Detention in Remand homes. A report of the Cambridge Department of Criminal Science on the use of Section 54 of the Children and Young Persons Act 1933 med förord av L. RADZINOWICZ. London 1952. Macmillan. 92 s. Kr. 11.25.

 

    Ett av de viktigaste målen för det kriminalpolitiska reformarbetet under det gångna halvseklet har över hela världen varit att minska användningen av korta frihetsstraff på unga lagöverträdare. Kampen härför gav på den europeiska kontinenten resonans för införande av villkorlig dom. I flertalet länder har man med större eller mindre framgång strävat att i frihetsstraffens, särskilt de kortas, ställe sätta uppfostrande åtgärder såsom kriminalvård i frihet eller långvarig anstaltsbehandling (ungdomsvårdsskolor, ungdomsfängelse o. s. v.). På senare år har en ny, skenbart motsatt strömning börjat göra sig gällande: man pläderar för att komplettera systemet av skyddsåtgärder för unga lagöverträdare med anstaltsbehandling under kortare tid, eventuellt i förening med kriminalvård i frihet.

 

¹ En hänvisning må här göras till en artikel av mig, TfR 1946 s. 204—206, och till KLUG, Juristische Logik, Berlin m. fl. o. 1951, s. 145 och 149 f. 

    Denna strömning baserar sig icke på någon nyvunnen insikt om de korta frihetsstraffens lämplighet för ungdom. Tvärtom är ett av syftena att ytterligare kringskära användningen av vanliga frihetsstraff. I övrigt varierar målsättningen betydligt. Man vill å ena sidan kunna foga en strängare behandling till en villkorlig dom, låta de unga lugna sig och lära dem att det ligger allvar bakom samhällets reaktion. Å andra sidan vill man skapa behandlingsformer, som utgör mellanting mellan villkorlig dom och långtidsbehandling i anstalt. Man tänker då på fall där den långvariga fostran i ungdomsvårdsskola eller ungdomsanstalt framstår som en alltför ingripande åtgärd men kriminalvård i frihet inte heller kan avändas omedelbart.
    Uttryck för dessa nya strävanden är i USA New Jerseys Pilot Project,¹ och det nya engelska institutet detention centre.² Pilot Project är en experimentvis anordnad anstaltsliknande behandling för 17—19 års ynglingar under tämligen fria former. Tiden är 4—6 månader, och behandlingen bygger framför allt på gruppterapi. Påföljden är kombinerad med villkorlig dom och övervakning. Detention centre åter är en sluten anstalt med ganska sträng regim. Den är avsedd för ungdomar mellan 14 och 21 år; behandlingstiden är i regel tre månader med möjlighet till förkortning eller förlängning med 14 dagar beroende på uppförandet. Detention centre är icke förenat med kriminalvård i frihet. Även i vårt land har efterlysts möjligheter att komplettera en villkorlig dom med strängare åtgärder. Man har pekat på att en kortare tids häktning kunnat verka som en nyttig tankeställare för hänsynslösa ungdomar. En kombination av kortvarigt frihetsstraff och villkorlig dom är icke heller helt okänd; det förekommer nämligen att ett vanligt frihetsstraff efter någon tid nådevägen förvandlas till villkorlig dom.³
    Det engelska institutet detention centre tillkom under den slutliga behandlingen av Criminal Justice Act. Även om behandlingsformen i allt väsentligt är ny, har man dock haft vissa erfarenheter att bygga på. The Children and Young Persons Act av 1933 bemyndigar nämligen barndomstolarna att, i stället för fängelse, döma till detention i ett

 

¹ SOU 1950: 47 s. 152 f.

² Criminal Justice Act, 1948, sec. 18 och SvJT 1949 s. 330 f.

³ Artskild från den tvångsmässiga anstaltsbehandling, varom nu är fråga, är den behandling i upptagnings- eller inackorderingshem som kan åstadkommas genom föreskrift i villkorlig dom (jfr STRAHLS och LINDBERGS kommentar till VDL s. 71—72 och 222—223). Liksom vid de engelska motsvarigheterna, probation home och probation hostel, bygger behandlingen på frivilligt åtagande från den dömde. Möjligheten användes inte i större utsträckning (jfr JO 1950 s. 207). — I det norska Straffelovrådets instilling om betinget dom m. v. av okt. 1952 dryftas ingående, s.25 f., att efter förebild av den nederländska strafflagen skapa möjlighet att göra en dom å frihetsstraff delvis villkorlig (jfr Probation and Related Measures, 1951, s. 164—165 o. SvJT 1952 s. 301). Det norska förslaget upptager en regel, att om den dömde avtjänat en väsentlig del av ådömt straff genom hans hållande i häkte, kan rätten förskriva anstånd med verkställigheten av återstoden. Vidare kan en person som åtalas för flera brott, t. ex. stöld och rattfylleri, få villkorligt för stölden och ovillkorligt för rattfylleriet. I övrigt har rådet icke funnit skäl föreslå möjlighet att ådöma frihetsstraff delvis villkorligt. — Vid det av FN anordnade seminariet rörande villkorlig dom i London under okt. 1952 upplyste de holländska delegaterna till allmän förvåning, att reglerna om partiellt villkorlig dom i verkligheten endast användes för att möjliggöra avräkning av häktningstid; den dömde försattes alltid genast på fri fot. 

