NÅGRA ANMÄRKNINGAR ANGÅENDEKVITTNING I RÄTTEGÅNG
AV DOCENTEN SVEN LARSSON
II
Domstolsavgöranden i kvittningssituationer: Kvittningsdomen s. 161 — Regleringen av rättegångskostnadsersättningen s. 177 — Avvisning enligt 50:25 3 st. 2 p. 189 — Beslut om prövningstillstånd s. 190 — Förordnande om återbekommande av nedsatt fullföljdsavgift s. 192.
(Forts, från föregående häfte)
Efter att i det föregående en del frågor angående parts kvittningsåtgärder — huvudsakligen parts kvittningsyrkande — beaktats, skola i det följande några spörsmål beträffande domstolens avgöranden i kvittningssituationer upptagas till behandling.
Det faller sig naturligt att först beakta kvittningsdomen. Beträffande denna kan då till en början framhållas, att man — med den skillnad mellan ett processuellt kvittningsyrkande och en materiellträttslig kvittningsförklaring vilken ovan accepterats — som redan antytts, har att skilja mellan en kvittningsdom,1 vari domstolen förklarar sig verkställa eller ej verkställa den avräkning som begäres i kvittningsyrkandet, och en kvittningsdom, vari käromålet endast endera (delvis) ogillas (därför att på kvittningsförklaring grundat bestridande godtages av domstolen) eller gillas (bl. a. därför att denna invändning ej accepteras av rätten).2 De båda domarna ha sålunda olika förutsättningar i det att den ena förutsätter ett på genfordringen grundat kvittningsyrkande, den andra ett på kvittningsförklaring grundat bestridande. Och de ha olika innehåll. I det ena fallet prövar domstolen om den själv skall åvägabringa kvittning genom att i domen förordna om avräkning, i de andra om på grund av kvittningsförklaring kvittning redan kommit till stånd.
Vad angår kvittningsdoms innehåll och avfattning
må följande anföras. Vid kvittningsdom i anledning av bestridande grundat på kvittningsförklaring aktualiseras — i den mån man har att utgå från att domstolens prövning av genfordringen vinner rättskraft3 — spörsmålet om avgörandet skall anses ingå i domslutet eller uppfattas såsom ett avgörande av blott prejudiciell karaktär. För det första alternativet kunde tala, att sådant avgörande av materiell fråga, som vinner rättskraft, som regel ingår i domslutet, för det senare att svaranden aldrig yrkat dom4 beträffande genfordringen utan endast begagnat sig av denna för att bestrida kärandens talan beträffande huvudfordringen. Svårigheten att med gängse systematik finna svar på det nu ifrågavarande spörsmålet5 kan uppfattas såsom ett uttryck för hur främmande rättskraftsregeln i 17: 11 2 st. är för denna systematik. — Vad gäller avfattningen av detta domstolens avgörande beträffande motfordringen må — i anslutning till uttalanden i doktrinen6 — den möjligheten beaktas, att avgörandet får en formulering av följande typ: ». . . med ogillande av den till kvittning åberopade fordringen . . ,»7 Här uttryckes visserligen domens ställningstagande i den för domslutet avsedda delen av domen, men det sker s. a. s. i förbigående. Måhända ligger bakom detta sistnämnda förhållande den uppfattningen att domstolens ställningstagande till genfordringen, trots att det omnämnes i den för domslutet avsedda avdelningen av domen »egentligen» ej är domslut utan blott domskäl. Det kunde emellertid göras gällande, att om avgörandet ej är att anse som ett moment i domslutet, skall det ej omnämnas i den för domslutet avsedda avdelningen av domen (jfr 17: 7). Om avgörandet däremot är att uppfatta som ett sådant moment, skall det upptagas i denna avdelning, och då finns det ej anledning att ej göra det på ett »direkt» sätt, genom en lokution av följande typ: »genfordringen ogillas».
Vad åter angår dom i anledning av kvittningsyrkande i vilken kvittningsyrkandet bifalles, anmäler sig frågan, om avgörandet — utom avräkningsförordnandet — skall innefatta avgörande beträffande kärandens yrkande (angående huvudfordringen). Om man — i enlighet med den allmänna regeln, att kärandeparts yrkande, som ej frånfallits, skall bli föremål för domstolens avgörande — menar, att avgörande beträffande kärandens yrkande skall ingå i domen, aktualiseras i sin tur spörsmålet, om detta avgörande skall gå ut på bifall till kärandens yrkande8 (vilket avgörande sedan lägges till grund för avräkningsförordnandet9) eller på ogillande härav10 (på grund av redan företagen avräkning) eller på bådadera.11 Härtill kommer frågan huruvida dylika avgöranden i den mån de accepteras som moment i domsavgörandet, uttryckligen skola redovisas i domen. Dessa säregna och till dels svårbesvarade spörsmål skulle givetvis ej aktualiseras, därest kvittning endast kunde åvägabringas genom kvittningsförklaring.12
Vad härefter gäller den vanliga indelningen av domar i fullgörelsedomar, fastställelsedomar och konstitutiva domar må följande anmärkas i detta sammanhang. Där käromålet bifalles efter att ha bestritts på grund av kvittningsförklaring, bör domen erhålla karaktär av fullgörelsedom eller fastställelsedom allt efter som käranden fört fullgörelsetalan eller fastställelsetalan. Om däremot en dom — i anledning av kvittningsyrkande — går ut på förordnande om avräkning, bör denna dom betecknas såsom konstitutiv dom, eftersom den lyder på att en ändring i parternas rättsläge skall ske.13, 14
I anslutning till vad nyss sagts om kvittningsdoms natur må i förbigående omnämnas, att det beträffande tysk rätt gjorts gällande, att kvittningsåtgärd kan leda till ett slags obestämd dom (sententia incerta). Det har i tysk doktrin förekommit en utförlig diskussion angående domens gestaltning för det fall att käranden i och för sig medger av svaranden i andra hand aktualiserad kvittning men bestrider svarandens i första hand anförda argument mot huvudfordringen. I enlighet med en ståndpunkt (die Beweiserhebungstheorie)15 skall frågan om det i första hand anförda argumentet först prövas, varefter, därest detta ogillas, kvittningsfrågan upptages till avgörande. Enligt en annan ståndpunkt (die Klageabweisungstheorie) skall däremot kärandens talan genast ogillas med den alternativa motiveringen, att kärandens fordran ej består endera på grund av det i första hand anförda argumentet eller på grund av kvittning, varför domen uppenbarligen får en i viss mån obestämd karaktär.16
Nuvarande tysk praxis — liksom tysk doktrin i allmänhet — omfattar emellertid ej detta senare alternativ.17 Med gängse svensk processrättslig systematik ter detta alternativ sig främmande och det torde — i avsaknad av särskilt stadgande härom — ej finnas tillräcklig anledning att acceptera detsamma.18, 19
Vad härefter gäller frågan om kvittningsdoms verkan och då spörsmålet om dess rättskraft, stadgas ju i 17:11 2 st.: »Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som åberopats till kvittning.» Det kunde måhända menas, att denna speciella rättskraftsregel blott gäller sådan kvitt-
ningsdom, som fälles efter kvittningsyrkande men däremot ej kvittningsdom på grundval av kvittningsförklaring.20
