Direkt tillämplighet av artikel 18:1 i frihandelsavtalet Sverige—EEC

 

I EG-domstolens dom i Kupferberg-målet (mål 104/81) av den 26 oktober 1982 tillades artikel 21: 1 i frihandelsavtalet mellan EEC och Portugal direkt effekt inom EEC; därmed får motsvarande bestämmelser i de övriga frihandelsavtalen med rest-EFTA-länderna samma verkan, vilket indirekt framgår av domen.¹ Detta är första gången direkt effekt tillagts en bestämmelse i ett sådant frihandelsavtal. Målet gällde den rätta storleken av en avgift enligt den västtyska spritmonopollagen på importerat portvin från Portugal. Denna avgift kunde nedsättas med 21 % för viss alkohol tillverkad i Västtyskland. Finanzgericht Rheinland-Pfalz hade gjort denna nedsättning av avgiften med ändring av Hauptzollamt Mainz' beslut, då man jämställt portvinet med liknande vin av inhemsk produktion med stöd av artikel 21: 1 i frihandelsavtalet med Portugal. Målet fördes vidare av tullmyndigheten till Bundesfinanzhof, som enligt artikel 177 i EEC-fördraget begärde tolkningsbeslut från EG-domstolen. Det finns anledning att närmare redovisa domstolens motiv för att tillägga artikeln denna verkan särskilt med tanke på följande omständigheter:²

1) Frihandelsavtalen med rest-EFTA-länderna utgör en integrerad del av EEC-rätten.

2) Frihandelsavtalen har samma lösa struktur som GATT; vissa bestämmelser i detta senare avtal har av domstolen inte ansetts ha direkt effekt.

3) Någon reciprocitet kan inte generellt väntas med avseende på frihandelsavtalens direkta verkan i rest-EFTA-länderna, vilket har klargjorts genom att schweiziska HD vägrat att ge direkt effekt åt vissa bestämmelser i detta lands frihandelsavtal med EEC.

4) I Bresciani-målet motiverade domstolen särskilt varför reciprocitet inte erfordrades med avseende på parternas prestationer, då en bestämmelse i Yaoundé-konventionen tillades direkt verkan.

5) I Polydor-målet förlorade den direkta tillämpningen sitt intresse, då den specifika EEC-rättsliga betydelsen inte gavs åt stadgandet i frihandelsavtalet; domstolen fann ej anledning att uttala sig i frågan om direkt effekt.

 

Domstolens skäl för att ge direkt effekt åt artikel 21: 1 var följande：

Motiv 18: Det tillkom den enskilde traktatsparten att på lämpligt sätt enligt sin rättsordning — med beaktande av traktatens syfte och innehåll — vidtaga erforderliga åtgärder för att uppfylla traktatsförpliktelserna i den mån traktaten själv angav sättet för uppfyllelsen. Att den ena kontrahentens domstolar fann att vissa bestämmelser i traktaten hade direkt verkan, medan sådan verkan inte gavs av den andra partens domstolar, innebar inte blott i sig en brist i ömsesidigheten i fråga om uppfyllandet av traktatsförpliktelserna.

 

 

¹ Artikel 18: 1 lyder: De avtalsslutande parterna skall icke vidtaga någon åtgärd eller tillämpa något förfarande av intern fiskal natur, som direkt eller indirekt innebär att varor från en avtalsslutande part diskrimineras i förhållande till liknande varor med ursprung i den andra avtalsslutande parten.

² Se min artikel SvJT 1982 s. 461-490.

 

    Motiv 20: Att parterna hade upprättat den blandade kommittén som gemensam institution för konsultationer och förhandlingar beträffande avtalet var inte i sig tillräckligt för att utesluta domstols tillämpning av avtalet. Kommitténs kompetensområde kränktes inte om en parts domstol i en konkret rättstvist tillämpade en bestämmelse, som var en ovillkorlig och klar förpliktelse och som inte förutsatte kommitténs medverkan.