remand home. Denna säregna, i vårt land föga kända påföljd innebär anstaltsvistelse under högst 30 dagar; tiden bestämmes av domstolen. Påföljden kan användas på barn och ungdomar mellan 8 och 17 år, d. v. s. barndomstolarnas ordinära klientel.¹ Anstalterna, remand homes, drives i kommunal regi men under tillsyn av Home Office. De har även andra uppgifter än den nu aktuella. De tjänstgör som upptagningshem för ungdomar som häktats och skall undergå personundersökning eller medicinsk undersökning och för ungdomar som skall sändas till ungdomsvårdsskola. Mellan instituten detention centre och detention i remand home finns direkt samband på det sätt att det förra skall övertaga en del av det senares klientel. Enligt 1948 års Criminal Justice Act skall nämligen ungdomar över 14 år inte längre dömas till remand home utan i stället till detention centre. Det dröjer emellertid, innan systemet av detention centres har utbyggts.² Till dess så har skett behåller reglerna om remand homes partiell giltighet för 14—16 åringarna och för det yngsta klientelet skall de gälla även i fortsättningen.
    Den föreliggande studien, som ingår i skriftserien English Studies in Criminal Science, utgiven av L. RADZINOWICZ och J. W. C. TURNER för Department of Criminal Science, Faculty of Law, University of Cambridge, är ägnad tillämpningen av reglerna om remand home. Den är grundad på en av samma institution utförd klientelundersökning avseende 959 ungdomar, som åren 1945—1948 dömdes att vistas i remand homes, belägna i Birmingham, London, Liverpool och Manchester; dessa ungdomar utgjorde ungefär hälften av dem som i hela England under samma år dömdes till denna påföljd.
    Institutet härrör från 1908 och förde en så småningom alltmera tynande tillvaro fram till 1933 års revision av barnavårdslagstiftningen. Denna betydde en renässans, och antalet dömda har sedan dess ökat stadigt. Den sista årssiffran (1949) var 723 i hela England. Över hälften av det undersökta klientelet tillhörde åldersgruppen 11—13 år. Åtgärden föranleddes nästan alltid av tjuvnadsbrott. Mer än 3/4 av klientelet hade tidigare varit föremål för åtgärd, i 65 % av fallen villkorlig dom med övervakning. Nära hälften hade villkorlig dom med övervakning, när de sändes till remand home. Klientelet visar genomgående ganska dåliga hemförhållanden. Ungefär hälften hade lägre begåvning än normalt, och nästan lika många hade misskött sin skolgång.
    Anstaltstiderna varierar mellan en vecka och en månad. Utom i London var en månad regel. I London, Birmingham och Liverpool ådömdes ofta villkorlig dom med övervakning vid sidan av remand home.³ Då som nyss nämnts nära hälften redan vid domen stod under övervakning, kom sålunda i de allra flesta fallen villkorlig dom och remand home att komplettera varandra.

 

¹ Barn över 8 år är principiellt straffmyndiga i England. I realiteten innebär detta emellertid icke annat än att sociala åtgärder mot vanartade barn i England beslutas av en barndomstol och icke såsom hos oss av ett administrativt organ.

² Hösten 1952 var endast ett centre i arbete (sedan juni), Campsfield House, Kidlington nära Oxford. Det är avsett för ett 60-tal pojkar mellan 14 och 17 år. Ett annat, avsett för äldre pojkar, torde ha färdigställts vid årsskiftet.

³ En formell förutsättning härför är att flera brott och minst två anklagelseakter samtidigt föreligger mot den tilltalade. 

