Tysk civilprocessreform under krigstid. Reform av civilprocessen stod vid världskrigets utbrott på dagordningen i Tyskland. Omfattande förberedelser hade vidtagits för utgivande av en jämförande framställning av kulturnationernas civilprocessordningar, vilken skulle tjäna som grundval för reformarbetet på samma sätt som det stora arbetet Vergleichende Darstellung des deutschen und ausländischen Strafrechts tillkom som förarbete till straffrättsreformen. Men kriget ställde den stora civilprocessreformen på framtiden; alla krafter måste inriktas på krigets förande; även lagstiftningsarbetet ställdes inför nya av kriget skapade uppgifter, som lämnade föga utrymme åtfredens lagstiftning. I samma mån som kriget begynte betraktas icke såsom något tillfälligt onaturligt utan som »en institution», och hela samhällsorganisationen sålunda började »skakas ned i den form, som passar för krigstillståndet», började krigslagstiftningen emellertid att omfatta snart sagt alla samhälleliga områden. Så kom det sig, att också civilprocessen träffades av denna lagstiftning, låt vara att förändringarna icke antogo de mått, som den stora reformen väntades få, utan gingo ut allenast på att med bibehållande av de gamla huvudgrunderna lätta domstolarnas arbetsbörda. De ständigt fortgående inkallelserna till militär tjänstgöring minskade allt mer och mer antalet krafter, som stodo till rättsskipningens förfogande. Visserligen har kriget å andra sidan medfört en väsentlig minskning av antalet mål, men denna lättnad anses ha i icke ringa grad motverkats av svårigheterna att behärska

de nya författningar och de nya rättsfrågor, som kriget framkallat.
    Den i september 1915 av förbundsrådet utfärdade nya författningen, »Bekanntmachung zur Entlastung der Gerichte», söker nå sitt syfte huvudsakligen på tre olika vägar: genom att införa obligatoriskt Mahnverfahren, genom att befordra förlikning mellan parterna och genom att i mål om mindre värden stänga möjligheten för part att föra talan i andra instans.
    Det tyska Mahnverfahren, av vilket vårt handräckningsförfarande för utfående av fordran är en icke fullt lyckad kopia, består som bekant däri, att Amtsgericht, enmansdomstolen i första instans, på borgenärs ansökan riktar en uppfordran till gäldenären att inom viss tid betala sin skuld eller, om han har någon invändning att göra mot kravet, framställa denna. Lämnas kravet obestritt, kan borgenären få exekution för dess tillfredsställande; bestrides betalningsskyldigheten, övergår förfarandet omedelbart i en vanlig civilprocess. I förbigående må nämnas, att det är genom sistnämnda, i novellen 1909 betydligt förbättrade anordning, möjliggjord av förfarandets förläggande till domstol, som det tyska förfarandet är så mycket användbarare än det svenska handräckningsförfarandet. Det tyska förfarandet står öppet för alla anspråk på betalningsskyldighet, oberoende av anspråkets grund och av beloppets storlek. Är fordringen sådan, att i vanlig civilprocess icke enmansdomstolen utan den kollegiala underrätten, Landgericht, är behörig att upptaga densamma, d. v. s. vanligtvis då den överstiger 600 mark, blir kravet vid bestridande dock anhängigt vid enmansdomstolen, men skall överföras till Landgericht, om part det yrkar, varvid målet omedelbart blir anhängigt där.
    Genom den nya författningen har detta förfarande ytterligare utbyggts. Det omfattar fortfarande samma slag av anspråk som förut, men det har gjorts obligatoriskt. Varje stämning, i vilken göres gällande en fordran, för vilken Amtsgericht är behörig, behandlas som inledning till Mahnverfahren; den åtecknas uppfordran till gäldenären att betala eller bestrida; bestrides anspråket, övergår förfarandet i vanlig civilprocess. Endast om borgenären gör sannolikt, att gäldenären kommer att bestrida och inlåta sig i kontradiktorisk förhandling, en bevisning, som kan föras t. ex. med företeende av korrespondens, vidtaga de civilprocessuella formerna omedelbart utan föregående uppfordran till gäldenären. Är fordringen åter sådan, att i vanlig civilprocess den kollegiala underrätten, Landgericht, är behörig, kan samma förfarande som tidigare stått till buds alltjämt brukas, men då detta på grund av det eventuella tvånget att överföra målet från Amtsgericht till Landgericht lätt medför dröjsmål, har vid sidan härav för mål, som instämmas till Landgericht och angå betalningsskyldighet, före-

