Högsta domstolen och arbetsrätten
Av justitierådet JOHAN LIND
Bakgrund
I äldre tider utgjordes de viktigaste arbetsrättsliga författningarna av 1833 års legostadga och 1864 års näringsfrihetsförordning. Rättsbildningen på området skedde naturligtvis helt i de allmänna domstolarna. På slutet av 1800-talet växer ett modernare system fram på det arbetsrättsliga området. Det äldre formbundna och tidsbestämda avtalet om tjänstelega ersätts av ett mera affärsmässigt tillsvidareavtal, tjänste- eller anställningsavtalet. Samtidigt bildas organisationer på arbetsgivar- och arbetarsidan. 1905 sluts det första kollektivavtalet för verkstadsindustrin, verkstadsavtalet. SAF och LO ingår 1906 den s. k. decemberkompromissen varigenom SAF erkänner arbetarnas rätt att sluta sig samman i och förhandla genom fackliga organisationer samtidigt som LO accepterar arbetsgivarens rätt att suveränt bestämma över företaget och fritt anställa och avskeda arbetskraft.
Den nya utvecklingen på det arbetsrättsliga området uppmärksammades inom doktrinen. 1912 publiceras Undéns avhandling Kollektivavtalet enligt gällande svensk rätt. Ett par år senare ställs Högsta domstolen inför problemet om kollektivavtalets rättsverkningar. I NJA 1915 s. 233 uttalar Högsta domstolen att ett i målet åberopat kollektivavtal var bindande och att brott mot avtalet grundade skyldighet att utge skadestånd.
På det kollektivavtalsrättsliga området skedde lagstiftning först på 1920-talet. Genom 1928 års lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstol1 tillskapades en specialdomstol vid sidan av det allmänna domstolsväsendet, arbetsdomstolen, vars avgöranden inte kunde överklagas i ordinär väg. Därmed uppstod också ett slags konkurrenssituation mellan Högsta domstolen och arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen kunde t. ex. inom ramen för ett kollektivavtalsmål ställas inför principiella frågor inom den allmänna avtals- och fullmaktsrättens område, som s. a. s. normalt hanteras av de allmänna domstolarna.
I praktiken uppkom knappast några konkurrensproblem. Det kollektivavtalsrättsliga området var ganska väl avskilt från det område som
tillhörde de allmänna domstolarna. Det är inte möjligt att i denna uppsats mera utförligt beskriva den prejudikatbildning av betydelse för det arbetsrättsliga området som skett vid Högsta domstolen efter arbetsdomstolens tillkomst. Det får räcka med några exempel.
I NJA 1935 s. 300 ogillades en skadeståndstalan mot bl. a. en facklig organisation där talan grundades på att käranden genom blockad gått miste om arbete. Högsta domstolen konstaterade bl. a. att blockaderna inte stått i strid med lag. Möjligen avsågs att blockaderna inte hade stått i strid med kollektivavtalslagen.
Rättsfallet NJA 1935 s. 300 kan sägas innebära att man slog fast principen att kollektiva ekonomiska stridsåtgärder inte medför något skadeståndsansvar utanför kollektivavtalsreglerade förhållanden. Något annat skulle i realiteten ha inneburit långtgående begränsningar av rätten att vidta fackliga aktioner. Det kan i det sammanhanget erinras om det engelska rättsfallet Taff Vale från 1901 där House of Lords ansåg att en fackförening var skyldig att ersätta skador på grund av en strejk.2 Det avgörandet nära nog omintetgjorde strejkvapnet för den engelska fackföreningsrörelsen och fick dessutom den politiska effekten att Labour började stödja det liberala partiet mot löfte att Taff Vale skulle elimineras genom lagstiftning. Det skedde efter det liberala partiets stora valseger i 1905 års val. Ett slående exempel på vilken politisk betydelse rättsliga avgöranden kan få när det gäller arbetsrättsliga frågor!
Genom tillkomsten av 1938 års semesterlag förändrades relationerna mellan Högsta domstolen och arbetsdomstolen i någon mån. Den lagstiftningen innebar ett slags partiell reglering av det enskilda anställningsavtalet. Arbetsdomstolen blev högsta instans i semesterrättsliga tvister som kom från kollektivavtalsreglerade förhållanden under det att Högsta domstolen blev slutinstans i andra semestertvister.
Även den situationen kunde hanteras utan några större svårigheter. Vissa tendenser till motsättningar uppkom genom att arbetsdomstolen på det semesterrättsliga och andra områden tillämpade ett strikt civilrättsligt arbetstagarbegrepp (AD 1947 nr 48) under det att Högsta domstolen använde sig av ett mera nyanserat socialt betonat civilrättsligt arbetstagarbegrepp (NJA 1949 s. 768). Den nyansskillnad som detta innebar eliminerades då arbetsdomstolen i senare avgöranden anslöt sig till Högsta domstolens betraktelsesätt (AD 1958 nr 17 och 31).
Ett intressant exempel på skillnaderna mellan kollektivavtalsreglerade och icke kollektivavtalsreglerade förhållanden erbjuder rättsfallet
NJA 1960 s. 63 (baderskan i Sala). I målet, som rörde frågan om en kommunalt anställd baderska hade avskedats på ett lagstridigt sätt, uttalade HD bl. a.