Själva avfattningen av 17: 11 2 st. ger ej fullt klart besked. Uttrycket »åberopats till kvittning» kan givetvis hänföra sig blott till fall, där kvittningsyrkande framställts. Uttrycket skulle kunna vara synonymt med »åberopats hos domstolen för att av denna erhålla kvittning». Men det är rent språkligt sett ej helt uteslutet att tolka »åberopats till kvittning» som »åberopats hos domstolen eller huvudborgenären till kvittning», varigenom också situationer, där ej kvittningsyrkande men väl kvittningsförklaring förekommit, kunde täckas av 17: 11 2 st. — Processlagberedningens kommentar till 17: 11 uttalar sig ej uttryckligen i frågan. Emellertid kan erinras om följande avsnitt i betänkandet:
»Enligt en mening skulle en dom, i vad den prövar ett kvittningsyrkande, icke alls vinna rättskraft. De skäl, som ofta fram-
föras för denna ståndpunkt, vila huvudsakligen därpå, att kvittningsyrkandet betecknas endast som ett svarandens försvarsmedel eller en sakinvändning och att avgörandet därför icke bör bliva rättskraftigt. För beredningen har den bestämmande synpunkten å denna fråga varit att nå ett tillfredsställande avvägande av de båda parternas intressen mot varandra. Den omständigheten att svaranden medges att utan genstämning framställa kvittningsyrkande på grund av ett anspråk, som ligger helt utanför det av käranden omstämda rättsförhållandet, bör icke bereda honom också den påtagliga fördelen, att han, om han styrker yrkandet, inhöstar den därmed förenade framgången i processen, medan han, om yrkandet ogillas, icke har annan olägenhet därav än eventuell skyldighet att ersätta rättegångskostnader. Visserligen har käranden valt tidpunkten för anhängiggörande av sin talan mot svaranden, och det kunde ur denna synpunkt anses obilligt mot svaranden, att om han till sitt försvar åberopar en motfordran, ett ogillande skulle bliva bindande. Men å andra sidan utsätter sig svaranden icke, såsom beträffande försvarsmedel i allmänhet, för någon rättsförlust därigenom, att han ej gör fordringen gällande i rättegången. Han är oförhindrad att väcka särskild talan därom. Framställer han kvittningsyrkandet i den av käranden inledda rättegången, beror detta alltså av hans fria val, och han bör då vara underkastad den med prövningen förenade risken. Under sådana förhållanden skulle det snarare vara obilligt mot käranden att frånkänna avgörandet rättskraft. I detta sammanhang må framhållas, att då kvittningsyrkande framställes först i högre rätt, denna äger att avvisa yrkandet, om det ej lämpligen kan prövas i målet.»21
Även om detta uttalande ej direkt avsett kvittningsdom i anslutning till kvittningsförklaring, faller det sig likväl naturligt mena, att de i citatet framförda argumenten, om de över huvud godtagas, borde mutatis mutandis kunna gälla även vid sådan kvittningsdom.22 Detta torde i avsaknad av säkrare stöd för ett ställningstagande få fälla utslag till förmån för den uppfattningen, att det är bäst förenligt med lagens ståndpunkt att här medge rättskraft på det sätt som stadgas i 17: 11 2 st., om direkt eller genom analog tillämpning av detta lagrum må lämnas öppet.23
Beträffande frågan om vad rättskraft (direkt eller indirekt) grundad på 17: 11 2 st. närmare bestämt skall anses gå ut på må följande anmärkas. I detta stadgande sägs ju att domen »äge . . . rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som åberopats till kvittning». Såvitt gäller prövning av motfordringen såsom sådan24 har man ju att göra med sådan prövning (1) av motfordran, som går ut på att fastslå existensen av fordringen såsom förutsättning för kvittning, men måhända även med en prövning (2), som fastslår inexistensen av motfordringen efter skedd kvittning. Det kan — vad gäller den sist berörda prövningen — å ena sidan ifrågasättas, om domstolen anställer eller ens är befogad anställa prövning av frågan om motfordringens existens på grundval av kvittningen,25 men å andra sidan förefalla som om det läte säga sig, att då domstolen finner att kvittning ägt rum eller själv förordnar om kvittning, den implicite också fastslår att motfordringen ej längre existerar.26
Bestämmes (a) rättskraften enbart efter omfånget av den prövning, som avses vid 1, skulle, då kvittningsinvändning eller kvittningsyrkande underkänts, motfordringens inexistens vara rättskraftigt fastslagen (något som får anses vara den utan
tvivel väsentligaste rättskraftsverkningen såvitt nu är i fråga); och då kvittningsinvändning eller kvittningsyrkande bifallits, skulle motfordringens existens ha rättskraftigt slagits fast. Däremot skulle, då kvittningsinvändning eller kvittningsyrkande bifallits, motfordringens inexistens (till följd av skedd kvittning) ej på grund av 17: 11 2 st.27 vara rättskraftigt fastslagen. — Vad gäller det rättskraftiga fastslåendet av motfordringens existens före kvittningen må framhållas, att om man — vilket torde förefalla rimligast — utgår från att huvudfordringens existens (vad gäller tiden före kvittningen) ej skall anses rättskraftigt fastslagen, det ter sig omotiverat att godta motsvarande rättskraftsverkan vad gäller motfordringen. F. ö. må påpekas, att — låt vara att rättskraftsverkan beträffande motfordringen över huvud kan tyckas mindre angelägen — det dock förefaller mer angeläget att det rättskraftigt fastslås att motfordringen efter kvittningen ej existerar28 än att det fastslås, att motfordringen existerade omedelbart före kvittningen.29
Bestämmes (b) rättskraften vad gäller motfordringen enbart efter omfånget av den vid 2 berörda prövningen, skulle det blott bli rättskraftigt avgjort, att då kvittningsinvändning eller kvittningsyrkande bifallits, motfordringen ej längre existerar. En så begränsad rättskraft kan dock ej ha åsyftats av lagstiftarna, som ju uppenbarligen tänkt sig en rättskraftsverkan i det fall att motfordringen redan »i och för sig» prövats
icke existera (och kvittningsåtgärden till följd härav ej bifallits).30
Däremot kunde rimligen tänkas, att rättskraften bestämdes (c) efter omfånget av såväl den vid 1 som den vid 2 berörda prövningen av motfordringen, i vilket fall såväl den vid a som den vid b angivna rättskraftsverkan borde accepteras. — Och måhända har, trots att denna kanske ej så nära anknyter till ordalydelsen av 17:11 2 st.31 den ordningen (d)32 avsetts, att då kvittningsinvändning eller kvittningsyrkande underkänts, motfordringens in existens (till följd av prövning som avses vid 1 ) skall ha slagits fast, och att då kvittningsinvändning eller kvittningsyrkande bifallits, det (på grundval av prövning som avses vid 2) skall anses rättskraftigt avgjort, att motfordringen ej längre existerar. Denna rättskraftsverkan skulle kunna sägas vara densamma som om svaranden fört vanlig fullgörelse- eller fastställelsetalan om motfordringen och denna ogillats »i och för sig» resp. ogillats på grund av kvittning mellan de båda fordringarna. — Vilket av alternativen a, c och d som bör accepteras de lege lata får anses osäkert.
