetvis ses i samband med de sociala åtgärder, för vilka motsvarande icke kriminella vårdbehövande bliva föremål.
    Vissa mera avgränsade frågor böra likaledes upptagas av beredningen i detta sammanhang.
    Ett betydelsefullt spörsmål, som sålunda bör upptagas, är den i skilda samband berörda frågan om höjning av straffbarhetsåldern. I anförande till statsrådsprotokollet den 8 oktober 1943 vid remiss till lagrådet av förslag till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga förklarade jag mig icke beredd att då förorda en sådan höjning, enär frågan borde bliva föremål för närmare utredning.
    Frågan om införande av vissa allmänna bestämmelser, som öppna möjlighet för domstol att vid sin straffmätning på grund av gärningsmannens sinnesbeskaffenhet, höga ålder eller andra särskilda omständigheter underskrida det för brottet eljest stadgade straffminimum, bör även övervägas.
    I enlighet med ett uttalande av första lagutskottet vid 1944 års riksdag i dess av riksdagen godkända utlåtande (nr 11) i anledning av förslaget till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga bör slutligen undersökas, i vad mån befogenheten för åklagare att eftergiva åtal bör utvidgas att omfatta äldre åldersgrupper än nämnda lag avser, ävensom frågan om införande av rätt för domstol att i vissa fall eftergiva straff.

76 NOTISER FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET.    Jag vill i övrigt hänvisa till de direktiv, som lämnats beredningen i samband med dess tillsättande. Dessa direktiv böra lända till efterrättelse i den mån ej de ifrågavarande spörsmålen sedan dess erhållit sin lösning eller blivit föremål för utredning i annat sammanhang. Om och i den mån det befinnes ändamålsenligt böra beredningens författningsförslag givas sådan form, att de kunna intagas i en ny strafflag eller straffbalk.»

 

    Angående de direktiv som lämnades strafflagberedningen vid dess tillsättande, se SvJT 1938 s. 589 ff. Om direktiven för beredningen vid dess utredning angående verkställighet av frihetsstraff, se SvJT 1943 s. 150 ff.
    Beträffande strafflagberedningens sammansättning vid det fortsatta arbetet, se nedan s. 110.