Internationellt arbete på det privaträttsliga området. I en redogörelse i SvJT 1946 s. 616 för International Law Associations möte i Cambridge i augusti detta år framhöll undertecknad det märkliga i att även efter det senaste hatfyllda världskriget det frivilliga internationella rättsarbetet börjat så snart och omfattas med så stort intresse. Ett belägg på att så är förhållandet utgöra även de uppgifter, som på begäran av SvJT:s redaktion skola här nedan givas rörande internationellt arbete på privaträttsområdet under innevarande år och som utgöra en komplettering av de tidigare lämnade.

 

    I juni i år sammanträdde i Paris på initiativ av Internationella Handelskammaren delegerade för de stora organisationer, som världen runt antingen själva utöva skiljedomsverksamhet eller syssla med förberedande arbeten för en internationell unifiering av reglerna rörande skiljemannaförfarandet och därmed sammanhängande internationella rättsregler.
    Särskilt Amerika har nått långt i fråga om organiserandet av den privata skiljedomsverksamheten. Dess samarbetande organisationer — American Arbitration Association, Interamerican Commercial Arbitration Association och Canadian-American Commercial Arbitration Association — bereda möjligheter för dem, som i sina kontrakt använda deras skiljedomsklausul, att få skiljedom var som helst på hela den nord- och sydamerikanska kontinenten. En motsvarande verksamhet utövar i fråga om Europa Internationella Handelskammarens skiljedomstol. Därjämte har England sedan gammalt sina egna, även av utlandet anlitade skiljedomstolar — främst London Court of Arbitration — och Sovjets Handelskammare i Moskva har sina egna skiljedomsinstitut, skiljedomstolen för sjöfartsavtal och skiljedomstolen för utrikeshandeln.
    Delegerade hade sänts från alla dessa organisationer — även, vilket var särskilt tillfredsställande, från de ryska organisationerna, som därmed visade sin samarbetsvilja.
    Enhälliga resultat vunnos, gående ut på att, efter utbyte av informationer organisationerna emellan till arbetets förberedande, kommittéer skulle genom Internationella Handelskammarens förmedling tillsättas, bestående av delegerade från de organisationer, som önskade deltaga i respektive kommittéarbeten. En kommitté skall förbereda en internationell unifiering av reglerna rörande skiljemannaförfarandet, en annan skall söka åstadkomma ett nära samarbete mellan de stora skiljedomsorganisationerna världen runt, i syfte att kombinera skiljedomsmöjligheterna i de olika länderna till full gemensamhet, och en tredje kommitté skall vidtaga åtgärder för spridande av upplysning rörande skiljedomsverksamhetens fördelar och möjligheten att var som helst erhålla skiljedom.
    En fråga, som väckte stort intresse men på sina håll även betänkligheter, var ett framkommet förslag att omvandla den gamla skiljedomstolen i Haag, som länge fört en tämligen tynande tillvaro — icke att förblanda med den i samband med Nationernas Förbund upprättade Haagdomstolen, som numera ombildats av Förenta Nationernas Organisation — till en skiljedomstol, som skulle handlägga icke enbart, såsom nu, tvister mellan stater utan även tvister rörande kommersiella avtal, som slutits mellan en statlig myndighet i ett land och en enskild part i ett annat land. Det i vissa stater fortskridande statliga ingripandet i eller övertagandet av det privata näringslivets funktioner ansågs göra frågan om en sådan möjlighet till skiljedom synnerligen aktuell.
    I det inledningsanförande, som undertecknad i egenskap av ordförande höll vid konferensens första sammanträde, betonade jag särskilt nödvändigheten av nya internationella regler rörande utvidgade möj-