Även en annan fråga om vad rättskraft enligt 17: 11 2 st. närmare bestämt skall anses innebära må beröras I processlagberedningens kommentar till 17:11 heter det: »Regeln, att prövning av kvittningsfordran vinner rättskraft, avser endast det fall, att fordringen blivit föremål för saklig prövning. Skulle kvittningsyrkandet avvisas på annan grund, t. ex. därför att de allmänna förutsättningarna för kvittning icke föreligga, har någon sådan prövning icke ägt rum och regeln är alltså icke tillämplig.»33 I anslutning till detta uttalande kan frågas, om ej prövning av allmänna kvittningsförutsättningar kan innefatta saklig prövning. Antag att spörsmålet om fordringarnas ömsesidighet är aktuell. Ställningstagandet härtill kan t. ex. gälla om svaranden verkligen är innehavare av den påstådda motfordringen, något som givetvis kan innefatta en materiell prövning. — Eller antag att fråga är om huruvida motfordringen är förfallen. Ställningstagandet
härtill kan givetvis innefatta en materiell prövning, fastän den ej har med frågan om motfordringens existens att göra. — Såsom processlagberedningens uttalande är avfattat, ter det sig osäkert, om rättskraft enligt 17: 11 2 st. avsetts gälla blott prövning av frågan om motfordringens existens eller om sagda rättskraft avsetts gälla även annan saklig fråga, som rör de allmänna kvittningsförutsättningarna.
I det föregående har bortsetts från den komplikationen, att fordran grundar sig på skuldebrev.34 Det kan vara lämpligt att skilja mellan det fall att genfordringen grundas på löpande skuldebrev,35 det fall att huvudfordran grundas härå, det fall att genfordringen grundas på enkelt skuldebrev36 och slutligen det fall att huvudfordringen grundas å sådant skuldebrev.37
Vad gäller det fall av motfordran grundas på löpande skuldebrev,38 skulle — om kvittningsförklaring eller kvittningsyrkande räckte för att åvägabringa kvittning — detta kunna sägas innebära, att huvudborgenären kunde tvingas infria det löpande skuldebrevet utan att återfå det. Men enligt 21 § skuldebrevslagen är ju gäldenären ej pliktig infria löpande skuldebrev utan att detta återställes till honom,39 något som givetvis sammanhänger med faran för att den som infriar löpande skuldebrev utan att återfå det riskerar att tvingas att betala på nytt därest skuldebrevet förvärvas av godtroende tredje man.40 Man torde därför ha att utgå från att återställande41 av det löpande
skuldebrevet utgör en förutsättning för kvittning.42, 43 Det må emellertid i detta sammanhang påpekas, att återställandet av det löpande skuldebrevet i viss mån kan te sig enklare inför rätta än eljest, därigenom att domstolens iakttagelse och protokollering av överlämnandet kan ersätta annan bevissäkring för att återställandet ägt rum (och för att det ägt rum i kvittningssyfte).
Emellertid har man att räkna med att motfordringsborgenären ofta ej vill återställa skuldebrevet på grund av risken att ej återfå det, om domstolen ej godtar kvittningsinvändning eller ej åvägabringar kvittning. Här kan erinras om det fall att kvittningsåtgärd förknippats med villkor, liksom om det fall att hu-
vudborgenären efter att ha mottagit skuldebrevet bestrider kvittningsrätt.
En möjlighet att lösa traditionsfrågan — såväl vid domstolskvittning som vid kvittning genom kvittningsförklaring inför rätta — vore visserligen, att skuldebrevet av sin innehavare deponerades hos rätten.44 Om hans bestridande, grundat på kvittningsförklaringen, eller hans kvittningsyrkande bifölles, skulle huvudborgenären utfå skuldebrevet hos rätten (ehuru ej förrän domen vunnit laga kraft); eljest skulle motfordringsborgenären återfå det. Detta förfaringssätt förefaller vara enklast och mest ändamålsenligt men har förf. veterligt ej kommit till användning här i landet.
