Konsumentköpsdirektivet: ett grundläggande kvalitetsproblem
Av departementsrådet DAG MATTSSON
Med konsumentköpsdirektivet gav sig EU för första gången på allvar in i civilrätten. Tidigare direktiv om t.ex. distansavtal, konsumentkrediter och avtalsvillkor hade innehållit en del civilrätt men framför allt näringsrätt. Konsumentköpsdirektivet rörde däremot grundläggande obligationsrätt, köprätten. Direktivet har sedan följts av andra viktiga civilrättsliga direktiv, bl.a. om finansiella säkerheter (säkerhetsdirektivet) och s.k. sena betalningar. Lagstiftning om enskildas inbördes ekonomiska förhållanden griper dock väsentligt mera in i samhället än näringsrättsliga regler om etablering, marknadsföring, information, produktkrav och liknande. Erfarenheten från de civilrättsliga direktiven visar att det finns ett grundläggande kvalitetsproblem.1 När man ser frågan om god civilrättslig lagstiftningskvalitet ur ett lagstiftarperspektiv brukar man formulera det grundläggande kravet så här: Utifrån ett fullgott underlag beakta alla relevanta intressen och i en samlad bedömning balansera intressena mot varandra och bestämma vad som är bäst för samhället. Underlaget är då en saklig probleminventering, t.ex. ett utredningsbetänkande, och synpunkter på materialet från berörda myndigheter och intresseorganisationer. Med att alla relevanta intressen skall beaktas avses sådant som förut-
1I artikeln nämns följande rättsakter: Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av 25.5.1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, EGT L 144, 4.6.1997, s. 19 (konsumentköpsdirektivet); Europaparlamentets och rådets direktiv 1997/7/EG av 20.5.1997 om konsumentskydd vid distansavtal, EGT L 144, 4.6.1997, s. 19 (distansavtalsdirektivet); rådets direktiv 1987/102/EEG av 22.12.1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, EGT L 42, 12.2.1987, s. 48 (konsumentkreditdirektivet); rådets direktiv 1993/13/EEG av 5.4.1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, EGT L 95, 21.4.1993, s. 29 (avtalsvillkorsdirektivet); Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av 6.6.2002 om ställande av finansiell säkerhet, EGT L 168, 27.6.2002, s. 43 (säkerhetsdirektivet); Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av 29.6.2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner, EGT L 2000, 8.8.2000, s. 35 (direktivet om sena betalningar); Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av 8.6.2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden, EGT L 178, 17.7.2000, s. 1 (direktivet om elektronisk handel); rådets förordning 44/2001 av 22.12.2000 om domstolsbehörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EGT L 12, 16.1.2001, s. 1 (Bryssel I-förordningen); rådets förordning 1347/2000 av 29.5.2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn, EGT L 160, 30.6.2000 s. 19 (Bryssel II-förordningen); och rådets förordning 1346/2000 av 29.5.2000 om insolvensförfaranden, EGT L 160, 30.6.2000, s. 1 (insolvensförordningen). — Konsumentköpsdirektivet genomfördes med prop. 2001/02:134 och bet. 2001/02:LU33.