SVENSK RÄTTSPRAXIS

JORDDELNINGSMÅL 1956—19601

 

AV HÄRADSHÖVDINGEN Å. BRAUNSTEIN

 

 

JORDDELNINGSLAGEN

1 KAP. 14 §. Då vid laga skifte å skifteslag, som bestod av en utskärgård med ett avsevärt antal i tre ungefär lika stora grupper samlade, mestadels kala öar och som huvudsakligen ägde värde på grund av det fiske vilket där kunde bedrivas, varje ögrupp för sig befanns med hänsyn till omfattning och förekomsten därinom av nöjaktiga hamn- och tilläggsplatser kunna på varaktigt sätt finna ändamålsenlig användning såsom särskild fastighet, samt ett särskiljande av de olika ögrupperna eller ett avskiljande från skifteslaget av en av dem icke kunde antagas lända till minskning i värdet å någon av delarna, ansågs ett skifte å skifteslaget, som i stort sett följde den av naturen föreliggande uppdelningen av detta i de skilda ögrupperna, icke möta hinder vare sig ur fastighetsbildningssynpunkt eller — såsom av vissa delägare gjorts gällande — med hänsyn till föreskriften i förevarande lagrum, att skifte icke finge lända delägare till förfång (NJA 1958 s. 713).
    21 §. Ang. avsöndrad lägenhets rätt till andel i vederlagsjord vid utbrytning av servitut, se nedan under Äldre jorddelningsförfattningar (nr 13).
    7 KAP. Lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. 1 §. 1. Rågång har ansetts vara i laga ordning bestämd genom vad som förekommit vid enskifte (NJA 1957 s. 377). — 2. Rättsfallet NJA 1958 s. 340 rör tillämpning av paragrafen med avseende å gränserna kring viss samfälld vägmark, beträffande vilken var omtvistat, huruvida den ingått i en vid laga skifte, fastställt år 1844, avsatt kyrkoväg med sex alnars bredd eller i en vid samma skifte avsatt fägata med en bredd av tio alnar. — 3. Se nedan under Äldre jorddelningsförfattningar (nr 10).
    19 KAP. 2 §. 1. Beträffande det i paragrafens andra stycke uppställda allmänna lämplighetskravet har i domskälen till det slutliga avgörandet av det mål, som rättsfallet NJA 1958 s. 276 angår, uttalats, att vid avstyckning av tomtmark för uppförande — utan stöd av statligt lån — av bostadshus inom område, där tätbebyggelse icke vore att förvänta, alltför höga fordringar ej borde ställas på bostadens belägenhet och beskaffenhet utan att det i stället borde kunna anförtros den enskilde 

 