Under de senare decennierna hava lagbestämmelser tillkommit, enligt vilka arbetsgivares åtgärd att uppsäga arbetstagare eller eljest skilja honom från anställningen i vissa fall är ogill. Närmast till hands ligger, att dessa stadganden ej innebära mer än att arbetstagaren äger erhålla förklaring att åtgärden är ogiltig och att anställningen alltså fortfarande består. Emellertid har arbetsdomstolen i åtskilliga fall, när avskedande skett i strid mot dessa bestämmelser — liksom vid avskedande i strid mot kollektivavtal — bifallit yrkande om förpliktande för arbetsgivaren att återtaga arbetstagaren i arbetet. I en dom har arbetsdomstolen uttalat, att den ansåge sig böra förfara på detta sätt, även om den rättsliga påföljden av att sådant åläggande icke fullgöres praktiskt sett icke kan bliva annat än skadestånd.
Förhållandena på kollektivavtalsområdet skilja sig väsentligt från förhållandena utanför detta område. Sålunda äro förutsättningarna för genomförande av en dom av nämnda innehåll icke desamma i fråga om en dom av allmän domstol och en dom av arbetsdomstolen. Allmän domstols åläggande för en arbetsgivare att återtaga en arbetstagare i tjänsten skulle — liksom en dom varigenom en arbetstagare ålades att återgå till arbetet — icke kunna föranleda exekutivt tvång vare sig i form av vitesföreläggande eller på annat sätt. Redan med hänsyn härtill kan ifrågasättas, huruvida allmän domstol bör meddela dylika domar. Vad åter arbetsdomstolen angår verka dess domar framför allt som anvisningar till arbetsmarknadens organisationer, vilka regelmässigt ställa sig domarna till efterrättelse. Arbetsdomstolen har också möjlighet att ålägga såväl organisationer som enskilda s. k. allmänt skadestånd, för den händelse de icke skulle respektera domen. På grund härav har frågan om verkställighet genom exekutiv myndighet av dom, varigenom arbetsgivare förpliktas att återtaga arbetstagare i arbetet, knappast någon praktisk betydelse för arbetsdomstolens del. Att märka är även, att arbetsgivarparten icke någonsin synes hava bestritt arbetsdomstolens befogenhet att meddela en dom av sådant innehåll. Vidare må framhållas, att det personliga momentet i arbetsförhållandet inom stora delar av det område som ej regleras av kollektivavtal torde vara väsentligt mera framträdande än som i allmänhet är fallet på kollektivavtalsområdet. I betraktande av det sagda kan arbetsdomstolens praxis icke tagas till intäkt för att rättsläget utanför kollektivavtalsområdet numera skulle vara ett annat än tidigare.
HD:s skrivning innebär att man å ena sidan inte vill följa arbetsdomstolens praxis men att man å andra sidan inte heller ville på något sätt ifrågasätta det befogade i denna praxis på det område där den hade utbildats. — Det är naturligtvis ett sätt att lösa kollisionsproblemet.
Andra avgöranden av intresse för den kollektiva arbetsrätten meddelades av Högsta domstolen i NJA 1932 s. 11 och 1959 s. 522, som båda rör strejker på sjöfartens område. Högsta domstolen utgår där från att sjöman måste iaktta uppsägningstid när han vill delta i en strejk.
I det senare rättsfallet förklarar domstolen dock att på områden där kollektiv reglering av arbetsvillkoren förekommer gäller den allmänna
principen att uppsägningstid inte behöver iakttas vid strejk. Den allmänna principen var dock enligt domstolen svår att förena med den lydnadsplikt som sjömanslagen förutsatte. — Arbetsdomstolen hade för sin del utgått från att lovlig strejk inte bryter anställningen och i AD 1948 nr 47 uttalades att uppsägningstider i de enskilda anställningsavtalen inte medförde någon begränsning av rätten till facklig stridsåtgärd.
Vidare kan nämnas det s. k. taktäckarmålet (NJA 1974 s. 36) där Högsta domstolen fick ta ställning till om oorganiserade arbetare hade brutit mot sina enskilda anställningsavtal genom att delta i en avtalsstridig strejk. — Numera har den frågan lösts genom en särskild lagregel (42 § andra stycket medbestämmandelagen) och tvister i saken skall prövas av arbetsdomstolen.
Redan de i det föregående angivna exemplen visar att Högsta domstolen fått ta ställning till problem av stor betydelse även på den kollektiva arbetsrättens område. Bilden ändras emellertid under 1970-talet då det sker en omfattande lagstiftning på det arbetsrättsliga området. Bl. a. görs ytterligare en partiell reglering av det enskilda anställningsavtalet genom tillkomsten av 1974 års lag om anställningsskydd. Samtidigt beslutar sig lagstiftaren för att förstärka arbetsdomstolens ställning som slutinstans på det arbetsrättsliga området. Det sker genom lagen om rättegången i arbetstvister som innebär att arbetsdomstolen blir slutinstans i praktiskt taget alla slags arbetstvister (undantag görs för bl. a. mål enligt konkurslagen och vissa mål enligt sjölagen). I en del fall prövas arbetstvist av arbetsdomstolen som första instans och i andra fall av arbetsdomstolen som slutinstans efter överprövning av tingsrätts dom.
Resning p. g. a. uppenbart oriktig rättstillämpning
Man skulle kunna tycka att ansvaret för rättstillämpningen på arbetsrättens område nu definitivt lagts på arbetsdomstolen. Frågan är emellertid om Högsta domstolen fortfarande har något slags yttersta ansvar närmast då till följd av reglerna om resning på grund av uppenbart oriktig rättstillämpning (58 kap. 1 § första stycket punkten 4 rättegångsbalken, jfr även 11 kap. 11 § regeringsformen).