ligheter till verkställighet av skiljedom. Verkställighet är en fråga av central betydelse; utan möjlighet till verkställighet är en skiljedom ej sällan endast ett slag i luften. Den privata skiljedomen vilar på frivillig överenskommelse kontrahenterna emellan och detta har medfört att multilaterala internationella överenskommelser (Genève-konventionerna av 1923 och 1927) om verkställighet av skiljedomar kunnat träffas, något som ej kunnat ske i fråga om verkställighet av de statliga domstolarnas tvångsvis åstadkomma domar — utom i vissa bilaterala konventioner. 1923 och 1927 års konventioner äro emellertid ganska bristfälliga, beroende på att de imperativa, tvingande bestämmelser, som finnas i de av en skiljedom berörda ländernas lagar — d. v. s. det land där skiljemannaförfarandet ägt rum och landet där skiljedomen skall verkställas — fått ett alltför stort svängrum. En kraftig beskärning av de tvingande bestämmelser av allehanda slag, som för närvarande verka hindrande i detta hänseende, är därför i hög grad behövlig. En grundlig undersökning bör äga rum rörande möjligheten för de olika staterna att i förevarande fall uppge eller inskränka dessa hindrande imperativa bestämmelser utan fara för de nationella intressen, som man därmed velat skydda. En sådan utredning blev också beslutad.
    De förberedande arbetena skola utföras inom Internationella Handelskammarens sekretariat i Paris och nya sammanträden komma att hållas under våren eller sommaren nästa år.
    Internationella institutet för unifiering av privaträtten, vilket har sitt säte i Rom, har under åren mellan de båda världskrigen utfört synnerligen omsorgsfulla och högt stående förarbeten till internationella konventioner rörande centrala delar av den kommersiella rätten. Huvudarbetet har varit det förslag till en internationell köplag, som förelåg färdigt år 1939. Yttranden rörande förslaget hade redan 1936 genom bemedling av Nationernas Förbund hunnit inhämtas från de olika staternas regeringar och sedan förslaget bearbetats under beaktande av de framställda anmärkningarna, blev förslaget år 1939 överlämnat till Nationernas Förbund. Kriget förhindrade vidare åtgärder.
    Kring detta förslag till en internationell köplag ha grupperats ytterligare arbeten av Institutet för unifiering av privaträtten, avsedda att åvägabringa konventioner i den internationella handelns intresse.
    Sålunda slutfördes strax före kriget arbetet på ett förslag till konvention om internationella regler rörande slutandet av avtal genom korrespondens (brev eller telegram). Och i oktober månad detta år fortsattes vid ett kommittésammanträde i Stresa i Italien det före kriget började arbetet på ett förslag till konvention om internationella regler rörande slutande av avtal genom representant. Dessa båda lagförslag motsvara vår avtalslags första och andra kapitel. Arbetet på det sistnämnda förslaget blir slutfört i vår. Sedan bli väl båda förslagen överlämnade till Förenta Nationernas Organisation för behandling tillsammans med köplagsförslaget vid en internationell konferens. Skulle det lyckas att på grundval av dessa förslag genomföra en internationell

lagstiftning i dessa viktiga delar av den kommersiella rätten vore därmed ett betydelsefullt steg taget till den internationella handelns fromma.
    Man bör emellertid ej göra sig alltför stora förhoppningar i fråga om möjligheten att härutinnan nå enighet mellan alla världens länder. Särskilt på anglosachsiskt håll kommer säkerligen motstånd att göra sig gällande. De framstående engelska jurister, som deltagit i vårt arbete, ha ofta gett uttryck åt sin uppfattning att, fastän de funno de föreslagna bestämmelserna förståndiga och fördelen av en internationell reglering påtaglig, de ingalunda voro säkra på att kunna övertyga sina landsmän om lämpligheten att överge sina egna rättsregler.
    Skulle utgången bli den att anglosachserna visserligen ställde sig utanför men enades om en gemensam köp- och avtalsrätt — den engelska och den amerikanska rätten stå ju varandra på detta område tämligen nära — och att den europeiska och sydamerikanska kontinenten eller större delar därav accepterade de framlagda förslagen helt eller delvis, vore dock därmed den betydande fördelen vunnen att stora rättsområden fått gemensamma rättsregler på dessa för den internationella handeln så viktiga områden.
    En nödvändig komplettering av den i sådant fall erhållna endast partiella unifieringen är emellertid då att internationella regler bestämma vilken av de olika rättsområdenas rätt, som är tillämplig på ett internationellt köpekontrakt. Sådana internationellt privaträttsliga regler finnas för närvarande icke.
    International Law Associations Conflict of Laws Committee har i detta avseende sökt fylla luckan genom ett av kommittén utarbetat förslag till konvention rörande internationellt privaträttsliga regler på köprättens område. Detta förslag lades redan år 1928 till grund för förhandlingar vid Haagkonferensen samma år. Meningarna voro där delade beträffande den mera teoretiskt än praktiskt viktiga frågan om partsautonomin, vilket hade till följd att Nederländska regeringen anmodades tillsätta en kommitté för vidare behandling av förslaget. Vi lyckades i denna kommitté år 1931 ena oss om ett förslag, som jag tror kan betecknas såsom synnerligen tillfredsställande: kort, lättförståeligt och praktiskt. Att vid en ny Haagkonferens vinna även den anglosachsiska världen för detta förslag borde ej vara omöjligt.
    Detta förslag omfattar även de avtalsrättsliga frågor, som falla inom köprätten — med undantag för kapacitet och form — men det har ansetts lämpligt att söka få till stånd internationellt privaträttsliga regler i fråga om slutandet av internationella avtal i allmänhet genom korrespondens eller genom representant och därigenom på det internationellt privaträttsliga området få en motsvarighet till det arbete, som Internationella Institutet för privaträttens unifiering utför på den uniforma avtalsrättens område. International Law Association uppdrog därför vid Cambridge-konferensen i augusti i år åt Conflict of Laws kommittén att utarbeta ett konventionsförslag i ämnet. I oktober i år höll kommittén ett sammanträde i Fribourg i Schweiz, där vi planlade det blivande arbetet. Längre kommo vi ej.