1 Artikeln utgör fortsättning på artiklar i SvJT 1938 s. 24, 1941 s. 789, 1943 s. 720, 1947 s. 739, 1952 s. 358 och 1956 s. 545.
    Av de i artikeln berörda rättsfallen ha några, vilka äro av intresse jämväl ur processrättslig synpunkt, omnämnts av WELAMSON i hans översikt av praxis rörande processrätt i SvJT 1959 s. 225. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1956—1960 705att härvidlag inom rimliga gränser förfara efter eget skön.2 — 2. Då ett till avstyckning från en skärgårdsfastighet avsett, av holmar och kringliggande vatten bestående område — i vilket vatten enskild fiskerätt tillkom jordägaren i den omfattning, som framgår av 5 och 7 §§ lagen om rätt till fiske — befunnits vara av beskaffenhet att på varaktigt sätt kunna användas för friluftsändamål, särskilt sportfiske, har avstyckning för sådan användning av området ansetts icke kunna vägras (NJA 1959 s. 437).3
    4 §. över ÄgodR:s utslag, varigenom jämlikt lagrummets andra stycke tillstånd meddelats till begärd avstyckning, anfördes besvär av klagande, vilka grundade sin talan på att olägenhet skulle tillskyndas dem »såsom kringboende och allmänhet» genom den verksamhet, som tillämnades på de till avstyckning avsedda områdena. Vad klagandena sålunda åberopat fanns icke medföra, att de vore att anse såsom sakägare vid avstyckningsförrättningen. (NJA 1957 s. 57.)4
    13 §. Fråga, huruvida jämlikt 3 mom. första stycket av denna paragraf hinder mötte mot avstyckning av tomtmark — eller m. a. o. fråga, om avstyckning kunde föranleda olämplig tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning — har i ett par fall varit föremål för prövning (NJA 1958 s. 148 och 1959 s. 654).
    20 KAP. 3 §. Utbrytning av ett genom avtal tillkommet servitut, avseende rätt till mulbete å ett hemmans utägor, begärdes av servitutshavaren under åberopande av att han, enär hemmansägaren ej längre hölle stängsel mellan in- och utägorna, numera vore pliktig att vid servitutets utövande taga sådan vård om sina kreatur, att de icke olovligen inkomme på mark, där betesrätt ej förelåge, samt att han på grund av de olägenheter och kostnader, vilka vore förenade med denna vårdnadsplikt, icke vidare kunde begagna servitutet i enlighet med upplåtelsens innehåll. Då underlåtenheten att vidare hålla stängsel hade sin grund enbart i ändrade brukningsförhållanden beträffande hemmanet — övergång till kreaturslöst jordbruk - samt servitutet vid sådant förhållande icke vore äventyrat i den mening, som avsåges i lagrummet, förklarades servitutshavaren ej berättigad att mot hemmansägarens bestridande erhålla utbrytning av servitutet. (NJA 1959 s. 173.) 
    21 KAP. 20 §. För en fastighet, tillhörig äkta makar gemensamt, fördes vid lantmäteriförrättning talan av mannen för egen del och, på grund av fullmakt avseende endast själva förrättningen, såsom ombud för hustrun. Mannen ansågs behörig att ensam för fastigheten fullfölja talan mot förrättningen. (NJA 1956 s. 435.)
    51 och 53 §§. Se nedan under Sammanläggningslagen.
 

                                                      ÖVRIGA FÖRFATTNINGAR
    Sammanläggningslagen. 21 §. Överlantmätare är ej behörig överklaga beslut, varigenom ägodelningsdomare bifallit ansökan om sammanläggning (SvJT 1959 rf s. 34).5

 

2 Se LJUNGMAN och STJERNQUIST, Den rättsliga kontrollen över mark och vatten (1961) s. 79, 131 och 135.
3 Se HILLERT, Servitut — förmån och last (1960) s. 228 samt LJUNGMAN och STJERNQUIST, a. a. s. 78.
4 Se LJUNGMAN och STJERNQUIST, a. a. s. 87.
5 Se NJA II 1950 s. 440 f.

    45 —613004. Svensk Juristtidning 1961

 

