Förslag till lagstiftning om kollektivavtal och om arbetsdomstolar. Under hösten 1926 lät statsrådet och chefen för socialdepartementet inom departementet utarbeta preliminära utkast till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstolar. Den 30 december samma år förordnade Kungl. Maj:t tre personer, nämligen landshövdingen Henning Elmquist, generaldirektören Gunnar Huss och revisionssekreteraren Arthur Lindhagen, att inom departementet biträda vid fortsatt be-

 

¹ Angående denna fråga se bland annat UNDÉN i Sv. J. T. 1917 s. 97—107 och PALME i Sv. J. T. 1917 s. 237-241.

² Se N. J. A. 1926 s. 421.

handling av frågan om rättslig reglering av det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Till fullgörande av detta uppdrag företogo de tillkallade sakkunniga en granskning och överarbetning av de inom departementet uppgjorda utkasten, varefter det sålunda tillkomna arbetsresultatet överlämnades till statsrådet med skrivelse den 20 januari 1927.
    I det föreliggande utkastet till lag om kollektivavtal definieras kollektivavtal såsom ett av arbetsgivare eller förening av arbetsgivare med fackförening eller annan dylik förening av arbetare slutet avtal om villkor, som skola lända till efterrättelse beträffande arbetsanställning, eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare.
    Utkastet till lag om kollektivavtal har sin största betydelse med avseende å reglerandet av tre särskilda spörsmål, nämligen dels frågan om avtalets verkningar beträffande avtalslutande organisationsmedlemmar, dels frågan om den s. k. fredsförpliktelsens omfattning och dels frågan om påföljderna av avtalsbrott.
    Med avseende å förstnämnda fråga står utkastet i likhet med äldre svenska lagförslag på den ståndpunkten, att ett kollektivavtal, som slutes av en organisation, är bindande icke blott för organisationen själv utan även för dess medlemmar, och detta senare vare sig medlemmarna tillhörde organisationen vid avtalets ingående eller senare inträtt i denna. Däremot ger lagutkastet icke någon lösning av frågan, huruvida eller på vad sätt medlem av organisation som utträder ur denna kan upphöra att vara bunden av ett av organisationen dessförinnan slutet avtal. Om kollektivavtal slutits av en högre organisation, äro såväl de därtill anslutna lägre organisationerna som även dessas enskilda medlemmar bundna av avtalet. Bundenheten för en organisations medlemmar gäller icke blott i förhållande till motsidan i avtalet utan jämväl i förhållande till den egna organisationen.
    En konsekvens av den sålunda intagna ståndpunkten är att kollektivavtalets normer ansetts böra hava automatisk verkan på innehållet i enskilt arbetsavtal, som faller inom det i kollektivavtalet avsedda verksamhetsområdet. Därför har också föreskrivits, att överenskommelse, som strider mot vad enligt kollektivavtalet skall gälla, skall vara utan verkan. I vilken mån arbetsgivare och arbetare kunna i enskilt arbetsavtal komma överens om bestämmelser, som avvika från kollektivavtalet, är följaktligen beroende på en tolkning av detta senare. Då fråga är om arbetare, vilka äro oorganiserade eller eljest icke själva äro bundna av avtalet, tillämpas ävenledes kollektivavtalet automatiskt, men endast i den mån annan överenskommelse icke träffats genom enskilt arbetsavtal. I detta senare fall har således stadgandet om kollektivavtalets tillämplighet endast karaktär av presumtionsregel.
    Vad angår fredsförpliktelsen fastslås, att arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, icke må under dess giltighetstid vidtaga stridsåtgärd vare sig på grund av tvist om avtalets fullgörande eller om dess giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller för att

åstadkomma ändring i avtalet eller för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning efter det avtalet utlupit. Stridsåtgärd är sålunda icke förbjuden vare sig för att framtvinga reglering av förhållanden, som alls icke äro behandlade i kollektivavtalet, eller när åtgärden har karaktär av sympatiåtgärd. I sistnämnda hänseende gäller dock det undantaget, att sympatiåtgärd är förbjuden, om därmed avses att bispringa annan i fall då denne själv är förbjuden vidtaga stridsåtgärd. De sålunda angivna reglerna gälla enskilda arbetsgivare och arbetare. För organisationerna gäller, att organisation som är bunden av kollektivavtal ej får medverka till eller föranleda åtgärd, som enligt det ovanstående är förbjuden för dess medlemmar, eller genom gåva eller försträckning eller på annat dylikt sätt lämna understöd åt medlem som handlat i strid med förbudet. Organisation är också pliktig att söka hindra sina medlemmar att vidtaga förbjuden stridsåtgärd eller, om dylik åtgärd redan vidtagits, söka förmå dem att häva denna. Närmare regler om de medel, som organisationen kan använda i påtryckningssyfte, hava icke givits.
    Påföljderna av avtalsbrott äro av två slag. Om någondera sidan gjort sig skyldig till förfarande, som i synnerlig mån strider mot avtalet eller mot lagens stadganden, kan avtalet på yrkande från andra sidan av domstol förklaras icke vidare vara gällande. På det att emellertid ett förfarande, som igångsatts av enskild medlem eller av en underordnad organisation, icke skall kunna verka rubbande i fråga om ett avtal som har större omfattning, har tillika stadgats, att förklaring varom nu är fråga icke får meddelas, med mindre förfarandet finnes vara av väsentlig betydelse för avtalsförhållandet i dess helhet.
    Den andra påföljden, som kan ifrågakomma, är skadestånd. Sådant kan ådömas såväl enskild arbetsgivare eller arbetare som även organisation, och kan likaledes tilldömas såväl enskild arbetsgivare eller arbetare som organisation. I fråga om skadeståndets fastställande hava upptagits regler, som i viss mån avvika från vad i allmänhet gäller inom obligationsrätten. Skadestånd skall sålunda utgå efter vad som finnes skäligt med hänsyn till skadans storlek, den skade vållandes skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst samt omständigheterna i övrigt. I överensstämmelse härmed har stadgats, att skadeståndsskyldighet jämväl må kunna förklaras skola helt bortfalla. De upptagna reglerna möjliggöra såväl ett utdömande av skadestånd för enbart ideell skada som även utdömande av skadestånd med högre eller lägre belopp än liden ekonomisk skada.
    Om flera vållat skada, är huvudregeln att skadeståndsskyldigheten dem emellan skall fördelas icke efter huvudtalet utan efter vars och ens skuld. Solidariskt ansvar föreligger således icke heller enligt huvudregeln. Emellertid lämnas åt domstolarna att, där sådant finnes skäligt, ålägga organisation solidariskt ansvar för skada, som organisationen vållat jämte annan, således jämte sina medlemmar eller jämte annan organisation.