För att kunna bedöma detta spörsmål måste man ta ställning till vilket handlingsutrymme de nyss angivna reglerna ger Högsta domstolen. Enligt lagtexten i rättegångsbalken kan resning beviljas "om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag". Vad menas med "uppenbart"? Betyder det, som ordalagen väl närmast ger vid handen, att handlingsutrymme i själva verket är mycket begränsat för Högsta domstolen? Är en sådan begränsning möjligen
särskilt påtaglig när det är fråga om resning av en specialdomstols dom?
Det är i och för sig naturligt att Högsta domstolen är återhållsam när det gäller rättsområden som anförtrotts en specialdomstol. Syftet med den följande framställningen är att visa att en sådan återhållsamhet stämmer väl med resningsinstitutet.
Förarbetena till resningsreglerna
Den aktuella bestämmelsen i rättegångsbalken har tagits oförändrad från den tidigare gällande lagen (1939: 303) om särskilda rättsmedel. Den lagen grundas framförallt på processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och 44). — Enligt äldre rätt kunde fel i rättstillämpningen inte åberopas som resningsskäl.
Processlagberedningens uppfattning var att området för extraordinära rättsmedel måste vara begränsat. Annars skulle det ordinära förfarandet bli försvagat och rättsskipningens säkerhet skulle därigenom bli lidande. Beredningen utgick nämligen från att de allmänna förutsättningarna för materiellt riktiga avgöranden i regel är gynnsammare i ett ordinärt än i ett extraordinärt förfarande. I det sammanhanget framhöll beredningen att det ligger utanför resningsinstitutets uppgift att ge tillfälle till omprövning enligt rättsgrunder, som inte gällde vid den tid då domen meddelades, utan som först senare vunnit erkännande. Beredningen ville därför inte som allmän regel förorda att frågor, som uteslutande rörde lagtolkning eller rättstillämpning, skulle göras till föremål för omprövning i extraordinär ordning. Ett väsentligt annat förhållande förelåg enligt beredningen i fall då på grund av förbiseende eller misstag rättstillämpningen blivit oriktig. Med hänsyn till rättsskipningens auktoritet borde en uppenbart oriktig rättstillämpning kunna rättas även i extraordinär väg (NJA II 1940 s. 151 f).3
Beträffande den särskilda bestämmelsen om resning i tvistemål på grund av uppenbart lagstridig rättstillämpning anförde beredningen vissa exempel. Hit hörde sålunda fall då domstolen förbisett eller uppenbart misstolkat en gällande lagbestämmelse eller då domstolen tillämpat ny lag, som i det föreliggande fallet inte var tillämplig, i stället för gammal eller omvänt. (NJA II 1940 s. 166).
Samma resningsgrund gäller också i brottmål. I förarbetena till 1939 års lag kom departementschefen med vissa synpunkter på hur resningsgrunden borde tillämpas i brottmål. Han anförde som exempel
att iterationsstraff felaktigt ådömts, att oriktig tillämpning av strafflagens konkurrensregler lett till högre straff än som bort ådömas, att ny lag tillämpats i stället för gammal, som bort gälla, eller omvänt, att strafflatituden i åberopat lagrum överskridits eller att straff ådömts, fastän preskription inträtt (NJA II 1940 s. 170).
Departementschefens exemplifiering injagade tydligen viss oro hos första lagutskottet. I sitt utlåtande angav nämligen utskottet att det hade hyst viss tvekan om inte den av departementschefen gjorda exemplifieringen kunde ge anledning till en något för snäv tolkning av lagbestämmelserna. Resningsgrunden borde inte bara kunna tillämpas i sådana fall, då oriktigheten i rättstillämpningen berott av ett förbiseende eller misstag uppenbart förelåg. Enligt utskottets mening borde resningsgrunden kunna åberopas även i fråga om en rättstilllämpning som — ehuru den inte innefattade ett uppenbart förbiseende eller misstag — dock vid resningsfrågans bedömande klart och oemotsägligt framstod som oriktig. Utskottet ansåg emellertid att en sådan tolkning var förenlig med det i propositionen framlagda lagförslaget (NJA II1940 s. 172).
Frågan om resning på grund av uppenbart lagstridig rättstillämpning berördes också under förarbetena till 1971 års ändringar i rättegångsbalken om fullföljd till Högsta domstolen. Enligt den då antagna lydelsen av 54 kap. 10 § första stycket punkten 2 RB kan prövningstillstånd ges om det finns synnerliga skäl till det "såsom att grund förresning föreligger — — — " Departementschefen uttalade då ifråga om den nu aktuella resningsgrunden att den omfattar inte bara det fallet att domen genom förbiseende eller misstag kommit att få ett innehåll som uppenbart strider mot lagen. Resningsgrunden gällde enligt departementschefen också då domstolen i annat fall klart misstolkat en lagbestämmelse (NJA II 1971 s. 529).
I 1971 års lagstiftningsärende uttalade departementschefen vidare att det kunde finnas ytterligare undantagssituationer där skälen för att tillåta sakprövning i Högsta domstolen kunde anses vara starka. Ett sådant fall var det då den rättstillämpning som ligger till grund för ett överklagat avgörande uppenbart strider mot lagtolkning eller rättsgrundsats som förut antagits av Högsta domstolen. Departementschefen ansåg nämligen att om den lagtolkning eller rättsgrundsats klaganden åberopade var klart och entydigt fastlagd genom tidigare praxis, så skulle det vara konstlat att behandla fullföljdsfrågan på annat sätt ändå rättstillämpningen uppenbart strider mot lag (NJA II 1971 s. 530). Departementschefen tycks alltså ha utgått från att en uppenbar avvikelse från en av Högsta domstolen antagen praxis inte var en sådan uppenbart oriktig rättstillämpning som i och för sig utgjorde resnings-
grund. Avvikelsen från fast praxis kunde däremot tydligen ses som ett annat "synnerligt skäl" för att ge prövningstillstånd.