I anslutning till praxis45 må då den ordningen beaktas, att domstolen, därest den finner genfordringen kvittningsgill, på yrkande av motfordringsborgenären förklarar, att denne vid likvid av huvudfordringen mot återlämnande av det löpande skuldebrevet äger kvitta med genfordringen mot huvudfordran. Denna förklaring, som visserligen ej i och för sig åvägabringar kvittning, men ändå tillgodoser svarandes intresse av kvittning utan att denne under processen behöver avhända sig det löpande skuldebrevet, torde i betraktande av praxis få anses tillåten.46 Vore den ej det, och medgåves ej det depositionsförfarande, som ovan berörts, hade man f. ö. att räkna med den — ur processekonomisk synpunkt kanske mindre förmånliga — eventualiteten, att innehavare av kvittningsduglig motfordran anhängiggjorde (gen)käromål avseende fastställelse av kvittningsrätt (eller av motfordringen) för att ha dom till hands vid krav på grund av huvudfordringen och speciellt för att, därest denna domfästes och föranledde utmätningsförfarande, avvärja utmätning. — Det bör emellertid understrykas, att yrkande om sådan förklaring av domstolen ej är enda möjligheten svarande har att aktualisera sin kvittningsrätt (märk möjligheten till tradition i samband med kvittningsförklaring eller kvittningsyrkande); och vidare att svaranden — om han vill erhålla en sådan förklaring av domstolen — ej bör nöja sig med ett bestridande grundat på kvittningsförklaring eller med kvitt-
ningsyrkande (enär bestridandet och yrkandet på kärandens begäran böra ogillas av domstolen, då tradition ej ägt rum) utan framställa just en begäran om att domstolen vid eventuellt gillande av kärandens anspråk på grund av huvudfordringen förklarar, att svaranden äger kvitta med motfordringen.47
Vad gäller de fall då huvudfordringen grundas på löpande skuldebrev, kommer återställande av skuldebrevet självfallet ej i fråga som förutsättning för kvittning (det är ju huvudfordringen som här grundas på skuldebrevet).48, 40 En annan sak är dock att svaranden — på grund av risken att nödgas infria skuldebrevet på nytt, därest det kommer i godtroende tredje mans hand — som regel ej torde vilja avge kvittningsförklaring eller framställa kvittningsyrkande. Under sådana omständigheter torde svaranden också här kunna få utverka en förklaring om kvittningsrätt på grund av motfordringen. Medgåves ej sådan förklaring, finge man även här ju räkna med den — ur processekonomisk synpunkt måhända mindre förmånliga — eventualiteten, att svaranden anhängiggör (gen)käromål avseende fastställelse av kvittningsrätt (eller motfordringens existens).
Vad beträffar det fall att genfordringen grundas på enkelt skuldebrev, må till en början erinras om att huvudborgenären för att skydda sig mot nytt krav av senare innehavare av skuldebrevet icke behöver försäkra sig om dess återställande. Det finns därför ej skäl att av nyss antydd anledning anse återställande av skuldebrevet vara betingelse för kvittning. (Däremot
föreligger som regel en skyldighet för innehavare av enkelt skuldebrev att återställa det då det infriats,50 och man har givetvis att utgå från att vid kvittning med fordran grundad på enkelt skuldebrev det i och med kvittningen i motsvarande mån uppkommer skyldighet för den kvittande att överlämna det enkla skuldebrevet till huvudborgenären, en skyldighet vars fullgörande denne kan framtvinga med hjälp av utsökningslagen.51)
Emellertid kunde ett annat argument tänkas tala för åsikten att återställande av det enkla skuldebrevet vore en betingelse för kvittning. Det skulle kunna göras gällande, att eftersom borgenär som regel ej kan få utmätning på grund av fordran grundad på enkelt skuldebrev utan att (via utmätningsmannen) lämna ifrån sig det enkla skuldebrevet till gäldenären52, 53 skulle — då man kunde uppfatta kvittning med fordran grundad på enkelt skuldebrev som ett slags utmätning på grund av densamma (i huvudborgenärens fordran) — kvittning med fordran grundad på enkelt skuldebrev ej tillåtas komma till stånd utan återställande av skuldebrevet. Det kunde kanske tyckas egendomligt, att motfordringsborgenärens återställande av enkelt skuldebrev här ej skulle vara förutsättning för huvudborgenärens skyldighet att betala motfordringen men väl för dennes skyldighet att finna sig i kvittning. Men härtill kunde svaras, att detta ej vore egendomligare än att ehuru avhändelse av enkelt skuldebrev ej är förutsättning för skyldighet att betala det, avhändelse likväl som regel vore en förutsättning för att betalningsskyldigheten skulle exekveras genom utmätning.
Det ovan anförda argumentet till förmån för att kvittning med fordran på grund av enkelt skuldebrev förutsätter återställande av skuldebrevet anknyter till det förhållandet att kvittning »i sak» skulle kunna uppfattas som ett slags utmätning. Emellertid kunde — åtminstone i den mån fråga ej är om en av utmätningsmyndighet verkställd kvittning54 — invändas, att vad som i stället borde betonas vore, att kvittning dock ej är utmätning i teknisk (eller administrativ) mening, och att det då ej finns anledning att på grund av vad som gäller vid utsökning kräva återställande av det enkla skuldebrevet såsom förutsättning för kvittning.
Mot bakgrunden av det anförda kan det måhända te sig tveksamt, om kvittning de lege lata skall anses förutsätta avhändelse av det enkla skuldebrevet (a)55 eller ej göra det (b). Med hänsyn till att ett krav på återställande av enkelt skuldebrev ej är till-
räckligt motiverat ur rättspolitisk synpunkt, är förf. snarast böjd för att föredraga det senare alternativet.
Vad gäller domstols förklaring om rätt till kvittning mot återställande av skuldebrevet bör begäran om sådan förklaring kunna bifallas om gällande rätt anses omfatta alternativ a. Med alternativ b torde svaranden som regel ej ha något intresse av en sådan förklaring.56
Vad slutligen angår det fall att huvudfordran grundas på enkelt skuldebrev, ifrågakommer givetvis skuldebrevets återställande ej som förutsättning för kvittning (det är ju huvudfordringen, som här grundas på skuldebrevet).57 Vad gäller möjlighet för svaranden att erhålla förklaring om kvittningsrätt på grund av motfordringen, torde något väsentligare behov av sådan förklaring ej föreligga. Även om kvittning här kan sägas innebära, att svaranden får betala huvudborgenärens enkla skuldebrev utan att återfå detta, så kan ju, då här är fråga om enkelt skuldebrev, infriandet åberopas även mot godtroende tredje man, till vilken skuldebrevet efter kvittningen överlåtes.58, 59
Vad härefter gäller rättens avgörande angående rättegångskostnadsersättningen i kvittningsmål, må följande situation först beröras. A har stämt B å utfående av fordran om visst belopp. B bestrider all betalningsskyldighet under åberopande av att han före processen avgivit kvittningsförklaring. Någon tvekan bör här ej råda om att därest domstolen godtar B:s bestridande på den av honom åberopade grunden, A skall ersätta B dennes rätte-
gångskostnader.60 A:s anspråk var ju till följd av kvittningsförklaringen ogrundat redan då A började processen.