    Med avseende å utkastet till lag om kollektivavtal må tillika nämnas, att skriftlig form för avtalets slutande icke föreskrivits. Detta har berott på att kollektivavtal nu ofta tillkomma i form av godkännande av medlingsförslag eller på annat dylikt sätt och att nödvändigheten att iakttaga skriftlig form därför lätt skulle kunna förbises.
    Enligt utkastet till lag om arbetsdomstolar skola för upptagande och avgörande av mål om kollektivavtal finnas dels lokala arbetsdomstolar och dels en central arbetsdomstol med säte i Stockholm. Frågorna om antalet lokala arbetsdomstolar och om deras domsområden hava lämnats öppna att fastställas i administrativ väg, men de sakkunniga hava enligt motiveringen utgått från att de lokala arbetsdomstolarna tills vidare skola vara fyra med förläggning i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall.
    Arbetsdomstolarnas kompetens avskiljes från de allmänna domstolarnas därigenom, att de skola upptaga tvister angående kollektivavtal. Härunder hänföres enligt lagtexten mål om kollektivavtals fullgörande, giltighet, bestånd eller rätta innebörd, mål om förfarande som strider mot kollektivavtal eller mot vad i lagen om kollektivavtal stadgas, samt mål om skadestånd för dylikt förfarande eller om förklaring, att kollektivavtal skall på grund av sådant förfarande icke vidare vara gällande. Härtill fogas det förklarande tillägget, att till mål om kollektivavtal jämväl räknas mål angående förhållandet mellan arbetsgivare och enskild arbetare, såframt tvisten rör den rätt, som på grund av kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal skall tillkomma någon av dem.
    Centrala arbetsdomstolen tjänstgör först och främst såsom överdomstol i förhållande till de lokala domstolarna, men dessutom skall centrala arbetsdomstolen på begäran av någon av parterna kunna såsom första domstol upptaga vissa mål där särskild skyndsamhet erfordras, framför allt frågor om stridsåtgärders förenlighet med kollektivavtal eller med lagen om kollektivavtal. Mot centrala arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas, vare sig i själva saken eller i fråga om arbetsdomstols behörighet.
    Beträffande domstolarnas sammansättning gäller enligt utkastet, att lokal arbetsdomstol skall bestå av ordförande och två ledamöter samt centrala arbetsdomstolen av ordförande och sex ledamöter. Samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj:t för viss tid. Ordföranden i lokal arbetsdomstol samt ordföranden och två ledamöter i centrala arbetsdomstolen skola utses bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. De övriga ledamöterna utses till lika antal inom förslag, som avgives av respektive svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och landsorganisationen i Sverige. Ordförande i arbetsdomstol samt i centrala arbetsdomstolen jämväl en av de andra icke intressebetonade ledamöterna skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren. Uppdrag att vara ordförande eller ledamot i arbetsdomstol förutsättes skola fullgöras vid sidan av annan verksamhet.
    I främmande lagstiftning förekommer ofta den regeln, att endast

organisation som slutit kollektivavtal, äger tala och svara vid arbetsdomstol. Utkastet går icke så långt, i det att organisationsmedlems rätt att uppträda som part icke är beskuren i vidare mån, än att medlem icke äger väcka fastställelsetalan, en inskränkning som dock är av mycket stor betydelse med hänsyn till den stora omfattning, vari fastställelsetalan kan väntas förekomma på förevarande område. Emellertid har organisation, som slutit kollektivavtal, berättigats att utan särskild fullmakt tala och svara för sina medlemmar.
    I fråga om rättegången vid arbetsdomstol förutsätter utkastet, att muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna i huvudsak skola tilllämpas. Målet anhängiggöres genom ansökan. Delgivning skall i regel ske genom ordförandens försorg. I samband med delgivningen utsättes målet omedelbart till muntlig huvudförhandling, såframt icke ordföranden anser det erforderligt att anordna en förberedande skriftväxling. Protokollsföringen är inskränkt till det minsta möjliga. Beträffande den aktuella frågan om protokollering av vittnesberättelser har föreskrivits, att dylik åtgärd skall vidtagas vid lokal arbetsdomstol, om någon av parterna yrkar det, för att därigenom bespara parterna kostnader och besvär för vittnenas förnyade hörande vid centrala arbetsdomstolen.

Arthur Lindhagen.