Finlands lagstiftning 1965¹

 

Folkrätt. Om den s. k. kontinentalsockeln gavs en lag d. 5 mars (149)². Lagen behövdes för att Finland skulle kunna ansluta sig till Genève-konventionen ang. kontinentalsockeln och lagtexten bygger i detalj på konventionens bestämmelser. Huvudregeln är att rätten till utforskning av den till Finlands kust anslutna kontinentalsockeln jämte det inre av den samt till utnyttjande av där befintliga, närmare angivna naturtillgångar tillkommer finska staten. Statsrådet kan bevilja finländsk medborgare, sammanslutning eller stiftelse dylik rätt, på särskilda skäl även utlänningar och utländska sammanslutningar. Rätten kan bl. a. avse mineralförekomster, men om det är fråga om gruvmineral, måste gruvlagens föreskrifter tillämpas. Statsrådet kan även ge sitt tillstånd till uppförande av anläggningar och andra anordningar samt till inrättande av säkerhetszoner kring anläggningarna.
    En annan lag, vars godkännande varit nödvändigt för att Finland måtte kunna ansluta sig till en internationell konvention, är lagen d. 5 mars om förebyggande av förorening i havet (146). Lagen förbjuder utsläppande eller nedsänkande i havet av avfall eller annat ämne, om åtgärden direkt eller sedan verkningen spritt sig förorsakar en menlig förorening av öppet hav eller av annan stats territorialvatten. Det är helt förbjudet att utsläppa obehandlat, bestrålat kärnbränsle och radioaktivt avfall, som uppkommit vid primär process i det kemiska avskiljandet av dess fissionsprodukter. Radioaktivt ämne får nedsärkas i havet endast med tillstånd av vederbörande vattendomstol.

 

Statsförfattningsrätt. Genom lag d. 30 dec. ang. ändring avlagen om riks dags mannaval (717) flyttades dagarna för förrättande avriksdagsmannaval från den första söndagen i juli och därpå följande dagtill den tredje söndagen i mars och dagen därefter. Denna lagändring tilllämpades vid riksdagsvalen år 1966.
    D. 5 nov. företogs en ändring av lagen om ärendenas handläggning i statsrådet och dess ministerier (577). Lagen stiftades i den ordning, som gäller för ändring av grundlag. Ärende vars slutliga avgörande ankommer på ministerium, varmed jämställes statsrådets kansli som lyder under statsministern, kan avgöras av 1) chefen för ministeriet, 2) annan medlem av statsrådet, till vars verksamhetsområde ärendet hör, eller 3) kansli- eller avdelningschef eller annan föredragande vid ministeriet på grund av särskilt förordnande beträffande ärenden som anges i förordning. Även möjlighet till kollegialt avgörande har öppnats genom stadgandet att beslutan-

 

¹ Närmast föregående översikt, avseende år 1964, ingick i denna tidskrift 1965 s. 439 ff.

² Siffran inom parentes anger här och i fortsättningen numret i författningssamlingen. 

derätten i vissa ärenden genom lag kan överföras på sammanträde med minst tre medlemmar inom ministerium. Minister samt avdelnings- och kanslichef har tillagts viss befogenhet att förbehålla sig beslutanderätt i ärende, som får avgöras av föredragande.

 

