Svensk rättspraxis
Bolags- och föreningsrätt 1974—1980
Av professor em. HÅKAN NIAL
Närmast föregående redogörelse för rättspraxis på detta område finns i SvJT 1976 s. 110.
Med endast författarnamn citeras
Kedner—Roos: Aktiebolagslagen med kommentarer. Del I och II. 2 uppl. Stockholm 1982.
Nial: Om handelsbolag och enkla bolag. 2 uppl. Stockholm 1983.
Rodhe: Aktiebolagsrätt enligt 1975 års aktiebolagslag. 10 uppl. Stockholm 1981.
Aktiebolag
Avtal före aktiebolags registrering. NJA 1978 s. 317. Aktiebolag kan principiellt inte före bolagets registrering förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Enligt den i förevarande rättsfall tillämpliga 29 § i 1944 års ABL blev ett av styrelsen, verkställande direktören eller annan enligt 87 § samma lag behörig ställföreträdare före registreringen ingånget avtal i och med registreringen gällande, om ej medkontrahenten utövat den rätt att frånträda avtalet som tillkom honom i vissa fall enligt 29 § 2 st. Lagen innehöll ingen bestämmelse rörande avtal som slutits för bolaget innan det bildats på konstituerande stämma och styrelse utsetts. Enligt lagens förarbeten kunde ett sådant avtal bli bindande för bolaget genom registreringen endast om överenskommelse därom efter bolagets bildande träffats mellan bolaget genom vederbörlig ställföreträdare och medkontrahenten (SOU 1941: 9 s. 134 och 140 samt prop. 1944: 5 s. 191 och 238).
Den 5 juni 1973 bildades ett aktiebolag som registrerades den 29 november samma år. Redan den 1 april slöt en person, som sedermera blev suppleant i bolagets styrelse med rätt att teckna dess firma, i bolagets namn ett kommissionsavtal och ett återförsäljaravtal med ett annat företag. Under tiden mellan bolagets bildande och dess registrering förekom vissa rättshandlingar, leveranser m. m. mellan bolaget och det andra företaget. I uppkommen tvist mellan parterna gjorde bolaget gällande att kommissions- och återförsäljaravtalen såsom slutna före bolagets bildande var nulliteter, att det för att bolaget skulle bli bundet av avtalens bestämmelser fordrades nya avtal mellan bolaget efter dess bildande och medkontrahenten, att sådana avtal ej kunde ha retroaktiv verkan, samt att de ej kunde komma till stånd genom konkludent handlande utan krävde uttrycklig överenskommelse, som beträffande kommissions- och återförsäljaravtal enligt sedvänja måste ha skriftlig form. I andra hand påstod bolaget att rättshandlingarna mellan parterna i tiden efter bolagets bildande ej inneburit konkludent handlande.
HD förklarade emellertid att skriftlig form ej som bolaget påstått fordrades. Vidare fann HD att kommissions- och återförsäljaravtalen var avsedda att bilda den huvudsakliga grundvalen för bolagets verksamhet. Den i samband med bolagets bildande utsedde ställföreträdaren för bolaget fortsatte i denna
sin egenskap, liksom medkontrahenten, affärsförbindelserna på sådant sätt att man ömsesidigt uppenbarligen förutsatte att mellanhavandena skulle med bindande verkan för båda parterna regleras i enlighet med kommissions- och återförsäljaravtalen. Medkontrahenten, som först någon gång på sensommaren fick kännedom om att bolaget ej var registrerat, hade inte därefter sökt frånträda avtalen utan hade, liksom bolaget, verkat för att påskynda registreringen. Genom vad sålunda förekommit i tiden mellan bolagets bildande och registrering finge parterna enligt HD anses ha inom den angivna perioden överenskommit att kommissions- och återförsäljaravtalen skulle äga tillämpning mellan dem. De båda avtalen — vilka det andra företaget inte frånträtt före bolagets registrering — hade till följd härav blivit gällande mellan parterna genom bolagets registrering.
Det finns ingen anledning antaga att utgången skulle ha blivit en annan, om nu gällande ABL varit tillämplig.
I målet förekom även fråga om giltigheten av en borgensförbindelse, som en person före bolagets bildande tecknat för riktiga fullgörandet av kommissionärens åtagande enligt kommissionsavtalet. Borgensmannen påstod att, då kommissionsavtalet inte var bindande för bolaget, ej heller borgensförbindelsen kunde binda honom. Men HD förklarade förhållandena vid borgensåtagandet vara sådana att borgensmannen åtagit sig att svara för bolagets förpliktelser enligt kommissionsavtalet, så snart detta blev gällande mellan parterna.
Lösningsrätt till aktie på grund av förbehåll i bolagsordningen. NJA 1977 s. 726. Detta fall avsåg tillämpningen av 70 § 1944 års aktiebolagslag, motsvarande 3kap. 3 § 1975 års ABL.
Den första frågan i fallet var om lösningsberättigad aktieägare har rätt att fordra att han samtidigt med erläggande av lösenbeloppet för aktien erhåller aktiebrevet. HD bejakade denna fråga. Sandström, som i sin bok Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie (1976) utvecklat motsatt mening, har sedan i SvJT 1978 s. 435 ff kritiserat HD:s avgörande. Han säger att lagen endast föreskrivit skyldighet för inlösaren att inom viss tid betala lösenbeloppet och att man gjort detta medvetet därför att man utgått från tanken att inlösen är "en ensidig rättshandling". Syftet därmed är, menar Sandström, att säkerställa lösenbeloppet för aktieförvärvaren.
Då frågan kan för gällande rätt anses avgjord genom HD:s enhälliga dom skall den här ej närmare diskuteras. Det må emellertid anmärkas att under hela aktiebolagslagstiftningens historia i Sverige inte finns något uttalande i lagförarbeten rörande tidpunkten för aktiebrevets överlämnande till inlösaren. Sannolikt har man förutsatt att enligt allmänna rättsregler prestation skall, när inte annat bestämts, utbytas mot motprestationen. Förvärvarens säkerhet synes tillräckligt tryggad genom att han inte behöver lämna ifrån sig aktiebrevet utan att samtidigt erhålla lösenbeloppet, som inlösaren skall erbjuda honom inom bestämd tid. På skäl som HD anfört vore det knappast rimligt att inlösaren skulle tvingas betala lösenbeloppet innan han far aktiebrevet. Så också Roos i SvJT 1977 s. 713. — En annan sak är att om förvärvaren anser att av någon anledning lösningsrätt inte föreligger, kan han vägra att ta emot lösenbeloppet och ej lämna ut aktiebrevet. Om tvist då går till process, blir det fastslaget huruvida lösningsrätt föreligger eller inte. I förra fallet förpliktas förvärvaren att till den inlösningsberättigade överlämna aktie-
brevet, försett med vederbörlig transport, mot bekommande av lösensumman, NJA 1934 s. 4.
En andra fråga i målet var huruvida inlösaren kunde fullgöra sin skyldighet att betala lösenbeloppet genom att hålla det tillgängligt i bank för förvärvaren. HD förklarade att det enligt allmänna rättsgrundsatser väl ålegat inlösaren att erlägga lösenbeloppet på förvärvarens kontor. Med hänsyn till vad som upplysts rörande den planerade betalningen hos banken — särskilt den omständigheten att vid betalningen betydande värden skulle växlas mellan parterna — och då betalning hos banken kunde antagas inte ha inneburit olägenhet av någon betydelse för förvärvaren — kunde emellertid inlösaren inte anses ha brustit i sina åligganden vid inlösningsförfarandet i sådan mån att han förlorat rätten att fullfölja inlösningen.
Det bör observeras att HD:s dom inte innebär carte blanche för inlösare att betala genom att tillhandahålla inlösenbeloppet i bank att avhämtas av förvärvaren. Av HD:s formulering framgår att det har bedömts som ett på grund av omständigheterna godtaget undantagsfall. I regel gör en inlösare klokt i att inte utan förvärvarens godkännande använda en dylik form i stället för betalning hos förvärvaren.
Slutligen var i målet fråga om tidpunkten då hembudsskyldighet fullgjorts. Enligt bolagsordningen skulle hembud ske skriftligen, varvid åtkomsten av aktien skulle styrkas samt, då aktien övergått genom köp, uppgift lämnas om den betingade köpeskillingen. I det förevarande fallet hade förvärvaren anmält sitt förvärv och därvid bifogat en kopia av avtalet om aktieförsäljningen. I avtalet angavs köpeskillingen och föreskrevs att viss del därav skulle erläggas "enligt särskild överenskommelse". Då inlösaren inte ägt tillgodoräkna sig de betalningsvillkor som förvärvaren tillförsäkrats, ansågs hembudsskyldigheten fullgjord, oaktat styrelsen för bolaget först senare underrättats om nämnda villkor.
Fråga om röstrött för aktier underkastade inlösningsrätt. NJA 1978 s. 214. En aktieägare A sålde ett antal aktier till en utomstående. Denne hembjöd aktierna till inlösen i enlighet med hembudsklausul i bolagsordningen. En annan aktieägare anmälde att han ville inlösa aktierna. Sedermera kom A och köparen överens om att häva köpet av aktierna. Enligt rättspraxis kan en förvärvare inte sedan hembud gjorts upphäva lösningsrätten genom att låta förvärvet återgå, Kedner—Roos 3:3.10. Därför bestod i förevarande fall lösningsrätt gentemot A. Till följd av den sålunda svävande lösningsrätten kunde rösträtt för aktierna inte utövas. Bolagsstämmobeslut varvid A — som fortfarande var införd i aktieboken som ägare av aktierna — fått rösta för aktierna och därmed avgöra röstningens utfall blev därför efter klandertalan undanröjt.
Rättsfallet är kommenterat av Sandström i SvJT 1978 s. 444 ff.
Förbuden i ABL mot utdelning utöver viss gräns och mot penninglån, resp. säkerhet, till aktieägare med flera. Dessa förbud har givit upphov till ett antal rättsfall rörande kringgående av förbuden. Sådana fall har berörts i tidigare rättsfallsöversikter.
I 1944 års aktiebolagslag 214 § 3 stadgades straff för styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator som uppsåtligen eller av vårdslöshet i strid mot angivna bestämmelser i lagen låter verkställa utdelning till aktieägare. Genom NJA 1976 s. 60 fastslogs att brottsbalkens medverkansregler med hänsyn till brottets natur — som föranlett att i straffskalan ingick påföljd av
fängelse i ett år — var tillämpliga. I nu gällande ABL har straffbestämmelsen för olovlig vinstutdelning utgått på grund av att andra sanktioner — återbäringsskyldighet, ansvarighet för brist vid återbäringen — ansetts tillräckliga, prop. 1975: 103 s. 572. Det påpekas där att olovlig vinstutdelning i mera allvarliga fall kan föranleda ansvar för förskingring eller trolöshet mot huvudman, eventuellt för oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer. I dylika fall kan även medverkansreglerna i 23 kap. brottsbalken bli tillämpliga.
