Direkt tillämplighet av artikel 18:1 i frihandelsavtalet Sverige—EEC
I EG-domstolens dom i Kupferberg-målet (mål 104/81) av den 26 oktober 1982 tillades artikel 21: 1 i frihandelsavtalet mellan EEC och Portugal direkt effekt inom EEC; därmed får motsvarande bestämmelser i de övriga frihandelsavtalen med rest-EFTA-länderna samma verkan, vilket indirekt framgår av domen.1 Detta är första gången direkt effekt tillagts en bestämmelse i ett sådant frihandelsavtal. Målet gällde den rätta storleken av en avgift enligt den västtyska spritmonopollagen på importerat portvin från Portugal. Denna avgift kunde nedsättas med 21 % för viss alkohol tillverkad i Västtyskland. Finanzgericht Rheinland-Pfalz hade gjort denna nedsättning av avgiften med ändring av Hauptzollamt Mainz' beslut, då man jämställt portvinet med liknande vin av inhemsk produktion med stöd av artikel 21: 1 i frihandelsavtalet med Portugal. Målet fördes vidare av tullmyndigheten till Bundesfinanzhof, som enligt artikel 177 i EEC-fördraget begärde tolkningsbeslut från EG-domstolen. Det finns anledning att närmare redovisa domstolens motiv för att tillägga artikeln denna verkan särskilt med tanke på följande omständigheter:2
1) Frihandelsavtalen med rest-EFTA-länderna utgör en integrerad del av EEC-rätten.
2) Frihandelsavtalen har samma lösa struktur som GATT; vissa bestämmelser i detta senare avtal har av domstolen inte ansetts ha direkt effekt.
3) Någon reciprocitet kan inte generellt väntas med avseende på frihandelsavtalens direkta verkan i rest-EFTA-länderna, vilket har klargjorts genom att schweiziska HD vägrat att ge direkt effekt åt vissa bestämmelser i detta lands frihandelsavtal med EEC.
4) I Bresciani-målet motiverade domstolen särskilt varför reciprocitet inte erfordrades med avseende på parternas prestationer, då en bestämmelse i Yaoundé-konventionen tillades direkt verkan.
5) I Polydor-målet förlorade den direkta tillämpningen sitt intresse, då den specifika EEC-rättsliga betydelsen inte gavs åt stadgandet i frihandelsavtalet; domstolen fann ej anledning att uttala sig i frågan om direkt effekt.
Domstolens skäl för att ge direkt effekt åt artikel 21: 1 var följande:
Motiv 18: Det tillkom den enskilde traktatsparten att på lämpligt sätt enligt sin rättsordning — med beaktande av traktatens syfte och innehåll — vidtaga erforderliga åtgärder för att uppfylla traktatsförpliktelserna i den mån traktaten själv angav sättet för uppfyllelsen. Att den ena kontrahentens domstolar fann att vissa bestämmelser i traktaten hade direkt verkan, medan sådan verkan inte gavs av den andra partens domstolar, innebar inte blott i sig en brist i ömsesidigheten i fråga om uppfyllandet av traktatsförpliktelserna.