706 Å. BRAUNSTEIN    Ensittarlagen. 1 §. 1. Vad angår det för inlösen gällande villkoret, att lösningsområde sedan tid före d. 1 jan. 1919 skall ha nyttjats av annan än jordägaren, har det förhållandet, att under viss tid efter nämnda dag innehavaren av nyttjanderätten till lösningsområdet tillika ägt ideell andel i den fastighet, vartill området hörde, icke ansetts utgöra hinder för lösningsrätt (NJA 1958 s. 395). — 2. Då rätten att nyttja det till inlösen ifrågasatta området huvudsakligen avsett handelsändamål, medan bostadsändamålet varit av underordnad betydelse, har nyttjanderättshavaren förklarats icke vara berättigad inlösa området (NJA 1957 s. 236).
    19 §. Se nedan under Äldre jorddelningsförfattningar (nr 7).
    12 kap. 4 § jordabalken. 1. I det med rättsfallet NJA 1957 s. 377 avsedda målet, vilket angick bestämning av rågång i en sjö mellan å ena sidan småländska och å andra sidan skånska fastigheter, uppkom fråga om betydelsen av den gamla riksgränsen mellan Sverige och Danmark. Enligt vad i målet upplystes hade officiella undersökningar rörande denna gräns i dess ifrågakomna sträckning verkställts såväl vid 1500- talets mitt som år 1603, därvid till grund för de beskrivningar, som upprättades, lagts av ortsbor lämnade uppgifter om gamla gränsmärken. Genom sistnämnda års förrättning, som företagits av befullmäktigade ombud för båda rikena, ansågs riksgränsen — rörande vilken, såvitt handlingarna utvisade, tvist icke rått — ha blivit i behörig ordning bestämd. Av utredningen i målet framgick, att de enskilda ägogränserna mellan de på ömse sidor om riksgränsen belägna byarna och hemmanen sammanfallit med riksgränsen. Med hänsyn härtill och under beaktande av övriga upplysta omständigheter fanns den år 1603 skedda riksgränsbestämningen avgörande jämväl för rågångarna, och dessa förklarades förty ha blivit i laga ordning bestämda. — 2. Fråga, huruvida grundsatsen i lagrummet om hälftendelning av vattendrag vore tillämplig beträffande fastighet — allmänning — som vid avvittring erhållit strand vid vattendraget men ej uttryckligen fått del i vattnet, har förelegat till bedömande i rättsfallet NJA 1957 s. 673. — 3. I rättsfallet NJA 1959 s. 424 förklarades vattenområdet i Ångesjön och Ljungan utanför stranden till viss lägenhet ha lämnats odelat vid ett år 1865 fastställt laga skifte å inrösningsjorden till Ånge nybygge; såsom skäl för den sålunda intagna ståndpunkten åberopades, bl. a., dels att en under skiftet träffad förening, varigenom för gemensamt begagnande avtagits »alla stränderna efter sjön jämte fiske och fiskevatten», närmast föranledde antagandet att i vart fall det vattentäckta området utanför stränderna avsatts för sådant begagnande, dels ock att betydelse icke kunde frånkännas den allmänna uppfattningen i orten att det ifrågavarande vattenområdet vore av samfälld natur.
    Lagen om allmänna vägar. 73 §. Sedan enligt ett under år 1943 upprättat vägrättskontrakt ägaren av en fastighet till vägdistrikt upplåtit för omläggning av en väg erforderlig mark på villkor bl. a. att han skulle såsom ersättning erhålla viss mark av en intilliggande fastighet, yrkade — efter stämning å kronan — vid ÄgodR förstberörda fastighets ägare, att kontraktet måtte på den grund, att en däri angiven förutsättning för upplåtelsen icke uppfyllts, förklaras ogiltigt i vad detsamma avsåge ersättning för den i anspråk tagna marken samt att kronan 

