DÖDSFALL. 919    Holdo Edling †. Den 2 oktober 1945 avled i Kristianstad häradshövdingen Holdo Mauritz Edling.Född i Hässlunda i Skåne den 27 oktober 1873 blev han jur. utr. kandidat i Uppsala den 15 september 1899 och tjänstgjorde under Svea hovrätt, där han blevt. f. fiskal den 19 januari 1906 och hovrättsråd den 15 mars 1912. Han deltog därefter i lagstiftningsarbetet, dels som ledamot av lagberedningen i tre år, dels som sakkunnig i justitiedepartementet i tre år. Den 12 december 1919 utnämndes han till häradshövding i Gärds och Albo domsaga, i vilken befattning han kvarstod till fyllda 70 år.
    Säkerligen kan om Edling sägas att han rätt valt sin livsuppgift. Intellektuellt högtstående med omfattande teoretiska kunskaper, sällsynt noggrann, rättrådig och objektiv var han som domare mycket framstående. Hans handläggning präglades av skärpa och grundlighet. Hans saktmod, hans vänliga, försynta sätt mot en var som trädde inför domarbordet var nästan ett ordspråk. Genom sin stora människokännedom och sitt obegränsade tålamod lyckades det honom nästan alltid att få fram sanningen även av de mest motsträviga parter och vittnen. Utredningen var så fullständig som möjligt i de mål han handlagt och hans domar ändrades ytterst sällan av högre instans.
    För sina notarier och deras utbildning hyste Edling livligt intresse, och det ansågs bland de yngre juristerna vara en stor fördel att få fullgöra sin tingstjänstgöring hos honom. Han hade också en ovanlig förmåga att undervisa notarierna och hjälpa dem till rätta. Tjänstgöringen blev för dem en skola icke bara för deras framtida verksamhet utan även för hela livet.
    Skicklig som ämbetsman, älskvärd, välvillig och hjälpsam som människa var Edling högt aktad och avhållen av sin domsagas befolkning, advokater, notarier och alla som lärt känna honom. Hans person och gärning skola med vördnad och tacksamhet länge minnas.

Ldt.

 

    Hartvig Nissen †. D. 23 okt. 1945 avled förutv. direktören vid Botsfengslet i Oslo Hartvig Nissen i en ålder av 71 år. — Efter avlagda examina, cand. philos. och cand. jur., anställdes Nissen i justisdepartementet, där han utnämndes till byråchef 1911. År 1925 blev han direktör vid Botsfengslet; från denna befattning avgick han i fjol efter uppnådd pensionsålder. (Se SvJT 1945 s. 600, där även Nissens fotografi är återgivet.)
    Nissens intresse fångades tidigt av kriminalpolitiken. Redan som 27 åring fick han genom statsstipendium tillfälle till fångvårdsstudier i bl. a. Tyskland och Belgien och kom därigenom i nära kontakt med de reformsträvanden, som hade sin samlingsspunkt i den av Franz von Liszt och Adolphe Prins stiftade internationella kriminalistföreningen. Dess program, avskaffande av vedergällningsstraffen till förmån för en målmedveten individualprevention, blev också Nissens. I föredrag och talrika skrifter förde han ut den nya skolans idéer. Genom sin bok »Øie for oie og tann for tann» blev han känd även för svensk publik.

920 DÖDSFALL.Nordiska kriminalister, som deltog i penitentiärkongressen i Berlin 1935, skall helt visst vid budet om Nissens bortgång särskilt erinra sig hans insatser vid kongressens förhandlingar, där han oryggligt hävdade sina humanitetsideal gentemot de frambrytande tyska lärorna.
    Nissen var outtröttlig att lära och att lära andra. Han reste mycket, också i Sverige. På sommaren 1938 kom han hit för att studera den nyuppförda ungdomsanstalten på Skenäs. Året därpå var han den svenska kriminalistföreningens gäst vid dess årsmöte, där han framträdde med sitt stort upplagda föredrag om allmänprevention och individualprevention.
    Driven av sin önskan att komma i närkamp med problemen lämnade Nissen 1925 sitt ämbete i justisdepartementet för att bli fängelsedirektör. Sällan har väl en människa haft större förutsättningar för en sådan uppgift. Hans syn på brottslingen bottnade i en djup respekt för människan och hennes värde, alldeles oavsett hennes sociala och moraliska status. Det tog sig uttryck även i detaljerna i fångbehandlingen. Så började han på senare år lägga allt större vikt vid fångarnas födelsedagar och avlade så vitt möjligt alltid besök i cellen hos den som fyllde år.
    Han kände djupt ansvaret att ha andra människors öde i sina händer och underströk ihärdigt vikten av att förfina metoderna vid behandlingen av dem som samhället omhändertar för vård. När han vid avskedet från sin tjänst uttalade en önskan att även fängelset skulle varaen kulturinstitution, kunde han icke bättre ha sammanfattat vad somunder ett långt liv varit målet för hans strävanden.


Hardy Göransson.