OM KANSLISPRÅKETS

MODERNISERING

 

AV PROFESSOR ERIK WELLANDER

 

I språkvårdsnämndens skriftserie har nyligen upptagits ett spörsmål av stort principiellt intresse. Det är hovrättspresidenten BJÖRN KJELLIN som där behandlar den aktuella och från flera synpunkter betydelsefulla frågan »Kan våra myndigheters språk moderniseras?» Svaret är ett mycket bestämt ja. Myndigheternas språk icke blott kan, det bör, det måste moderniseras. »Domstolar och administrativa myndigheter kan inte rätt fullgöra sina uppgifter om de uttrycker sig på ett språk som är föråldrat och mera väsentligt skiljer sig från vad som är allmänt språkbruk. De behöver ett tidsenligt språk och därtill ett språk som är klart, enkelt och uttrycksfullt.»
    Med våra myndigheters språk menar Kjellin vad som i svensk stilistik med en sammanfattande term brukar kallas kanslispråket. Att denna språkart har bestämda svagheter och brister är allmänt erkänt. Somliga bedömare gå så långt att de i kanslispråket se roten och upphovet till nära nog allt som är stelbent och klumpigt och oskönt i nutidens svenska. Det är en överdrift som röjer mycken brist på kunnighet och kringsyn. Dåliga inflytelser komma också från många andra håll och påverka vårt modersmål i skilda riktningar, ofta synnerligen ofördelaktigt. Å andra sidan har kanslispråket, väl behandlat, dygder som särskilt i grammatiskt och logiskt avseende äro ägnade att motverka den moderna svenskans tendenser till formlöshet och begreppsförvirring.
    Kanslispråket är till sin natur ett skriftligt meddelelsemedel, det är genom ursprung, historia och användningsformer traditionsbundet, konservativt, det slår med sina många särskilda uttrycksmedel bro mellan den nu levande generationens tankevärld och gångna tiders. Talspråket däremot förändras snabbt, det får med varje ny generation ett nytt skick, framför allt i ordförrådet, men även i formsystemet. På det sättet uppstår mellan hävdvunnet kanslispråk och levande talspråk en klyfta, som ständigt vidgas och med tiden allvarligt försvårar myndigheternas kommunikation med allmänheten.
    Nu är det ett självklart och av statsmakterna ofta framhållet krav, att myndigheterna i hänvändelser till allmänheten skola skriva så, att de tilltänkta läsarna begripa innehållet. I Karl XI:s instruktion för Kammarrätten den 14 oktober 1695 manas sålunda Kammarrätten att »grunda och beropa sig uti dess domar och resolutioner uppå sielfwa Lagen, Kongl. Maij:tz Stadgar och Förordningar, införandes först, sielfwa quaestionerne, och derpå sedan alla rationes dubitandi och decidendi, med klare och tydelige ord, utan till at inmängia något främmande

 

BJÖRN KJELLIN. Kan våra myndigheters språk moderniseras? Sthm 1960. Svenska bokförlaget. Norstedts. 24 s. Kr. 2,50. — Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 22. 

språk eller ordasätt, på det at så wähl Parterne som sielfwa Executoren må betagas alt twifwelsmål om dess rätta förstånd...» Liknande erinringar återkomma tid efter annan. I en av Karl XII den 26 oktober 1713 i Timurtasch utfärdad kansliordning heter det bl. a.: »Kongl. Maij:tt will och at dess Cantzelij uti alla de Bref och Skrifter, som därifrån utgå, beflijtar sig om en ren och tydelig Swenska, samt så mycket möijeligit är undflyr fremmande ord.» Maningarna riktas främst mot missbruket av främmande ord, men det väsentliga syftet är klart: det officiella språket skall vara begripligt för folket.
    Gäller det nu att minska avståndet mellan kanslispråket och vår tids levande talspråk, så öppna sig två vägar. Den uppväxande ungdomen, som numera har nioårig skolplikt och med särskild grundlighet skall undervisas i samhällskunskap och därmed sammanhängande ämnen, lär sig kanslispråkets termer och speciella uttrycksmedel. Den vägen måste i själva verket beträdas i vad det rör begreppsområden som varje medborgare nödgas känna: taxering, trafik, värnplikt, val, sjukförsäkring o. s. v. Å andra sidan bör fackmannen i sitt kanslispråk avstå från ord och uttryckssätt som för lekmannen onödigtvis försvåra begripandet. Sådana ord som förvunnen, övertyga i betydelsen 'överbevisa', med mindre, vid äventyr missförstås av den stora allmänheten eller förstås ej alls. Om dylika språkelement gäller detsamma som om de främmande orden, de äro onödiga, eftersom fullgoda och för alla begripliga liktydingar finnas, och olämpliga, eftersom de förfela sitt syfte, att göra innehållet klart för läsaren.
    Av jämförelsevis mindre vikt är ett annat önskemål, som i diskussionen om kanslispråket dock gärna skjuts i förgrunden: man vill göra den stela kansliprosan ledigare, livligare, lättare genom att i ordval och grammatisk struktur närma den till talspråket. Man vill sålunda ersätta icke och ej med inte, blott och endast med bara, ehuru och oaktat med fastän, erhålla och bekomma med få, varsebliva och uppmärksamma med få se, substantiveringar med satser, invecklade perioder med enklare meningsbyggnader, o. s. v.
    Här gäller det alltså icke uttryckets begriplighet utan dess stilvärde, och naturligt nog gå meningarna här starkt i sär. Somliga hålla på kanslispråkets hävdvunna form, dess värdighet, dess särställning som uttryck för en officiell, från det vardagliga skild tankevärld. Andra finna en dylik stilskillnad onyttig eller otjänlig och yrka på en utjämning till förmån för det talade språket. Kanslispråket bör genom anpassning till nu rådande allmänt språkbruk göras »tidsenligt».

