Ideologier och laglydnad
Straffrättskipningen är ju ett av de många medel i samhällets tjänst, som hjälper människorna till en dräglig samvaro och främjar hyfs och ordning. Den allmänna opinionen påverkas av den stränghet eller mildhet, varmed ett visst straffbelagt förfarande beivras, t. ex. bilkörning i spritpåverkat tillstånd.1 Samtidigt måste samhället beakta, att straffrätten icke får en sådan utformning, att den avlägsnar sig för mycket från de värderingar och åsikter, vilka omfattas av gemene man. Med andra ord, den allmänna opinionen påverkar också själva straffrättskipningen, d. v. s. är inte endast mottagande utan också givande. Som exempel härpå kan anföras den reaktion, som brottsbenämningen grovt egenmäktigt förfarande, allmänt kallat »billån»,väckte i den allmänna debatten om motorfordonstillgreppen. Det rättsfall av år 1954 (NJA 1954 s. 240), varigenom HD fastställde att tillgrepp av motorfordon under vissa förutsättningar borde bedömas som stöld, låg helt i linje med allmänhetens värderingar, och HD:s dom föranledde statsmakterna att för tillfället avskriva planerna på att genom lagändring beträffande brottsbenämningen gå allmänhetens önskan om ett skärpt fördömande av motorfordonstillgreppen till mötes.2
Den allmänna opinionen är ju ett samlingsbegrepp utan fasta konturer. De många värderingar, som därunder inbegripes, är ett utflöde av bl. a. politiska, religiösa och filosofiska idébildningar, vilka människor i gemen eller en stor grupp av dem omfattar. Vissa av dessa värderingar utgör måhända endast en efterverkan av en ideologi, som härskade under tidigare generationer, och av ett därpå grundat beteendemönster, vilket ärvts och oreflekterat efterlevs trots att ideologien i fråga icke längre har många anhängare. Det torde vara omöjligt att närmare fastställa i vilken grad en ideologi gynnar eller motverkar efterlevnaden av våra nuvarande lagar. Sociologiska undersökningar ger ju en hel del intressanta resultat om nuläget. De kan —trots den delvis från naturvetenskapen lånade terminologien — dock icke bilda underlag för mer än ganska osäkra sannolikhetskalkyler rörande en grupp människors framtida handlingssätt och kan aldrig på förhand förutsäga huruvida eller i vilken utsträckning en enskild individ i gruppen kommer att leva laglydigt.
Trots de nu påpekade vanskligheterna och trots att jag icke ens kan åberopa några sociologiska fältundersökningar vill jag framföra
en del reflexioner om ideologiers inverkan på laglydnaden — reflexioner som grundas på en 20-årig domarerfarenhet.
Vad först angår de politiska ideologierna så kretsar i vårt land för närvarande den allmänna debatten ofta kring två konturlösa och obestämbara tänkta samhällstyper, den borgerliga å ena sidan och den socialistiska eller kanske rättare den socialdemokratiska å den andra sidan. Intet av nutidens borgerliga partier är anhängare av den så kallade manchesterliberalismen, d. v. s. ohämmad ekonomisk frihet för den enskilde företagaren och helt fri konkurrens. Inte heller anser de borgerliga, att statsverksamhetens uppgift och föremål skall vara så starkt begränsade som under större delen av 1800-talet, då verksamheten huvudsakligen avsåg att övervaka rättsordningen, upprätthålla ett försvarsväsen och utöva beskattningsrätten, d. v. s. sammanfattningsvis att sörja för statens bestånd. Nej, de borgerliga har i större eller mindre utsträckning accepterat begreppet välfärdsstat.
