Materiell processledning och medling. Repliker

 

I SvJT 1979 s. 546 ff finns en artikel under rubriken Materiell processledning och medling av professor Per Olof Ekelöf införd. SvJT har bett några personer kommentera Ekelöfs tankegångar. I det följande återges de inlägg som har kommit in från advokaterna Fritz Engström och Göran Luterkort samt lagmannen Gunnar Sterner.

 

Fritz Engström:
De synpunkter på materiell processledning, som Per Olof Ekelöf framfört, vill jag i korthet diskutera endast såvitt avser dispositiva tvistemål.
    En grundläggande fråga är varför vi i aktuellt hänseende skiljer på dispositiva och indispositiva mål. Ett svar på frågan är att parterna i de förstnämnda målen — som i regel gäller "bara pengar" — liksom i samhällslivet i övrigt ansetts böra få fritt bestämma sitt handlande. Ett oöverlagt handlande utanför domstol leder ofta till ekonomiska förluster. De som omfattar nyssnämnda mening torde ha svårt att motivera varför inte konsekvenserna av ett sådant handlande bör bli desamma i en rättegång.
    Vad nu sagts gäller fullt ut endast under förutsättning att man uppfattar domaren enbart som ett samhällets verktyg för att slita tvister och att man inte tror, att domaren på grund av sin befattning måste ha överlägsna egenskaper när det gäller klokhet, lärdom och erfarenhet. En sådan uppfattning torde i varje fall som medveten företeelse tillhöra det förgångna. Man bör alltså kunna godta att domaren ganska passivt bevittnar rättegången.
    Hur framstående domaren än är har han vissa handikapp. Han känner i regel till endast de omständigheter som anförts i målet och vet inte något om de särskilda skäl som kan ligga bakom uppläggningen av parts talan. Denna uppläggning behöver inte alltid vara den som ligger närmast till hands för att tillvarata partens intressen i rättegången. Hänsyn till affärshemligheter och återverkan i förhållandet till tredje man får kanske parten att välja en handlingslinje som inte är den allra bästa för att vinna framgång i målet.
    I vissa komplicerade mål har domaren helt naturligt inte samma möjligheter som partsombuden att bedöma läget i tvisten och den troliga utgången. Vad jag nu åsyftar är mål, där part har tillgång till rådgivning av kvalificerad teknisk och ibland även rättslig expertis. Sådant händer utan att detta klart framkommer vid förberedelsen och ibland inte heller vid huvudförhandlingen i målet.

 

    Av det ena eller andra skälet kan det alltså vara så, att domaren inte är särskilt väl skickad att utöva materiell processledning. Han kanske vid sådan processledning klampar in och förstör porslinet. Som exempel kan nämnas, att partsombuden efter att ha diskuterat tvistefrågorna med anlitade tekniska sakkunniga och med presumtiva vittnen har en uppfattning beträffande processläget som inte skiljer sig mycket. Ombuden har fört förlikningsförhandlingar som spruckit endast därför att den ena parten inte vill inse, att han har fel i visst tekniskt avseende. Vid sin processledning och medlingsverksamhet tänker domaren fel i tekniskt hänseende och antyder en uppslutning bakom den envisa parten. Resultatet är givet. Vad partsombuden mödosamt byggt upp slås sönder. Om domaren inte avträder från vidare handläggning av målet får han nog vid huvudförhandlingen och domskrivningen kämpa något med sitt undermedvetna för att ändra den mening han förut antytt.
    En kraftfull materiell processledning och medlingsverksamhet leder ofta till att domaren mer eller mindre beslöjat anger hur han bedömer tvistefrågorna. För en part som inte delar domarens uppfattning uppstår då ett dilemma. Skall han på ett kraftfullt sätt hävda sin uppfattning och riskera något som lätt ter sig som polemik mot domaren? Kan han hoppas på att domaren efter huvudförhandlingen ändrar uppfattning eller i varje fall inte lyckas övertyga sina domarkolleger? Skall han acceptera att det redan är dömt i målet och ta den förlikning som domaren utifrån oriktiga premisser anser vara skälig?
    Om domaren i sin processledning inte skall bara utreda vad parterna yrkar och åberopar utan även som Ekelöf föreslagit bidra med egna förslag i dessa avseenden kan menliga följder uppkomma i processekonomiskt avseende. Enligt min erfarenhet leder en stark materiell processledning ibland till ett onödigt omtuggande av parternas ståndpunkter. Detta har sin grund i att domaren — som nu blivit något av en huvudagerande i målet — blir synnerligen ängslig för att något förbisetts vid förberedelsen. Handläggningen kan urarta i uppställande av frågeformulär som ingående dryftas vid onödigt många och omfattande förberedelser.
    Även om Ekelöf anser det vara "ett lättsinnigt resonemang" torde en stark materiell processledning — som den förordas av Ekelöf — lätt leda till frustrerade känslor hos advokater, som med stor yrkesambition planerat arbetet i ett dispositivt tvistemål. Detta gäller inte endast i de fall då advokaten och domaren har olika uppfattning. En advokat som anser sig ha bättre förutsättningar än domaren att bedöma tvistefrågorna måste med olust uppleva vad han anser vara onödigt "petande" från domarens sida. En kraftfull materiell processledning torde även medföra att mindre ambitiösa ombud ibland inskränker sin verksamhet till att skrapa med foten inför domaren.
    Den rättvisa som skipas av domstolarna är ofullkomlig. Jag tror inte att den alltid gynnas av kraftfull ledning från domarens sida. Kanske är det tvärtom så att i det långa loppet rättvisa bäst skipas om parternas argumentering får fritt framföras utan större inblandning från domstolens sida.
    Som framgår av det ovanstående är jag kritisk mot Ekelöfs långtgående förslag när det gäller materiell processledning i dispositiva tvistemål.

 

Detta innebär inte att jag är oenig med Ekelöf när det gäller domarens skyldighet att tillse, att framställda yrkanden och invändningar samt åberopanden är otvetydiga. Redan uppfyllandet av denna skyldighet måste dock skötas med stor finess så att part inte otillbörligt gynnas.

Fritz Engström