    Som utgångspunkt för sin framställning väljer Kjellin den grammatiska företeelse som nu under ett århundrade har dryftats mer än någon annan i vårt land, nämligen förenklingen av det finita verbets böjning. Skriftspråket har från äldsta tid pluralformen vi tala, talspråket har sedan gammalt samma form i pluralis som i singularis, alltså vi talar. Under det senaste kvartsseklet har enhetsformen från talspråket införts i de flesta arter av skriftspråket. Om den nu skall genomföras även i de mest konservativa stilarterna, främst lagens och kyrkans språk, det är en rent stilistisk fråga, som knappast har med begripligheten att göra. Att vi talar och vi tala äro uttryck för samma sak för- 

 

står lekmannen lika bra som att uttalsvarianterna jag har talat (vid honom) och jag har tala (vid honom) ha samma betydelse.
    Slopandet av verbets särskilda pluralformer har icke, såsom ofta antagits, varit ett folkligt reformkrav, utan ett lärt. Det började så stilla med enstaka grammatiska spekulationer av en C. J. L. Almqvist, en Robert von Kræmer, på 80- och 90-talet förkunnades den nya läran med mycken iver från akademiska katedrar, den fördes från universitet och högskolor vidare till gymnasier och seminarier, och från seminarierna gick budskapet ut till landets folkskolor, där det av kända skäl mottogs med särskild tillfredsställelse.
    Avgörande för de gamla pluralformernas öde har i verkligheten varit skolans, enkannerligen folkskolans hållning. Den ungdom som skolan nu undervisar i modersmålet lär sig för egen del endast enhetsböjningen. Sådana former som vi göra och de säga framstå som språkhistoriska relikter med ett stilvärde jämförligt med det en äldre generation tillägger sådana former som tackom och lovom, vi göre veterligt, vaker upp, I sägen.
    Läget på kanslispråksfronten just nu tecknas av Kjellin så: »År 1952 följde en reform i riksdagen. Det hade förargat en del riksdagsmän att kammarkanslierna »rättade» deras språk i motioner, interpellationer etc. En rad riksdagsmän, med en skara kända publicister som kärntrupp, motionerade i saken, och riksdagen antog utan debatt en rekommendation att man snarast borde övergå till att använda singularformerna i riksdagstrycket. Kanslihuset måste då följa med, ty en stor del av riksdagstrycket produceras i departementen. Det anbefalldes i ett cirkulär från de konsultativa statsråden år 1952 att i princip alla anföranden till statsrådsprotokollet skulle avfattas med singularformer och att den språkformen skulle användas i lagrådsremisser, sakkunnigdirektiv m. m., som hade formen av skriftligt återgivande av muntliga anföranden. Däremot undantog man lagar och författningar samt beslut i löpande ärenden.
    På den punkten står man fortfarande i departementen. Där gäller alltså för närvarande den besynnerliga ordningen att, om man skall tillämpa reglerna strikt, föredragande statsrådets anförande i en proposition skall ha en språkform, medan ingressen och avslutningen, som innehåller själva konseljbeslutet om proposition till riksdagen, och även den bifogade lagtexten skall ha en annan språkform.»
    Onekligen är detta en besynnerlig ordning. Man låtsas som om departementschefen muntligen föredroge en ofta många hundra sidor lång proposition. Denna får därför talspråkets verbböjning, medan den korta ramberättelsen följer det äldre skriftspråkets kongruensregel. Kjellin drar tveklöst konsekvensen: ».Jag har betraktat reformen som genomförd i det allmänna språkbruket. Vad saken gäller är bara på vad sätt och vid vilken tidpunkt man skall göra de nödvändiga konsekvensändringarna i domstolarnas och myndigheternas språk.»
    Härtill är numera icke mycket att säga. Reformen kommer att slå igenom av sig själv i samma mån som den moderna enhetsskolans elever nå politiskt inflytande.
    När frågan om verbets särskilda pluralformer har fått en så framskjuten plats i diskussionen, beror det främst på att man till den re- 