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1956—1960 707måtte förpliktas utgiva annan ersättning för denna mark. ÄgodR:n fann sig ej kunna till prövning upptaga frågan om kontraktets ogiltigförklaring, och förklarade i avbidan på allmän domstols slutliga avgörande av nämnda fråga målet i övrigt vilande. HovR:n gjorde ej ändring i ÄgodR:ns beslut. HD fann visserligen, att det ej förelåge hinder för ÄgodR:n att vid prövningen av yrkandet om markersättning i sina domskäl ingå i bedömande, huruvida fastighetsägaren vore bunden av den genom kontraktet träffade överenskommelsen om sådan ersättning; men enär fastighetsägarens talan innefattade ett självständigt yrkande, att ÄgodR:n måtte i sitt domslut förklara kontraktet ogiltigt i vad det anginge ersättning för marken, och då detta yrkande ej avsåge fråga, som det tillkomme ÄgodR att upptaga, fastställdes HovR:ns beslut i vad därigenom ÄgodR:n förklarats ej äga upptaga yrkandet till prövning. (NJA 1960 s. 59.)
    Lagen om enskilda vägar. 10 §. Vid förrättning enligt lagens 2 kap. kan väghållningsskyldighet icke åläggas för förfluten tid (SvJT 1956 rf s. 1).6
    37 §. Vid förrättning enligt 2 kap. blev förpliktelse att deltaga i vägs byggande och underhåll ävensom skyldighet att gälda förrättningskostnad ålagd X, som ej längre var ägare till fastighet, omfattad av förrättningen. Ansökan av X om återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot förrättningen lämnades utan avseende, eftersom förrättningen icke kunde anses röra X:s rätt. (NJA 1960 s. 335.) 
    58 §. Den omständigheten, att talan enligt paragrafen väckts efter utgången av den däri föreskrivna tiden, har ansetts icke böra beaktas ex officio (SvJT 1959 rf s. 55).
    81 §. Ansökan om återställande av försutten tid för överklagande av förrättning enligt lagens 3 kap. avslogs, då sökanden, som i mitten av dec. 1958 erhållit vetskap om att förrättningen avslutats, först d. 7 dec. 1959 ingivit ansökningen (NJA 1960 s. 337).
    Äldre jorddelningsförfattningar. 1—3. Se ovan under 12 kap. 4 § JB. — 4. Då beträffande rätt till fiske — i Nedertorneå skärgård uti Bottniska viken — urminnes hävd funnits ha förelegat redan vid tiden för avvittring, har fiskerätten, oavsett att uttryckligt förbehåll därom icke skett vid avvittringen, förklarats bestå jämväl efter denna (NJA 1956 s. 161).7— 5. Vid avvittring uti Kalls socken i Jämtland träffades icke förbehåll beträffande tidigare upplåtna rättigheter till fiske i ett antal sjöar och vattendrag inom ett hemman eller i den del av en sjö, som enligt 12 kap. 4 § JB hörde till ett annat hemman. Då någon omständighet ej visats, på grund varav rättigheterna ändock icke skulle ha berörts av avvittringen, har rätten till fiske i vattenområdena ansetts genom denna ha kommit att åtfölja rätten till vatten och grund samt följaktligen därefter icke vara bestående såsom särskild rättighet. Rätt till fiske i vattenområdena har förty ansetts icke kunna grundas vare sig på det förhållandet, att sedan mera än tjugu år lagfart varit meddelad å fiskerättigheterna, vilka efter avvittringen blivit föremål för skatteförsäljning, eller därpå, att kronan efter skatteförsäljning jämväl av 

 

6 Jfr BEXELIUS och KÖRLOF, Väglagarna (1958) s. 188.
7 Beträffande rättsfallen under nr 4—6, se LJUNGMAN och STJERNQUIST, a. a. s. 73 f. 

708 Å. BRAUNSTEINhemmanen återförvärvat dessa. (NJA 1956 s. 260.) — 6. Då vid avvittring vattenområde utanför en allmännings strand bibehållits såsom kronan tillhörigt, har — även om de fastighetsinnehavare, som genom avvittringen blivit delägare i allmänningen, dessförinnan i egenskap av nybyggare ägt fiska inom området — fiskerätten i allt fall, då den icke förbehållits såsom någons enskilda tillhörighet och vid sådant förhållande måste anses ha åtföljt rätten till vatten och grund, förklarats ha tillfallit kronan (NJA 1957 s. 673). — 7. Eftersom redovisningssättet rörande ett i samband med avvittring såsom plats för kyrka, begravningsplats och plats för kyrkstugehus avsatt område närmast föranledde till antagandet, att området, ehuru avsett för vissa för församlingen gemensamma behov, behållits såsom kronans överloppsmark, har i underställd äganderättstvist, uppkommen vid förrättning för prövning av lösningsanspråk beträffande mark inom området, kronan förklarats vara framför församlingen ägare till berörda mark (NJA 1959 s. 676). — 8—9. Se ovan under Lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser (nr 1—2). — 10. Vid ett år 1797 fastställt storskifte å utmarken till tre hemman undantogs såsom samfälld för hemmanen en strandplan, som icke utmärktes på kartan och rörande vilken handlingarna allenast angiva, att den skall utgöra 75 alnar i iyrkant å en viss udde. Vid laga skifte å ett av hemmanen, fastställt år 1842, uppkom ej fråga om fastställande av rågången mellan hemmanet och strandplanen. Med hänsyn härtill har den omständigheten, att strandplanen utmärkts på lagaskifteskartan, icke kunnat tillmätas betydelse vid avgörandet av frågan om strandplanens belägenhet och gränser; och vid sådant förhållande och då rågången kring strandplanen ej heller annorledes blivit bestämd före en år 1914 verkställd rågångsutstakning, som vunnit laga kraft, har ansetts, att denna förrättning bort handläggas enligt 46 och 48 §§ i 1866 års skiftesstadga och icke, såsom skett, enligt 47 § i samma stadga. Den vid förrättningen verkställda utstakningen har därför förklarats icke kunna anses bestämmande för rätta sträckningen av gränslinjerna kring strandplanen. (NJA 1958 s. 291.)8 11. I rättsfallet NJA 1960 s. 25 gällde tvisten, huruvida en år 1915 skedd försäljning från två hemman i Dalarna avsett andels- eller arealöverlåtelse.9 Enligt köpehandlingen hade från hemmanen sålts vissa reducerade jordtal, motsvarande uppskattningen av hemmanens öster om en å belägna inägor, med därtill hörande skogsmark. Med hänsyn särskilt till skogsmarkens hävdande efter försäljningen ansågs denna — oaktat köpehandlingen icke angåve något bestämt område av skogsmarken — ha även i fråga om sådan mark avsett överlåtelse av visst område, nämligen den del av skogsmarken, som låge öster om ån. — 12. Efter försäljning av två vid ägostyckning utlagda lotter blev i underställd äganderättstvist, uppkommen i samband med gränsbestämning, utrett, att ett område, som vid ägostyckningen förts till den ena av lotterna, ingått i överlåtelsen av den andra. Den omständigheten, att vid ägostyckningen gränserna mellan de båda lotterna kunde ha bestämts på annat sätt än vad säljaren åsyftat an- 