Förvaltningsrätt. Vissa statliga ämbetsverk har genom ny lagstiftning omreglerats och andra har inrättats. — Om patent- och registerstyrelsen gavs en ny lag d. 30 dec. (749). Den främsta nyheten var införandet av en särskild besvärsavdelning för handläggning i första instans av besvärsärenden, som gäller patent, varumärken, införande i handelsregistret och konkurrensbegränsning. Besvärsavdelningen verkar med deltagande av tre medlemmar, vilka varierar enligt ärendets natur. Laga rättegångsordning skall tillämpas vid handläggningen. Andra besvärsinstans är högsta förvaltningsdomstolen. Då patentärenden handlägges i denna, deltar som ledamöter två av republikens president för tre år i sänder förordnade överingenjörsråd.
    Genom lag d. 1 juli (389) ombildades statens olycksfallsbyrå till olycksfallsverket. Detta ämbetsverk, som lyder under socialministeriet, handlägger främst ärenden och uppgifter som gäller olycksfallsförsäkring och skada, ådragen i militärtjänst.
    En yrkesutbildningsstyrelse inrättades genom en lag av d. 7 juli (392) istället för en motsvarande avdelning vid handels- och industriministeriet. Styrelsen har till uppgift att planera, leda och övervaka yrkesundervisningen vid läroanstalter och kurser samt att handlägga ärenden rörande yrkeslärlingsutbildningen, anordnande av yrkesprov m. m.
    D. 12 nov. gavs en förordning om en tillfällig bilregistercentral (591). Denna har bl. a. till uppgift att föra ett centralt register över landets motorfordon, att verkställa debitering, uppbörd och redovisning av motorfordonsskatten samt att handlägga bussinteckningsärenden. Chef för centralen, som underlyder kommunikationsministeriet, är en direktör.
    En skattekvittningslag gavs d. 23 juli (426). Enligt den användes skatteåterbäringar jämte ränta till kvittning av i lagen närmare angivna skattefordringar jämte tillägg och räntor. Kvittningen verkställes i allmänhet av länsstyrelse på anvisning av skattebyrå. Den skattskyldiges konkurs hindrar inte kvittning. Den som är missnöjd med skattekvittning får till vederbörande skatteuppbördsmyndighet framställa krav på rättelse. — En skattekvittningsförordning utfärdades d. 13 aug. (454).
    En ny hälsovårdslag gavs d. 27 aug. (469). Enligt den tillkommer medicinalstyrelsen den högsta ledningen av och tillsynen över den allmänna hälsovården. Andra hälsovårdsmyndigheter är lantbruksministeriets veterinäravdelning, länsläkarna och länshälsoinspektörerna samt de kommunala hälsovårdsnämnderna. Föreskrifter om den allmänna hälsovården inom en viss kommun kan ges i en hälsovårdsordning. Lagen innehåller bestämmelser om bl. a. bostadslägenheter, arbetslokaler, bekämpande av smittsamma sjukdomar, livsmedel, renhållning och avlopp, hållande av djur, begravningsplatser och begravning.
    Enligt den nya lotterilagen av d. 1 sept. (491) får lotteri föranstaltas endast med tillstånd av myndighet och i syfte att skaffa medel för välgörenhet eller annat ideellt ändamål. Lagen gäller varu- och penninglotterier, vadhållning vid idrotts- och hästtävlingar samt tillstånd att hålla spel-

 

automater. Straffstadgandena om lotteribrott har överförts från strafflagen vars 43 kap. 1—3 §§ upphävts (492). — Till lotterilagen ansluter sig en förordning av d. 10 dec. (642). Enligt denna är försäljning och saluförande av lotter i lotteri, som föranstaltas utanför Finland, förbjudet.

 

Socialrätt. Om tryggande av underhållsbidrag åt barn i vissa fall gavs en ny lag d. 23 juli (432). Den trädde i stället för en tidigare lag i ämnet av år 1948. Lagen gäller underhållsbidrag, som regelbundet skall utgivas till personer under 18 år, vilkas fader eller moder eller, i fråga om utomäktenskapligt barn den som är skyldig att utgiva underhållsbidrag, försummat sin underhållsskyldighet. De åtgärder som enligt lagen kan vidtagas mot den försumlige är intagande i arbetsinrättning, förbud mot utresa från landet och innehållning från lön.
    Intagande i arbetsinrättning förutsätter att de obetalda underhållsposterna sammanlagt motsvarar underhållsbidrag för minst tre månader. Förfallna poster som är mer än tre år gamla beaktas icke. Avsikten med interneringen är att den intagne genom eget arbete skall erlägga de obetalda posterna eller en skälig befunnen del därav. För att slippa internering kan den underhållsskyldige betala sin skuld eller ställa godtagbar säkerhet därför eller ock visa, att skälet till örsummelsen varit icke-självförvållad arbetslöshet eller invaliditet, svår sjukdom eller kroppsskada, som hindrar regelbundet förvärvsarbete.
    Förordnande om internering ges av länsstyrelse på framställning av socialnämnd. Länsstyrelse besluter även om utreseförbud, medan det ankommer på socialnämnd att förordna om utbetalning av viss del av den underhållsskyldiges lön till viss person att användas till barnets underhåll. — Socialministeriet skall övervaka lagens verkställighet. Besvärsinstanser är länsstyrelse och högsta förvaltningsdomstolen.
    Från socialförsäkringens område kan annoteras lagen om understödstilllägg till folkpension av d. 26 nov. (619), enligt vilken folkpensionstagare utan nämnvärd förmögenhet och inkomst utöver folkpensionen erhåller ett i lagen till sitt belopp fastställt s. k. understödstillägg.
    D. 1 juli gavs en lag om invalidvård för dem som uppbär trafikförsäkringsersättning (391). Den som får fortlöpande ersättning för personskada enligt lagen om trafikförsäkring eller tidigare motsvarande lag skall vid behov beredas invalidvård. Denna kan ges i tre olika former: 1) såsom rehabiliteringsvård för främjande eller bevarande av arbetsförmågan, 2)såsom utbildning eller träning för lämpligt yrke och 3) såsom understöd eller räntefritt lån för närings- eller yrkesändamål. Dessutom kan läropliktigt barn beredas elementarundervisning och vid behov även annan utbildning. Ersättning för utebliven förvärvsinkomst utgives till den som får rehabiliteringsvård på sjukhus eller som meddelas yrkesutbildning eller arbetsträning. Invalidvård ges endast finsk medborgare, som är fast bosatt i riket.
    Invalidvård beviljas av det ersättningspliktiga försäkringsbolaget, i vissa fall av trafikskadeföreningen och olycksfallsverket om något av dem ansvarar för trafikskadan. Ändring i beslut ang. invalidvård kan sökas hos högsta förvaltningsdomstolen — En verkställighetsförordning gavs d. 23 juli (429).