 

formen har knutit förhoppningar av mera allmän räckvidd. Man har räknat på att den förenkling, som slopandet av verbets numeruskongruens innebär, skulle dra med sig andra lättnader, varigenom stilen skulle komma vår tids liv närmare, bli naturligare, mänskligare.
    Det ser knappast ut som om dessa förhoppningar skulle komma att i större utsträckning infrias inom överskådlig tid. De som övergått till de nya pluralformerna tyckas i övrigt skriva ungefär som förut. Goda stilister skriva bra även med sådana former som de talar, klenare stilister skriva i det hela lika klent med de talar som förut med de tala. Kanske lätta de upp framställningen genom att ändra icke blott — utan även till inte bara — utan också eller genom att dela på långa meningar, men hållningen förblir i det hela densamma, med tunga sammansättningar, vidlyftiga omskrivningar, hopade substantiveringar. Skall häruti en ändring komma till stånd, krävs mycken instruktion med detaljerade anvisningar och väl valda exempel, men framför allt hänger det på goda föredömen.

    En annan fråga som Kjellin tar upp gäller konjunktiven i indirekt anföring. Han anser att det bland jurister utbredda bruket av konjunktiven i denna användning bör begränsas. »Det finns ingen anledning att invända mot att konjunktiven användes för att ge verbet en betydelse av något ovisst eller overkligt. Men det ger ett ovårdat intryck, då konjunktiven användes enbart för att utmärka att det sagda är indirekt anföring. Denna omskrivning i konjunktiv gör texten tung och tröttsam att läsa.»
    Det bruk av konjunktiven som Kjellin här vänder sig mot är ett av vårt traditionella kanslispråks mest framträdande drag. Det har sin yttersta förebild i latinets oratio obliqua och är utbildat närmast efter mönster från det tyska kanslispråket, men det lider i svenskan av en ohjälplig svaghet. För att visa att författaren icke talar själv utan anför en annans ord använder korrekt tyskt skriftspråk presens konjunktiv så långt dennas former skilja sig från indikativens: er sagte, er habe kein Geld. När konjunktivens form sammanfaller med indikativens, tillgripas motsvarande imperfektformer: sie sagten, sie hätten kein Geld — formen haben skulle uppfattas som indikativ. Om konjunktiven även i imperfektum sammanfaller med indikativen, såsom ju är fallet med alla svaga verb, så får den indirekta anföringen bli obetecknad, vilket ju är en tydlig olägenhet. I svenskan är redan utgångsläget ogynnsammare. Presens konjunktiv är praktiskt taget ur bruk utom i stelnade uttryck. Oratio obliqua utmärks genom imperfektum konjunktiv: Han sade (meddelade, upplyste o. d.) att han vore absolutist och aldrig drucke öl; sina måltider intoge han på ett nykterhetskafé . . . Svagheten är den, att de svaga verben i imperfektum sakna särskild konjunktivform. Skriver man i stället att han tillhörde en absolutistförening och aldrig förtärde öl; sina måltider brukade han intaga . . ., så saknas varje möjlighet att genom verbets form markera den indirekta anföringen. Det är denna de svaga verbens formfattigdom som framtvingar de många karakteristiska omskrivningarna i kanslispråkets referat: bodde blir vore boende, kunde blir vore i stånd att, ämnade blir avsåge att, opererades blir underginge en operation o. s. v.

 

