ULLA JACOBSSON, Tvistemål, stencilupplaga 1990, 128 s.

 

Av Ulla Jacobssons hand föreligger i stencilerat skick en summarisk översikt över tvistemålsprocessen, utgiven i februari 1990 från juridiska institutionen i Lund. Opuset avses att före sommaren komma ut från trycket (Liber). Emellertid förefaller lämpligt att redan nu med några rader fästa uppmärksamheten på det. Fråga är nämligen om en utmärkt instruktiv redogörelse som trots den komprimerade och kortfattade kompositionen — eller kanske tack vare denna — ger läsaren en förträfflig förstahandsinformation i det ifrågavarande ämnet. Denna effekt främjas särskilt av den lyckade avvägning mellan kunskapsstoffets olika delar som Jacobsson företagit och hennes föredömligt lättlästa stil.
    Skriften vänder sig, som det nu sagda antyder, till juris studerande och likställda men saknar för den skull inte intresse för en större publik — tvärtom. Nyheterna på rättegångsrättens och specialexekutionsrättens fält är många och omfattande; med den alltmer accelererande takten hos lagstiftningsmaskineriet blir det ständigt svårare att hänga med i svängarna såsom det förväntas av oss fackmän. Varje upplysningsskrift bör hälsas med tillfredsställelse, eftersom ingen av oss behärskar sitt juridiska ämne så fullständigt som han själv i sina sämre stunder kan förledas tro; och hur ofta är ej av nöden att vid undersökning av konkreta rättsliga problem friska upp minnet och börja med studium av de elementära läroböckerna! Jag vill särskilt uttrycka min tillfredsställelse — som säkerligen också kommer att delas av i varje fall våra juridiska ämnessvenner — över att Jacobsson tagit upp civilprocessen till särskild ensam behandling. Det är väl en trolig gissning, att hon ämnar fortsätta med en motsvarande översikt över brottmålsprocessen och kanske även bevisrätten, därvid denna lämpligen behandlas dels i vad den angår civilprocessen och dels straffprocessen. Ordning och reda betyder här inte ordning och leda! I det anmälda aktstycket finns visserligen ett särskilt avsnitt om bevisningen i tvistemål, emellertid, naturligt nog, kortfattat. En separat och bredare framställning över bevisrätten skulle onekligen i och för sig väl försvara en plats och därtill skapa en harmonisk trilogi.
    För en nybörjare är det en enligt min mening — och uppenbarligen även enligt Jacobssons — självklar fördel att kunna läsa in ämnet rättegångsrätt styckevis, varvid till en början de två förfarandemodellerna studeras var för sig. En jämförande framställning kan aldrig ge detsamma åt en novis, menar jag. Först den som grundligt behärskar vardera av de bägge procedurerna kan med fördel och med förtjusning avnjuta en mer ingående och konstfärdig komparativ exposé och hämta lärdomar därur.
    Efter ett par värdefulla sidor om ”Juridisk metod” finner läsaren — som man kan vänta av en översiktlig framställning — sådana nödvändiga rubriker som parter, rättegångskostnader, de allmänna domstolarna, förfarandet inför domstol och domen; därtill, som sagt, bevisningen och verkställigheten. Det sista förefaller en smula överraskande men beror på att författaren under ”det rättsliga förfarandet” räknar in det avslutande stadium som kan bli nödvändigt inför kronofogden.
    Förfarandet i ordinära dispositiva mål, indispositiva mål och FT-mål skildras med ett lyckat grepp på ämnet: det återges i korthet tre rättsfall och läsaren konfronteras på detta sätt med de processuella rättsregler som

Anm. av Ulla Jacobsson, Tvistemål 477

appliceras eller kunnat applicerats på de olika målen. Dessa gäller bärgarlön (skissen är gjord på 1987 s. 90 om den famösa U 137), hävning av köp och vårdnaden om barn. Exemplen är väl valda och redogörelsen instruktiv och intresseväckande.
    Referatens relativa korthet utesluter inte, att detta avsnitt upptar en avsevärd del av hela skriften; det framstår innehållsmässigt som dennas huvudparti.
    Åt den svåra bevisrätten har också avsatts ett större antal sidor. Det är ett nöje att läsa Jacobssons skickligt enkla och välsystematiserade beskrivning av detta vanskliga ämne som inte sällan i andra författares utförliga framställningar kan verka nedstämmande komplicerat. Huruvida mängden av regler, konstruktioner och hugskott bidrar till en säkrare rättskipning (i den mån de anammas), är en fråga för sig.
    För de fundamentala begreppen bevisbörda, beviskrav och bevisvärdering — som kan vara lätt att blanda samman — redogörs kortfattat och distinkt, och de illustrerande exemplen tjänar väl sitt pedagogiska ändamål. Anmälaren — och säkerligen inte endast han — hade gärna sett, att Jacobsson ville fortsätta på den sålunda inslagna vägen. (En reflexion: Som många andra påpekar Jacobsson, att termen ”bevisskyldighet” kan vara vilseledande, eftersom tal ej är om någon ”egentlig skyldighet” att förebringa bevisning. Förvisso inte — men finns överhuvud någon som kunde komma på idén, att någon skulle vara skyldig, vid äventyr av stegel och hjul, att bevisa något!) En förklaring vid termen samverkande bevisning hade kanske varit på sin plats, och innehållet i den påstådda tumregeln (s. 109) borde ha uttryckts tydligare. Läsaren undrar också, vem som är mamma till denna tumregel och om den uttrycks i någon lagtext som ett bevisrättsligt imperativ. Varför ett visst schema (s. 105–6), uppställt av vem, skall följas vid bevisvärderingen, synes mig ävenledes efterfrågansvärt — lagen iakttar ju en klädsam tystnad på denna punkt.
    De senaste noteringarna skall inte uppfattas som kritik — jag är väl medveten om att den recenserade skriften är översiktlig; fastmer har jag gripit tillfället att antyda en personlig åsiktsvädring om diverse fenomen i den numer så omfattande bevisrättsliga publicistiken.
    Att undgå varje lapsus med pennan är ingen skribent förunnat, som nedkommer med mer än blott en sida eller två. När Jacobsson skriver, att ”i brottmål ställer domstol människor till ansvar” (s. 5) är ju detta alltför inkvisitoriskt färgat; om att använda uttrycket stjärnadvokat (s. 112) i seriös juridisk text kan nog delade meningar råda; vad som sägs om omyndigförklarad (s. 19, 21) kunde ha avfattats något annorlunda i betraktande av att rättsfiguren omyndigförklaring med tillhörande förmyndarskap, som bekant, numer är utrangerad.
    I skriftens inledning förekommer några utdrag ur pseudonymen Marius Wingårdhs ”Får jag presentera en ny notarie”.
    För anmälaren var det en stor överraskning att finna någon, som fortfarande känner till denna underbara juristroman från 1939. För en jurist av äldre årgång, som dessutom suttit ting under förhållanden som påminner starkt om den miljö och det persongalleri där notarien Indeman gjorde sina lärospån under ”Slabbedaskens” förstklassiga och välvilliga ledning, blev nostalgin oundviklig. In summa: en originell och tjusande inledning till en framställning över tvistemålsprocessen!
Carl M. Elwing