Om åter kvittningsförklaringen avgivits först underrättegången och kärandens anspråk var grundat vid tidpunkten för processens anhängiggörande,61 kan denna ordning ej gärna gälla. Antag att A ej bestrider B:s på kvittningsförklaringen grundade bestridande utan i stället genast återkallar sin talan, varefter målet avskrives. Här torde B skola åläggas ersätta A dennes rättegångskostnader. Det kan ju sägas, att A genom kvittningen blivit gottgjord (genom att B uppoffrat sin fordran mot A) och därmed i sak vunnit.62 Och det kunde framhållas, att A ej borde bli sämre ställd i kostnadshänseende därigenom att B velat betala genom kvittning i stället för på vanligt sätt. — Beträffande det fall, att trots återkallelse från A:s sida, B (under åberopande av 13: 5 1 st.) framtvingar en ogillande dom, torde samma regle-
ring av kostnadsfrågan te sig rimligast.63 — I detta sammanhang må också det fall beaktas, att B — i stället för bestridande grundat på kvittningsförklaring — framställer kvittningsyrkande och domstolen förordnar om avräkning.64 Även i denna situation — som i sak är den senast berörda mycket lik — torde det få anses rimligast, att den nyss angivna ordningen i kostnadshänseende tillämpas. Måhända kunde emellertid göras gällande, att den i 18: 4 stadgade ordningen skulle tillämpas emedan det förelåge flera yrkanden (A:s krav å huvudfordringen och B:s kvittningsyrkande) och parterna vunnit ömsom (i det att A — åtminstone i sak — vunnit beträffande sitt huvudkrav65 och B vunnit beträffande kvittningsyrkandet),68 eller i det att A:s yrkande bifallits allenast till en del (därigenom att A yrkat erhålla vanlig betalning men uppnått endast avräkning). Om ordalagen i sistnämnda stadgande skulle få föranleda till att A i det ifrågavarande fallet ej erhölle full ersättning för rättegångskostnaderna, finge detta emellertid anses synnerligen otillfredsställande. — Över huvud kan med avseende å de här berörda fallen, där svaranden under processen avgivit kvittningsförklaring eller framställt kvittningsyrkande, sägas, att om käranden ej erhåller ersättning för sina rättegångskostnader, det skulle vara förenat med viss ekonomisk risk (i form av utebliven kostnadsersättning eller i form av skyldighet att gälda motpartens) att stämma på en fordran, därest gäldenären hade (eller under processen finge) kvittningsgill motfordran, en ordning som ej vore tillfredsställande. I en del fall saknar ju käranden, då han anhängiggör målet, vetskap om att svaranden kan göra gällande motfordran. Och över huvud kan framhållas, att det torde vara svårt att påstå, att borgenär ej skulle vara i sin fulla rätt att kräva på sin fordran även då gäldenären har kvittningsgill motfordran.
Härovan har varit fråga om situationer, där A ej gjort invändning mot B:s på kvittningsförklaring grundade bestridande, resp. mot B:s kvittningsyrkande. I den mån så emellertid skett
och domstolen ej godtagit A:s invändning, ter det sig rimligast, att den i 18: 4 stadgade ordningen tillämpas. Alltså borde här — i den mån kostnaderna kunna särskiljas67 — B tillerkännas kostnadsersättning för sina kostnader i anledning av A:s ogillade invändning, medan A erhåller ersättning för sina kostnader å målet i övrigt.
Mot den ståndpunkt, som ovan intagits med avseende å den situationen att kvittning genomförts under rättegången, kunde kanske invändas, att den ej vore förenlig med 18: 3. I detta lagrum stadgas ju, att om den vinnande parten uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång, denne skall ersätta motparten hans rättegångskostnad eller ock, om omständigheterna föranleda därtill, vardera parten bära sin kostnad. Det kunde i anslutning härtill måhända frågas, om käranden, vilken underlåtit utnyttja möjligheten att göra sig betald genom att åvägabringa kvittning medelst kvittningsförklaring, och i stället anställt fullgörelsetalan med avseende å sin fordran, genom sin underlåtenhet »föranlett onödig rättegång» och därför bör få betala motpartens rättegångskostnader eller i varje fall stå för sina egna.68, 69 En sådan ordning vore väl i och för sig ingalunda orimlig.70 Det kunde göras gällande, att den vore ägnad
ha viss processekonomisk verkan i det att den kunde avhålla part, som kunde göra sig betald genom kvittning, från att väcka fullgörelsetalan angående sitt anspråk.71 Emellertid kan erinras om att käranden — även om han kan göra sig betald genom kvittning — enligt den materiella rätten är berättigad att72 i vanlig ordning erhålla betalning. Man torde då lämpligen böra utgå från att han är i sin fulla rätt att söka uppnå detta i rättegång och att denna ej till följd av hans kvittningsmöjlighet behöver bli att anse såsom onödig.73, 74
Då förefaller det måhända i ett annat kvittningssammanhang naturligare mena, att »onödig rättegång» är för handen. Antag att en borgenär framställer rent offensivt kvittningsyrkande, trots att han genom kvittningsförklaring kunnat åvägabringa kvittning utan att behöva gå till domstol. Emot att det här förelåge onödig rättegång kunde kanske framhållas, att om borgenären kan föra fullgörelsetalan om vanlig betalning utan att rättegången blir att anse såsom onödig, så borde den ej heller bli det, om borgenären för talan om att i stället bli betald genom avräkning. Det skall ej nekas till att denna synpunkt kan ge intryck av att vara av viss relevans. Men det föreligger dock en i detta sammanhang ej oväsentlig skillnad. Borgenären kan nämligen ej på egen hand skaffa sig vanlig betalning ur gäldenärens tillgångar (utan behöver en exekutionstitel). Men gäller det att uppnå avräkning,
kan ju borgenären i princip göra detta redan genom civilrättslig kvittningsförklaring (alltså utan att domstol behöver anlitas).75
Även en annan tankegång riktad mot den kvittningsyrkandes rätt till rättegångskostnadsersättning vid offensivt kvittningsyrkande må beaktas. Då fråga är exempelvis om vanlig fullgörelsetalan i anledning av förfallen fordran, är ju materiellträttsligt sett gäldenären skyldig prestera utan att borgenären skall behöva företaga någon särskild åtgärd härför; och om borgenären i fråga börjar rättegång utan att först ha krävt gäldenären å skulden, torde detta förhållande ej föranleda till att 18: 3 blir tilllämplig.76 Då fråga är om offensivt kvittningsyrkande, är emellertid den gentemot vilken yrkandet riktas, materiellträttsligt sett ej skyldig vidtaga någon åtgärd för att få kvittning till stånd. Det är den som önskar kvittning, som har att taga initiativ härtill; och det kunde då tyckas rimligt, att denne sökte få till stånd kvittning (genom kvittningsförklaring) innan han tillgrepe rättegång.77 Det kunde sägas, att dennes motpart visserligen är skyldig finna sig i kvittning men att han därför ej skall vara skyldig finna sig i att den sker på sådant sätt att den är förenad med speciella kostnader för honom (i nu ifrågavarande fall rättegångskostnader).