    Denna imperfekt konjunktiv har emellertid varit kanslispråkets hävdvunna tecken för den indirekta anföringen. Det ligger ingenting av ovisst eller overkligt i denna uttrycksform, ej heller något slags avståndstagande från författarens sida, den anger endast att framställningen, så långt predikaten stå i imperfekt konjunktiv, icke är författarens utan någon annans, vars ord »anföras»: Anmäldes, att protokollet från sammanträdet den 7 februari 1961 förelåge justerat och godkänt. Den anmälandes ord återges icke i direkt form, med kolon och anföringstecken, utan i indirekt, berättande form, vid behov med ändringar av person, rum, tid o. d. efter den berättandes synpunkt. Min bil står nu här blir Hans bil stode då där.
    Att denna form av indirekt anföring är behäftad med svagheter är alltså uppenbart. Ej nog med att flertalet verb ej visar modus i imperfektum, det svenska verbets böjningssystem erbjuder icke tillräckliga möjligheter att uttrycka consecutio temporum eller att låta en konjunktiv av exempelvis konditional innebörd avteckna sig mot den indirekta anföringen.
    Under sådana omständigheter är det naturligt att man söker andra uttrycksmöjligheter. Närmast till hands ligger den som Kjellin med gillande exemplifierar med ett stycke ur en proposition från 1951, där transponering till konjunktiv har undvikits: »Kammarkollegiet anför att det icke kan anses obestridligt att kyrkan, såsom kommittén förutsatt, är ett trossamfund. Kollegiet framhåller att det icke finnes några författningsbestämmelser som visa, vari ett medlemskap i svenska kyrkan skulle bestå, hur det uppkommer och hur det är närmare reglerat. — Härefter anför kollegiet att ett lagfästande av de principer, som kommittén med utgångspunkt från att svenska kyrkan vore ett självständigt rättssubjekt lagt till grund för sitt lagförslag, skulle leda till ett raserande av mycket i den ordning, som gäller för det svenska kyrkoväsendet. Kollegiet avstyrker en sådan lagstiftning.»
    Detta är ju ett enkelt sätt att möta ifrågavarande uttrycksbehov, men elegant är det icke. Tre anföringsverb i snabb följd: Kammarkollegietan för att..., Kollegiet framhåller att..., Härefter anför kollegiet att..., det motsvarar ju icke vanliga stilistiska anspråk. Estetiskt är den traditionella formuleringen överlägsen: Enligt Kammarkollegiet kunde det icke anses obestridligt att kyrkan, såsom kommittén förutsatt, vore ett trossamfund. Det funnes inga författningsbestämmelser som visade, vari ett medlemskap i svenska kyrkan skulle bestå, hur det uppkomme och hur det vore närmare reglerat. — Ett lagfästande av de principer, som..., skulle leda till... Men onekligen blir det bekymmer exempelvis när satser som innehålla allmänt kända fakta ingå i anföringen — det är ingen tillfällighet att utelämnandet av har och hade i bisats är så vanligt i indirekt anföring. Ett oböjt supinum har räddat mången författare ur besvärligheter med både numerus, tempus och modus.
    Den i och för sig hedervärda ambitionen att variera anföringsverben leder också till oklarhet så till vida att läsaren saknar möjlighet att bedöma om sådana ord som framhålla och betona verkligen betyda vad de i andra sammanhang betyda eller endast utan skillnad i innebörd ersätta anföra.

 

    42—613004. Svensk Juristtidning 1961

 

    Sedd på längre sikt är frågan om oratio obliqua i svenskan redan avgjord. Städernas nu framväxande ungdom kan lika litet de starka konjunktivformerna ginge, bure, drucke som de med samma stam bildade pluralformerna gingo, buro, drucko. Ej ens så vanliga konjunktiver som vore och finge tyckas ingå i deras aktiva språkförråd. Även kanslispråket måste därför småningom finna andra möjligheter att uttrycka den indirekta anföringen, och det kan näppeligen ske på någon annan väg än den Kjellin antytt. Det är då av vikt att oratio obliqua utformas så, att avgränsningen mot framställningen i övrigt blir klar utan fula upprepningar. I många fall synas typografiska hjälpmedel, annan stilsort, indragning o. d., vara att tillråda.

    Vad slutligen beträffar de många för nutida lekmän svårbegripliga eller helt obegripliga ord och vändningar, som alltjämt frodas i kanslispråket, kan man icke hoppas på ett successivt försvinnande som spontan följd av språkets »utveckling». Fackmannen finner det lika naturligt som bekvämt att nyttja dessa språkelement, som han är förtrogen med. Ofta vet han icke ens att de vålla läsaren bryderi och besvär. På det området kan endast ett på grundliga undersökningar byggt planmässigt transponeringsarbete ge goda resultat.
    Här är mycket att göra, såsom framgår icke minst av de belysande och ofta roande exempel som Kjellin fogat till sin skrift. Det är angeläget att myndigheternas språkbruk granskas och prövas från skilda synpunkter. Kanslispråket har numera sådan makt över allmänhetens språkkänsla och övar sådant inflytande på svenskan i det hela, att skärpt uppmärksamhet på dess utveckling är påkallad.
    Kjellins inlägg »Kan våra myndigheters språk moderniseras?» är ett intressant och värdefullt bidrag till kännedomen om svenskt kanslispråks problem i våra dagar. Om ock med klar uppfattning av de svårigheter som möta instämmer man gärna i det övertygande ja varmed Kjellin besvarar sin fråga. Myndigheterna behöva »ett tidsenligt språk och därtill ett språk som är klart, enkelt och uttrycksfullt».