Också beträffande den enskilda äganderätten har skiljaktigheterna mellan de borgerligas och socialdemokraternas åsikter minskats. Medan förr den enskilda äganderätten av den borgerliga sidan — under påverkan av naturrättsliga idéströmningar3 — fattades som en evig, absolut och i princip orubblig rätt, så bedömer de borgerliga numera äganderätten mera efter dess funktion i samhället men framhåller, att äganderätten är så värdefull ur samhällelig synpunkt att ägarens befogenheter endast i undantagsfall bör inskränkas. Under påverkan av marxistiska paroller om att enskild äganderätt är ett orättrådigt och föråldrat institut, statt på avskrivning, har socialdemokraterna tidigare ivrat för socialisering eller förstatligande i största möjliga utsträckning. Ännu 1944 års 27-punktsprogram visade tydlig påverkan från Marx och talade om klasskamp, om klyftan mellan ägare och egendomslösa, och rekommenderade, att kollektiva former skapades för delaktighet i egendomen. Enligt den sista programrevisionen (år 1960) — där programskrivarna sökt sig förbi Marx och framför idéer från 1700-talets tankevärd om frihet, jämlikhet och broderskap —godtages enskild äganderätt för ett tänkt socialdemokratiskt framtidssamhälle, åtminstone när det gäller småägare. Trots att alltså både de borgerliga och socialdemokraterna numera är ense om att äganderätten är en relativ rätt, så är det uppenbart, att det största motståndet mot s. k. inskränkningar i den enskilda äganderätten finns hos de borgerliga och att äganderätten mest hålles i helgd i den borgerliga idébildningen.
Vad angår skatterna så har socialdemokraterna som en fördel framhållit möjligheten att åstadkomma jämnare inkomstfördelning genom skärpt beskattning av högre inkomster. En sådan verkan har skat-
terna i vårt land främst genom att den statliga inkomstskatten är starkt progressiv vid högre inkomster. Till stöd för en progressiv uppbyggnad av inkomstskatten kan också åberopas den nationalekonomiska gränsnytteteorien, enligt vilken vid stigande inkomster värdet av varje krona blir mindre för en inkomsttagare än om han hade lägre inkomster. Enligt denna teori förmår alltså en stor inkomsttagare att bära högre skatt än vad en efter proportionella skalor beräknad beskattning skulle pålägga honom. Eftersom de borgerliga godtager progressiva skalor för den statliga inkomstskatten, skiljer sig de borgerligas och socialdemokraternas inställning till beskattningsrätten icke så mycket som tidigare.4 I stort sett råder enighet mellan de borgerliga och socialdemokraterna om den övervägande delen av de största posterna på statsbudgetens utgiftssida — social-, försvars- och ecklesiastikdepartementens stater — ehuru t. ex. socialdemokraterna varit mest pådrivande vid utgifter för sociala ändamål och de borgerliga mest förstående för försvarskostnadernas angelägenhetsgrad. Samtidigt kan man fastställa, att behovet av en allmän skattesänkning och en sådan sänknings gynnsamma verkningar ur samhällelig synpunkt mest framhålles på den borgerliga sidan. Med hänsyn härtill och då socialdemokraterna därjämte varit i regeringsställning i decennier är det naturligt, att en borgerligt sinnad person uppfattar det nuvarande högskattetillståndet som utmärkande för socialdemokratiskt styre.
Mot bakgrunden av det ovan sagda diskuteras nu två fall av ifrågasatt samband mellan politisk ideologi och bristande laglydnad.
1. Kan man i de icke så sällan förekommande tillgreppen från en del arbetstagares sida av produkter och varor hos arbetsgivaren —framför allt när denne är en storföretagare — i någon mån skönja en återverkan av uppfattningen, att enskild äganderätt är ett orättrådigt institut eller i varje fall ett institut, som bör bedömas kritiskt och med misstänksamhet och vara underkastat sträng samhällskontroll?
2. Kan man i de talrika överträdelserna av skattelagstiftningen —falsk deklaration och vårdslös deklaration — i någon mån skönja verkningarna av den uppfattningen, att höga skatter är utmärkande för socialdemokratiskt styre?
Med andra ord. Är brott enligt 1) utmärkande för folk, som påverkats av socialdemokratisk propaganda, och är skattefusk typiskt för sådana, som påverkats av borgerlig propaganda? För att undvika missförstånd vill jag understryka, att varken de borgerliga eller socialdemokraterna uppmanar till lagbrott. Vad som här diskuteras är
spörsmålet, om den kritik, som från politiskt håll riktas mot sådana samhällsinstitut som äganderätten och beskattningssystemet, kan föranleda minskad respekt för dessa institut till den grad, att de avhållande motiven för en överträdelse av lagreglerna rörande äganderätt och beskattning avsevärt försvagas.
