Finns det ett botemedel mot långsam rättskipning?
Den engelska devisen ”justice delayed is justice denied” ger på ett elegant och slagkraftigt sätt uttryck åt tanken att en domstol måste döma inte bara rätt utan också snabbt. Samma tanke ligger bakom artikel 6:1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, där den grundläggande bestämmelsen om att en rättegång skall vara rättvis åtföljs av ett krav på att prövningen skall ske inom skälig tid. Trots detta är långsam rättskipning vanligt förekommande i många länder, och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har i sina domar identifierat långt flera brott mot bestämmelsen om prövning inom skälig tid än mot något annat stadgande i konventionen.
Orsakerna till att rättvisa skipas långsamt kan stå att finna i att domstolarna har otillräckliga personella eller materiella resurser, att procedurreglerna är ineffektiva eller att domstolarna administreras på ett otillfredsställande sätt. För Europadomstolen har resultatet av missförhållandena på detta område blivit att mängder av klagomål som gäller kravet på prövning inom skälig tid fortlöpande inkommit till domstolen, och arbetet med dessa — i rättsligt hänseende mestadels ointressanta — mål har blivit tyngande och tidskrävande. Det har därför framstått som önskvärt att finna former för att i ökad utsträckning reglera dessa frågor internt inom de enskilda konventionsstaterna och att på så sätt göra en internationell prövning överflödig. Ett viktigt steg i denna riktning togs, när Europadomstolen i sin dom den 26 oktober 2000 i målet Kudla mot Polen slog fast att artikel 13 i konventionen skall förstås så, att det i varje konventionsstat måste finnas ett effektivt internt rättsmedel, varigenom den som är part i ett mål och som menar att kravet på ett avgörande inom skälig tid inte respekterats skall kunna få denna fråga prövad och uppnå rättelse om klagomålet befinnes välgrundat. Kudla-domen innebär i detta hänseende en nyhet, och i många länder, inklusive Sverige, har man efter denna dom anledning att ställa sig frågan om ett effektivt rättsmedel mot långsamma processer redan existerar eller om lagen måste ändras för att det krav som ställs i domen skall uppfyllas.
Relationen mellan artikel 6 och artikel 13 i konventionen
Trots att artikel 13 i konventionen enligt sin ordalydelse tycks ge en generell rätt till ett effektivt rättsmedel med avseende på kränkningar av konventionen, är rättsläget komplicerat när det gäller brott mot artikel 6 i konventionen. Detta beror på att det föreligger en viss konkurrens mellan artikel 6 och artikel 13 såtillvida som även artikel 6 handlar om rätten till ett rättsmedel, nämligen rätten till domstolsprövning med avseende på civila rättigheter och skyldigheter samt anklagelser för brott. De två artiklarna har emellertid olika tillämpningsområden — artikel 13 gäller kränkningar av konventionen och artikel 6 civila rättigheter och skyldigheter samt anklagelser för brott — och en skillnad föreligger också såtillvida som artikel 6 ger rätt till prövning vid domstol, medan det rättsmedel som åsyftas i artikel 13 inte är närmare preciserat utan kan vara av administrativ art. Men i de mål vid Europadomstolen där huvudfrågan varit om rätten till domstolsprövning enligt artikel 6:1 har tillgodosetts har det framstått som en överloppsgärning att, sedan denna fråga prövats, separat ta ställning till om rätten enligt artikel 13 till ett rättsmedel respekterats. I sådana fall har Euro-