YVES-LOUIS HUFTEAU. Le référé législatif et les pouvoirs du juge dans le silence de la loi. Travaux et recherches de la Faculté de droit et des sciences économiques de Paris, série »Droit privé», no 2. Paris 1965. Presses universitaires de France. 158 s.
I lagtolkningsdebatten skymtar ibland, som ett föråldrat tekniskt redskap, metoden att vid tvekan om en lags rätta innebörd hänskjuta frågan till lagstiftaren — le référé législatif. Institutet var inte obekant i svensk rätt intill 1800-talets början och behöll sin ställning på andra håll ett stycke in på århundradet. Hufteaus doktorsavhandling är intressant icke blott därför att den omsorgsfullt studerar den »autentiska lagförklaringen» och dess utveckling från franska revolutionen till institutets avskaffande under restaurationen utan även och framför allt därför att författaren så ingående visar hur den högsta dömande instansens — kassationsdomstolens — verksamhet, som lagstiftaren svartsjukt sökt begränsa till en negativ kontroll över lagarnas riktiga efterlevnad och tolkning, gradvis växte ut till en prejudikatbildande aktivitet. Utvecklingen är intressant, inte minst emedan särhållandet av lagstiftning och lagtolkning ingenstädes odlats så intensivt som i Frankrike och emedan det skulle ta rättsvetenskapen och den juridiska undervisningen inemot ett halvsekel att dra de konsekvenser som lagstiftaren, delvis av politiska skäl, faktiskt genomförde år 1837, då institutet référé législatif avskaffades.

S. S.

 

FOLKE SCHMIDT. Äktenskapsrätt. 3:e uppl. Lund 1967. Norstedts. Institutet för rättsvetenskaplig forskning XXXVII. 234 s. Kr. 27,00.

 

Första upplagan av detta arbete anmäldes av Gunvor Wallin i SvJT 1964 s. 719. Texten i den nu föreliggande tredje upplagan är oförändrad så när som på några få redaktionella jämkningar. I en efterskrift på 15 sidor redovisar förf. översiktligt dels familjerättskommitténs förslag till ändringar i äktenskapslagstiftningen dels den nya lagstiftning som har genomförts efter år 1962. Den valda framställningsmetoden ter sig lämplig när det gäller kommittéförslaget, vilket har kritiserats starkt vid remissbehandlingen och inte torde leda till lagstiftning annat än i vissa delar. Däremot är det beklagligt att förf. inte har arbetat in redogörelsen för nytillkommen lagstiftning i den löpande framställningen. Sålunda redogörs nu i avsnittet om jämkning av underhållsbidrag för 1952 års vid två senare tillfällen ändrade lag om procentuella höjningar av vissa utgående bidrag, medan den betydelsefulla nya lag av år 1966 som gör bidragen värdebeständiga för framtiden genom att anknyta dem till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring inte nämns förrän i efterskriften. En annan anmärkning som kan riktas mot den nya upplagan är att nytillkommen rättspraxis inte har uppmärksammats.

A. K.