Beträffande 1) torde det vara mycket svårt att fastställa ett direkt samband, eftersom de tillgripna varornas och produkternas värde utgör tillräckliga skäl för tillägnelse. Av intresse är att tillgrepp från arbetstagares sida utgör ett stort problem i Amerikas förenta stater, trots att marxismens idéer och från marxismen stammande paroller där aldrig haft någon god jordmån. (Jämför en artikel av den amerikanske tidningsmannen IRWIN BOSS i tidskriften The Rotarian's majnummer år 1960 s. 20 ff »The quietest of crimes. Firms are robbed of up to a billion dollars a year by their own employees.»5) Om samband fanns, så borde ett statsägt företags fabriker i vårt land vara förskonade från förluster genom anställdas tillgrepp av produkter. Men under min verksamhet har jag haft mål om sådana tillgrepp i ett statsägt företags fabrik, och vid besök i fabrikslokalerna fann jag, att de anställda normalt måste underkasta sig stickprovskontroll när de lämnade sin arbetsplats. För ledningen av den statsägda fabrik, jag åsyftar, var tydligen risken för förluster genom anställdas tillgrepp ett stort problem. Den s. k. manschettbrottsligheten — som torde förekomma åtminstone lika ofta hos borgerligt sinnade personer som hos socialdemokrater — visar, att brottsliga övergrepp mot en enskild arbetsgivares äganderätt inte alls behöver vara influerade av någon från politiskt håll kommande kritik mot äganderättsinstitutet.
Fråga 1) vill jag besvara så, att i vårt land något samband icke finns mellan kritiken mot äganderättsinstitutet å ena sidan och förekommande fall av anställdas tillgrepp av produkter på arbetsplatsen å andra sidan. I varje fall är sambandet så minimalt, att man icke bör räkna med det.
Också beträffande fråga 2), skattefusk, anser jag, att man inte kan räkna med något samband mellan politisk inställning och bristande laglydnad. Härvid åberopar jag följande skäl. För det första är skattetrycket så kännbart i alla inkomstlägen, att redan däri en lockelse ligger för den enskilde skattskyldige att på ett eller annat sätt minska sina skatteutgifter. För det andra bestrides med skatterna så många allmänna utgifter av skiftande slag, att varje skattebetalare alltid kan finna någon — som han anser — onödig utgiftspost i statsbudgeten, om han nu söker s. a. s. ett moraliskt försvar för alternativet skattefusk. För det tredje torde skattefusk förekomma i alla befolkningsgrupper,6 även om möjligheterna inte alltid är lika stora för alla
yrkesutövare. En löntagare kanske underlåter att deklarera för en extrainkomst, medan en företagare måhända gör för stora avdrag i sin självdeklaration. För det fjärde föreligger så många inkonsekvenser i skattesystemets uppbyggnad, att en fara däri ligger för en försvagning av de avhållande motiven för skattefusk. Den, som ökar sin årsinkomst med 10 000 kr. genom att t. ex. vinna på V5-spel, erlägger 3 500 kr. i skatt av inkomstökningen eller — rättare sagt —skatt till sådant belopp avdrages vid vinstutbetalningen. Skedde vinsten före den 1 juli 1960 var skatten endast 2 500 kr. Marginalskatten— d. v. s. den del av inkomstökningen, som avdrages i skatt — utgår alltså med 35 %, tidigare 25 %, oavsett hur stora inkomster V5-spelvinnaren eljest har samma år. Men skulle han få motsvarande inkomstökning som intäkt av arbete, så blir marginalskatten regelmässigt större, eftersom en sådan inkomstökning vid beskattningen sammanlägges med hans övriga arbetsinkomst, vilket får betydelse vidden statliga inkomstskattens beräkning med dess progressiva skalor. Ingen kan väl inse det förnuftiga i att beskatta vinster på V5-spel och dylika äventyrliga spel lindrigare än arbetsinkomster.7
Att den från politiskt håll kommande kritiken mot äganderättsinstitutet och beskattningssystemet varit så verkningslös ur den synpunkt, som här diskuteras, torde bero på att såväl de borgerliga som socialdemokraterna känner sig solidariska i stort med det nuvarande samhällssystemet. De förändringar, som politikerna med sin kritik vill främja, ligger antingen inom ramen för en normal samhällsutveckling eller ter sig så avlägsna, att de kritiserade förhållandena inte skapar främlingskap gentemot samhället hos dem som gillar kritiken. Om däremot stora förändringar i samhället är förestående —t. ex. motsvarande förhållandena i Belgiska Kongo, när det våren 1960 blev klarlagt att Kongo inom relativt kort tid skulle bli en självständig stat — så kan man väl föreställa sig, att en sådan samhällskritik, som här diskuteras, skulle ha kunnat bli en verksam och skönjbar faktor i det orsakskomplex som föranleder människor att bryta mot lagarna under tiden närmast före en väntad regimförändring.