 

Civilrätt. Den största händelsen under lagstiftningsåret var onekligen tillkomsten av en ny ärvdabalk, som gavs d. 5 febr. (40). Termen balk har därmed ånyo tagits till heders i finländsk lagstiftning. Arbetet på en arvsrättsreform har med avbrott pågått över trettio år. Den gamla ärvdabalken i 1734 års lag hade visserligen tid efter annan reviderats, senast i början av 1950-talet, då laglotts- och testamentsreglerna förnyades, men var till stora delar i kraft i sin ursprungliga lydelse intill d. 1 jan. 1966, då den nya ärvdabalken trädde i kraft. Denna är indelad i 24 kapitel med sammanlagt 185 paragrafer.
    Ärvdabalken ansluter sig nära till den svenska ärvdabalken av år 1958. De olika kapitlens innehåll motsvarar innehållet i den svenska balkens kapitel med samma ordningstal (regler om dödförklaring har likväl inte medtagits); rubriceringen är dock i många fall avvikande. För en svensk läsekrets vore det givetvis av intresse att bli upplyst om de punkter, i vilka den finländska balken i sakligt hänseende skiljer sig från den svenska. En dylik jämförelse fölle likväl utanför ramen för denna krönika. Jag skall nöja mig med att beröra sådana stadganden, som ur finländsk synpunkt ter sig som märkliga reformer.
    En oformlighet, sett ur modern synvinkel, var den obegränsade arvsrätten i den gamla balken: sysslingar, bryllingar osv ärvde, medan make saknade arvsrätt. I den nya balken har kretsen av arvsberättigade begränsats att omfatta släktingar t. o. m. mor- och farföräldrars barn, varjämte make till arvlåtare, som inte efterlämnar bröstarvingar, tillagts arvsrätt. Efter den efterlevande makens död har vissa nära anhöriga till den först avlidna maken rätt till hälften av boet. — Om arvingar inte finnes, tillfaller arvet staten. Någon allmän arvsfond har inte bildats, utan huvudregeln om egendomens användning är att den skall överlåtas till den kommun, där den avlidne senast var bosatt. Om detta prövas skäligt, kan egendomen även överlåtas till den avlidnes släkting eller annan som stått honom nära.
    De främsta nyheterna i ärvdabalken utöver arvsrättens inskränkning och reglerna om makes arvsrätt utgör kapitlen om testamentes tolkning, om nyttjanderätt på grund av testamente, om arvsavsägelse och överlåtelse av arvslott, om förvaltning av dödsbo, om boutredningsman och testamentsexekutor och om arvskifte. Av innehållet i dessa kapitel må här endast följande anmärkas.
    Rätten skall på ansökan av dödsbodelägare förordna, att boets egendom skall överlåtas till förvaltning av boutredningsman, samt utse en eller flera boutredningsmän. Ansökan kan även under särskilda förutsättningar göras av boets borgenär eller av borgesman i avseende å den dödes gäld. Om testamentsexekutor förordnats, skall han i regel utses till boutredningsman.
    Sedan dödsboet blivit utrett, äger varje bodelägare, dvs arvinge, universell testamentstagare och efterlevande make, skiftesvitsord. Arvskifte skall föregås av avvittring mellan efterlevande maken och arvingarna. Huvudregeln är att arvskiftet får förrättas på det sätt delägarna överenskommer. Om någon av arvingarna är omyndig, om någons andel i boet blivit utmätt eller om en delägare yrkar därpå, skall skiftet likväl förrättas avskiftesman. Dylik skiftesman skall förordnas av rätten. Han skall bestämma tid och ort för skiftet samt kalla delägarna till förrättningen. Om alla delägarna kommit tillstädes, skall skiftesmannen söka åvägabringa avtal dem