NJA 1976 s. 618. G sålde genom köpeavtal samtliga aktier i sitt bolag till L. Enligt särskild överenskommelse mellan dem samma dag som köpeavtalet skulle köpeskillingen (efter avdrag för bolagets skulder) betalas genom att bolagets likvider för dess framtida leveranser till "Ica Matmarknad", nedan kallad Ica, skulle inbetalas av Ica till G. L utfärdade fullmakt för G att uppbära dessa likvider. Med stöd av denna fullmakt uppbar G flera sådana likvider från Ica. Sedan L gått i konkurs, gjorde konkursboet gällande att likvidbeloppen var att betrakta som förtäckt utdelning från bolaget, som inte haft utdelningsbar vinst. I varje fall ägde enligt konkursboets mening L, efter det att 75 a § ABL trätt i kraft, ej på sätt som skett uppbära lån från bolaget för att betala aktierna. Då såväl G som Ica hade varit medveten om att betalningarna skett med bolagets medel, yrkade konkursboet att G och Ica skulle åläggas att solidariskt till konkursboet utge ifrågavarande belopp.
TR:n ansåg att G genom sina åtgärder medverkat till L:s uttag på sätt i 73 § 2 mom. 3 st. aktiebolagslagen (1944 års) avses och därmed var ansvarig för den vid återbäringen uppkomna bristen, varför G förpliktades att till konkursboet utge ifrågavarande belopp. I denna del vann TR:ns dom laga kraft. Däremot fullföljdes målet mot Ica till hovrätt och HD.
Ica bestred käromålet under åberopande av att Ica inte hade organställning i det av L förvärvade bolaget och därför inte kunnat medverka till olovlig utdelning, att Ica var i god tro rörande fullmaktens giltighet och att fullmakten innebar en denuntiation, efter vilken Ica hade skyldighet att betala till G och inte till överlåtaren.
HD meddelade en utförligt motiverad dom. Den är av intresse särskilt för frågan om verkan mot tredje man av förbuden mot utdelning över viss gräns och mot lån till aktieägare m. fl. Den återges därför här i väsentliga delar.
HD förklarar att L genom fullmakten överlåtit bolaget till kommande fordringar till Ica. "L, som själv inte hade medel till betalning av köpeskillingen — och som sedermera försatts i konkurs — får genom vad som förekommit anses ha upptagit lån hos bolaget med motsvarande belopp och ha använt lånemedlen för att likvidera sin skuld för aktierna till G. Eftersom L varit insolvent och bolaget ej haft någon enligt balansräkningen utdelningsbar vinst, har åtgärden innefattat en förtäckt olovlig vinstutdelning och sålunda varit stridande mot 73 § 1 mom. aktiebolagslagen1 (jfr NJA 1951 s. 6 och 1966 s. 475)."
HD framhåller vidare att återbäringsskyldighet efter olovlig vinstutdelning enligt rättspraxis (NJA 1966 s. 475) kan drabba även den som inte är styrelseledamot, verkställande direktör eller aktieägare i bolaget, om han kände till att fråga var om olovlig vinstutdelning. Men på denna grund ansågs Ica inte kunna åläggas ersättningsskyldighet, eftersom fullmakten var att betrakta som en överlåtelse och Ica därför — om allmänna civilrättsliga regler tillämpas — ej kunnat betala till överlåtaren, jfr 29 § skuldebrevslagen, utan
haft att infria sin skuld hos förvärvaren. En skadeståndsskyldighet skulle möjligen kunna komma i fråga vid ett förfarande, som innefattade samverkan i avsikt att tillfoga konkursboet skada, men något sådant förfarande hade ej påståtts ligga Ica till last.
Om G förstått, fortsätter HD, att L avsåg att finansiera aktieköpet genom uttag från bolaget på sätt som skett, skulle överenskommelsen mellan L och G om överlåtelse av fordringen mot Ica — vilken ingick som ett led i den olovliga vinstutdelningen — varit ogiltig. "För att ogiltighet av överlåtelse av fordran skall kunna åberopas mot gäldenär i fordringsförhållandet som erlagt betalning till förvärvaren torde enligt allmänna regler — om ogiltigheten ej är av viss grövre art — få krävas att gäldenären då betalningen skedde ägde kunskap om de omständigheter som medförde ogiltigheten eller hade skälig anledning till misstanke därom (30 § skuldebrevslagen). Klart är att Ica ägt kännedom om att överlåtelsen skedde för att L:s skuld till G skulle likvideras; detta framgår av den till Ica överlämnade fullmakten. Härutöver måste emellertid krävas att Ica också ägt kännedom om att L var insolvent eller — möjligen — att Ica måste misstänka att så var förhållandet. Stöd för att sådan kännedom eller misstanke faktiskt förelegat hos Ica finns ej i målet. Det kan ej heller krävas att Ica, som vid äventyr av dröjsmålsansvar haft att fullgöra betalning av förfallen gäld, skolat göra särskilda undersökningar för att förvissa sig om hur det förhöll sig med nämnda fråga. Av vad nu sagts framgår att mot Ica ej kan göras gällande att företaget verkställt betalning enligt en överlåtelse, som på förut angivna grunder var ogiltig, och därför måste betala på nytt till bolagets konkursbo."
Slutligen berör HD konkursboets till stöd för sitt krav gjorda påstående att L upptagit åtminstone någon del av lånet efter det att förbudet mot lån till aktieägare m. fl. trätt i kraft. Även om så vore fallet, säger HD, måste påföljden av överträdelse av nämnda förbud antagas vara endast den i lagen angivna, nämligen straffansvar och eventuellt skadeståndsansvar för den som överträtt förbudet, däremot icke tillika att avtal som ingåtts med överträdelse av förbudet blir ogiltigt.
NJA 1980 s. 311. S, som var innehavare av samtliga aktier i ett bolag, sålde år 1964 dessa för en köpeskilling, av vilken en mindre del skulle erläggas genast och återstoden genom årliga avbetalningar under 25 år. I samband härmed överlämnade bolaget till S såsom säkerhet för aktieköparnas skuld till S på grund av aktieköpet inteckningar i bolagets fasta egendom och förlagsinteckningar i bolagets rörelse. Sedan bolaget försatts i konkurs, uppstod fråga om och i så fall i vilken utsträckning bolaget kunnat med laga verkan ställa säkerhet för nämnda ändamål.
I den tvist som uppkom utvecklade HD en utförlig motivering för sitt beslut av följande innehåll.
Genom säkerställandet har bolaget förvärvat en regressfordran mot aktieförvärvarna. Det synes klart att dessa ej varit solventa för beloppet samt att S måste ha haft full insikt om deras ekonomiska ställning. Säkerställandet är tydligen från bolagets synpunkt ej affärsmässigt betingat utan får betraktas som vederlagsfritt. Möjligheten att göra en giltig sådan pantsättning begränsas av att pantsättningen måste hålla sig inom ramen för vad som utgör bolagets utdelningsbara vinstmedel. Detsamma skulle gälla, om bolaget i stället — under här angivna förhållanden — fått ikläda sig borgen till säkerhet för annans skuld. Den fråga som i första hand aktualiseras i målet är till vilken tidpunkt bedömningen av huruvida och i vilken omfattning utdelningsbart belopp föreligger skall hänföra sig. I fråga om borgensförbindelse har inom litteraturen (Nial) hävdats, att den avgörande tidpunkten skall vara inte den då förbindelsen ingicks utan den då förbindelsen gjordes gällande. Endast i den mån förbindelsen kan fullgöras med disponibla vinstmedel skulle den vara att betrakta som giltig. Dock skulle häri den modifikationen göras att om borgensförbindelsen då den ställdes hade kunnat fullgöras med disponibla vinstmedel men detta sedan på grund av bolagets försämrade ställning inte
är möjligt, förbindelsen likväl kunde anses giltig, förutsatt antingen att den från början faktiskt utförts i bolagets balansräkning så att den ända tills den görs gällande fyllt funktionen att minska den utdelningsbara vinsten eller också att bolaget efter borgensförbindelsens tillkomst faktiskt inte verkställt någon vinstutdelning eller kapitalåterbäring. Beträffande pant för annans skuld gäller enligt Rodhe (Aktiebolagsrätt, 9 uppl. 1978 s. 107 ff) detsamma som beträffande borgensförbindelse. Borgensförbindelse utgör ju en vanlig — villkorlig — fordran, som över huvud taget är beroende av borgensmannens ekonomiska ställning då förbindelsen skall göras gällande. Det kan måhända vara naturligt att också i det hänseende som nu är i fråga fästa avgörande vikt vid borgensmannens—bolagets ekonomiska läge, då förbindelsen aktualiseras, eventuellt med nyss angivna modifikationer. Oavsett vad som må gälla i fråga om borgensförbindelse måste emellertid pantsättning bedömas självständigt. Om man, då det gäller tillämpning av de aktiebolagsrättsliga reglerna om olovlig vinstutdelning, hänför bedömningen till den tidpunkt då panten skall tas i anspråk, gör man av aktiebolagsrättsliga skäl avsteg från en grundläggande panträttslig princip, nämligen den att pantsäkerhet just skall skydda panthavaren så långt panten räcker mot den betalningsskyldiges senare inträffade insolvens. Om ett avsteg från denna princip synes det nämligen bli fråga, såvida pantsättningens giltighet inte far bedömas med utgångspunkt i förhållandena vid pantsättningens fullbordan utan skall kunna påverkas av pantsättarens gäldssituation vid en senare tidpunkt. Otvivelaktigt väger intresset att skydda bolagsborgenärer mot förfaranden varigenom bolagets egendom undandrages dem mycket tungt. Det framstår likväl å andra sidan som utomordentligt betänkligt att härvid åsidosätta grundläggande panträttsliga principer. Den lösning som nu diskuteras skulle i realiteten närmast innebära, att en säkerhetsrätt med panträttens normala rättsföljder över huvud inte skulle stå till buds i de situationer som här är aktuella. Ett sådant resultat skulle kanske kunna godtagas, om detta vore den enda möjligheten att komma åt förfaranden som på grund av sin allmänna karaktär ej förtjänar rättsordningens stöd och om det endast vore dessa förfaranden som drabbas. I detta sammanhang erinras om den 1973 genomförda lagstiftningen om förbud mot lån och ställande av säkerhet vilken lagstiftning avser att motverka illojala transaktioner på förevarande område. Denna lagstiftning, som visserligen ej är tillämplig på de förfaranden varom är fråga i målet, eftersom dessa inträffade före lagstiftningens ikraftträdande, straffbelägger överträdelse av stadgade förbud. Det är emellertid att observera, att ej heller denna ganska långtgående förbudslagstiftning i och för sig torde vara avsedd att medföra civilrättslig ogiltighet av transaktioner som faller in under förbud. Det torde alltså, i allt fall numera, vara sörjt för att avarterna på förevarande område motverkas och det synes redan av detta skäl saknas anledning att genom rättspraxis uppställa specialregler med verkan i panträttsligt avseende, vilka ju f. ö. skulle bli tillämpliga generellt, alltså exempelvis på förfaranden som inte drabbas av låneförbud enligt förut omnämnda lagstiftning utan godtas av denna (se t. ex. 1975 års aktiebolagslag 12 kap. 8 §). Även om man låter tidpunkten för pantsättningen vara avgörande för bestämmandet av det enligt aktiebolagsrättsliga regler tillgängliga beloppet, måste de aktiebolagsrättsliga reglerna om skydd för bolagsborgenärer anses bli tillgodosedda i erforderlig utsträckning. Ett övervägande av de skilda synpunkter som kräver beaktande i förevarande sammanhang synes leda till att det inte kan anses föreligga tillräckliga skäl att i aktiebolagsborgenärers intresse göra avsteg från en grundläggande panträttslig princip. Detta innebär alltså att bolagspantsättning för en fordran av här ifrågavarande slag blir giltig i den mån pantsatt egendom svarar mot vid tidpunkten för pantsättningen utdelningsbart belopp. I övrigt blir pantsättningen ogiltig. Det bör anmärkas att ogiltigheten måste anses bestå, även om bolaget senare skulle få ytterligare belopp till förfogande för vinstutdelning; vill man att panthavaren skall kunna ta i anspråk däremot svarande, ytterligare del av pantegendomen, måste alltså en ny pantförskrivning äga rum.
