nadskostnader», så har jag med den erfarenhet jag vunnit såsom ledamot å Göteborgs rådhusrätts brottmålsavdelning känt mig tveksam inför hans uttalanden.
Lagstiftningen giver som bekant icke någon annan ledning för bestämmande av dagsbotens belopp än att den skall »fastställas till belopp från och med en till och med tre hundra riksdaler riksmynt efter ty prövas skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt».
För vidare tolkning av lagstiftningen har man att hålla sig till lagens förarbeten. Därutinnan synas särskilt nedanstående två uttalanden vara att beakta.
I motiveringen till lagstiftningen yttrade justitieministern bl. a.:
»Med dagsbotssystemet torde, såsom också namnet anger, vid dess framträdande ha åsyftats ett fastställande av det penningbelopp, beräknat för dag, som den sakfällde vid bötesdomens meddelande under en längre tid kan antagas böra avstå med hänsyn till inkomst, förmögenhet och ekonomiska förhållanden i övrigt utan att han därigenom lider nöd eller brister i honom åliggande försörjningsskyldighet. Detta belopp, som den sakfällde med god vilja för varje dag kan lägga åsido, skulle således anses motsvara en dagsbot.»
Vid lagförslagets behandling i lagrådet förenade sig lagrådets flertal om ett yttrande, vari förekom följande:
»Enligt den uppfattning, som ligger till grund för förslaget, torde i allmänhet dagsboten böra motsvara det belopp, som den sakfällde med avseende å egna nödiga behov, försörjningsskyldighet mot annan och övriga ekonomiska förhållanden kan av sin medelinkomst för dag med iakttagande av den allra största sparsamhet avstå till betalning av böterna, d. v. s. en dagsbot är det belopp, som den sakfällde med hänsyn till sin betalningsförmåga skäligen bör böta om dagen. — — — Domaren har att fråga sig, huru många dagar den tilltalade skäligen bör vara underkastad den yttersta sparsamhet för att genom betalning för dag sona vad han brutit.»
Härav är det först och främst klart, att då domstolen har att göra med personer, vilkas avlöning utgår i form av naturaförmåner jämte kontant lön, dagsboten icke kan sättas högre än till ett belopp, motsvarande den kontanta dagsinkomsten; och om alltså den kontanta dagsinkomsten stannar vid en krona om dagen eller något därutöver — vilket är fallet med vissa kvinnliga löntagare — kan dagsboten icke sättas högre än till en krona.
Vad härefter angår sådana personer, vilkas hela avlöning utgår i penningar, men som, sedan mat, husrum och andra nödiga utgifter blivit betalade, icke hava kvar mera än cirka en krona om dagen, så bör även på dessa den lägsta dagsboten tillämpas. Vad som kräves för nödiga utgifter är givetvis olika på olika orter. Men å Göteborgs rådhusrätts brottmålsavdelning har man i allmänhet beräknat, att den, som icke har större årsinkomst än 1,000 kronor, eller som, sedan han fullgjort sina försörjningsskyldigheter, icke har