Under sådana omständigheter är förf. benägen anse, att man har att acceptera den i 18: 3 beträffande onödig rättegång stadgade ordningen i det aktuella kvittningsfallet, givetvis såvida ej särskilda omständigheter komma ett anhängiggörande genom rättegång av rent offensivt kvittningsyrkande att framstå såsom berättigat, såsom då svaranden med orätt protesterat mot redan före processen avgiven kvittningsförklaring.78 Accepteras på detta
sätt tillämpligheten av den i 18: 3 föreskrivna ordningen i nu ifrågavarande kvittningssammanhang, är detta givetvis ägnat begränsa förekomsten av rent offensivt kvittningsyrkande.79, 80
Det spörsmålet skall härefter beröras, om kvittning är tillåten mellan själva tvisteföremålet och anspråk å rättegångskostnadsersättning, som hänför sig till förfarandet.81 Antag att A stämt B å utfående av fordran om 2 000 kronor, ehuru B omedelbart före processen erbjudit A betalning med 1 500 kronor. Under rättegången förklarar sig B vilja mot A:s fordran kvitta sitt anspråk på kostnadsersättning, som uppgår till 200 kronor och bestrider på grund härav. Det förutsättes, att om B på vanligt sätt yrkat ersättning för rättegångskostnaden, B vad gäller själva saken ålagts utge 1 500 kronor till A, men denne förpliktats att till B utge rättegångskostnadsersättning med 200 kronor. Godtages emellertid kvittningsförklaringen och det därpå grundade bestridandet, skulle utgången i stället bli den att B ålades utge 1 300 kronor till A.82 — Exemplet kan lätt ändras därhän, att B i stället för kvittningsförklaring och därpå grundat bestridande framställt kvittningsyrkande och att — därest detta godtagits — domstolen förordnat om kvittning.
Beträffande dansk rätt menar BORGEN med avseende å det fall, att svaranden i och för sig är betalningsskyldig i huvudsaken men ändå i och för sig berättigad till kostnadsersättning, uppenbarligen, ej blott att svaranden efter vederbörlig kvittningsåtgärd kan få denna gillad i domen utan också att rätten t. o. m. skall föranstalta om kvittning även om uttrycklig begäran härom ej framställts. Borgen anser nämligen, att det så gott som alltid är
svarandens önskan, att kvittning kommer till stånd.83 — Vad angår svensk rätt torde i varje fall kvittning ex officio mellan själva tvisteföremålet och kostnadsanspråk ej kunna godtagas utan särskilt stöd i lag. — Hur det åter skall anses förhålla sig med kvittning mellan huvudanspråk och kostnadsersättningsanspråk, då part framställt yrkande om sådan kvittning eller åberopat dylik kvittning efter kvittningsförklaring, är svårare att taga ställning till.84
En kvittning av detta slag kan givetvis tillgodose parts intresse av att snabbt få till stånd av honom önskad avräkning. Men något väsentligare behov av dylik kvittning torde som regel ej föreligga.85 Det kunde ju tyckas som om denna kvittning i allmänhet utan större olägenhet kunde uppskjutas till efter avgörandet. Det förefaller som om varken godtagande eller förkastande av den nu aktuella kvittningen skulle leda till ur praktisk synpunkt oacceptabelt resultat. — I detta läge kunde, därest man utgår från att domstols avgörande avsetts ej kunna ha karaktär av på en gång dom och beslut (jfr 17: 1), måhända göras gällande,86 att detta förhållande borde få fälla utslag emot tilllåtligheten av nu ifrågavarande kvittning.87 Godtas emellertid ej detta — tämligen formella — argument83,89 torde man böra an-
se kvittning möjlig, då gängse förutsättningar för kvittning äro för handen. Hit hör ju då bl. a. att det över huvud kan anses föreligga en fordran att kvitta med och att denna är förfallen till betalning. Om kvittning med kostnadsanspråket skall anses möjlig, kan då komma att bero på vilken ståndpunkt som intages till frågan om när anspråket skall betraktas som uppkommet,90 till frågan om när det skall anses förfallet till betalning91 eller till det för kvittning över huvud aktuella spörsmålet om kvittningsförutsättningarna måste vara uppfyllda, redan då kvittningsåtgärden företas92 (eller det är tillräckligt att åtgärden företas per den senare tidpunkt, då förutsättningarna äro uppfyllda).93
I detta sammanhang må även frågan om kvittning mellan tvenne kostnadsanspråk i samma förfarande beröras. Att båda parterna åtminstone i och för sig äro ersättningsberättigade mot varandra skulle ju kunna tänkas förekomma i vissa fall, där parterna vunnit ömsom (jfr 18: 4) eller där vinnande part på grund av vårdslöshet eller försummelse åsamkat motparten kostnad (jfr 18:3 och 18:6). En möjlighet (a) vore då att domstolen bifölle vardera partens anspråk,94 en annan (b) att domstolen blott tillerkände vederbörande överskottet eller — om anspråken täckte varandra — ogillade parternas kostnadsyrkanden.
KALLENBERG torde beträffande ÄRB ha accepterat alternativ b.95 — Det kan förmodas, att detta alternativ också åsyftats vid NRB:s tillkomst. Processlagberedningen säger i sin kommentar till 18: 6, att om den försumlige parten »i övrigt är berättigad till gottgörelse för sina kostnader, skall ... en avräkning ske mellan de olika kostnadsbeloppen».96 Det finns ej särskild anledning anta annat än att avräkning (skulle) avsetts förekomma även i övriga fall av nu ifrågavarande slag. Och man torde under sådana omständigheter böra acceptera alternativ b.