I HD:s utförliga motivering — som här återgivits med viss förkortning — saknas beaktande av det skäl på vilket man i litteraturen velat på ett mera restriktivt sätt bedöma borgen och pant av ifrågavarande slag, nämligen det skälet att en borgensförbindelse och en pantsättning kan i bolagets balansräkning redovisas inom linjen så att den inte påverkar balansställningen. Det kan möjliggöra att ett enmansbolag, som tillfälligt har avsevärda disponibla medel, ställer motsvarande egendom som pant för en utomstående, i vars affärer aktieägaren personligen men inte bolaget har intresse. Panten kan redovisas
inom linjen, så att balansräkningen fortfarande uppvisar disponibel vinst, som aktieägaren därefter tar ut i form av vinstutdelning. Detta åter kan ha till följd att om bolaget sedermera går i konkurs, endast panttagaren och ingen annan borgenär får någon utdelning. I rättslitteraturen har man ansett ett sådant resultat olämpligt såsom stridande mot den grundläggande aktiebolagsrättsliga principen, att bolaget skall av hänsyn främst till borgenärerna ha ett bundet kapital, som inte får minskas genom aktieägarnas uttag av medel såsom utdelning eller "förtäckt" utdelning. Det synes därför finnas goda skäl att godtaga en dylik pantsättning endast under förutsättning dels att den vid tiden för pantsättningen håller sig inom ramen för disponibel vinst och dels att ett mot panten svarande belopp förs ut i balansräkningen, så att motsvarande belopp inte blir disponibelt för utdelning, eller i varje fall att utdelning faktiskt inte sker med anlitande av medel som svarar mot panten.
HD uttrycker farhåga för att en dylik lösning skulle i realiteten närmast innebära, att en säkerhetsrätt med panträttens normala rättsföljder över huvud inte skulle stå till buds i de situationer som här är aktuella. Men det bör här observeras att de i litteraturen diskuterade restriktionerna avser borgen eller pant som ställs utan att det är affärsmässigt motiverat för bolaget och i själva verket i den mån säkerheten utnyttjas i strid mot nämnda restriktioner motsvarar en olovlig förtäckt utdelning. Att en sådan säkerhet blir prekär och därför mindre lockande synes knappast ur rättspolitisk synpunkt beklagligt.
Som ett skäl för sin ståndpunkt anför HD att det i allt fall numera genom förbuden i 12 kap. 7 —9 §§ ABL mot lån och ställande av säkerhet är sörjt för att avarterna på förevarande område motverkas, varför det saknas anledning att uppställa specialregler med verkan i panträttsligt avseende. Men visserligen drabbar dessa förbud många fall då de aktiebolagsrättsliga skyddsreglerna åsidosätts. Men förbuden täcker inte alla sådana fall. Kretsen av rättssubjekt som enligt förbuden inte får gynnas med lån eller pant är begränsad. Utanför faller bl. a. bolag i koncern med det långivande bolaget och personer som utan att stå i anhörighetsförhållande till aktieägare, styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget har en exempelvis på avtal grundad intressegemenskap med någon av dem. Det torde också vara en allmän uppfattning att reglerna om otillåten inklusive förtäckt vinstutdelning är tillämpliga även på förfaranden som inte strider mot låne- och pantförbuden, Rodhe s. 110, samme förf. i SvJT 1978 s. 370 ff och Kedner-Roos 12:7.5. Till och med i det av HD särskilt nämnda fallet, nämligen att dispens till lån eller pant givits enligt 12 kap. 8 § ABL, kan borgen eller pant böra tänkas falla under reglerna om olovlig förtäckt utdelning, trots att i dispensärendet skall vidtagas åtgärd — hörande av kända borgenärer — som ger ett visst men ofullständigt skydd åt borgenärerna, Rodhe s. 112 f.
Organledamöters skadeståndsansvar gentemot tredje man för medelbar skada. NJA 1979 s. 157. Enligt 209 § i 1944 års ABL, liksom enligt 15 kap. 1 och 2§§ i nu gällande ABL, svarar bl. a. styrelseledamot för skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet genom överträdelse av ABL eller bolagsordningen tillfogar tredje man. Härunder faller även medelbar skada, d.v.s. sådan som på angivet sätt förorsakas i första hand bolaget men därigenom indirekt tredje man, såsom aktieägare eller bolagets borgenärer. Kedner— Roos 15:1.04. Att sådan skadeståndsskyldighet kan föreligga gentemot bolagets borgenär förutsätts i förevarande rättsfall. Det egentliga problemet i fallet var vilket orsaks-
sammanhang som skall föreligga mellan den rättsstridiga handlingen och borgenärens skada. Detta är en mera allmänt skadeståndsrättslig fråga. I målet förelåg också fråga huruvida mellandom kunde meddelas. Rättsfallet har behandlats i rättsfallsöversikt rörande skadestånd utom kontraktsförhållanden, SvJT 1981 s. 531, och rörande civil- och straffprocess, SvJT 1982 s. 108, vartill här hänvisas. (Det påpekas att hovrättens avgörande i samma rättsfall refererats i SvJT 1978 rf s. 27 utan angivande av att målet fullföljts till HD.)
Tvångslikvidation. Enligt 1944 års aktiebolagslag skulle domstol efter vederbörlig anmälan förklara aktiebolag i likvidation bl. a. om bolaget saknade till aktiebolagsregistret anmäld behörig styrelse eller verkställande direktör eller om fastställd balansräkning inte för något av de tre senaste räkenskapsåren inkommit till registreringsmyndigheten. I ABL 13 kap. 4§ finns liknande bestämmelser om grund till tvångslikvidation, men den förutvarande stränga regeln, att för undvikande av tvångslikvidation fordras inte endast att likvidationsgrunden undanröjts utan också att detta innan TR:n fattar sitt beslut skall ha i TR:n styrkts genom vederbörligt bevis från registreringsmyndigheten, har genom lagändring 1978 mjukats upp så att att det räcker om likvidationsanledningen upphört före rättens beslut. Att så skett kan alltså numera styrkas senare, i högre rätt, som då upphäver TR:ns beslut om likvidation. På grund härav har rättsfall, som bygger på den strängare äldre regeln, NJA 1974 s. 129 och 1975 s. 69, inte relevans för nu gällande rätt. Ur allmän lagtillämpningssynpunkt kan det dock ha visst intresse att notera, att HD, när bolaget av särskilda skäl anses ha haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att i tid till TR:n inkomma med registreringsmyndighetens bevis om likvidationsgrundens bortfall före rättens beslut, upphävt detta, NJA 1975 s. 69 under I. Att höga krav ställdes för att bolagets underlåtenhet skulle anses ursäktlig framgår av det i NJA 1975 s. 69 under II refererade fallet. De nu berörda rättsfallen överensstämmer med HD:s tidigare praxis, se rättsfallsöversikten i SvJT 1976 s. 110.
När patentverket till TR:n enligt 13 kap. 4§ ABL anmält att ett bolag ej enligt 11 kap. 3 § sänt in årsredovisning för något av de senaste två räkenskapsåren, måste bolaget för att förhindra TR:ns likvidationsbeslut resp. få sådant beslut upphävt styrka inte endast att erforderlig årsredovisning före TR:ns beslut inkommit till patentverket utan också att bolagsstämman förenämnda beslut fastställt resultaträkningen och balansräkningen. Detta styrks normalt genom ett på avskrift av årsredovisningen enligt 11 kap. 3 § tecknat fastställelsebevis av styrelseledamot eller verkställande direktör, men bevisning kan även föras på annat sätt, årsboken Rättsfall från hovrätterna 1980 nr 68.
I ett i målet avgivet yttrande förklarade patentverket att när likvidationsanmält bolag inkommer med årsredovisningen, återkallas verkets anmälan som regel även om handlingarna är bristfälliga. I tre fall föreligger enligt verkets mening emellertid fortfarande likvidationsgrund sedan handlingarna inkommit, nämligen dels när fastställelseintyget endera saknas eller inte är underskrivet och dels när balansräkning saknas. Bolaget underrättas skriftligt om detta och om att verkets anmälan till TR:n kvarstår. Detta sker i regel samma dag som handlingarna inkommit.
NJA 1980 s. 19 kan sägas innebära en fortsättning av den uppmjukning i tvångslikvidationsreglerna som ägt rum genom 1978 års nyssnämnda lagändring. En av patentverket till vederbörande TR anmäld tvångslikvidations-
grund — avsaknad av till aktiebolagsregistret anmäld behörig styrelse — hade genom anmälan av bolaget till patentverket att ny styrelse utsetts upphört innan TR:n förordnade om likvidation. Kallelse på bolaget till TR:n hade kungjorts men inte kunnat delges bolaget, som ej kom tillstädes i TR:n. Sedan TR:ns beslut om likvidation vunnit laga kraft, sökte bolaget resning. I ärendet förklarade patentverket att det ej hade skyldighet att hos TR återkalla en anmälan enligt 50 § 2 st. aktiebolagsförordningen om det inkommer anmälan om behörig styrelse, innan beslut har fattats om likvidation, men att i regel återkallelse sker "som en serviceåtgärd".
HD förklarade att likvidationsgrundens upphörande under ärendets behandling i TR:n var en omständighet av beskaffenhet att enligt 58 kap. 1 § RB i och för sig föranleda resning men att för resning enligt lagrummet förutsätts att sökanden har giltig ursäkt för sin underlåtenhet att tidigare åberopa omständigheten. Att bolaget inte delgivits kallelse till TR:n syntes väsentligen bero på just att bolaget åsidosatt sin skyldighet att lämna uppgifter till patentverket, varför bolaget ej kunde anses haft giltig orsak för att först i resningsärendet åberopa likvidationsgrundens bortfallande. HD fann emellertid att det i fall av förevarande typ inte fanns anledning att upprätthålla krav på giltig ursäkt. Som skäl härtill åberopade HD att 11 § lagen om handläggning av domstolsärenden ger utrymme för att vid tillämpning av resningsbestämmelserna ta hänsyn till ärendets beskaffenhet och att enligt praxis i vissa indispositiva tvistemål resning beviljas på grund av ny omständighet eller ny bevisning trots att sökanden ej haft giltig ursäkt för att inte tidigare åberopa omständigheten eller bevisningen. Vidare framhöll HD att det varken från allmän synpunkt eller av hänsyn till enskilt intresse kan anses påkallat att likvidation sker när likvidationsgrunden bortfallit redan under likvidationsärendets handläggning vid TR:n. Det syntes ligga i linje med 1978 års lagändrings syfte att resning beviljas bolag som styrker att likvidationsgrunden upphört före TR:ns beslut, oavsett om bolaget haft giltig orsak för sin underlåtenhet att tidigare åberopa och styrka denna omständighet. I samma riktning pekar enligt HD patentverkets praxis att regelmässigt återkalla anmälan om likvidation när likvidationsgrunden upphört innan TR:n beslutat i ärendet; intresset av likhet inför lagen talar för att bolag, i fall då patentverket av förbiseende eller annat skäl inte följt denna praxis, skall få likvidationsbeslutet undanröjt efter resning oavsett giltig ursäkt i ifrågavarande avseende.