    Av största intresse är de återfallssiffror som redovisas. Dessa ger en mörk bild. Över hälften har efter frigivningen dömts för brott av någorlunda allvarlig beskaffenhet (indictable offence) och 35 % har gått vidare till ungdomsvårdsskola eller ungdomsfängelse. Resultatet var särskilt dåligt ifråga om dem som tidigare lagförts eller som missskött sig i folkskolan. De äldre visade något bättre resultat än de yngsta, i synnerhet de bland de äldre som samtidigt erhöll villkorlig dom med övervakning och dom till remand home. Beträffande de yngsta förekommer rent katastrofala återfallssiffror, 63,5 % i genomsnitt och 75,9 % för dem som tidigare undergått tre eller flera lagföringar. För 12—16 åringar med samma belastning var återfallsprocenten 61,2.¹ Siffrorna är icke särskilt gynnsamma när remand home ådömts under villkorlig dom med övervakning.²
    I studien vitsordas, att vården i remand homes i stort sett står på ett ganska högt plan. Möjligheterna att åstadkomma bättre resultat genom reformer inom anstalterna betecknas såsom ovissa.
    Arbetet återger uttalanden från domare i de fyra städernas barndomstolar om de vägledande principerna för användningen av dom till remand home. Dessa uttalanden går starkt isär. Praxis i de fyra städerna företer också anmärkningsvärda olikheter.
    Radzinowicz uttalar i sitt förord, att undersökningen berättigar till slutsatser utanför dess egentliga område. Det är angeläget, säger han, att finna mera effektiva metoder för behandlingen av ifrågavarande klientel. Men han anser ingalunda säkert att detention centres kommer att ha framgång där remand homes misslyckats.
    Detention centres är avsedda att utgöra en mellanform mellan å ena sidan villkorlig dom med övervakning och den frivilliga anstaltsbehandling som kan åstadkommas inom dess ram samt å andra sidan ungdomsvårdsskola eller ungdomsfängelse. Det säges emellertid också, att ungdomarna skall läras respekt för lagen genom en »short sharp shock». Disciplinen skall vara sträng, arbetet hårt och förmånerna små. Detention centres får icke vara fängelser men icke heller anstalter för forstran i egentlig mening.³ Några närmare positiva anvisningar för vården lämnas icke. Olika uttalanden i tillgänglig litteratur går i största utsträckning ut på att tala om vad behandlingen icke får vara.⁴ Man har bekymmer för eftervården, som icke reglerats genom lagbestämmelser.
    När anm. hösten 1952 besökte det första detention centre framhöll föreståndaren, att man måste pröva sig fram för att finna de rätta metoderna. Huvudelement i behandlingen var sträng disciplin, ständig sysselsättning från morgon till kväll och en nära kontakt mellan personal och intagna. Ordning och snygghet, över huvud taget elementa i fråga om personlig hygien och yttre uppträdande, tillmättes stor vikt. Begreppet straffexercis kom stundom osökt i besökarens tankar. An

 

¹ Genomsnittssiffran för alla 12—13-åringar var 53 % och för 14—16-åringar 43,8 %. I de fall där villkorlig dom med övervakning och remand home ådömts samtidigt var återfallsprocenten 58,8 för 8—11-åringar och 41,2 för 12—16-åringar.

² Återfallsprocenten var 64 för 8—11-åringar och 59 för 12—16-åringar.

³ LIONEL W. FOX, The English Prison and Borstal systems, 1952, s. 340 f.

⁴ Se t. ex. MARGERY FRY, Arms of the Law, 1951, s. 143—144 (SvJT 1952 s. 302).

 

stalten var helt sluten, modern och ljus, men gjorde icke något glatt intryck.
    De här redovisade uppgifterna om remand homes och deras efterföljare, detention centres, verkar föga uppmuntrande. Återfallssiffrorna efter vistelse i remand homes, säskilt för de yngsta recidivisterna, närmar sig de siffror som för vårt eget lands vidkommande redovisas beträffande det yngsta klientelet i fängelserna.¹ Institutet detention in remand homes är med rätta satt på avskrivning, dock skall det märkligt nog kvarstå beträffande de yngsta, den kategori som visat de sämsta resultaten. Såsom viktigaste positiva resultat kan noteras de något bättre erfarenheterna beträffande 14—16-åringarna, särskilt vid kombination av dom till remand home och villkorlig dom med övervakning. Däremot tycks korttidsbehandling i remand home icke vara något särskilt lämpligt korrektiv mot misskötsel under kriminalvård i frihet. Detention centres är avsedda för ett äldre klientel och är icke såsom remand homes handikappade av en alltför kort behandlingstid och splittrade arbetsuppgifter. Möjligen skall man kunna nå fram till en fast praxis för institutets användning² samt lämpligare former för behandlingen. Radzinowicz anmärker i förtalet, att »much thought will have to be devoted to the detailed organisation of these institutions». Frågan är om detta räcker för att åstadkomma en framgångsrik korttidsbehandling. Det inledningsvis omnämnda amerikanska anstaltsexperimentet verkar mera löftesrikt.

Sten Walberg