Jord- och vattenrättsliga reformsträvanden i Finland. Fastän suomisk fastighetsbildningsrätt väl i vissa fall uppställer särskilda krav på ägosammansättning m. m., saknas dock ett allmänt ändamålsenlighets rekvisit; jorddelningen är i princip fri. Olägenheterna härav har man vid flera tillfällen sökt avhjälpa, senast genom två för riksdagen 1955 framlagda propositioner (nr 32 och 33), innefattande förslag till ett komplex av lagar, av vilka en »jorddispositionslag» och en lag om förutsättningar för delning av fastighet såsom de mest centrala kunna sägas syfta till att omskapa grunderna för fastighetsbildningen på landsbygen. Enligt förslagen öppnas möjligheter till en av lantbruksministeriet ledd planläggning av jordens disposition för olika ändamål. — Jord, erforderlig för t. ex. komplettering av svaga fastigheter, föreslås som regel skola förvärvas genom köp; expropriation kan emellertid såsom för närvarande tillgripas, dock föreslås därvid i huvudsak endast vissa ägarkategorier komma i fråga (bolag, exploatörer etc.). Även stats jord kan komma att avsättas för olika fastighetsvårdande ändamål. — Delningsförutsättningarna erinra starkt om de i den svenska jorddelningslagen av år 1926 uppställda.
    Ett omfattande remissförfarande har inletts, och propositionerna äro alltjämt när detta skrives föremål för utskottsbehandling. Man hoppas kunna slutligt behandla förslagen, innan riksdagen upplöses till hösten.

 

³ Den »nya» titeln referendarieråd, som kan låta rätt främmande i svenska öron, är inte alldeles ny i Finland. Redan under den ryska tiden infördes nämligen denna titel som benämning på senatens högsta tjänstemän och titeln kvarstod ännu under självständighetstiden till utgången av år 1943, då ministeriernas referendarieråd blev regeringsråd. Efter att ha varit ur bruk i 14 års tid har denna titel alltså åter kommit till heders, om ock inom enannan gren av förvaltningen än där den tidigare brukats.

    Även motionsvägen ha inkommit förslag till fastighetsbildningslagstiftning, fast av mindre generell karaktär. I en motion har sålunda påyrkats reglering av ägoförhållandena inom »tillandningar». Vederbörande utskott — här liksom i nedan nämnda fall lag- och ekonomiutskottet — har emellertid avstyrkt bifall (bet. nr 32/1957) under hänvisning till det förhållandet, att redan gällande skifteslag (se därom SvJT 1952 s. 313) ger bestämmelser (om ägoutbyte, om intagande i skifte av avgränsande mark och om förbud mot smala ägoskiften), vilka äro ägnade att motverka de missförhållanden, motionen åsyftar. — En annan motion är har påyrkat förenkling av procedurenför klyvning i förening med sammanslagning av fastigheter; sammanslagningsärenden avgöras centralt (lantmäteristyrelsen, se SvJT a. st.) och bli pågrund därav ofta fördröjda. Utskottet (bet. nr 36) medger, att detta sätt förärendenas behandling kan leda till tidsutdräkt, men avstyrker dock bifall under hänvisning till pågående utredning inom lantmäteristyrelsen om procedurförenkling. — Regleringen av fastighetsförhållandena vid den nya riksgränsen, där ett betydande antal fastigheter blivit splittrade och erhållit en olämplig utformning, har i en tredje motion ansetts fortgå alltför långsamt, beroende på att enligt gällande lag reglering företages endast i den mån fastighet blir föremål för lantmäteriförrättning. Utskottet (bet. nr 34) finner motionen värd beaktande och föreslår skrivelse till regeringen med hemställan om skyndsamma åtgärder. — Med anledning av motionerna har utskottet inhämtat yttranden från chefen för lantmäteristyrelsen Väinö Seppälä; till dem har utskottet i samtliga fall hänvisat.
    Finlands vattenrättsliga författningar äro i stort sett föråldrade — lagenom vattenrätten bär årtalet 1902 — och förslag till ny vattenlag är underutarbetande (jfr SvJT 1952 s. 314). Riksdagen har redan tidigare (1951) hemställt hos regeringen om påskyndande av arbetet härmed (nämnda år förstärktes vattenlagskommittén med nuv. bitr. justitiekanslern, docenten E.J. Manner; jfr SvJT 1954 s. 163 f.), och förlidet år yrkades i motion förnyadhemställan till regeringen i enahanda syfte. Utskottet har på grund härav inhämtat yttrande från kommitténs ordförande, justitierådet Matti Piiponen, som förklarat sig räkna med ett slutförande av arbetet före utgången av år 1957. Utskottet fann därför någon åtgärd ej erforderlig (bet. nr 17). —Med tanke på ej endast de tidvis svåra förhållanden, varunder kommittén arbetat, utan även den omfattande och svårgenomskådliga materia, den haft att reglera, får det anses som ett gott bevis på kommitténs arbetsintensitet, att den, visserligen ej såsom tänkt före årsskiftet men dock, enligt vad som förljudes, instundande vår framlägger sitt stora lagförslag, sannolikt upptagande gott och väl halva tusentalet paragrafer. Om förslagets innehåll är det givetvis för tidigt att yttra sig; på grund av vad som framkommit vid diskussioner finnes emellertid anledning antaga, att svensk vattenrätt — som för övrigt ofta fått verka utfyllande i praxis — har varit en betydande inflytelsekälla. Detta torde gälla även i processuellt hänseende; sålunda lär man förmoda, att hovrätten i Helsingfors kommer att föreslås till allmän vattenöverdomstol.

F.J. B. A.