En begränsning av denna rätt till resning nämner HD: ett tungt vägande skäl mot resning är — vare sig bolaget haft giltig orsak eller ej — att likvidationen avslutats eller eljest fortskridit så långt att avsevärda komplikationer i förhållande till tredje man skulle uppkomma, om likvidationsbeslutet undanröjdes. Härom vore emellertid inte fråga i förevarande fall. På de sålunda anförda skälen beviljades resning.
Talan mot beslut om aktiebolags försättande i konkurs. Enligt 13 kap. 20 § ABL företräds ett i konkurs försatt bolag som konkursgäldenär under konkursen av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Även under konkursen gäller dock föreskrifterna i ABL om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning. Motsvarande bestämmelse fanns i 1944 års ABL 169 § 2 st. Denna bestämmelse är inte tillämplig i fråga om talan mot beslut om bolagets försättande i konkurs. Enligt vanliga regler behörig firmatecknare har ansetts behörig att — utan verkställande direktörens medverkan — företräda bolaget vid sådan talan,
NJA 1975 s. 566. I HD:s beslut anges att hos HD upplysts att talan ej stred mot bolagsstyrelsens önskan. Detta har förmodligen ansetts vara av betydelse med hänsyn till att bolaget på egen ansökan försatts i konkurs. I allmänhet presumeras annars vederbörlig firmatecknare ha befogenhet i förhållande till bolaget att handla å dess vägnar.
Verkan av aktiebolags "upplösning". Lagen innehåller bestämmelser om när ett aktiebolag är "upplöst". Som det normala fallet av upplösning framstår likvidation. Enligt 13 kap. 15 § är bolaget upplöst, när likvidatorerna framlagt slutredovisning. Dock kan likvidationen i stället övergå i konkurs som i sin tur leder till bolagets upplösning. Det likviderade bolaget kan i vanlig ordning på egen (d.v.s. likvidatorernas) eller borgenärs ansökan försättas i konkurs. Enligt 13 kap. 15 § 3 st. ABL är likvidatorerna skyldiga att ansöka om bolagets försättande i konkurs, när de finner att bolaget är på obestånd och inte kan betala likvidationskostnaderna. Ett annat fall av upplösning anges i 13 kap. 18 §. Enligt denna bestämmelse kan bolag, rörande vilket någon anmälan inte kommit in till registreringsmyndigheten under de senaste tio åren, efter viss prövning avföras ur aktiebolagsregistret varigenom det är upplöst.
Konkurs leder som sagt till bolagets upplösning. Enligt 13 kap. 19 § ABL är ett i konkurs försatt aktiebolag upplöst, när konkursen avslutas utan överskott. Avslutning sker enligt 146 § konkurslagen (KL) när förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning. Om därefter medel blir tillgängliga för utdelning, skall konkursförfarandet fortsätta i den ordning som anges i 148 § KL varvid den fortsatta konkursen avslutas i och med att förslag till efter utdelning framlagts (lagberedningens uttalande i motiveringen av den bestämmelse som ingick i 1944 års ABL 170 §, NJA II 1946 s. 121). Konkursförvaltaren skall även efter den i 146 § KL angivna avslutningen av konkursen taga hand om egendom, som redan före avslutningen var att räkna som konkursboets, även om den först senare blivit känd. (Däremot kan för bolaget, som genom konkursens avslutning utan överskott blivit upplöst, inte göras något nytt egendomsförvärv2.)
Om bolagets konkurs avslutas med överskott, skall bolaget träda i likvidation. Bolagsstämman skall inom en månad från konkursens avslutning besluta om likvidation. Sker det ej skall rätten på anmälan — som kan göras av bland annat envar vars rätt är beroende av att någon finns som kan företräda bolaget (13 kap. 4 §) — förordna om likvidation. Var bolaget i likvidation, när det försattes i konkurs, och avslutas denna med överskott, skall likvidationen fortsättas, 13 kap. 19 §. I båda fallen sker likvidationsförfarandet i vanlig ordning. Bolaget består som rättssubjekt och upplöses normalt genom att
likvidatorernas slutredovisning framläggs, eventuellt kan bolaget åter försättas i konkurs, och teoretiskt kan proceduren med fortsatt likvidation upprepas. Men i motsats till vanlig likvidation kan likvidation efter konkurs inte avbrytas och bolagets verksamhet återupptagas enligt 13 kap. 17 §. Detta framgick tydligt av formuleringen i 172 § 1944 års ABL: "Har aktiebolag trätt i likvidation på grund av bolagsstämmas beslut i fall då enligt denna lag stadgad anledning därtill icke var för handen - - -". Men fastän de kursiverade orden inte influtit i 13 kap. 17 § 1975 års ABL, torde samma regel fortfarande gälla. Sakligt sett är detta en diskutabel regel. Enligt det s. k. förenklingsförslaget (SOU 1958: 27 s. 200) skulle möjlighet öppnas att efter konkurs med överskott under vissa förutsättningar återupptaga bolagets verksamhet, liksom fallet är i ekonomiska föreningar. Men enligt gällande — liksom tidigare — aktiebolagsrätt är i råkad konkurs ett stigma som betyder ovillkorlig dödsdom för bolaget, oavsett på vilket sätt konkursen upphör, se nedan om avskrivning och nedläggning (naturligtvis med undantag för det fall att konkursbeslutet upphävs av högre rätt). Med hänsyn till denna lagens grundinställning måste antagas att bolaget och bolagsorganen inte kan inträda i normala funktioner under det interregnum som uppstår under tiden mellan konkursens avslutande och bolagsstämmans eller rättens beslut om likvidation, jfr Rodhes utlåtande i rättsfallet NJA 1979 s. 700. Förvärv av rättigheter eller åtagande av förpliktelser torde inte kunna ske under denna period i annan mån än som kan befinnas erforderligt för vården av det befintliga överskottet. I ett par nedan refererade rättsfall har bolaget ansetts kunna föra klander- och skadeståndstalan mot förvaltare i bolagets avslutade konkurs. — I detta sammanhang kan ställas frågan vilken omfattning likvidatorernas befogenhet att handla för bolaget har under en efter konkurs inträdd likvidation. Vid vanlig likvidation får likvidatorerna bl. a. under vissa förutsättningar fortsätta bolagets rörelse utan någon fixerad tidsperiod (13 kap. 11 § ABL), och med aktieägarnas samtycke kan de vidtaga allehanda åtgärder även utanför avvecklingsverksamheten. Det kan diskuteras huruvida de inte i likvidation efter konkurs borde vara underkastade åtminstone samma begränsningar som konkursförvaltare enligt 61 och 62 §§ KL utan möjlighet för aktieägare att utvidga befogenheten.
Konkurs kan upphöra på andra sätt än genom avslutning enligt 146 (resp. 148) § KL. Enligt 185 f § KL är s.k. mindre konkurs avslutad när beslut om fastställelse av utdelning meddelas. I andra fall talar lagen inte om "avslutning" av konkursen utan använder andra termer. Avskrivning av konkurs sker enligt 124 § om ingen fordran bevakats inom föreskriven tid eller enligt 185 deller 186 § när vid mindre konkurs tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som konkursboet ådragit sig. Nedläggning av konkurs äger enligt 149 § KL rum på grund av förlikning med ellerförnöjelse av borgenärerna. Även vid avskrivning och nedläggning av konkursen enligt 124 resp. 149 § KL måste bolaget upplösas antingen omedelbart eller — om "överskott" (i form av egendom som skall återgå till bolaget) finns- efter likvidation enligt reglerna i 13 kap. 19 § ABL, NJA 1970 s. 256 och 1954s. 421.
Bolagets upplösning enligt nu angivna regler betyder i allmänhet att bolaget upphört att existera såsom rättssubjekt, så att det inte kan äga eller förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter eller inför domstolar och andra myndigheter föra talan. Denna huvudprincip uttalas t. ex. av HD i NJA
1979 s. 700. Från principen görs emellertid vissa undantag så att bolaget även efter upplösningen kan vara bärare av tillgångar och skulder, som ej avvecklats i samband med upplösningen, och eventuellt föra talan, Olivecrona i SvJT 1929 s. 352 ff, Beckman i SvJT 1975 s. 550 f. Det är, som Welamson i SvJT 1982 s. 93 påpekar, viktigt att såvitt möjligt förebygga att någon oförskyllt gör en rättsförlust genom den i lagen angivna upplösningen av bolaget. Sådan rättsförlust skulle, om bolagets rättssubjektivitet alltid upphörde genom upplösningen, kunna drabba aktieägare eller tredje man.3
För likvidationsfall gäller enligt 13 kap. 16 § att om tillgång yppas för bolaget efter dess upplösning enligt 15 § eller om talan väcks mot bolaget4 eller eljest behov uppkommer av likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas. Bolaget kommer då att under den fortsatta likvidationen bestå såsom rättssubjekt. Bolagsstämman kan som nämnts i vissa fall enligt 13 kap. 17 § besluta att likvidationen skall upphöra och bolagets normala verksamhet återupptagas.
Vidare kan ett genom avföring ur registret enligt 13 kap. 18 § upplöst bolag vid behov av likvidationsåtgärd försättas i likvidation på ansökan av den vars rätt därav berörs. Denna likvidation avslutas enligt den allmänna regeln i 13 kap. 15 § genom slutredovisningens framläggande eller via konkurs.5
Beträffande bolagets upplösning till följd av konkurs gäller regeln i 148 § KL om fortsatt konkurs endast om konkursen avslutats enligt 146 §. Lagberedningen framhöll i sitt betänkande med förslag till lag om aktiebolag (SOU1941: 9 s. 598 f) att om konkursen avskrivits på grund av bristande tillgång till bestridande av konkurskostnaderna, fortsättes visserligen ej konkursen om tillgång därefter yppar sig. Men att för detta sällsynta fall upptaga särskilda lagbestämmelser ansåg lagberedningen inte böra ifrågakomma. Var bolaget i likvidation när det försattes i konkurs, borde, om efter det att konkursen avslutades utan överskott ny tillgång yppades, likvidationen fortsättas jämlikt grunderna för bestämmelserna i 174 § (lagberedningens förslag, som i 1944 års ABL blev 168 §, motsvarande 13 kap. 16 § ABL). Var bolaget ej i likvida-
tion, när det försattes i konkurs, syntes bestämmelserna om likvidation vid avslutande av konkurs med överskott (d.v.s. motsvarande 13 kap. 19 § 2 st. ABL) äga analogisk tillämpning.
Lagberedningen nämner i detta uttalande visserligen endast konkursens avskrivning på grund av bristande tillgångar men skulle sannolikt ha bedömt andra fall av konkursens upphörande på samma sätt.