Motiv 21: Blotta existensen av skyddsklausulerna kunde inte — bortsett från de särskilda situationer, som kunde leda till att de användes — i sig själv hindra den direkta verkan av vissa bestämmelser i avtalet; skyddsklausulerna hade för övrigt inte någon betydelse för artikel 21: 1.

Motiv 23: Det återstod dock frågan om bestämmelsen var ovillkorlig och tillräckligt klar för att tilläggas direkt verkan, vilket skulle värderas i förhållande till överenskommelsen i vilken den ingick; därvidlag gällde det att beakta bestämmelsens bakgrund i förhållande till överenskommelsens syfte och det sammanhang i vilket bestämmelsen ingick.

Motiv 24: Avsikten med överenskommelsen var att upprätta ett frihandelsområde, varvid tullar och avgifter med motsvarande verkan skulle avskaffas liksom kvantitativa restriktioner eller åtgärder med liknande verkan.

Motiv 25: Artikel 21: 1 avsåg att säkerställa att liberaliseringen av handeln inte gjordes illusorisk genom parternas avgiftspraxis.

Motiv 26: Artikel 21: 1 innehöll därför ett ovillkorligt förbud mot diskriminerande avgifter; bestämmelsen kunde tillämpas av domstol och hade därmed direkt verkan inom hela EEC.

 

Beträffande betydelsen av artikel 21: 4 ansåg domstolen med hänsyn till att artikel 95: 1 i EEC-fördraget innehåller ett motsvarande förbud mot olikabehandling följande:

 

Motiv 29: Även om artikel 21 i frihandelsavtalet och artikel 95: 1 i EEC-fördraget hade samma syfte, var de avfattade på olika sätt och skulle tolkas med beaktande av deras respektive sammanhang.

Motiv 30: EEC-fördraget och frihandelsavtalen hade olika målsättningar: av detta följde att den betydelse, som givits artikel 95, inte med stöd av en ren analogi kunde användas på frihandelsavtalen.

 

Frihandelsavtalen utgör en del av EEC-rätten, som (både primär och sekundär) kan ha direkt tillämplighet vid klara och obetingade förpliktelser. I motiven 18, 20 och 21 ger domstolen de allmänna förutsättningarna för att pröva den direkta tillämpligheten enligt formeln i motiv 23. Förmodligen ligger det mer i denna prövning än vad motiven 24—26 direkt utvisar, ty i botten ligger dels viljan att ge frihandelsavtalen såsom EEC-rätt samma effekt inom hela EEC, dels insikten att risken är förhållandevis liten att rest-EFTAländerna (EEC-länderna är bundna genom artikel 228: 2 EEC-fördraget) i någon högre grad skulle brista i reciprociteten i vad avser fullgörandet av frihandelsavtalens förpliktelser i jämförelse med alla parterna i GATT, eftersom de facto-integrationen är så stor mellan de förra länderna. Av motiven 29 och 30 framgår att den specifika EEC-tolkningen inte kan överföras till bestämmelser i frihandelsavtalen, även om dessa i huvudsak har samma lydelse som motsvarande bestämmelser i EEC-fördraget. På grund av sin specifika betydelse inom EEC får bestämmelser klarhet och ovillkorlighet och blir därigenom lämpade för direkt verkan. Om bestämmelser i frihandelsavtalen inte ges denna specifika betydelse, kommer säkerligen många av dessa bestämmelser att sakna direkt effekt. Motsvarigheten i frihandelsavtalet till artikel 36 i EEC-fördraget ansågs i Polydor-målet ha den "uttunnade" traditionella folkrättsliga betydelsen; det synes därför uteslutet att motsvarigheterna i frihandelsavtalen skulle få direkt verkan. Domstolen var också i tillfälle att uttala sig om det sakliga innehållet av artikel 21: 1, vilket naturligtvis var

 

nödvändigt för säkerställandet av en homogen rättstillämpning inom hela EEC. Således kan vid import av svenska varor till EEC-länderna frihandelsavtalens förbud mot vissa nationella handelshinder direkt göras gällande inför EEC-ländernas domstolar och myndigheter.
 

Göran Lysén