 

emellan om skiftet. I annat fall eller om avtal icke uppnås, förrättar skiftesmannen skiftet.
    Till den nya ärvdabalken ansluter sig en lag av d. 5 febr. om införande av ärvdabalken (41). På dödsfall som inträffat före den 1 jan. 1966, då ärvdabalken trädde i kraft, skall bl. a. tillämpas de nya bestämmelserna om boutredning och skifte. Vidare har ett antal lagar, såsom äktenskapslagen, lagen ang. förmynderskap, konkursstadgan m. fl. undergått ändring (42 ff.). Av dessa lagändringar må endast nämnas, att preskriptionsförordningen erhållit ny rubrik och numera heter »förordning om preskription i fordringsmål och om offentlig stämning på borgenärer». Den tidigare benämningen årsstämning i fråga om stämning på okända borgenärer har blivit olämplig, i det tiden för bevakning av fordringsanspråk efter dylik stämning förkortats från ett år till sex månader.
    Ytterligare är i detta sammanhang att nämna en förordning om diarium över arvsärenden av d. 26 nov. (611). Ett dylikt diarium skall på landet å domsagans kansli föras över ansökningar och anmälningar i arvsärenden, testamentsbevakningar etc.

 

Ekonomisk rätt. Bestämmelser om mått och vikt har hittills ingått i en lag av år 1921. Vid den elfte allmänna vikt- och måttkonferensen i Paris år 1960 fastställdes nya definitioner för metern och sekunden. Dessutom godkändes vissa rekommendationer angående ett internationellt måttenhetssystem. Resultaten av denna och tidigare konferenser har föranlett ny lagstiftning i ämnet, och d. 14 april gavs en lag om måttenheter och justering av mätningsredskap (219). I allmän handel och rörelse, på allmän försäljningsplats samt i offentlig verksamhet skall mätning, som utgör grund för bestämmande av ekonomisk fördel efter mått, utföras med användning av mätningsredskap som överensstämmer med lagens bestämmelser. Mätningen skall grunda sig på de grundenheter som nämnes i lagen. Nya grundenheter är för temperatur Kelvinskalan, definierad i Paris år 1954, och för ljusstyrka candelan, definierad i Paris år 1948. Lagen innehåller dessutom bestämmelser om justering av mätningsredskap ävensom vissa straffstadganden. — Av äldre lagstiftning har det varit möjligt att helt upphäva 8 kap. handelsbalken, som formellt varit i kraft, och en paragraf i 44 kap. strafflagen. — En förordning i ämnet, som bl. a. innehåller definitioner av vissa enheter, gavs d. 4 juni (312).
    En ny gruvlag gavs d. 17 sept. (503). Den tidigare lagen i ämnet var av år 1943. Lagen innehåller bestämmelser om rätt att på eget eller annans område efterleta, inmuta och utnyttja fyndighet, som innehåller visst i lagen angivet gruvmineral. Dylik rätt tillkommer utan vidare finländsk medborgare och sammanslutning. Utländsk fysisk eller juridisk person kan förvärva och utnyttja rättigheter enligt gruvlagen endast med tillstånd av statsrådet och på de villkor detta föreskriver.
    Den som förmodar, att gruvmineral förekommer inom ett visst område, kan hos handels- och industriministeriet ansöka om inmutningsrätt till området. En inmutare har rätt att på inmutningsområdet utföra undersökningsarbete för utrönande av fyndighetens art och omfattning samt att efter behov även använda mark utanför området för vägar och ledningar. För inmutningsrätten betalas inmutningsersättning till områdets ägare och inmutningsavgift till staten.