Doktrin och praxis
Welamsom har i sitt arbete Rättegång VI framhållit att det finns rättsfall som tyder på att Högsta domstolen ställt kravet på att rättstilllämpningen skall vara klart och oemotsägligt oriktig mycket lågt (andra uppl. s. 224). Det rättsfall Welamson åsyftar är NJA 1965 s. 439. Två justitieråd var i det rättsfallet skiljaktiga och ville inte bevilja resning. En av de skiljaktiga ledamöterna ansåg till och med att det fanns skäl som talade för hovrättens rättstillämpning.
I rättsfallet NJA 1969 s. 195 beviljade Högsta domstolen resning i ett av arbetsdomstolen avgjort mål (AD 1967 nr 17). I det målet hade arbetsdomstolen avvisat en parts talan på grund av rättegångshinder — skiljemannaklausul — trots att invändningen om rättegångshindret gjordes först vid huvudförhandlingen. Arbetsdomstolen ansåg nämligen att det fanns laga förfall för underlåtenheten att framställa invändningen tidigare. Denna ståndpunkt motiverades utförligt i avgörandet. Jag har också själv i en tidigare artikel utvecklat den ståndpunkten (se SvJT 1968 s. 398 ff).
Högsta domstolen ansåg emellertid att arbetsdomstolens bedömning var grundad på en rättstillämpning som uppenbart stred mot lag. Domstolen synes därvid inte ha tagit någon hänsyn till att arbetsdomstolens uttolkning av begreppet laga förfall skedde mot bakgrund av speciella arbetsrättsliga regler rörande organisationsmedlems bundenhet av de avtalstolkningar om vilka de avtalsslutande parterna enas. I varje fall framgår inte det av Högsta domstolens avgörande.
Welamson har i första upplagan av Rättegång VI anfört (s. 220) att även om Högsta domstolens tillämpning av rekvisitet laga förfall i 34 kap. 2 § rättegångsbalken kan vara den mera välgrundade, så förefaller det svårt att beteckna arbetsdomstolens bedömning som vare sig stridande mot avfattningen av detta lagrum eller "klart och oemotsägligt oriktig". Detta uttalande återfinns dock inte i andra upplagan. För egen del menar jag att Högsta domstolen i detta avgörande överträdde de begränsningar av resningsinstitutet som uppställts i lagen.
I detta sammanhang bör också uppmärksammas ett avgörande av HD den 7 juli 1978 (SÖ 1220) som avsåg resning av arbetsdomstolens dom 1977 nr 101. Rättsfrågan i det målet gällde om en kommunsavdrag på en arbetstagares lön utgjorde kvittning i strid med lagen om arbetsgivares kvittningsrätt eller om förfarandet var att anse som en tillåten justering av preliminärt beräknad lön.
I sitt beslut uttalade Högsta domstolen bl. a. följande:
Vid tillkomsten av lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt gjordes motivledes en åtskillnad mellan kvittning och andra fall av avdrag på lönefordran. Till de senare hänfördes bl. a. korrigering av preliminär löneutbetalning. Enligt uttalande av föredragande departementschefen skall sådan korrigering inte anses som avdrag genom kvittning.
Arbetsdomstolens dom innebär, att löneavdrag för korrigering av preliminär löneutbetalning faller under lagens förbud mot kvittning, om avdraget görs efter viss längre tid. Någon motsvarande begränsning av möjligheten till korrigering gjordes inte i lagens förarbeten. Å andra sidan innehåller lagtexten intet om hur begreppet kvittning skall avgränsas mot andra fall av avdrag på lönefordran.
Oavsett vilken lösning av den föreliggande rättsfrågan som må ha mest fog för sig, kan arbetsdomstolens rättstillämpning inte anses uppenbart stridande mot lag.
Frågor om resning beträffande avgöranden av arbetsdomstolen på resningsgrunden uppenbart oriktig rättstillämpning har vidare prövatsi NJA 1980 s. 179 och 1982 s. 674. I ingetdera fallet beviljades resning.
1978 års avgörande kan måhända uppfattas så att Högsta domstolen ville sätta ett frågetecken för arbetsdomstolens lagtolkning. Avgörandet påminner i den delen om NJA 1977 s. 751 där en annonsör hade begärt resning i ett beslut av marknadsdomstolen på den grund att marknadsdomstolen till följd av tryckfrihetsförordningen saknat behörighet att pröva den väckta talan. HD uttalade i sitt beslut att man kunde ha delade meningar i frågan om ett meddelande i den påtalade annonsen föll inom eller utom tryckfrihetsförordningens exklusiva tillämplighet. Det resultat marknadsdomstolen kommit till kunde därför enligt Högsta domstolen inte anses uppenbart stridande mot lag.
Det senast nämnda avgörandet synes intressant mot bakgrund av att det kan ligga nära till hands att inom ramen för resningsinstitutet kontrollera, att grundläggande tryckfrihetsrättsliga principer inte har åsidosatts. Den försiktighet som Högsta domstolen visade i det nyssnämnda rättsfallet harmonierar kanske inte helt med den inställning som kommer till uttryck i NJA 1975 s. 589 som behandlas närmare i det följande.