Som regel torde det de lege ferenda ej vara av någon praktisk betydelse vilket alternativ som väljes. Om domstolen ej verkställt avräkning, kan ju den part, som så önskar, kvitta. Emellertid må några speciella situationer beaktas.
I 17 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon ålägges försäkringsgivaren att under vissa förutsättningar ge den skadelidande ersättning för kostnad, som denne i anledning av rättegången haft att vidkännas. Antag att i rättegång mellan den skadelidande och försäkringstagaren den förre åtminstone i och för sig är berättigad till ersättning av försäkringstagaren för vissa kostnader97 men i stället ersättningsskyldig för vissa försäkringstagarens.98 Det kunde då tänkas, att alternativ a gåve bättre besked om vilka nödvändiga kostnader domstolen ansett den skadelidande ha haft än alternativ b och därmed bättre än alternativ b vara ägnat onödiggöra tvist mellan den skadelidande och försäkringsgivaren om ersättningsskyldighet enligt det nämnda
lagrummet.99, 100 Därmed är givetvis ej sagt, att alternativ a i detta sammanhang vore oumbärligt. Man har rimligen att utgå från att nyssnämnda ersättningsskyldighet101 kan fastställas direkt i rättegång mellan den skadelidande och försäkringsgivaren.
Enligt 18: 7 RB äger domstolen ex officio förplikta ställföreträdare, som genom försumlighet vållat kostnad vilken huvudmannen enligt 18 kap. är skyldig ersätta motparten, att jämte huvudmannen ersätta kostnaden. Antag att åtminstone i och för sig part är ersättningsskyldig för vissa motpartens kostnader men ersättningsberättigad för vissa egna kostnader. Med alternativ a skulle — därest 18: 7 här vore att tillämpa — partens ställföreträdare kunna förpliktas att jämte parten ersätta hela det belopp, varmed denne i och för sig vore ersättningsskyldig,102 under det att med alternativ b, där ju avräkning skett, ställföreträdaren enligt 18: 7 endast kunde förpliktas ersätta den merkostnad hans huvudman eventuellt hade att utge. I den av GÄRDE m. fl. utgivna kommentaren till NRB godtages också det senare alternativet.103 Det kunde kanske mot denna ordning invändas, att det komme att bero på en tillfällighet — nämligen på hur mycket huvudmannen i och för sig hade att fordra av motparten — om eller i vad utsträckning förpliktande enligt 18: 7 kunde ske. Och det kunde framhållas, att alternativ a bättre än alternativ b gåve besked om domstolens uppfattning om storleken utav den av ställföreträdaren vållade skadan och därmed vore ägnat att onödiggöra tvist i särskild rättegång angående omfattningen av ställföreträdarens
ersättningsskyldighet i förhållande till huvudmannen.104 De framförda anmärkningarna torde dock ej innefatta någon väsentligare invändning mot alternativ b.
I det föregående har i samband med alternativ b talats om avräkning. Det är emellertid högst osäkert, om man har att tala om avräkning i egentlig mening. Det kunde nämligen menas — och detta ter sig måhända naturligast — att det ur systematisk synpunkt låge närmast till hands anse, att här ej föreligger en kvittning mellan självständiga fordringar utan endast en fordran, vars belopp uträknats genom subtraktion mellan tvennemotstående poster.105
Härovan har åsyftats fall, där fråga varit om ett mål. Vad gäller fall där de motstående posterna hänföra sig till flera men kumulerade mål, är ju sambandet mellan de kostnader beloppen gälla ej så nära som då posterna avse samma mål, något som kan komma alternativ b att framstå som relativt sett mindre motiverat här än då frågan var om ett mål. KALLENBERG godtog emellertid vad gällde ÄRB även vid kumulation alternativ b.106 Vilken ståndpunkt, som skall intagas beträffande NRB, kan kanske te sig tveksamt. Det förhållandet att det i en del situationer kan vara ovisst, om man har att tala om ett eller flera mål, liksom den omständigheten att det gemensamma förfarandet dock konstituerar ett tämligen nära samband mellan de kostnadsbelopp, varom här är fråga, kunde måhända — om man där det blott är ett mål godtar alternativ b — få fälla utslag till förmån för att detta alternativ accepteras även i kumulationsfallen.107
Vi övergå härefter till några avgöranden i högre instans, vilka ha samband med kvittning.
Vad då först gäller avvisning av en i hovrätt företagen kvittningsåtgärd, stadgas ju i 50:25 3 st. 2 p.: »Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må det avvisas, om det ej utan olägenhet kan prövas i målet.» Om detta stadgande på grund av sin ordalydelse (»yrkande om kvittning») endast är att hänföra till kvittningsyrkande — men ej till bestridande, grundat på kvittningsförklaring — torde det ligga närmast till hands medge analogisk tillämpning av stadgandet på bestridandet.108 Det kan förmodas, att det syfte, som kan antagas ligga bakom stadgandet i 50: 25 3 st. 2 p., uppfattat som ett stadgande enbart om kvittningsyrkande,109 även (skulle) ansetts relevant med avseende å bestridande i anledning av kvittningsförklaring. Och det kan tyckas vara föga mening med att domstolen enligt 2 p. av 50: 25 3 st. får avvisa kvittningsyrkande, om domstolen ej i motsvarande utsträckning kan avvisa bestridande grundat på kvittningsförklaring. Part kunde då i avsikt att förhindra avvisning avge kvittningsförklaring i stället för att framställa kvittningsyrkande.110 — Det skall dock erkännas, att även om övervägande skäl få anses tala för att den i 50: 25 3 st. 2 p. stadgade ordningen tillämpas också vid bestridande grundat på kvittningsförklaring, det likväl kan tyckas mindre naturligt att i nu ifrågavarande sammanhang avvisa bestridande grundat på kvittningsförklaring än att avvisa ett kvittningsyrkande. Det förra avvisandet innebär här — i motsats till det senare — något så säreget som att domstolen — utan
att någon försummelse behöver ligga part till last - kan få vägra beakta en påstådd, redan inträdd förändring i det materiella rättsläget.111, 112 I sådant läge måste parten emellertid ha rätt att få sin position återställd med avseende å genfordringen.113, 114
Vad härefter gäller beslut om prövningstillstånd må beträffande motgångsvärdet i samband med kvittning följande mycket speciella fall beaktas.115 I mål mellan A och B angående krav på 1 400 kronor, vilket krav B bestritt, har underrätten med ogillande av B:s gjorda framställning om eventuell kvittning för genfordran om 600 kronor, förpliktat B att utgiva de omstämda 1 400 kronorna samt hovrätten, där B fullföljt sin talan, fastställt underrättens dom. Kvittningsframställningen har ogillats inte på grund av att genfordringen ej existerar, utan därför att den ej är förfallen.
