LENNART LANDIN. På häradsting. Del II. Om jordförsäljning och arvstvister enligt öländska domböcker 1613—49 jämte 1638 års dombok för södra motet. Hälsingborg 1964. Eget förlag. 249 s. Kr. 15,00.

 

Läroverksadjunkten Lennart Landin har utgivit ytterligare en volym med utdrag ur öländska domböcker från förra hälften av 1600-talet. Medan framställningen i första delen (se SvJT 1963 s. 731) i huvudsak är av refererande karaktär, har förf. i den nu utgivna delen valt att återge domböckernas text i dess helhet. Därvid har stavningen moderniserats, vilket kanske ibland gör ett något förbryllande intryck men å andra sidan gör innehållet lättläst och lättillgängligt för läsaren. Dokumenten ger en mycket levande bild av människorna och deras bekymmer. Man har all anledning att vara förf. tacksam för att han fortsätter sina forskarmödor på detta område. En tredje del, avsedd att omfatta öländska häradstingsprotokoll från en tidigare period, är under utarbetande. P. B.

 

F. CASTBERG. Norges statsforfatning I—II. Oslo 1964. 3 utg. Universitetsforlaget. I: XIX + 347 s., II: XV + 386 s. Inb. nkr. 87,50.

 

Den nyligen utkomna tredje upplagan av professor Frede Castbergs standardarbete i norsk statsrätt innebär betydande ändringar i jämförelse med den år 1947 publicerade andra upplagan. Mycket har såsom förf. framhåller i förordet hänt under mellantiden. Viktiga ändringar i grunnloven har genomförts. Høyesterett har träffat en rad avgöranden, som är av betydelse i tolkningsfrågor. Även statsmakternas praxis efter år 1947 erbjuder åtskilligt av intresse. Det är därför mycket tillfredsställande att den utmärkta handboken föreligger i en reviderad upplaga.
    Av speciellt intresse för en svensk läsekrets är vad Castberg har att säga (II s. 135 ff) om de år 1962 antagna bestämmelserna i grunnloven § 93 om överlåtelse av konstitutionell befogenhet på mellanfolklig organisation — de norska bestämmelserna har i betydande grad stått som förebild för de i år antagna motsvarande svenska bestämmelserna i RF 81 § tredje stycket. Enligt grunnloven § 93 kan sådan överlåtelse ske, om syftet är att säkra internationell fred och säkerhet eller att främja internationell rättsordning och

samarbete och om överlåtelsen avser ett sakligt begränsat område; undantag göres över huvud för befogenhet att ändra grunnloven. Castberg slår fast att traktater som tidigare kunnat ingås icke beröres av § 93. Han menar vidare, att formuleringen »på ett sakligt begränsat område» icke betyder mycket. De många och vittgående befogenheter som Romfördraget innehåller täckes av formuleringen. Större betydelse har då undantaget för befogenhet att ändra grunnloven. Detta undantag avser enligt Castberg ett förbud för internationell organisation icke blott att ändra en grunnlovsbestämmelse utan även att besluta något som står i strid med grunnlovsstadganden till skydd för den enskildes rätt. Här kan konflikt tänkas uppstå mellan norsk rätt och de bestämmelser som gäller för en internationell organisation.
    Uppmärksammas bör vidare vad Castberg har att säga (II s. 335 f) om stortingets ombudsmann for forvaltningen — ämbetet inrättades år 1962. Ombudsmannens befogenhet säges i lagtexten vara »å søke å sikre at det i den offentlige forvaltning icke øves urett mot den enkelte borger». Hans kontroll avser icke domstolarnas verksamhet, ej heller beslut i statsrådet, men väl ärenden som avgjorts i ett departement. Ombudsmannen äger icke träffa något verkligt avgörande i en sak, endast uttala sin mening om saken. Ett sådant uttalande har, framhåller Castberg, den auktoritet som ligger i ombudsmannens ställning och i uttalandets sakliga vikt. N. S.