skrivits, att stämningen omedelbart, såvida borgenären ej kanföra sådan bevisning, som nyss nämndes, skall åtecknas uppfordran till gäldenären att betala eller bestrida, varefter förfarandet utvecklar sig på samma sätt som vid Amtsgericht.
    Strävandet att undgå process genom att förmå parterna till förlikning har i den nya författningen tillgodosetts därigenom, att domaren i Amtsgericht ålagts att alltid före den muntliga förhandlingens början söka åstadkomma förlikning. Vid denna platoniska föreskrift har man emellertid icke stannat. Erfarenheten har lärt, att förlikningsförsök ofta stranda på rättegångskostnadsfrågan, förklara motiven. Redan i en tidigare författning hade stadgats, att när en process avslutades med förlikning, offentliga rättegångsavgifter icke skulle utgå, om tvisteföremålet icke hade högre värde än 100 mark, samt att om värdet gick därutöver, avgifterna skulle utgå med endast hälften av de normala beloppen. Enligt nu ifrågavarande författning är i mål, vars föremål icke har mer än 50 marks värde, den tappande icke som hittills pliktig att ersätta den vinnandes advokatkostnad, såvida icke advokats anlitande varit nödvändigt för målets ändamålsenliga utredning. Härigenom har man trott sig ytterligare uppmuntra förlikningar.
    Det tredje för lättande av domstolarnas arbetsbörda anlitade medlet, om vars effektivitet intet tvivel kan råda, är det nästan oinskränkta förbudet att föra talan mot underrätts domar i målom förmögenhetsrättsliga anspråk, när ändringssökandet icke angår högre värde än 50 mark. Härmed är fordran på en summa appellabilis införd i tysk ordinär civilprocess i enlighet med de yrkanden, som under de senare åren allt livligare framställts. Någon principiell nyhet för tyskt rättsliv innebär denna regel dock icke. I processen inför Gewerbegerichte och Kaufmannsgerichte äro tyska parter sedan länge vana vid att icke få påkalla högre rätts prövning i andra fall än när tvisteföremålets värde står i rimlig proportion till de offer av arbetskrafter, tid och pengar, som en fullföljd av talan medför. Man skall inte skjuta sparv med kanoner, sade den berömde juristen Bähr redan under arbetet på den tyska civilprocessordningen.
    Utom de nu behandlade medlen för begränsning av domstolarnas arbete anvisar författningen också några andra: domarnas avfattande och utfärdande kan få ske i enkla reformer än vanligt; en förut för förfarandet inför Amtsgerichtgiven regel om omedelbart överförande till Landgericht av mål, som hör dit, men instämts till den förra domstolen, har utsträckts att gälla också den motsatta situationen o. s. v.
    Enligt slutstadgandena i författningen skall den upphöra att gälla, när förbundsrådet så förordnar. Den har sålunda uttryckligen givits en mycket provisorisk karaktär. Men det anses i Tyskland tämligen allmänt, att den dock är att be-

trakta som en förelöpare till den mera omfattande civilprocessreformen, en förelöpare, som röjer, efter vilka linjer man i regeringskretsar anser, att denna reform bör gå. Är detta antagande riktigt, så är det sannolikt, att någon genomgripande principiell omkastning icke är att vänta, när det stora verket på allvar tages upp.
 

Thore Engströmer.