För att ett upplöst bolag skall tillerkännas rättssubjektivitet förutsätts att behov av fortsatt avveckling eller av annan åtgärd för bolaget föreligger. Det vanliga fallet är att någon tillgång visar sig finnas efter bolagets upplösning, i vilket fall, som nämnts, konkurs resp. likvidation kan fortsätta. Det kunde synas naturligt att bolaget hade rätt att genom process med tredje man få fastställt att bolaget har en tillgång, t. ex. en fordran. Men om bolaget upplösts genom konkurs som avslutats utan överskott är enligt rättspraxis huvudregeln att bolaget saknar rätts- och partskapacitet, SvJT 1975 rf s. 66 samt HD:s motivering i nedan berörda rättsfall NJA 1979 s. 700. Denna ståndpunkthar även intagits i ett par prejudikat, tillkomna efter den här redovisade perioden, NJA 1982 s. 820 I och II. Det kan också nämnas att enligt uttalande i JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 153 ff talan om fordran inte kan föras mot aktiebolag efter dess upplösning genom avslutad konkurs.
Det stämmer säkerligen med lagens syfte att ett efter konkurs utan överskott upplöst bolag inte har generell möjlighet att föra process angående påstådda rättsanspråk. En sådan rätt skulle kunna missbrukas med förluster och komplikationer som följd.
I rättsfallen talar domstolarna om att undantag från huvudregeln kan göras i särskilda fall. Förutom i det ovan i not 3 omnämnda fallet NJA 1974 s. 295 (fråga om resning) har upplöst bolag tillerkänts rätt att klandra konkursförvaltares redovisning och föra skadeståndstalan mot honom. När i övrigt talarätt kan förligga framgår ej av domstolarnas uttalanden. I detta avseende är läget oklart.
När ett enligt lagens ord upplöst bolag kan uppträda som part i rättegång uppstår frågan vem som representerar bolaget.
Om bolag upplösts efter likvidation eller efter konkurs som inträffat när bolaget var i likvidation och likvidation, enligt vad ovan sagts, skall fortsätta, är vald eller förordnad likvidator — utan att nytt val eller förordnande erfordras6 — behörig att företräda bolaget, Beckman a. st., NJA 1974 s. 584, omnämnt ovan. I andra fall har bolagets ordinarie ställföreträdare (styrelse resp. utsedda firmatecknare) behörighet att innan likvidation inträder ombesörja vården av bolagets angelägenheter. Redan i rättsfallet NJA 1954 s. 421 förklarade HD att nedläggande av aktiebolags konkurs enligt 149 § KL visserligen medförde att bolaget anses upplöst antingen omedelbart eller, om överskott finns, efter likvidationsförfarande. Den omständigheten att bolaget sålunda skulle anses upplöst utgjorde emellertid inte hinder för bolaget att föra talan om klander av konkursförvaltarens redovisning och att — när, såsom i förevarande fall, bolaget ej upplösts efter likvidation — föra sådan talan genom styrelsen. Aven i det ovan omnämnda fallet NJA 1974 s. 295 kunde
talan för upplöst bolag föras av bolagets styrelse.7 Ståndpunkten bekräftas slutligen genom det i NJA 1979 s. 700 redovisade prejudikatet,8 som är av särskilt intresse på grund av den ingående motiveringen till avgörandet. I fallet var bolaget enligt 13 kap. 19 § 1 st. ABL att anse som upplöst genom att konkursen avslutats enligt 146 § KL utan överskott. Bolaget fick genom ordinarie organ (i fallet en av styrelsen utsedd firmatecknare)9 klandra konkursförvaltarens slutredovisning och kräva skadestånd av förvaltaren (och rättens ombudsman). Bolagsstämman ansågs också kunna för ändamålet utse ny styrelse.10
HD ger inte någon antydan om vad som skall hända efter den av bolaget genom styrelsen förda processen. I ett utlåtande i målet framhåller Rodhe att
om klandertalan bifalls och medel därigenom tillförs bolaget, skall konkursförfarandet fortsätta och influtna medel användas för efter utdelning. Detta överensstämmer med regeln i 148 § KL att om medel efter konkursens avslutning enligt 146 § KL blir tillgängliga för utdelning, skall förvaltaren dela ut dem till borgenärerna och avge slutredovisning enligt reglerna i KL. Men det torde också åligga en förvaltare att bevaka bolagsborgenärernas intresse av att medel blir tillgängliga för efterutdelning. I motiven till KL (NJA II 1921 s. 583) framhölls att förvaltaren, så länge frågan om möjlig tillgång för bolaget är svävande, inte får anse sig skild från sitt uppdrag."Det tillkommer honom att i dessa ärenden tillvarataga boets rätt. Skulle förvaltaren avlida eller eljest avgå från förvaltningen, måste därför annan förvaltare utses." En nyutsedd förvaltare måste kunna väcka klander och skadeståndstalan mot den förutvarande förvaltaren. Om styrelsen med den befogenhet den har enligt 1979 års prejudikat väcker talan, bör förvaltaren kunna inträda i processen med självständig rätt eller rent av övertaga processen i likhet med vad som kan ske i sådan process som avses i 22 § KL.
Skulle processen resultera i att så mycket medel tillförs bolaget att överskott uppstår, skall bolaget i enlighet med regeln i 13 kap. 19 § 2 och 3 st. gå i likvidation, resp. fortsätta med likvidation som pågick när bolaget sattes i konkurs.
Verkställande direktörs resp. styrelseledamots förmånsrätt i bolagets konkurs. Enligt 12 § (tidigare 11 §) förmånsrättslagen har arbetstagare i arbetsgivarens konkurs viss förmånsrätt för lön och pension. Om arbetsgivaren är näringsidkare eller juridisk person, skall denna förmånsrätt inte gälla för arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet. Frågan om denna regels tillämplighet har prövats i NJA 1975 s. 625 I och II. I fall I ansågs en person som var verkställande direktör i det i konkurs försatta företaget ha haft väsentligt inflytande i sin egenskap av verkställande direktör. Men då han endast ägde 1/5 av bolagets aktier och de övriga aktierna ägdes av fyra honom ej närstående personer, ansågs han inte äga väsentlig andel i företaget och han tillerkändes därför förmånsrätt.
Det kan påpekas att då vederbörande ej ansågs ha ett på sitt aktieinnehav grundat bestämmande inflytande över företaget, var hans rätt att göra gällande fordran på lön eller arvode ej begränsad av dåvarande 100 a § KL. Enligt nuvarande regler skulle sådan begränsning ha förelegat, eftersom han enligt 29 a § KL vore "närstående" på grund av sitt bestämmande inflytande oavsett aktieinnehav eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse i företaget.
I fall II ägde N omkring 47 % av aktierna i det bolag som var i konkurs. Han ansågs därmed äga väsentlig andel i bolaget. Tillsammans med P var N bolagets styrelse, där han huvudsakligen handhade den ekonomiska sidan av verksamheten medan P svarade för den tekniska sidan. N ansågs ha även väsentligt inflytande över verksamheten. Han tillerkändes alltså ej förmånsrätt. Till följd därav ogillades även Svenska Personal-Pensionskassans yrkande om förmånsrätt för fordran avseende å N belöpande pensionsavgift.
NJA 1980 s. 743. En person A var anställd hos sin son i en av denne helt ägd rörelse. Ehuru enligt lagens ord förutsättning för att förmånsrätt skall vara utesluten är att någon "själv eller jämte närstående" äger väsentlig andel i företaget, frånkändes A förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Sålunda kan i ett av juridisk person drivet företag den, som inte äger en enda aktie eller
annan andel däri, vid tillämpning av 12 § förmånsrättslagen anses ha väsentlig andel i företaget, om blott någon honom närstående äger sådan andel.
Fråga om huvudbolags ansvar för kommissionärsbolags skulder. NJA 1975 s. 45. Två aktiebolag ägdes av en person K (eller honom närstående) och behärskades tydligen helt av honom. Enligt avtal mellan bolagen skulle det ena bolaget driva sin verksamhet i kommission för det andra, huvudbolaget. Kommissionärsbolaget synes inte ha disponerat över några tillgångar av betydelse utöver det av huvudbolaget ägda lagret. Sedan kommissionärsbolaget gått i konkurs, krävde vissa av dess borgenärer betalning av huvudbolaget. I målet inhämtades yttranden av Föreningen auktoriserade revisorer och Sveriges advokatsamfund. HD fann att betalningsansvar för huvudbolaget inte kunde grundas på den personliga gemenskapen mellan bolagen eller på det förhållandet att kommissionärsbolaget drivits uteslutande i huvudbolagets intresse. Emellertid tillkomme att kommissionärsbolagets egna tillgångar uppenbarligen inte varit av den storlek som krävts för att den i dess namn bedrivna rörelsen skulle kunna drivas självständigt. Då rättsförhållandet mellan bolaget företett betydande avvikelser från vad som regelmässigt präglar ett vanligt kommissionärsförhållande, kunde stadgandet i 56 § kommissionslagen, att tredje man genom avtal med kommissionären förvärvar fordringsrätt endast mot denne, icke mot kommittenten, ej åberopas mot antagande av ansvar för huvudbolaget. Med hänsyn till dessa omständigheter borde huvudbolagets ställning med avseende på kommissionärsbolagets rörelse anses ha varit sådan att huvudbolaget var den egentliga rörelseidkaren eller i allt fall i så hög grad medverkande i verksamheten att huvudbolaget ej kunde undgå ansvar för rörelseförpliktelserna.
I frågan om bolags ansvar för dotterbolags (eller därmed jämställt bolags) skulder hänvisas till Nial: Svensk associationsrätt, 2 uppl. 1976 s. 199 ff, där även förevarande rättsfall är berört och hänvisningar finns till rättspraxis och litteratur.
Talan fördes även av kommissionärsbolagets konkursbo, som yrkade att huvudbolaget skulle förklaras skyldigt att svara för samtliga skulder som uppkommit i kommissionärsbolagets rörelse (eller i allt fall viss del av dem). Avtalsförhållandet mellan bolagen synes ha varit oklart, men något avtal om att huvudbolaget skulle gentemot kommissionsbolaget svara för alla det senares skulder synes inte ha förelegat. HD förklarade att av gemenskapen mellan bolagen ej i och för sig följde att ett av dem vore ansvarigt för det andras skulder, och sådan utredning hade inte förebragts att konkursboets yrkande kunde vinna bifall. Inte heller i övrigt hade förekommit omständighet på grund varav huvudbolaget på talan av konkursboet kunde åläggas svara för skulderna i kommissionärsbolagets rörelse.
Den skillnad som här gjorts mellan huvudbolagets ansvar gentemot kommissionärsbolaget och gentemot dettas borgenärer påminner om förhållandet i handelsbolag. En bolagsman svarar direkt gentemot bolagets fordringsägare, men i förhållande till bolaget svarar han endast enligt det inre bolagsrättsliga, på bolagsavtalet grundade rättsförhållandet.
Frågor rörande behörighet för person som varit aktiebolags ställföreträdare men avgått utan att avgången registrerats. NJA 1979s. 635. En borgenär gjorde ansökan om ett aktiebolags försättande i konkurs. Ansökningen medgavs av A som enligt aktiebolagsregistret då var verkställande direktör i bolaget och behörig att ensam teckna bolagets firma. Bolaget sattes i konkurs. Därefter anförde
bolaget besvär mot konkursbeslutet och åberopade därvid att A, enligt i målet ingivet protokoll från sammanträde med bolagets styrelse, vid medgivandet av konkursansökningen inte längre var behörig att teckna bolagets firma samt att han i varje fall genom att inte inhämta styrelsens samtycke överskridit sin befogenhet. I ett utlåtande i målet utvecklades närmare den meningen att på endera av dessa grunder konkursbeslutet borde undanröjas. Vederbörande revisionssekreterare hemställde att konkursbeslutet skulle undanröjas därför att fråga om bolagets försättande i konkurs är en angelägenhet av så djupt ingripande betydelse för bolaget att det måste ankomma på styrelsen att taga ställning till frågan. HD undanröjde konkursbeslutet på den första grunden, att A när han medgav konkursansökningen inte längre var behörig att ensam teckna bolagets firma.