    Vid samma kommittésammanträde slutfördes emellertid ett annat arbete av stort intresse, som av kommittén påbörjats redan före kriget och som jämväl tillhör kretsen av de internationella lagförslag, som avse att underlätta den internationella köpenskapen. Dess tillkomst beror på samma något skeptiska inställning till en snar och fullständig unifiering av köp- och avtalsrätten, som föranlett utarbetandet av förslag till internationellt privaträttsliga regler vid sidan av och till komplettering av förslagen till uniforma lagar på området. Det nu berörda konventionsförslaget, som ger internationella forumsbestämmelser i fråga om tvister rörande köpeavtal, går emellertid ännu ett steg på den försiktiga skepticismens väg. Ett av skälen för förslagets utarbetande är nämligen den möjligheten att ej ens internationellt privaträttsliga regler på köprättsområdet komma att fullständigt och överallt accepteras. Köpekontraktets innehåll beror i viss utsträckning alltid på den å kontraktet tillämpliga, kontraktets innehåll kompletterande lagen. Kännedom om denna lag kan dock, om internationellt gällande regler om tillämplig lag ej finnas — något som för närvarande i stort sett ej är fallet — på förhand vinnas endast om man då vet vid vilket lands domstol en eventuell tvist rörande köpeavtalet måste anhängiggöras. Finnas ej internationella regler om tillämplig lag, äro nämligen domstolslandets internationellt privaträttsliga regler tillämpliga. För detta fall krävas internationella forumbestämmelser, ty utan att veta, vid vilket lands domstoltvisten måste anhängiggöras kan man ej förutse, vilket lands internationella privaträtt och följaktligen ej heller vilket lands lag som är tillämplig å köpeavtalet.
    Sådana internationella forumbestämmelser äro även från andra synpunkter sett synnerligen behövliga. De skiljaktigheter, som för närvarande finnas i de olika ländernas forumbestämmelser, gör det möjligtför en part, som fått sin talan ogillad vid domstolen i ett land, att gå till ett annat lands domstol för att få saken prövad på nytt, ett förhållande som leder till rättsosäkerhet och svårigheter i övrigt för motparten.
    Internationella forumregler på köprättens område måste alltså anses av stor betydelse för handelsvärlden. Ett enhälligt godkänt förslag med motiver kommer att av Conflict of Laws kommittén överlämnas till International Law Association för att upptagas på dagordningen för konferensen i Prag i september nästa år.
    De arbeten, som på detta sätt planmässigt genomförts på ett begränsat men för den internationella handeln synnerligen viktigt område av privaträtten ha som synes vad beträffar köprätten och därmed sammanhängande delar av avtalsrätten icke burits av några överspända förväntningar på snabba och allomspännande resultat. Att i bästa fallluckor skulle kvarstå i unifieringen har förutsatts. Därför ha, som nämnts, jämväl utarbetats förslag till internationella regler rörande vilken lag i sådant fall är tillämplig å avtalet. Och slutligen, för den händelse att enhetlighet — eller i varje fall full enhetlighet — icke kan nås ens på det internationellt privaträttsliga området, ha vi framlagt för-