Egna slutsatser beträffande resning
De ovan redovisade uttalandena i förarbetena ger naturligtvis en ganska god vägledning när det gäller att bedöma vilken omfattning resningsinstitutet egentligen har i fråga om resningsgrunden uppenbart lagstridig rättstillämpning. När det gäller resning av domar som meddelats av specialdomstol såsom arbetsdomstolen måste emellertid enligt min mening hänsyn också tas till det förhållandet att lagstiftarens avsikt har varit att ansvaret för rättstillämpningen i fråga om arbetstvis-
ter skall ligga på arbetsdomstolen och inte på Högsta domstolen. Tillämpningen av den aktuella resningsgrunden måste därför vara alldeles särskilt begränsad när arbetsdomstolen tolkat den särskilda lagstiftning som arbetsdomstolen har ansvaret för. Utrymmet för resning p. g. a. uppenbart oriktig rättstillämpning är däremot något vidare när det gäller en specialdomstols tillämpning av allmänna lagregler som t. ex. reglerna i rättegångsbalken om förfarandet i processen. Även beträffande sådana allmänna regler måste man emellertid ta hänsyn till den omständigheten att specialdomstolens tillämpning av ett visst processuellt stadgande kan ha skett under hänsynstagande till de särskilda förhållandena inom det rättsområde som specialdomstolen har att bevaka. Så var t. ex. fallet i AD 1967 nr 17 där Högsta domstolen senare meddelade resning.
Att Högsta domstolens prövningsmöjligheter är starkt begränsade antyds i viss mån i förarbetena till arbetstvistlagen (prop. 1974: 77 s.151). Där behandlas det fallet att resning söks på en lagakraftvunnen tingsrättsdom i en arbetstvist. Departementschefen uttalade därvid bl. a. följande. — — —"Det ligger i sakens natur att den i 58 kap. 7 § första stycket RB angivna möjligheten för högsta domstolen att, om saken är uppenbar, omedelbart ändra tingsrättens avgörande normalt inte bör tillämpas i ett sådant fall. Prövningen av målet i sak skall ju i sista instans inte utföras av annan domstol än AD — — — ".
Ett ytterligare belägg för riktigheten i angivna ståndpunkt kan kanske finnas i följande förhållanden. Om resning beviljas förordnar Högsta domstolen i allmänhet att målet skall upptas ånyo av den rätt som sist dömt i målet (58 kap. 7 § rättegångsbalken). Ett bifall till resningsansökan innebär alltså att den tidigare domens rättskraft inte längre utgör hinder för att målet tas upp till ny prövning. Processlagberedningen framhöll att frågan huruvida den tidigare domen skall bestå eller inte beror av denna nya prövning (se NJA II 1940 s. 178). Därav följer att Högsta domstolens bedömning av själva rättsfrågan inte är bindande för den domstol som efter resning har att ånyo prövamålet. I vårt land är det ju för övrigt allmänt godtaget att Högsta domstolens avgöranden i rättsfrågor inte är bindande för andra domstolar på det sätt fallet är t. ex. i England (se härom SvJT 1947 s. 232 och 285 ff).4
När Högsta domstolen meddelar resning på grund av uppenbart lagstridig rättstillämpning är naturligtvis situationen i allmänhet den att den domstol som ånyo får att pröva målet omedelbart inser att dess
tidigare rättstillämpning var felaktig. Men den lägre rätten är inte rättsligen förpliktad att utgå från detta. Skulle den situationen uppkomma att en underrätt eller hovrätt vägrar att acceptera Högsta domstolens bedömning av rättsläget rättas detta till när den nya domen efter överklagande kommer till Högsta domstolen. Högsta domstolen kan då under revisionsförfarandet genomdriva sin uppfattning rörande rättsläget.
Men vad händer om Högsta domstolen efter resning förordnar att arbetsdomstolen skall ta upp målet på nytt? Antag att Högsta domstolen i ett sådant fall haft annan uppfattning än arbetsdomstolen i frågan hur en viss arbetsrättslig lagstiftning skall tolkas. I anknytning till det tidigare omnämnda resningsärendet från 1978 kan tas som exempel att Högsta domstolen ansett att ett visst löneavdrag utgjorde en justering av preliminärt beräknad lön och inte, såsom arbetsdomstolen antagit, en kvittning. Man kan utan vidare utgå från att arbetsdomstolen ägnade frågan stor uppmärksamhet när den dömde i målet. Det är naturligtvis möjligt att Högsta domstolen i sina skäl kan ha pekat på omständigheter som arbetsdomstolen inte tänkte på. För min del skulle jag dock tro att situationen kan bli den att arbetsdomstolen vid den förnyade prövningen av målet finner att den inte har anledning att frångå den uppfattning rörande lagens innebörd som domstolen hade när målet första gången avdömdes. Arbetsdomstolen kommer då, eventuellt med ytterligare utvecklande av skälen, att vidhålla sin ståndpunkt när målet skall dömas för andra gången. Den part som då förlorar målet har möjlighet att i det läget ånyo begära resning hos Högsta domstolen.
Högsta domstolen kommer då, såvitt jag förstår, i ett mycket bekymmersamt läge. Det kan tänkas att Högsta domstolen nu får en annan sammansättning och att de nya ledamöterna menar att arbetsdomstolens lagtillämpning i varje fall inte är uppenbart lagstridig. Då löser sig frågan på det sättet att den andra resningsansökan avslås. Men det kan också inträffa att Högsta domstolen vidhåller sin ståndpunkt. Högsta domstolen skulle då alltså få meddela resning en andra gång. Eftersom Högsta domstolen nu vet att arbetsdomstolen inte är beredd att ändra uppfattning i den omtvistade rättsfrågan kan det inte vara rationellt att låta arbetsdomstolen pröva målet ytterligare en gång. Man kan ju inte gärna acceptera en ordning som innebär att Högsta domstolen och arbetsdomstolen spelar ping-pong med varandra. Högsta domstolen får i stället utnyttja den möjlighet som finns enligt 58 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken att omedelbart själv ändra arbetsdomstolens andra dom. På det sättet kan Högsta domstolen i sista hand genomdriva sin uppfattning.