NJA 1979 s. 655. Sedan patent- och registreringsverket hos Stockholms TR anmält att ett visst aktiebolag inte sänt in årsredovisningar för de senaste två räkenskapsåren, utfärdade TR:n kallelse på bolaget till förhandling inför rätten för prövning av frågan om bolagets skyldighet att gå i likvidation. Kallelsen delgavs H, som enligt aktiebolagsregistret var styrelseledamot och firmatecknare i bolaget. Kallelsen kungjordes också i föreskriven ordning. Den 15 september 1978 meddelade TR:n beslut att bolaget skulle gå i likvidation och utsåg likvidator. Efter anmälan av likvidatorn förklarade TR:n i beslut den 29 december 1978 att likvidationen skulle nedläggas och bolaget anses upplöst. Besluten vann laga kraft. Två personer J och L ansökte omresning. Som grund åberopade de att såväl kallelsen till TR:n som rättenslikvidationsbeslut delgivits A, ehuru hon redan den 23 juni 1978 avträtt ur bolagets styrelse enligt ett i målet ingivet bolags stämmoprotokoll för nämndadag, utvisande att i stället J och L utsetts till styrelseledamöter.
I sitt beslut erinrade HD om att enligt delgivningslagen skall delgivning med aktiebolag ske genom att handlingen lämnas till någon som har rätt att företräda bolaget eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. HD fortsatte:11 "Regleringen innebär att varje styrelseledamot är behörig att ta emot delgivning på bolagets vägnar, oavsett om han är firmatecknare eller ej. Uppgifter om styrelsens sammansättning skall efter anmälan tas in i det hos patentverket förda aktiebolagsregistret. Om sammansättningen ändras, skall bolaget genast anmäla det för registrering (8 kap. 15 § 2 st. aktiebolagslagen). Av det sagda följer att det i regel framgår av aktiebolagsregistret vilka personer som ingår i ett aktiebolags styrelse och som alltså är behöriga att ta emot delgivning med bolaget. Styrelsens sammansättning kan emellertid ha ändrats utan att detta har hunnit återspeglas i registret. I sådant fall får anses gälla att delgivning skall ske med någon som vid tillfället faktiskt tillhör bolagets styrelse eller eljest är behörig att företräda bolaget, oavsett om registrering ägt rum eller ej. Det måste emellertid ställas stora krav på bevisningen, när det hävdas att vad som finns antecknat i aktiebolagsregistret inte överensstämmer med de verkliga förhållandena. Att protokoll från bolagsstämma företes bör med hänsyn till utrymmet för kringgåenden inte utan vidare vara tillräckligt, i varje fall inte om lång tid förflutit innan anmälan om uppgiven ändring i styrelsens sammansättning görs hos patentverket. Har vid tidpunkten för delgivningen anmälan gjorts eller protokollet sänts in till patentverket, ehuru registrering ännu inte skett, måste däremot beviskravet normalt anses uppfyllt."
Vid sin tillämpning av dessa principer på det förevarande fallet fann HD att delgivningen med A, som enligt aktiebolagsregistret hade rätt att företräda bolaget, ägt rum den 22 augusti 1978 och att bolagsstämmoprotokollet för den 23 juni inkommit till patentverket först den 27 september 1978. Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående kunde det ej anses tillförlitligen visat att styrelsens sammansättning vid delgivningstillfället ändrats så att A saknade behörighet att ta emot delgivningen för bolagets räkning. HD lämnade därför ansökningen såvitt avser TR:ns likvidationsbeslut utan bifall.
Beträffande TR:ns beslut den 29 december att likvidationen skulle nedläggas och bolaget anses upplöst fann HD att J och L inte var behöriga att — såsom företrädare för bolaget i likvidationen eller eljest — ansöka om resning, varför ansökningen i den delen avvisades. Detta överensstämmer med den ovan angivna ståndpunkten i rättspraxis att talan för ett bolag som vid sin upplösning var i likvidation skall, när behov av sådan talan föreligger, föras av likvidator.
I det följande redovisas kortfattat några rättsfall som har visst aktiebolagsrättsligt intresse men huvudsakligen ligger inom andra rättsområden.
NJA 1975 s. 275. Tandläkarverksamhet utövades av ett aktiebolag, där F var den ende anställde tandläkaren. Alla aktierna i bolaget ägdes av F:s hustru. F var enligt sitt anställningsavtal berättigad att som vederlag för sina tjänster erhålla bolagets årliga rörelseöverskott. I följd av trafikolycka blev F arbetsoförmögen under viss tid, varunder patientarvoden uteblev. Han yrkade ersättning för mistad arbetsförtjänst av det försäkringsbolag, där den bil som körde på honom var trafikförsäkrad. Försäkringsbolaget invände att inkomstbortfallet var en bolaget tillfogad skada, en ej ersättningsgill s. k. tredjemansskada. HD förklarade emellertid att inkomstbortfallet på grund av innehållet i anställningsavtalet inte medfört förlust för bolaget eller nedgång av dess vinst under räkenskapsåret utan direkt lett till en minskning av F:s inkomster från bolaget. Dessa inkomster måste anses utgöra arbetsinkomster, på grund varav F:s talan bifölls.
Fallet torde ha större intresse från arbetsrättslig, försäkringsrättslig och allmänt skadeståndsrättslig än från aktiebolagsrättslig synpunkt.
Med fallet kan jämföras NJA 1975 s. 533. Viss rörelse drevs av ett aktiebolag, vari J var ensam verksam och vars alla aktier ägdes av honom. Till följd av försummelse från vederbörande väghållares sida råkade J ut för en halkningsolycka och blev arbetsoförmögen viss tid. Bolaget måste då anställa en vikarie. J yrkade ersättning av väghållaren för kostnader som bolaget haft för vikarien. Domstolarna uttalade att J vid tiden för olycksfallet varit anställd hos bolaget och i denna egenskap uppburit lön. Kostnaderna för vikarien hade belastat bolaget. J hade därför inte självständig rätt till skadestånd. Bolaget — som enligt gällande rätt såsom arbetsgivare inte torde kunna grunda något eget skadeståndsanspråk gentemot väghållaren i anledning avdess anställde J:s skada — vore icke part i målet och vore, oavsett ägarförhållandena inom bolaget, att betrakta som ett särskilt rättssubjekt. Vid dessa förhållanden kunde väghållaren inte i detta mål förpliktas ersätta de kostnader bolaget kan ha haft för vikarie under J:s sjukdom, varför käromålet ogillades.
De båda sistnämnda fallen är berörda av Hellner: Skadeståndsrätt, 3 uppl. 1976 s. 249 f. Samme förf. i SvJT 1969 s. 332 ff behandlar mera ingående frågan om ersättning till tredje man vid sak- och personskada.
NJA 1976 s. 341 gällde överlåtelse av samtliga aktier. Den där föreliggande frågan är av köprättslig karaktär, se Rodhe i SvJT 1979 s. 617 med vidare hänvisningar.
Slutligen ett par huvudsakligen skatterättsliga fall. RÅ 1974 s. 41. Stiftare av aktiebolag, som träffat anstalter om påbörjande av tillverkning och försäljning för bolagets räkning innan det registrerats, blev personligen ansvariga för skyldigheten att erlägga särskild varuskatt och utjämningsskatt, som belöpte på tiden till dess på konstituerande stämma styrelse utsetts. Med hänsyn till den befattning de utsedda styrelseledamöterna tagit med rörelsens drift, ansågs däremot inte sådana förpliktelser, som därefter uppkommit till följd av driften, ha berott på stiftarnas åtgärder, varför stiftarna inte blev skyldiga att fullgöra skatteskyldighet som inträtt efter styrelsevalet.
RÅ 1975 s. 176. I fråga om aktiebolags rätt till avdrag vid taxering för avsättning till arbetstagares pensionering har till grund för bedömandet om arbetstagaren haft ett bestämmande inflytande över bolaget avseende ej fästs vid annat än aktieinnehavet (5 § lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.).
Jämför de ovan berörda fallen NJA 1975 s. 625 1 och II.
NJA 1974 s. 297. I ett aktiebolag var Erna N styrelseledamot jämte en svärdotter till henne. Firman tecknades av Ernas man. Allmän åklagare yrkade vid domstol ansvar å och betalningsskyldighet för Erna enligt 80 § 1 mom. 2 st. (nuvarande 81 §) och 77 a § uppbördsförordningen (numera uppbördslagen) för att hon såsom ansvarig arbetsgivare i bolaget av grov oaktsamhet underlåtit att inbetala avsevärda belopp motsvarande skatteavdrag för arbetstagare i bolaget. Erna invände att bolaget helt sköttes av hennes man, att hon inte visste varför hon skulle vara styrelseledamot eller vilka skyldigheter ett sådant uppdrag medförde och att hon aldrig varit på något styrelsesammanträde.
I åtskilliga rättsfall, både tidigare och senare, har domstolarna haft att taga ståndpunkt till fråga om jämkning eller eftergivande enligt nämnda 77 a § 1 st. andra punkten när särskilda skäl föreligger. Någon redogörelse för denna straffrättsliga praxis lämnas ej här. Men i det nu relaterade rättsfallet gjorde HD uttalanden om det ansvar som helt allmänt följer av ledamotskap i aktiebolags styrelse. Den som åtager sig sådant uppdrag kan, säger HD, icke till frihet att fullgöra de förpliktelser, som eljest följer med sådant ledamotskap, åberopa enbart att styrelseuppdraget varit av endast "formell" natur eller att han ej förstått innebörden av uppdraget. Emellertid hade företaget organiserats på det sätt att Ernas man helt omhänderhaft den omedelbara ledningen och skötseln av företaget och därmed även fått ett direkt ansvar för fullgörandet av företagets förpliktelser mot det allmänna. Vid angivna förhållande kunde Erna, oaktat hon varit ledamot av styrelsen, inte anses ha varit skyldig att i första hand svara för att bolagets åligganden i fråga om inbetalning av skatt fullgjordes. Erna hade visserligen på grund av sin ställning i bolaget haft att vid anledning till misstanke, att förpliktelserna mot det allmänna ej fullgjordes, verkställa undersökning och i förekommande fall söka få till stånd rättelse. Emellertid hade, såvitt utredningen givit vid handen, sådan anledning att ingripa och företaga kontroll ej förelegat för henne. HD ogillade därför mot Erna förd talan om ansvar och betalningsskyldighet.
Handelsbolag
Utmätning hos bolagsman för bolagets skuld. NJA 1976 s. 230. Utmätning för handelsbolags mervärdeskatteskuld kan inte ske hos bolagsman, då uppgift om dennes namn visserligen lämnats på indrivningshandlingarna men särskild exekutionstitel mot bolagsmannen ej föreligger. Se även Nial s. 200.
Enkla bolag
Utmätning (överlåtelse) av bolagsmans andel i bolagstillgång. NJA 1974 s. 176. Ett fiskelag var konstruerat så att det fanns fem lotter däri. Av dessa hade L och två andra fiskare en lott var. De övriga två lotterna tillhörde ett partrederi, där L och den ene av de andra fiskarna var delägare. Utmätning för L:s gäld fick ske av den på L såsom delägare i fiskelaget belöpande andelen i en fordran, som uppkommit vid försäljning av fiskelagets fångst. Däremot kunde utmätning inte ske i fordringen såvitt den utgjorde tillgång för partrederiet.