Vad angår förhållandet mellan religiös idébildning och laglydnad kan samband klart skönjas i sådana fall, där ett straffbud direkt skyddar institut och sedvänjor, som har ett kristet ursprung eller av annan anledning förknippas med kristen religionsutövning.
Fram till 1949 stadgade 1864 års strafflag i 7:3 straff för hantverk
eller annat arbete, som kunde uppskjutas, å sön- eller högtidsdag mellan klockan 6—21 och föreskrev dessutom i 7:4, att brotts begående på sabbatstid skulle anses som en försvårande omständighet. Det ligger i öppen dag, att t. ex. förbudet mot söndagsarbete bäst efterlevdes i trakter där den kyrkliga eller frikyrkliga förkunnelsen hade ett stort inflytande. Man har all anledning antaga, att brott mot trosfrid, straffbelagt i 11:8 strafflagen, endast i undantagsfall begås av verkligt religiösa människor.
Ett tydligt samband mellan lagbrott och religion kan märkas i följande exempel. Jehovas vittnen är en religiös sekt, som icke anses vara kristen i vedertagen mening eftersom bl. a. Guds treeniga natur— fader, son och ande — förnekas. Sekten har vunnit åtskilliga anhängare i vårt land bland ungdom, och huvudparten av sektmedlemmarna torde vara att söka bland personer utan högre skolbildning. Sektmedlemmarna är mestadels arbetsamma och skötsamma människor, med andra ord goda samhällsmedborgare i nu nämnt avseende, men i ett fall vägrar de absolut att lyda landets lagar. De vägrar att fullgöra värnpliktstjänstgöring för Sveriges försvar. Denna vägran grundas inte därpå, att bärande av vapen i och för sig skulle vara klandervärt ur etisk synpunkt eller syndigt enligt deras religion.8 Nej, deras vapenvägran baseras på den principiella uppfattningen, att medlemmarna av sekten är medborgare i Jehovas rike och därför skulle intaga ställning av utlänningar (jämställda med t. ex. tyskar eller engelsmän) i vårt land, om detta råkar i krig. Konsekvenserna av principuppfattningen drages så långt, att sektmedlemmarna hellre går i fängelse än utför något arbete som kan sättas i samband med eller ersätta värnpliktstjänstgöringen, t. ex. civilt arbete som »samvetsömma» eller sjukvårdsarbete i det militära. Märkligt nog anser de sig skyldiga att betala sina skatter fullt ut, trots att våra försvarskostnader bekostas med skattemedel.9
Våra förfäder har ju i många generationer levat s. a. s. i den kristna kyrkans hägn med allt vad detta inneburit av direkt och indirekt kristen påverkan på samhällets uppbyggnad och människornas handlingsmönster. Många sådana drag i samhällsbilden och sedvanorna består än i dag. Med hänsyn härtill torde kunna sägas, att människor med stark kristen tro i allmänhet tillhör de mer laglydiga i vårt land.