Detta fall har föranlett olika ståndpunktstaganden hos KALLENBERG och SCHLYTER. Den senare har — under hänvisning till att motgångsvärdet beräknas efter de yrkanden som ej vinna bifall (även om rättskraftigt avgörande ej träffas) — menat, att sammanläggning av huvudkravet och motkravet här skall äga rum vid bestämmandet av motgångsvärdet.116 Den förre åter menade, att sådan sammanläggning ej skulle ske. Han har härvid framhållit, att kvittningsframställningen processuellt sett endast är en sakinvändning och att en fråga, som blott invändningsvis underställes domstol, ej kan komma i betraktande vid beräkningen av motgångsvärdet (såvida ej prövning av genfordringen vinner rättskraft, vilket ju dock av Kallenberg förutsättes ej vara fallet i det ifrågavarande exemplet).117
Vad gäller det fall att fråga är om kvittningsyrkande med karaktär av käromål torde Schlyters ståndpunkt böra accepteras. Som man torde ha att utgå från att — då det gäller käromål — den allmänna regeln är att motgångsvärdet bestämmes av vad i käromålet yrkas, och detta även om det ej blivit föremål för prövning i sak, så får det anses ligga närmast till hands att vid kvittningsyrkande med karaktär av käromål beakta den till kvittning åberopade fordringen vid beräknandet av motgångsvärdet, även om kvittningsyrkandet ej blivit föremål för saklig prövning.118, 119
Vad gäller det fall att i exemplet är fråga om bestridande grundat på kvittningsförklaring bör man skilja mellan den möjligheten att rättskraft enligt 17: 11 2 st. ej inträder och den möjligheten att den gör det.120 I förra fallet torde Kallenbergs ståndpunkt (som ju förutsätter, att rättskraft här ej inträder) böra accepteras. I betraktande av att beträffande bestridanden och sakinvändningar den allmänna regeln får anses vara, att värdet av rättigheter (andra än tvisteföremålet), varå dylika åtgärder grunda sig, ej beaktas vid beräknandet av motgångsvärdet och av att
rättskraft, som avses i 17: 11 2 st., ej inträder, torde det ligga närmast till hands anse, att — om exemplet uppfattas så att fråga där är om bestridande grundat på kvittningsförklaring — värdet av motfordringen ej bör beaktas vid beräknande av motgångsvärdet. — I senare fallet — det att rättskraft, som avses i 17: 11 2 st., inträder — torde det däremot te sig naturligast att beakta motfordringens värde vid beräknandet av detta värde.
Vad gäller det fall att kvittningsframställningen i exemplet är kvittningsyrkande, som ej har karaktär av käromål, bör — därest rättskraftig prövning beträffande motfordringen sker — motfordringens värde beaktas. Under denna förutsättning skulle ju så skett såväl vid kvittningsyrkande med karaktär av käromål som vid bestridande grundat på kvittningsförklaring. — Förutsättes åter att rättskraftig prövning beträffande motfordringen däremot ej äger rum, skulle motfordringens värde beaktas vid kvittningsyrkande med karaktär av käromål men ej vid bestridande grundat på kvittningsförklaring. Under samma förutsättning borde, om kvittningsyrkande utan karaktär av käromål — i betraktande av sådant yrkandes likhet med käromål — behandlades som käromål i nu ifrågavarande hänseende, motfordringsvärdet beaktas, men däremot ej, om kvittningsyrkandet i fråga — i betraktande av att det dock ej är käromål — behandlades i analogi med bestridande grundat på kvittningsförklaring. Vilket av de sist berörda alternativen som bör godtagas är tveksamt. Måhända kunde dock önskvärdheten av att rättsfakta, beträffande vilka risk för förväxling föreligger, ej i onödan ges olika rättsverkan få föranleda till att kvittningsyrkandet i fråga i nu ifrågavarande hänseende behandlas lika med bestridandet. Det torde nämligen föreligga en ej oväsentlig risk för förväxling mellan dessa båda åtgärder,121 en risk som ej har motsvarande aktualitet beträffande förhållandet mellan det nu ifrågavarande kvittningsyrkandet och sådant kvittningsyrkande som är käromål.
Slutligen må ett påpekande göras beträffande HD:s beslut om återbekommande av nedsatt fullföljdsavgift. I 54: 19 1 st. stadgas ju, att HD skall förordna, att part äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift, om partens ändringssökande helt eller i huvudsakliga delar bifalles. Låt oss beakta följande — säkerligen sällan förekommande — fall. Sedan A:s fordringskrav ogillats i första och andra instans (enär fordringen ansetts i sig obevisad) fullföljer A sin talan till HD och yrkar utfå fordringsbeloppet. I HD kan A anföra bevis, som ovedersägligen styrker hans ford-
ran, och B avger då kvittningsförklaring och bestrider på denna grund. A återkallar nu sin talan i målet och HD avskriver — med undanröjande av de tidigare instansernas domar — målet. — Det faller sig svårt att påstå att genom avskrivningsbeslutet A:s ändringssökande här122 helt eller i huvudsakliga delar bifallits. Visserligen kan ju sägas, att A genom kvittningen fått »betalning» och därmed i sak vunnit. Men då det i 54: 19 1 st. talas om bifall till ändringsyrkande, får detta rimligen antagas avse ett domstolens bifall till parts ändringsyrkande (och ej ett motpartens uppfyllande av partens anspråk). Emellertid vore det föga rimligt, om part ej skulle kunna återfå nedsatt fullföljdsavgift därför att motparten uppfyllt hans anspråk.123,124 I praxis har också HD förordnat om återbekommande av nedsatt fullföljdsavgift trots att domstolen ej helt eller i huvudsakliga delar bifallit ändringsyrkandet utan målet blott avskrivits.125 Detta kan förmodas ha skett just i sådana fall, där det befunnits att parten ändå helt eller i huvudsakliga delar kan sägas fått sitt anspråk uppfyllt.126Det får under sådana omständigheter anses ligga nära till hands förmoda, att — trots avfattningen av 54: 19 1 st. — HD i det berörda kvittningsexemplet127 skulle förordnat att A ägde återbekomma den av honom nedsatta fullföljdsavgiften.