Fiskelaget var tydligen ett enkelt bolag. HD ansåg alltså att en bolagsmansandel i tillgång som ingick i bolagsförhållandet kunde utmätas för bolagsmannens gäld. Det var i detta fall en delbar tillgång, en penningfordran. Utmätning av bolagsmans andel i odelbar tillgång skulle kunna vålla komplicerade problem, Nial s. 400 ff. — Rättsfallet har av vissa författare åberopats som ett belägg för att bolagsman även kan överlåta sin andel i bolagstillgång utan de övriga bolagsmännens samtycke och att rättsfallet därmed bekräftade att det enkla bolaget endast är ett obligationsrättsligt förhållande mellan bolagsmännen utan verkan i förhållande till tredje man. Riktigheten därav har ifrågasatts av Nial s. 390 ff. Överlåtelse av dylika andelar torde vara så sällsynta att frågan har övervägande teoretiskt intresse.
Den olika utgången i fråga om utmätning i partredares andel i rederiets fordran är ett uttryck för den i vissa avseenden juridiskpersonliknande karaktär som partrederiet har enligt sjölagens bestämmelser.
Samäganderättslagen ej tillämplig i bolagsförhållanden. NJA 1980 s. 547. Ett par personer ansågs ha träffat avtal om att i enkelt bolag yrkesmässigt bedriva fiske. De hade tillsammans förvärvat en fastighet, som de använde till bostad men på vilken de också uppfört en del anordningar för fisket, en fiskebod för förvaring av skötar, nät m. m. En av delägarnas arvingar, som trätt i arvlåtarens ställe, begärde att fastigheten skulle enligt samäganderättslagen försäljas på offentlig auktion. HD fann emellertid att förvärvet av fastigheten betingats främst av det gemensamt bedrivna fisket och att fastigheten därför ingick i bolagsförhållandet. Då samäganderättslagen enligt sin 19 § inte är tillämplig i bolagsförhållanden, lämnades ansökningen utan bifall.
Fråga om bolagsmans talerätt. SvJT 1978 rf s. 56. Tvisten gällde huruvida person, som påstod sig vara jämte sin make delägare i ett enkelt bolag för en inköpt mindre affärsrörelse, kunde ensam föra talan mot säljaren av rörelsen med yrkande att återfå en del av den erlagda köpeskillingen. Den avgörande frågan i målet blev om nödvändig processgemenskap förelåg. Någon prövning av själva sakfrågan blev det ej. Rättsfallet berörs av Welamson i SvJT 1982 s. 96.
Ekonomiska föreningar
Rätt till utträde ur ekonomisk förening. NJA 1974 s. 430. I ett tomträttskontrakt har intagits klausul att tomträttshavaren förbinder sig att ingå som medlem i viss ekonomisk förening och fullgöra med medlemskapet förenade förpliktelser. Föreningens ändamål är att anordna tillfartsvägar och vissa andra anläggningar för gemensamt bruk av tomträttshavarna inom kvarteret. I rättegång mot kommunen har tomträttshavare gjort gällande att nämnda klausul strider mot de i 14 § lagen om ekonomiska föreningar intagna föreskrifterna om rätt till utträde ur föreningen. Påståendet ogillades med följande motivering. Nämnda stadgar reglerar uteslutande förhållandet mellan en förening och dess medlemmar. I stadgarna för den förening som avses i målet återfinnes icke någon bestämmelse som begränsar medlems rätt och möjlighet att uppsäga sig till utträde. Att tomträttshavaren i tomträttsavtalet förbundit sigi förhållande till kommunen att ingå i föreningen och fullgöra de med medlemskapet förenade förpliktelserna innefattar ej en sådan inskränkning i rätten till utträde som strider mot det åberopade stadgandet i föreningslagen.
Uteslutning ur ekonomisk förening. NJA 1977 s. 393. En ekonomisk förening beslöt att utesluta en medlem G A på grund av vägran att betala medlemsavgift, 20 kronor. Ett antal andra medlemmar som också underlåtit att inbetala medlemsavgift hade däremot inte uteslutits. HD framhöll att det inte kunde anses ha förelegat giltig anledning att behandla den uteslutna medlemmen annorlunda än andra medlemmar, som gjort sig skyldiga till samma stadgebrott. "HD — som vid sådant förhållande saknar anledning ingå på frågan, huruvida vad G A och de andra medlemmarna låtit komma sig till last i och för sig verkligen borde föranleda påföljd av uteslutning med den risk för förlust av bostadsrätt som sådan kan medföra — finner därför att uteslutningsbeslutet bör upphävas."
HD har alltså grundat sin dom direkt på att likhetsprincipen åsidosatts och därför inte ingått i prövning av huruvida uteslutningsbeslutet i och för sig var befogat. Beträffande motiveringen var JustR Bengtsson skiljaktig. Han framhåller att likhetsprincipen inte kan hindra att behörigt föreningsorgan beaktar särskilda omständigheter vid prövningen av om en medlem bör uteslutas eller ej, t. ex. medlems större eller mindre beroende av sitt medlemskap. Men att styrelsen underlåtit att reagera på motsvarande sätt vid liknande stadgebrott av andra medlemmar tyder på att styrelsen inte ansett försummad avgiftsbetalning i och för sig vara något särskilt betydelsefullt stadgebrott. På grund av utredningen får antagas att en minst lika väsentlig anledning till att G A uteslöts varit det motsatsförhållande som rått mellan G A och styrelsen." Ett intresse av att bli av med en oppositionell medlem kan självfallet inte komma i betraktande vid prövningen, om tillräcklig grund förelegat för ett uteslutningsbeslut. Snarare motiverar risken för att uteslutningsrätten missbrukas att en domstol vid sådana motsättningar mellan styrelse och medlem som blivit aktuella i målet ställer särskilda krav på bevisningen om att väsentliga objektiva uteslutningsskäl föreligger." Vid bedömning av vad sålunda och i målet förekommit fann denne ledamot inte styrkt att G A:s stadgebrott haft sådan betydelse att det berättigade till den allvarliga påföljd som omedelbar uteslutning utgjort, varför uteslutningsbeslutet skulle upphävas.
Att likhetsprincipen åsidosatts vid uteslutningsbeslutet har sålunda med JustR Bengtssons synsätt haft betydelse för bedömningen av om det stadgebrott som föranlett uteslutningsbeslutet hade tillräcklig vikt för att motivera uteslutning.
I NJA 1975 s. 661 var fråga om sättet för och betydelsen av underrättelse om uteslutningsbeslut till den som utesluts. En ekonomisk förenings stadgar innehöll bestämmelser om rätt för föreningens styrelse att utesluta medlem på vissa angivna grunder. Beslut om uteslutning skall enligt stadgarna delgivas den uteslutne genom rekommenderat brev, som skall anses ha kommit honom tillhanda en vecka efter avsändandet. Medlem som icke åtnöjes med styrelsens beslut äger genom skriftlig anmälan till styrelsen inom två veckor efter det att beslutet anses ha kommit honom tillhanda få frågan hänskjuten till föreningsstämmans avgörande. Medan medlem som frivilligt avgår skulle ha rätt att återfå inbetald insats m. m., skulle utesluten medlem inte ha sådan rätt.
Den 17 och 24 november 1966 beslöt styrelsen att utesluta vissa medlemmar på grund av stadgestridigt förhållande. Men om förbindelse av dem med visst innehåll kom föreningen tillhanda senast den 28 november 1966, skulle de undgå uteslutning. Då sådan förbindelse inte inkom i föreskriven tid, utsändes till dem beslut om uteslutning. Efter styrelsesammanträde den 5 december 1966, då de beslutade uteslutningarna godkändes, beslöt extra föreningsstämma den 29 december att beslutet om uteslutning skulle stå fast.
Efter stämning yrkade de uteslutna att de såsom avgångna medlemmar skulle återfå insatsbelopp på grund av att uteslutningen vore obefogad och i vart fall inte blivit gällande mot dem förrän de mottagit underättelse om att de uteslutits, vilket inte skett på sådan tid att den skulle gälla framför deras uppsägning till utträde vid utgången av 1966. De gjorde också gällande att förlusten av insatsbelopp vore uppenbart obillig.
HD, som ansåg att stadgeenlig grund för uteslutning förelegat, yttrade i huvudsak följande:
"Lagen om ekonomiska föreningar innehåller inte några bestämmelser om att ett uteslutningsbeslut skall i någon form delges medlemmen, för att denne skall anses ha blivit utesluten ur föreningen. Härav torde emellertid inte kunna dragas den slutsatsen att krav på att den uteslutne skall få del av beslutet inte kan uppställas. Den frågan får besvaras med utgångspunkt i allmänna rättsgrundsatser. Med hänsyn till karaktären av det rättsförhållande med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som råder mellan en ekonomisk förening, å ena, och dess medlemmar, å andra sidan, måste i princip anses gälla, att ett uteslutningsbeslut inte far verkan mot den uteslutne medlemmen förrän från den dag då han får kännedom om beslutet. Av allmänna föreningsrättsliga grundsatser torde emellertid följa, att om uteslutningsbeslutet fattats av en föreningsstämma, till vilken medlemmen i vederbörlig ordning kallats med underrättelse att frågan om hans uteslutning skall behandlas på stämman, någon särskild underrättelse om stämmans beslut inte är erforderlig. Har beslutanderätten genom föreskrift i stadgarna delegerats till t. ex. styrelsen, får däremot som huvudregel anses gälla, att medlemmen är utesluten först från den dag han får kännedom om beslutet. Föreningsstadgarna kan givetvis innehålla bestämmelser som särskilt reglerar delgivningsfrågan. Åtminstone i den mån sådana bestämmelser innefattar strängare krav i fråga om de former i vilka en av uteslutningsbeslut berörd medlem skall underrättas om beslutet än som följer av härangivna grundsatser, lär sådana bestämmelser bli gällande. I förevarande fall har visserligen i 12 § 2 st. av föreningens stadgar intagits en bestämmelse av innehåll att beslut om uteslutning skall delgivas den uteslutne genom rekommenderat brev, som skall anses ha kommit honom till handa en vecka efter avsändandet. Innehållet av följande stycke av paragrafen ger emellertid grundad anledning antaga, att bestämmelsen tillkommit endast i syfte att fixera utgångspunkten för beräkning av den frist av en månad, under vilken medlemmen skall äga hänskjuta uteslutningsfrågan till föreningsstämmans avgörande. Att delgivning ägt rum på sätt som föreskrivs i 12 § kan därför inte antagas utgöra förutsättning för att uteslutningsbeslutet skall bli gällande mot den uteslutne."
HD framhöll vidare att de uteslutna vid styrelsesammanträdet den 24 november var företrädda av advokat och därför måste anses ha fått kännedom om styrelsebeslutets innehåll. De måste också på grund av omständigheterna ha insett att beslutet skulle verka automatiskt, därest de inte uppfyllde det i beslutet angivna villkoret. Under dessa omständigheter kunde det ej anses ha varit erforderligt att de berörda medlemmarna särskilt underrättades om uteslutningsbeslutet efter den däri angivna fristens utgång för att beslutet skulle bli gällande mot dem. De ansågs därför ha blivit i vederbörlig ordning uteslutna ur föreningen före utgången av november 1966. — HD fann det icke vara uppenbart obilligt att medlemmarnas insatser med tillämpning av stadgebestämmelsen i sin helhet skulle tillfalla föreningen.
