FREDE CASTBERG. Freedom of Speech in the West. A comparative study of public law in France, the United States and Germany, Oslo & London 1960. Oslo University Press, Allen & Urwin. XIII + 475 s. Nkr. 35,00.

    NATO, den nordatlantiska militäralliansen, har sedan åtskilliga å arbetat med utvecklingen av ett kulturprogram avsett att bidraga till »integration» mellan alliansens medlemsstater genom att påvisa de gemensamma i deras tradition och civilisation. Det framgår inte av CASTBERGS bok i vad mån hans undersökning av yttrandefriheten i väster valts som ett ämne särskilt ägnat att belysa det västerländska kulturarvet. Undersökningen har emellertid utförts med stöd bland annat av ett fellowship från NATO. Å andra sidan understryker Castberg i företalet att han själv helt och hållet bär ansvaret för de meningar arbetet innehåller.
    Undersökningen har stort intresse inte minst på grund av de historiska återblickar den ger över yttrandefriheten i de tre länder som behandlas, nämligen Frankrike, Tyskland och Förenta staterna. Äldre och gällande lagstiftning skildras kunnigt och i detalj och de ideologiska sammanhangen belysas ingående. Castbergs personliga uppfattning om de problem boken behandlar utvecklas, som alltid i författarens arbeten, klart och tilltalande.
    Endast ett problem skall beröras här, nämligen problemet om »tolerance towards intolerance». I försiktiga och väl avvägda ordalag granskar Castberg kritiskt bland annat de ingrepp i yttrandefriheten i traditionell mening, som förekommit i Förenta staterna och burit den numera avlidne senatorn McCarthy's signum. Pendeln har redan svängt i Förenta staterna, vars högsta domstol i the Yates case förklarat, att uttalanden av teoretisk innebörd, som innebära anslutning till kommunismens principer, inte skola anses såsom straffbar »Communist activity»; det som är otillåtet är vädjan till bruk av våld för förändring av statsskicket. Inte desto mindre har genom skilda administrativa och judiciella ingrepp medborgarna i Förenta staterna under en följd av år effektivt hindrats att nyttja sin yttrandefrihet för tillkännagivande av åsikter, som varit eller som av regeringsmakten ansetts vara »kommunistiska». I Frankrike däremot ha alla försök att kriminalisera kommunismen strandat. Vad som hänt i Frankrike under senare år är helt enkelt missbruk av statsmakten för att bekämpa särskilt yttrandefriheten i tryckt skrift i den mån dess fria bruk ansetts vådligt för krigsinsatserna först i Indokina och senare i Algeriet. De uppmärksammade pressbeslagen ha skett under åberopande av en straffprocessuell regel, som tillåter att bevismedel tas i beslag. För detta syfte hade det varit nog att beslagtaga ett enda exemplar av en tidning, som ansetts ha ett straffbart innehåll. Men myndigheterna ha istället tagit hela upplagan — och beslag ha inte alltid följts av åtal. I Tyskland slutligen har man med teoretisk grundlighet i den nya för-

 

fattningen infört en regel, enligt vilken en person kan bli dömd förlustig sina mänskliga rättigheter, inkluderande rätten till yttrandefrihet, om han angriper de för ett fritt demokratiskt statsskick fundamentala principerna. Stadgandet är förklarligt som ett medel att bekämpa uppdykande nazistiska tendenser, men det kan inte undgås, att det ger uttryck just åt sådana tankegångar, som tedde sig fullt försvarliga för nazismen men som rakt inte är förenliga med yttrandefrihetens principer som de traditionellt uppfattas i väster, nämligen som en frihet också för de misshagliga, för minoriteten, för oppositionen. Det ankommer på Bundesverfassungsgericht att fatta beslut om att beröva en person t. ex. hans rätt att under sin återstående levnad offentligt uttala en mening. Någon sådan dom lär emellertid inte ha avkunnats och utvecklingen får visa vilken innebörd man vill ge de ifrågavarande författningsartiklarna.
    Det intressanta är, att det visar sig att yttrandefriheten förlorar sin helgd även i det frihetsälskande Förenta staterna, då statsnyttan anses påfordra det. Saken kan motiveras och förklaras, men samtidigt ger insikten om att vår egen förträfflighet inte är fullkomlig oss anledning reflektera över att i det verkliga livet gränsen mellan frihet och ofrihet inte är så klar och distinkt som då den utläggs från katedern. Medvetandet härom kan i sin tur ge anledning till viss optimism i fråga om möjligheten att utvecklingen i länder, t. ex. de kommunistiska, där yttrandefriheten i traditionell västerländsk mening principiellt avvisas, kan tendera i riktning mot större frihet för den enskilde. En sådan utvecklingsgång torde redan kunna skönjas t. ex. i Jugoslavien och tecken tyder på att även totalitära länder inom NATO-grupperingen, t. ex. Spanien, tillåta ett något större mått av yttrandefrihet än man skulle vänta sig, om man studerar buden i den politiska religion som uppbär statsskicket.

Hilding Eek