Men är det egentligen korrekt att använda denna möjlighet? Det innebär ju att Högsta domstolen meddelar dom i en fråga som enligt arbetstvistlagen inte skall höra under Högsta domstolens prövning utan avgöras av arbetsdomstolen. Förfarandet innebär med andra ord att Högsta domstolen skulle överträda den kompetensfördelning mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen som lagstiftaren antagit i arbetstvistlagen (jfr det tidigare angivna uttalandet i prop. 1974: 77 s. 151). För egen del har jag den uppfattningen att grunderna för arbetstvistlagens kompetensfördelning mellan allmänna domstolar och arbetsdomstolen leder till att Högsta domstolen knappast kan döma själv i en tvistefråga som skall avgöras med tillämpning äv den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Om det nu förda resonemanget är riktigt synes konsekvensen därav vara att Högsta domstolens möjligheter att meddela resning på grund av uppenbart lagstridig rättstillämpning i själva verket är särskilt begränsade när det är fråga om en sådan lagtillämpning som nyss beskrevs.
Det sagda innebär naturligtvis inte att jag vill helt utesluta möjligheten av att resning skulle kunna förekomma i fråga om arbetsdomstolens domar på grund av uppenbart lagstridig rättstillämpning. Det kan även i arbetsdomstolen förekomma att man gör sig skyldig till ett uppenbart förbiseende som inte kan rättas till på annat sätt än genom resning. Från Högsta domstolens synpunkt är det naturligtvis angeläget att få klarhet i huruvida det föreligger ett uppenbart förbiseende eller om arbetsdomstolens rättstillämpning i ett visst fall möjligen grundas på mer eller mindre djupsinniga överväganden rörande den arbetsrättsliga lagstiftningens innebörd. Normalt framgår väl det av arbetsdomstolens dom. Möjligheten finns emellertid att undanröja tvekan genom att inhämta yttrande från arbetsdomstolens ordförande i sådana fall då Högsta domstolen menar att resningsansökan bör delges motpart och inte omedelbart avslås. Högsta domstolen kommer då vid den slutliga prövningen av resningsansökan att ha tillgång till en närmare analys av eventuellt tillämpliga speciella arbetsrättsliga bestämmelser.
Läsaren av dessa rader kanske invänder att den nyss beskrivna händelseutvecklingen är helt osannolik. Det kommer inte att inträffa, att arbetsdomstolen vägrar att godta Högsta domstolens ståndpunkt även i rent arbetsrättsliga frågor. Den som företräder en sådan ståndpunkt skulle kanske i en diskussion till sist säga ungefär att har man en Högsta domstol så har man och det får även arbetsdomstolen finna sig i.
Det kan då kanske intressera att det faktiskt har inträffat, att arbets-
domstolen vägrat att i ett visst fall godta regeringsrättens rättstillämpning, vilket senare ledde till att regeringsrätten ändrade sig. Omständigheterna var följande.
En småskolelärare hade begärt att få en viss löneförmån. Enligt kollektivavtalet hade arbetsgivaren rätt att fritt avgöra om den löneförmånen skulle utbetalas eller ej. Länsskolnämnden avslog lärarens ansökan varpå läraren anförde besvär till regeringsrätten. Regeringsrätten (RÅ 1967 s. 63) fann att besvären inte kunde prövas till följd av lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut. Den lagen föreskrev då att en arbetstagare inte fick föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut rörande arbets- eller anställningsvillkor, om hans organisation kunde föra talan i saken vid arbetsdomstolen. Regeringsrätten utgick m. a. o. från att lärarens talan skulle prövas i arbetsdomstolen.
Lärarens organisation därefter väckte talan i arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen ansåg sig emellertid inte behörig att pröva tvisten och avvisade talan (AD 1967 nr 23). Hur arbetsgivaren utövade sin fria prövningsrätt var nämligen enligt arbetsdomstolen en fråga om skälighet och inte en tvist om tillämpning av kollektivavtalet.
När frågan kom upp igen i regeringsrätten i ett likartat fall avgjordes den i ett pleni-mål där regeringsrätten anslöt sig till arbetsdomstolens bedömning (RÅ 1968 s. 157).
Marknadsdomstolens avgöranden
Den uppfattning jag i det föregående har redovisat kan synas svår att förena med den ståndpunkt Högsta domstolen intog i NJA 1975 s. 461 och s. 589 då resning beviljades i fråga om beslut som hade fattats av marknadsdomstolen.
I det förstnämnda rättsfallet hade marknadsdomstolen vid vite förelagt part att till domstolen inge ett exemplar av något som kallades "E-metern". Högsta domstolen framhöll att det fanns bestämmelser i lagen om marknadsdomstol beträffande marknadsdomstolens möjligheter att medelst vitesföreläggande förmå part att tillhandahålla material av betydelse i ärende vid domstolen. I 18 § andra stycket (i dess dåvarande lydelse) angavs nämligen att part kunde föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar som kunde ha betydelse i ärendet. Högsta domstolen ansåg att denna reglering måste uppfattas som uttömmande. Den medgav inte att part kunde åläggas vite att tillhandahålla annat än sådant material som kunde betecknas som handling. Den s. k. "E-metern" kunde inte betecknas som handling. Marknadsdomstolen hade inte haft rätt att meddela vitesföreläggande och beslutet måste därför anses grundat på en rättstillämpning som uppenbart stred mot lag.