Verkan av ekonomisk förenings upplösning. SvJT 1975 rf s. 66. Fallet avser fråga om processbehörighet för ekonomisk förening vars konkurs avskrivits enligt 185 § KL. Motsvarande fråga har för aktiebolags del behandlats ovan, där även detta fall har berörts.
Bostadsrättsförening. RÅ 1979 ref. 2: 12. En medlem i bostadsrättsförening yrkade i en till kammarrätten inkommen skrift att en i länsstyrelsen godkänd ekonomisk plan för föreningen ej skulle godkännas. I RR ansåg en minoritet att talan ej får föras mot länsstyrelses beslut att godkänna dylik plan. Men majoriteten ansåg beslutet överklagbart. RR förklarade att enligt 11 § förvaltningslagen (1971: 290) talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Enär länsstyrelsens beslut inte kunde anses angå ifrågavarande medlem i den mening som avses i 11 § förvaltningslagen, lämnades besvären utan bifall.
Ideella föreningar
Uteslutning ur ideell förening. NJA 1977 s. 129. En förening med ändamål att vara en samlande branschorganisation för Västra Sveriges mannekänger och fotomodeller, att efter viss prövning utfärda legitimationsbevis utvisande medlemskapet, att förmedla uppdrag åt medlemmarna samt att tillvarataga medlemmarnas ekonomiska, juridiska och sociala intressen ansågs — i likhet med andra yrkesföreningar och branschsammanslutningar — vara en ideell förening. Den omständigheten att dess huvudsakliga verksamhet utgörs av förmedling av uppdrag åt medlemmarna — vilken verksamhet finansieras genom särskilda utgifter som är så bestämda att vinst inte skall uppkomma — föranleder inte att den likväl blir att hänföra till sådan förening för ekonomisk verksamhet som avses i lagen om ekonomiska föreningar.
I stadgarna föreskrivs att medlem, som icke inom föreskriven tid erlagt stadgade avgifter, som brutit mot föreningens stadgar, som motverkat föreningens intressen eller dess ändamål eller som genom sin vandel kan befaras nedsätta föreningens anseende, må av styrelsen uteslutas ur föreningen. Medlem, som icke åtnöjes med styrelsens beslut om uteslutning, kan påkalla frågans prövning å föreningsstämma.
Sedan styrelsen beslutat utesluta en medlem och detta beslut godkänts vid föreningsstämma, väckte den uteslutna talan mot föreningen. Hon påstod att uteslutningsbeslutet ej hade stöd i föreningens stadgar och därför var ogiltigt och yrkade att det måtte upphävas.
HD framhåller att frågor om ideell förenings beslut att utesluta medlem har
från materiella utgångspunkter prövats av HD främst beträffande två från varandra vitt skilda typer av föreningar. "I fråga om föreningar med utpräglat ideell inriktning, närmast religiösa föreningar, har det ansetts ankomma på föreningen att själv avgöra, om en medlem så avvikit från föreningens normer att han borde på grund härav uteslutas ur föreningen (NJA 1906 s. 317 och 1931 s. 604). I fråga om fackliga organisationer och liknande föreningar har prövats, om föreningen visat att den uteslutne medlemmen låtit komma sig till last något som enligt stadgarna berättigat föreningen att utesluta honom och, när föreningen inte förmått detta, har uteslutningsbeslutet förklarats sakna verkan (se t. ex. NJA 1945 s. 290 och 1946 s. 83). Denna prövning far anses ha skett på avtalsrättsliga grunder, varvid stadgarna är att anse som led i rättsförhållandet mellan föreningen och medlemmen. Med den betydelse som föreningar av olika slag numera har fått för sina medlemmars materiella välfärd uppkommer frågan, om avtalsrättsliga principer bör tillämpas på beslut att utesluta medlem också ur annan förening än fackförening och liknande organisation när medlemskapet är av ekonomisk betydelse förden uteslutne (jfr NJA 1970 s. 394)."
HD finner utredningen i målet ge vid handen att det visserligen inte var nödvändigt för medlemmen att för sin verksamhet tillhöra föreningen men att det skulle vara förenat med klara olägenheter för medlemmen att utöva yrket på egen hand eller att söka sig in i någon annan organisation. Upphävande av uteslutningsbeslutet kan självfallet medföra olägenheter för föreningen om övriga medlemmar inte anser sig kunna samarbeta med den uteslutne. Men med hänsyn till uteslutningens ofördelaktiga konsekvenser för den uteslutne bör frågan på grundval av stadgarna prövas enligt avtalsrättsliga grunder. De nackdelar, som kan uppstå för föreningen om den tvingas återta den uteslutne, får beaktas vid tolkning av stadgarnas bestämmelser om grund för uteslutning.
Beträffande den av föreningen för uteslutningen åberopade grunden att denuteslutna skulle ha fört en kampanj mot styrelsen till skada för föreningen framhåller HD bl. a. att det måste stå en föreningsmedlem fritt att till andra medlemmar framföra kritik mot föreningens styrelse och funktionärer. Om sådan kritik är osaklig och illvillig och till följd därav vållar stridigheter inom föreningen, kan den dock självfallet anses motverka föreningens intressen. Utredningen motsade dock inte att den uteslutnas kritik kan ha framförts i sakliga former och utan avsikt att skada föreningen. Enär föreningen således ej visat, att fog förelegat för uteslutningsbeslutet, blev uteslutningsbeslutet upphävt.12
Ett till stor del liknande mål redovisas i SvJT 1977 rf s. 52. Den ideella föreningen Blomsterförmedlingen Interflora (som sedermera sammanslutits
med Blomsterhandlarnas Riksförbund till den ideella föreningen Blomsterhandlarnas riksförbund — Blomsterförmedlingen Interflora) hade enligt stadgarna till ändamål bl. a. att främja ökad uppskattning och användning av blommor samt att genom centrala reklam- och marknadsföringsaktiviteter stödja medlemmarnas försäljning. I stadgarna föreskrivs bl. a. att medlemmarna är skyldiga att lojalt och aktivt deltaga i av styrelsen beslutade reklamaktiviteter, att uteslutning ur föreningen kan beslutas av styrelsen om medlem ej rättar sig efter vad i stadgarna eller den av årsmötet fastställda arbetsordningen är sagt eller visar uppenbar vårdslöshet vid handhavande av förmedlingsorder eller i tal, skrift eller handling motverkar föreningens syften, och att medlems förklaring skall inhämtas innan styrelsen till behandling upptager fråga om uteslutning.
Föreningen utsände hösten 1973 till medlemmarna ett antal med färgfigurationer dekorerade vaser, s. k. gladvaser. Medlemmarna debiterades en krona per vas och anmodades att saluföra vaserna i sina butiker. En föreningsmedlem N. fann vaserna oestetiska och ansåg att medlemmarna ej bort tvingas sälja dem. Enligt sina uppgifter tog han kontakt med ett stort antal kolleger och — utan att skapa en opinion — samtalade om gladvaserna,varjämte han i en tidningsintervju uttalade sig kritiskt därom. Styrelsen beslöt den 23 oktober 1973 att N. skulle uteslutas ur föreningen. Efter stämning å föreningen yrkade N. att uteslutningsbeslutet skulle förklaras vara utan verkan och att N. skulle förklaras vara berättigad att vara medlem i den sammanslagna organisationen.
Bland de grunder N. åberopar för sin talan var att uteslutningsbeslutet i formellt avseende stred mot stadgarna. I detta avseende fann hovrätten att föreningen inte hade på ett godtagbart sätt uppfyllt stadgarnas bestämmelser att medlems förklaring skall inhämtas innan fråga om uteslutning upptas till behandling. Emellertid ansåg hovrätten att N. vid ett möte före uteslutningsbeslutet "klarlagt sin inställning" och att några omständigheter som skulle kunnat kasta nytt ljus över hans handlande föreföll inte vara att vänta genomen i formell ordning inhämtad förklaring. Härtill komme att styrelsen vid sitt beslut syntes ha fäst särskilt avseende vid innehållet i tidningsartikeln. En förklaring från N. kunde således ej antagas ha fått någon avgörande inverkan på styrelsens ställningstagande i sak. Uteslutningsbeslutet skulle därför ej på denna grund upphävas. Däremot borde den konstaterade bristen kunna beaktas vid övervägande huruvida hovrätten hade att pröva uteslutningsbeslutets sakliga riktighet.
Den uppfattning hovrätten här uttalat grundar sig på den inom bl. a. associationsrätten gällande principen, att ett formellt fel med avseende på ett beslut inte beaktas om det är tydligt att felet inte inverkat på beslutets innehåll. Exempel därpå hos Nial: Om klanderbara och ogiltiga bolagsstämmobeslut s. 10. Det torde dock vara diskutabelt om principen bort användas i förevarande fall. Som förutsättning för principens tillämpning har angivits attdet är tydligt att det formella felet inte inverkat på beslutet, aktiebolagsutredningens betänkande SOU 1971: 15 s. 248, prop. 1975: 103 s. 417. Även om man inte går så långt att det krävs visshet om att beslutet inte kunnat påverkas av felet, torde felet böra beaktas om det inte kan anses praktiskt taget uteslutet att det kunnat påverka beslutet. I förevarande fall synes N. på grund av det begångna felet inte fatt tillfälle att avge en förklaring medvetskap om att det gällde hans uteslutning. Om han fått sådant tillfälle, vore
det kanske inte uteslutet att han kunnat föra fram så starka argument mot uteslutningen — sådana argument fanns ju som hovrättens dom visar — att de kunnat inverka på beslutet.
I fråga om uteslutningsbeslutets sakliga riktighet framhåller hovrätten följande. Även om medlemskap i föreningen ej kan anses vara en förutsättning för drivande av blomsterhandelsrörelse, måste föreningen, på grund av sin art och inriktning och det väsentliga ekonomiska intresse medlemskapet innebär, ändock anses pliktig tåla att riktigheten av dess uteslutningsbeslut prövas av domstol även på materiell grund. Härvid anser hovrätten det tidigare berörda förhållandet att N. inte — såsom stadgarna föreskriver — på ett helt nöjaktigt sätt beretts tillfälle att förklara sig i uteslutningsfrågan, utgöra ytterligare skäl för domstolsprövning av styrelsebeslutets riktighet. Hovrätten uttalar vidare att N:s kritik mot föreningsbeslut om skyldighet för medlemmarna bl. a. att från föreningen köpa av föreningen bestämda varor till visst årligt belopp inte — på av hovrätten angivna skäl — kunde anses vara av beskaffenhet att medföra hans uteslutning ur föreningen. Emellertid innehöll den s. k. gladvaskampanjen även ett väsentligt moment av reklam för företaget, vari medlemmarna hade en stadgeenlig skyldighet att lojalt och aktivt delta. Härutinnan måste N., åtminstone genom sina vid tidningsintervjun gjorda uttalanden, anses ha brustit. Hovrätten finner emellertid att uttalandena om vasens utseende — med beaktande av att N. ej kunde göras ansvarig för tidningsartikelns journalistiska utformning — ej kan anses ha utgjort ett så allvarligt lojalitetsbrott mot föreningen att det bort medföra uteslutning ur densamma.