Några fall från dagsbotssystemets tillämpning. En åklagare och en domstol måste stundomsäga sig, att den person, som tilltalas och dömes, icke är den verkligt brottslige utan att det är en annan, som egentligen är den skyldige. Särskilt ofta har detta ju varit fallet vid tryckfrihetsbrott. Man har emellertid kunnat vara övertygad om, att den egentligen skyldige till slut ändock finge betalade böter, som komme att utdömas; annars skulle han ju icke kunna få någon medhjälpare. När fråga varit allenast om bötesstraff, har man väl därför kunnat anse det betyda mindre, om den verkligen skyldige eller medhjälparen bleve åtalad och dömd.
    Efter dagsbotssystemets införande har emellertid förhållandet blivit ett annat. Visserligen hava tryckfrihetsbrotten undantagits från dagsbotssystemets område. I följande båda från Svea Hovrätt hämtade fall torde emellertid straffet böra betecknas såsom ett hugg i luften mot de i verkligheten skyldiga. Det må anmärkas, att i båda fallen talan fullföljts allenast av den utav underdomstolen dömde.
    I. A. och B. innehade gemensamt en tandklinik. Ingendera varbehörig att utöva tandläkarkonsten. B. skattade för omkring 7,000 kronors inkomst, A. för omkring 2,000 kronors inkomst. Allmän åklagare ställde dem båda under tilltal för det de behandlat J. J. uppgav vid polisförhör, att behandlingen gjorts av B., vid domstolen ändrade J. sig så tillvida, att en del av behandlingen skulle hava företagits av A. A. och B. uppgåvo sammanstämmande, att behandlingen företagits av A. ensam. Domstolen ansåg B. ej lagligen förvunnen till brottet och dömde A. till 60 dagsböter à 3 kr.
    II. C., anställd hos bolaget X, blev ställd under tilltal för det han utan tillstånd framfört en bolaget tillhörig lastbil med största hjultryck 2,200 kg. (Se 16 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordn.) Det upplystes, att bolaget under förmenande, att tillstånd ej erfordrades därest det verkliga hjultrycket icke vid något tillfälle överstege 2,000 kg., brukade skicka ut lastbilar med högre största hjultryck, oaktat tillstånd ej erhållits. C:s ombud förklarade, att han insåge att åtalet måste riktas mot C., ehuru bolaget X. (som f. ö. är dotterbolag till ett av landets största industriföretag) vore den verklige svaranden. C. fälldes till 10 dagsböter à 1 kr. 50 öre.
    I båda fallen synes det icke hava varit omöjligt att komma till ett med straffets syfte mera förenligt resultat.
    Vad angår fallet I torde dagsbotens storlek icke hava bort bestämmas med hänsyn allenast till A:s inkomst. Då man kunnat hålla för visst, att de båda kompanjonerna skulle komma att hjälpas åt med böternas betalning (för dem te sig nog böterna som en nödig omkostnad för rörelsen) hade det väl knappast kunnat anses annatän såsom i överensstämmelse med grunderna för dagsbotssystemet att taga hänsyn jämväl till B:s betalningsförmåga.
    Beträffande fallet II synes åklagaremyndigheten hava bort företaga utredning, huruvida icke någon eller några av bolagets tjänstemän i mera framskjuten ställning kunnat ställas till ansvar. Vid det förhållande, att C:s böter tydligen skulle komma att betalas av bolaget,

hade väl f. ö. även C:s dagsbot kunnat bestämmas högre än som skett.
    Ett tredje fall från hovrätten, även det fullföljt endast av den dömde, må slutligen anföras:
    III. D. blev vid en domstol i lappmarken åtalad för hemfridsbrott. Av handlingarna framgick, att en mäktig organisation stod bakom D. Oaktat D. var arbetslös och saknade tillgångar, åtnjöt han sålunda hjälp av biträde från Stockholm. D. fick böta 25 dagsböter á 2 kr.
    Vidkommande detta fall skulle man väl hava kunnat ifrågasätta högre dagsbot för en person, som kunnat bestå sig med ett så lång väga ifrån kommet biträde. Även här torde man hava bort beakta, att den tilltalade finge antagas skola erhålla hjälp med böternas betalning av den för vars räkning brottet skett.

E. Thomasson.