Det andra rättsfallet gällde ett beslut av marknadsdomstolen där domstolen funnit att en löpsedel var ägnad att grovt vilseleda presumtiva köpare av en tidning rörande tidningens innehåll. Marknadsdomstolen hade därför vid vite förbjudit tidningsföretaget att i fortsättningen vid marknadsföring av tidningen vilseleda köpare av tidningen om tidningens innehåll.
Tidningsföretaget ansökte om resning och gjorde gällande att marknadsdomstolen inte varit behörig att pröva talan till följd av bestämmelserna i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen om att ingripanden på grund av missbruk av tryckfriheten inte får ske i andra fall eller i annan ordning än tryckfrihetsförordningen bestämmer.
Högsta domstolen ansåg att den aktuella löpsedeln inte kunde sägas angå rent kommersiella förhållanden utan utgjorde ett led i tidningens nyhetsförmedling. Frågan om ingripande mot löpsedeln för att vara oriktig eller vilseledande kunde därför inte prövas enligt marknadsföringslagen utan frågan föll inom ramen för tryckfrihetsförordningens ansvarssystem. På grund därav fann Högsta domstolen att den rättstilllämpning som låg till grund för marknadsdomstolens beslut uppenbart stred mot lag.
Dessa två rättsfall kan som sagt tyckas vara ganska svåra att förena med den ståndpunkt jag intagit i denna artikel. Jag vill därför något uppehålla mig vid just dessa två avgöranden.
Den marknadsrättsliga lagstiftningen innebär att marknadsdomstolen meddelar vitesförelägganden vilka senare kan utdömas av allmän domstol (jfr NJA 1984 s. 296). I samband med den domstolsprövningen skall domstolen pröva vitesföreläggandets laglighet (jfr prop. 1984/85: 96 s. 38 o. 40 f). Detta innebär bl. a. enligt uttalande i förarbetena att domstolen kan vägra att utdöma ett vite om den finner att marknadsdomstolen överskridit sin behörighet eller inte iakttagit uppställda formkrav (prop. 1970: 57 s. 92). Domstolen skall också enligt uttalanden i förarbetena kontrollera att marknadsdomstolen inte har åsidosatt tryckfrihetsrättsliga principer.
Marknadsdomstolens verksamhet har alltså i någon utsträckning ställts under kontroll av det allmänna domstolsväsendet. Därmed öppnas också en möjlighet för Högsta domstolen att i sista hand genomdriva sin ståndpunkt i en viss lagtolkningsfråga. Detta medför att det resonemang som jag förde i det föregående inte har samma tillämplighet i fråga om marknadsdomstolen som i fråga om arbetsdomstolen där motsvarighet till en sådan legalitetskontroll saknas.
Beträffande det sistnämnda rättsfallet angående löpsedeln kan också påpekas att det här var fråga om en grundlag, tryckfrihetsförordning-
en, vilket i och för sig kan sägas leda till att situationen är helt speciell när det är fråga om resning. Det gällde ju inte heller tillämpningen av den särskilda marknadsrättsliga lagstiftningen. Slutligen kan framhållas att man i förarbetena till marknadsföringslagen särskilt berört de tryckfrihetsrättsliga aspekterna och i det sammanhanget bl. a. uttalat att de allmänna domstolarna har att inom ramen för sin legalitetskontroll se till att marknadsdomstolen inte har eftersatt tryckfrihetsrättsliga principer (prop. 1970: 57 s. 92). Det ligger då ganska nära till hands att anta att sådana kontrollmöjligheter också bör föreligga om saken kommer upp på annat sätt, nämligen genom en ansökan om resning.
Beträffande det första rättsfallet rörande den s. k. "E-metern" kan framhållas att det här gällde tillämpning av en regel rörande förfarandet vid marknadsdomstolen. Det var alltså inte fråga om den materiellt-rättsliga lagstiftning som marknadsdomstolen har att tillämpa. Inte heller detta rättsfall kan därför sägas vederlägga den ståndpunkt jag förfäktat tidigare i denna artikel.
Den arbetsrättsliga principfrågan kommer upp först i Högsta domstolen.
I vissa speciella situationer har allmän domstol fortfarande behörighet att pröva arbetstvister. I ett sådant fall kan Högsta domstolen komma att ställas inför ett spörsmål, som ännu inte har knäckts av arbetsdomstolen. Så var fallet i NJA 1987 s. 885.5 Rättsfallet avser ett i Panama registrerat fartyg som blockerats i svensk hamn av Svenska Transportarbetareförbundet. Rederibolaget var då inte bundet av något kollektivavtal. På grund av blockaden slöt redaren ett kollektivavtal med en internationell facklig organisation. Därefter påstod redaren att kollektivavtalet var ogiltigt, eftersom det tillkommit genom rättsstridigt tvång i form av otillåten stridsåtgärd. HD bedömde frågan enligt panamansk lag och fann att kollektivavtalet var ogiltigt.
Högsta domstolens dom innehåller bl. a. följande avsnitt.
ITF och medparter har till stöd för sin ståndpunkt att svensk lag skall tillämpas beträffande stridsåtgärdernas tillåtlighet, med hänvisning till vissa uttalanden i lagförarbeten (prop. 1968: 142 s. 111 och 1975/76: 105 bil. 1 s. 275, 499 och 533 f, se även SOU 1982: 60 s. 216 ff) och vissa avgöranden av arbetsdomstolen (AD 1961 nr 30, 1978 nr 160, 1980 nr 15 samt besluten 1987 nr 108 och 118), åberopat att frågan om tillåtligheten av här i riket vidtagna stridsåtgärder har avsetts skola bedömas och i praxis även bedömts med tillämpning av svensk lag. ITF och medparter och också gjort gällande att frågan om stridsåtgärdernas tillåtlighet utgör en prejudiciell fråga i målet samt att tillämpning av panamansk lag på frågan skulle uppenbart strida mot grunderna för den svenska rättsordningen (ordre public).