I förstone kunde det synas klart, att ju mer bokstavligt en kristen människa uppfattar bibelns ord om den yttersta domen med rannsakan av människans alla tankar och gärningar, desto större sannolikhet skulle föreligga för en sådan människas laglydnad i vårt samhälle. Bokstavstroende människor finns t. ex. i en del frikyrkliga samfund med frälsningsvisshet hos medlemmarna, parad med en stark känsla för det religiösa samfundet och samfundsgemenskapen. Dessa medlemmar är till övervägande delen flitiga, skötsamma och nyktra människor och i olikhet mot Jehovas vittnen känner de sig inte alls jämställda med några utlänningar i vårt land.
Trots att alltså medlemmarna är goda samhällsmedborgare, kan vissa av deras tankegångar ibland få en mindre gynnsam verkan ur laglydnadssynpunkt. T. ex.: En »frälst» människa10 erkänner sig vara syndare och medveten om sin synd och sätter sin lit till övertygelsen, att hon tillhör Guds rike eftersom Jesus kom till jorden just för att frälsa syndare. Den risken ligger då nära till hands, att den »frälsta» människan hyser den uppfattningen att hon är nästan oantastlig ur vårt bristfälliga samhälles synpunkt, eftersom hon menar sig vara underställd Guds fullkomliga rike. Övertygelsen om att vara Guds barn och om att frälsningen endast kan sökas inom samfundet synes skapa hos en del medlemmar den uppfattningen, att under vandringen genom jordelivet liksom icke riktigt samma lagar gäller för »de frälste» som för »de ofrälste». Om nämligen en »frälst» människa bryter mot någon samhällslag, så menar somliga, att samhället inte behöver straffa henne eftersom hon såsom »frälst» skulle vara en i övrigt oförvitlig person. De här kritiserade uppfattningarna — som helt visst icke omfattas av alla eller ens den övervägande delen av medlemmarna — ligger inte alls i linje med dessa frikyrkliga samfundsförkunnelse utan utgör s. a. s. en biverkan av ideologien och är en följd av att det frikyrkliga samfundet på grund av den starka gemenskapen träder i samhällets ställe för en del medlemmar. Med det här ovan skrivna har jag inte velat göra gällande, att lagbrott vanligen förekommer bland »frälsta» personer. Vad jag vill visa med resonemanget är, att enbart egenskapen av att vara »frälst» inte alltid utgör en garanti för en människas sanningsenlighet och laglydnad.
Vad slutligen angår förhållandet mellan filosofiska idébildningar och allmän laglydnad så kan här endast några antydningar göras. Uppsalaskolans — Hägerströms — värdenihilistiska tankeströmningar har i vårt land väl påskyndat uppluckringen av tron på absoluta värden och står i varje fall i samklang med tidens sekulariseringstendenser och därmed åtföljande rubbning av tron på den evigt förpliktande kraften hos tio Guds bud. Den normlöshet och det kaos i andens värld, som uppstått hos flertalet människor i samband med
religionens avtagande inflytande, är mindre gynnsamt för allmän laglydnad än äldre tiders auktoritetsstyrda samhälle och då härskande åskådningar. Å andra sidan kan medvetandet om att vissa betungande lagar, t. ex. ransoneringsförfattningarna under andra världskriget, beslutats i fullt demokratisk ordning måhända i våra dagars samhälle i någon mån minska en allmän kritik, som — även i ett äldre samhälle med dominerande patriarkalisk samhällssyn — ofelbart skulle ha framkallats, om flertalet medborgare uppfattat dessa lagar som diktat, tillkomna utan folkets medverkan. Den allmänt spridda moderna uppfattningen, att personligheten är resultatet uteslutande av arv och miljö (och intet annat, »tertium non datur») kan, om konsekvenserna utdrages tillräckligt långt, leda till bristande ansvarskänsla hos den enskilda människan. Enligt vissa moderna åsikter blirdet egna samvetet till innehåll och form bestämt så gott som uteslutande av utifrån kommande miljöintryck, d. v. s. något relativt, och borta är talet om samvetet som Guds röst i människans inre. Det är givet, att under dessa förhållanden allmän laglydnad inte är ett lika starkt bjudande krav som i äldre tider, då man ansåg rätten och rättsordningen ha ett gudomligt, evigt inslag, och då straff ansågs nödvändigt för att återställa den rubbning i världsharmonien, som ett lagbrott förmenades innebära.11 12
Bertil Adèll