”Bevisbörda” i mål om undantag från gemenskapsreglerna om fri rörlighet
Av juris doktorn KENNETH NORDBACK
1 Inledande frågeställningar och disposition1
Den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital är central vid tillskapandet av en gemensam inre marknad inom EU. Målen om fri rörlighet är talrika i EG-domstolen. Det handlar om både förhandsavgöranden och talan om fördragsbrott.
Enligt EG-domstolens praxis kan ett undantag från principen om fri rörlighet motiveras endast under förutsättning att de nationella myndigheterna visar att undantaget är nödvändigt för att uppnå ett godtagbart allmänt mål och att det är förenligt med proportionalitetsprincipen. Detta kan, heter det, endast styrkas på ett konkret sätt, med hänvisning till omständigheterna i det enskilda fallet. EG-domstolens praxis behandlas i avsnitt 2.
Malcolm Jarvis visar i en undersökning över tillämpningen av reglerna om fri rörlighet för varor att nationella domstolar i olika länder har hanterat proportionalitetsbedömningen på skiftande sätt.2 I vissa fall har en bevisbörda lagts på nationella myndigheter att visa att en reglering är proportionell, i andra fall lutar sig domstolarna mot att det inte visats att lagstiftningen är oproportionell. För att få nödvändig konkretion i analysen krävs alltså att man går in i specifika nationella rättssystem. Rättegångsbalkarna i Sverige och Finland är snarlika. Till det kommer de historiskt betingade gemensamma dragen även i förvaltningsprocessen.3 EG-rätten gör generellt sett ingen skillnad mellan olika processformer. Mot den här bakgrunden framstår civil-, straff- och förvaltningsprocess i de båda grannländerna som lämpliga ”undersökningsobjekt”. I avsnitt 3 ser vi närmare på hur svenska och finländska domstolar har tacklat mål om undantag från den fria rörligheten.
EG-domstolen talar i det här sammanhanget alltså om bevisbörda och om att förhållanden skall styrkas på ett konkret sätt. Men är det verkligen fråga om bevisbörda i den mening som avses på ett nationellt (t.ex. finländskt eller svenskt) plan? När frågan gäller om en na-
1 Artikeln är skriven inom ramen för forskningsprojektet ”Europeanization of Procedural Law and the New Challenges to Fair Trial” under ledning av professor Antti Jokela vid Åbo universitet. Projektet är finansierat av Finlands Akademi. Jag vill också rikta ett stort tack till deltagarna vid de s.k. mikroseminarierna i processrätt vid Uppsala universitet för värdefulla synpunkter. — Vissa av frågorna som behandlas här har jag tidigare berört i min avhandling Interimistiska åtgärder i EGrättsliga mål (2005), se avsnitt 6.2. 2 The Application of EC Law by National Courts (1998), s. 217 ff. och 337–340. 3 Se t.ex. Halila, FT 2001 s. 49–70, om förvaltningsprocessen i Finland och Sverige.