slaget om internationella forumbestämmelser, som möjliggör att på förhand få kännedom om vilket lands internationella privaträtt som i varje särskilt fall kommer att tillämpas.
    Det har anmärkts — och med rätta — att samarbetet mellan de stora privata internationella organisationer, som arbeta på privaträttens område, ej alltid varit tillfredsställande. Erforderlig planmässighet och samverkan till undvikande av dubbelarbete har icke alltid förekommit. I nu förevarande fall har den omständigheten att arbetet på dessa områden i viss mån legat i samma händer medfört att mellan Institutet förunifiering av privaträtten och International Law Association all önskvärd samverkan kunnat åstadkommas. Resultatet torde också därför kunna betecknas såsom tillfredsställande.
    Kvar stå emellertid ännu ett par viktiga, med den internationella handeln sammanhängande lagstiftningsfrågor. Den ena är internationella regler rörande handelskommissionärer. International Law Associations Conflict of Laws kommitté har emellertid redan påbörjat arbetet på internationellt privaträttsliga regler på detta område. Och jag har all anledning att hoppas att ett framställt förslag att Internationella institutet för unifiering av privaträtten skall upptaga arbetet på uniforma inernationella regler i fråga om handelskommission skall snart realiseras.
    Den andra frågan avser ett internationellt genomgångskonossement. Vi ha redan genom Haagreglerna fått internationella regler rörande det vanliga sjökonossementet. Men det alltmera fullkomnade internationella samarbetet mellan transportörer av gods till lands (järnväg och lastautomobil), till sjöss och i luften påkallar ett nytt negotiabelt transportpapper av konossementsnatur, som medför möjlighet för avsändaren att vid världsomspännande transporter omedelbart diskontera papperet i sin bank och för mottagaren att vända sig mot den sista transportören i händelse av skada å vara eller dröjsmål. Redan 1928 väckte jag frågan om ett sådant konossement i Nationernas Förbunds Permanent Legal Committee inom transportsektionen och strax före kriget beslöt Internationella sjörättsföreningen (Comité Maritime International) att tillsätta en kommitté för frågans behandling. Men kriget kom emellan.
    Nyttan för den internationella handeln av ett sådant dokument tycks ingen vilja ifrågasätta, men självklart är att den koordination av frakt- och ansvarighetsregler för internationell järnvägs-, automobil-, fartygs- och luftplanstransport, som en internationell reglering av ämnet förutsätter, kräver mycken ihärdighet och mycken god vilja för att lyckas. Undertecknad har av kommunikationsdepartementet fått i uppdrag att undersöka möjligheterna härför och utomlands företagna sonderingar ha varit uppmuntrande. Att det här gäller ett arbete på lång sikt och med många stötestenar är dock uppenbart.
    Trots att svårigheter, som kräva tålamod och ihärdighet för att övervinnas, ej sällan uppstå även under det internationella arbetet på den kommersiella rättens område, försiggår arbetet på detta område på en mera lättbearbetad mark än när fråga är om andra områden av interna-

tionell rätt. Förståndiga människor från olika länder ha här möjlighetatt komma överens om skäliga resultat utan att svårövervunna nationella särintressen göra sig alltför mycket gällande. Det är därför i den ändan av den internationella rätten som ett i vår tid välbehövligt internationellt samförstånd med de minsta svårigheterna kan ernås. Att de existerande privata internationella organisationerna här utfört och alltjämt utföra ett gott arbete torde framgå av den givna redogörelsen. Men den planmässighet, som kräves för ett fruktbringande internationellt arbete, har ej sällan saknats. Samma frågor ha upptagits av de olika organisationerna och därigenom ha dubbelarbete och onödiga förvecklingar uppkommit. Det är att hoppas att Social and Economic Council eller någon annan avdelning inom Förenta Nationernas Organisation får den uppgiften att i samförstånd med de privata internationella organisationerna planera och samordna det internationella arbetet på privaträttens område, med bibehållande dock av dessa organisationers självständighet i organisation, arbete och initiativ.

Algot Bagge.