Spörsmålet huruvida i målet aktuella blockader har utgjort tillåtna stridsåtgärder kan inte anses utgöra en prejudiciell fråga, beträffande vilken tillämplig lag skall bestämmas särskilt. De motivuttalanden och avgöranden av arbetsdomstolen till vilka ITF och medparter har hänvisat åsyftar frågan om tillåtligheten av här i riket vidtagna stridsåtgärder sedd för sig och avser inte situationer, då tillåtligheten därav skall bedömas som ett moment ingående i prövning av giltigheten av ett avtal med utländsk anknytning; att i förevarande mål tillämpa utländsk lag på frågan om tillåtligheten av vidtagna blockader kan därför inte anses strida mot åberopade motivuttalanden och avgöranden.
Det den 8 dec. 1982 ingångna kollektivavtalet ("special agreement") har träffats mellan ett panamanskt rederi och en internationell organisation och har gällt ombordanställda som alla var polska medborgare. Med hänsyn till nu angivna förhållanden bör inte heller frågan om kollektivavtalets giltighet, oaktat avtalet slutits här i landet, bedömas enligt svensk lag (jfr prop. 1975/76: 105 bil. 1 s. 327). Även beträffande denna fråga bör flaggans lag, d. v. s. panamansk lag, tillämpas.
Det andra stycket i det återgivna avsnittet ur domen synes mig svårbegripligt. En facklig stridsåtgärd syftar alltid till att förmå motparten att gå med på angriparens önskemål och det normala är att stridsåtgärder avslutas med en uppgörelse, ett kollektivavtal. Stridsåtgärden har på det sättet ett intimt samband med slutresultatet, d.v.s. uppgörelsen. Man ser inte stridsåtgärden för sig. Hittills har man knappast räknat med möjligheten att stridsåtgärden skulle kunna vara laglig och slutresultatet olagligt. Däremot kan man tänka sig att en stridsåtgärd måste anses olaglig, därför att det resultat som åsyftas strider mot tvingande lag. Ett exempel som anförts i litteraturen är att en lockout får anses olaglig, om syftet är att tvinga den fackliga organisationen att gå med på ett kollektivavtal, som ger kortare semester än den i semesterlagen föreskrivna minimitiden. (Schmidt, Facklig arbetsrätt andra uppl. s. 241, jfr AD 1977 nr 38).
I 1987 års rättsfall vidtogs både primär- och sympatiåtgärder av internationella och svenska fackliga organisationer, som inte hade något kollektivavtal med rederibolaget. Stridsåtgärderna skulle därmed vara lovliga och även slutresultatet, kollektivavtalet, måste i så fall vara giltigt. Högsta domstolen kom emellertid till det resultatet att kollektivavtalet var ogiltigt. Därmed torde arbetsdomstolen i fortsättningen behöva undersöka, om man i ett jämförligt fall med stridsåtgärd avseende utländskt fartyg måste räkna med att ett eventuellt kommande kollektivavtal skulle vara ogiltigt med tillämpning av flagglandets lag. Om så är fallet får även stridsåtgärden anses rättsstridig enligt principen att en stridsåtgärd är olovlig, om det resultat den syftar till är rättsstridigt (jfr AD:s beslut 1988-07-26 i mål A 134/88, återgivet i Göransson, Kollektivavtalet som fredspliktsinstrument, s.390 f). Det andra alternativet är att arbetsdomstolen resonerar på ett
annat sätt än Högsta domstolen. Jag kan däremot inte tro, att rättsläget skulle vara det att en stridsåtgärd är lovlig i stridsögonblicket men senare kan förklaras olovlig därför att den fackliga organisationen får gehör för sina krav (jfr Göransson a. a. s. 390). Ett sådant rättsläge skulle inte bara vara högst opraktiskt utan dessutom stå i strid med grunderna för att rättsordningen accepterar den fackliga stridsrätten. Rätten att vidta stridsåtgärder är det yttersta medlet för arbetsmarknadens parter att hävda sina intressen i förhållande till motparten. Den rätten har uppfattats som en grundläggande fri- och rättighet (2 kap. 17 § regeringsformen). Utgångspunkten måste då ha varit att syftet med en facklig aktion är att få till stånd en uppgörelse med arbetsgivaren i frågor som har intresse för den fackliga organisationen och dess medlemmar, alternativt att hjälpa någon annan att få till stånd en uppgörelse (jfr SOU 1975: 75 s. 151 f). Stridsåtgärden som sådan vållar skador både för parter och tredje man och kan inte vara något självändamål.
Avslutande synpunkter
Framställningen i det föregående torde ha visat att rättsbildningen på arbetsrättens område kan ha sina problem. Dessa är dock inte större än att de kan klaras med litet god vilja och sunt förnuft i både Högsta domstolen och arbetsdomstolen. En betydligt mer svårbemästrad fråga uppkommer för lagstiftaren för den händelse Europadomstolen skulle avgöra ett nu där anhängigt mål mot svenska staten rörande bostadsdomstolen på sådant sätt att det befinns strida mot konventionen om mänskliga rättigheter att ha domstolar med intresserepresentanter. Men det är en annan historia.