 

8 Se RODHE, Gränsbestämning och äganderättstvist (1944) s. 72 samt LJUNGMAN och STJERNQUIST, a. a. s. 67.
9 Jfr RODHE, Om fastighetsindelningen och dess betydelse (1941) s. 201 ff.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1956—1960 709sågs ej innefatta laga grund för rubbning i förevarande ordning av den genom ägostyckningen skedda fastighetsindelningen. (NJA 1960 s. 169.)10 — 13. Vid utbrytning av skogsfångsservitut inräknades i den härskande fastighetens areal även arealen av en från denna fastighet för jordbruksändamål avsöndrad lägenhet. Sedan laga skifte å vederlagsområdet påbörjats, yppades tvist, huruvida lägenheten, trots avsaknaden av uttrycklig bestämmelse därom i grundavhandlingen, vid upplåtelsen avsetts skola komma i åtnjutande av servitutsförmånen och förty genom utbrytningen erhållit andel i vederlagsområdet, samt rörande betydelsen därav, att lägenheten efter utbrytningen undergått förminskning i fråga om arealen och förändring med avseende å brukandet. Lägenheten förklarades äga andel i vederlagsområdet efter sitt behov av servitutet vid utbrytningen i förhållande till det behov därav, den härskande fastigheten haft vid samma tillfälle. (NJA 1957 s. 368.) — 14. Genom domen i det med rättsfallet NJA 1944 s. 279 avsedda målet biföll K. M:t allenast på det sätt av hemmansägare i Älvdalens socken av Kopparbergs län mot kronan förd talan om bättre rätt till vissa å Älvdalens kronopark belägna s. k. myrslogar, att hemmansägarna förklarades vara gentemot kronan berättigade att fortfarande innehava och såsom slog nyttja de ifrågavarande områdena med rätt att kostnadsfritt erhålla virke för hägnader, hässjor och hölador, intill dess områdena kunde varda av kronan inlösta. I mål rörande omfattningen av den hemmansägarna sålunda tillkommande nyttjanderätten har denna rätt — då syftet med densamma varit att under en övergångstid bereda sloginnehavarna trygghet att få nödig tillgång till foder för kreaturen — ansetts icke kunna innefatta annat än rätt till slåtter jämte rätt att å slogarna vidtaga alla de åtgärder, som erfordrades för att å dem erhålla största möjliga skörd av kreatursfoder, däri inbegripet åtgärder som buskröjning och trädfällning; att sloginnehavarna skulle äga rätt att utan samband med slogarnas utnyttjande till slåtter tillgodogöra sig å slogarna växande skog har däremot funnits ej kunna antagas. (NJA 1957 s. 640.)

 

10 Jfr RODHE, Gränsbestämning s. 151 f.