 

    Om inmutaren kan visa, att gruvmaterial finnes inom inmutningsområdet så rikligt och i sådan form att fyndigheten sannolikt kan utnyttjas, äger han rätt att få fastställt område för gruvdrift, vilket kallas utmål. Utmålsläggningen ger honom rätt att utnyttja de gruvmineral som finnes inom utmålet. Gruvrätten omfattar även biprodukter och avfall vid brytning eller förädling av gruvmineralen. Till jordägaren erlägger gruvrättsinnehavaren en årlig utmålsavgift och, såsom ersättning för de gruvmaterial han tillgodogjort sig, en skälig brytningsavgift.
    Handels- och industriministeriet för gruvregister över inmutningar och utmål samt utövar även tillsyn över lagens efterlevnad. Ministeriet biträdes i gruvärenden av en särskild gruvnämnd. Besvärsinstans är i avseende å ministeriets beslut högsta förvaltningsdomstolen och i ersättningsbeslut beträffande utmålsförrättning ägodelningsrätt.
    En gruvförordning gavs d. 17 dec. (663).

 

Arbetsrätt. Femdagarsveckan skall enligt en lag d. 30 dec. om ändring av arbetstidslagen (713) successivt träda i kraft i privaträttsliga arbetsförhållanden under tiden 1 jan. 1966—1 jan. 1970. Förkortningen av arbetsveckan och arbetstidens förkortning till 40 timmar i veckan grundar sig under denna övergångstid på överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna inom respektive bransch.

Processrätt. För att minska på högsta domstolens arbetsbörda har några reformer vidtagits. Genom en lag d. 10 febr. ang. ändring av lagen om högsta domstolen (54) har från regeln att högsta domstolen är domför med fem medlemmar gjorts vissa undantag. I brottmål skall ansökan om fullföljdstillstånd i allmänhet handläggas å avdelning med tre medlemmar. Detta gäller likväl inte mål, där den tilltalade är häktad eller som angår ung förbrytare. Dessutom går målet till fulltalig avdelning, om avdelningen så besluter eller om avdelningens beslut om förkastande av tillståndsansökan inte varit enhälligt.
    Samtidigt ändrades 30 kap. rättegångsbalken (55). Bl. a. höjdes det s. k. motgångsvärdet i fråga om fullföljdstillstånd i tvistemål. Värdet av det som part tappat genom hovrättens utslag måste uppenbart överstiga 2 000 mark. I äktenskapsskillnadsmål kan part icke få fullföljdstillstånd, om han genom hovrättens avgörande endast tappat i fråga om underhållsskyldigheten.
    Ytterligare må nämnas att rätten att söka ändring i utsökningsmål inskränkts samt att högsta domstolens utslag i militärskade-, olycksfallsförsäkrings- och skiftesmål, även då ändring sker, får uppsättas utan redogörande del och fogas till det överklagade utslaget (56—59).
    Vid sökande av ändring genom vad hos hovrätt i underrätts utslag i tvistemål har den gamla regeln om erläggande av vadepenning fortfarande tillämpats. Storleken av denna har under årtionden bevarats nominellt oförändrad och utgjorde efter myntreformen i nymark 0,50. Det har alltså varit fråga om en formalitet utan ekonomisk betydelse. Vadepenningen har nu avskaffats genom en särskild lag av d. 7 maj (250).
    En annan formalitet som slopats är borgenärseden i konkursförfarandet. Detta skedde genom en lag d. 7 maj om ändring av konkursstadgan (246). — Samtidigt utvidgades tillämpningsområdet för 39 kap. 6 § strafflagen

 

(247), som handlar om bankruttbrott. Grundlös bevakning av fordran i konkurs anses som borgenärs oredlighet och bestraffas med böter eller fängelse i högst ett år.
    Möjligheten att till myndigheter insända handlingar med posten eller genom bud har genom en lag om insändande av vissa handlingar till domstolar av d. 7 maj (248) utsträckts att gälla även handlingar, som genom befullmäktigat ombud kan ingivas till hovrätt eller högsta domstolen.
    Protokollen i lagfarts- och inteckningsärenden förenklas enligt en lag avd. 23 juli (418). Till inskrivningsmyndigheten ingivna handlingar i dylika ärenden skall ej längre avskrivas i protokollet utan endast fogas till detta och däri angivas. Såsom expedition till sökanden utfärdas ett protokollsutdrag, för vilket lösen erlägges enligt ett fast belopp. Tidigare gällde att antalet blad i protokollet avgjorde lösenbeloppets storlek.

P. E. von Bonsdorff