NÅGRA ANMÄRKNINGAR OM PANTRÄTT I RÄTTIGHETER.
AV
KARL BENCKERT.
Den svenska juridiska litteraturen har sistlidet år riktats med en avhandling av docenten ÖSTEN UNDÉN, »Om panträtt i rättigheter». Nedanstående rader utgöra närmast några reflexioner i anledning av detta arbete. Jämte några inledande anmärkningar om konstruktionsfrågorna skola härvid huvudsakligen några tveksamma praktiska rättsfrågor uppmärksammas.
Arbetets första huvudavdelning1 är ägnad åt konstruktionsfrågor. Det är en gammal teoretisk tvistefråga, som här upptages till behandling, nämligen den, huruvida det rättsförhållande, som uppkommer vid pantsättning av en rättighet, bör uppfattas så, att denna rättighet blir objekt för panträtten, eller om förhållandet bör anses såsom ett slags succession i rätt och då, vid pantsättning av fordran, såsom ett specialfall av fordringscession. UNDÉN ansluter sig till den förra meningen och gör i konsekvens härmed gällande, att även sakpanträttens objekt i viss mening kan sägas vara en rättighet, nämligen äganderätten.2 Hans huvudargument för denna åsikt synes vara, att denna konstruktion skulle giva den bästa ledningen för förståelse av rättssatserna och panträttens rättsverkningar. 3Jag skall därför inskränka mig till att från denna synpunkt framställa några anmärkningar med avseende på den av UNDÉN antagna konstruktionen.
Emot åsikten, att den pantsatta rättigheten eller den s. k. moderrätten bör betraktas såsom panträttens objekt, har sedan gammalt brukat framhållas, att panträtten kan äga bestånd, oaktat moderrätten upphör att existera, exempelvis då pantsatt sak av ägaren derelinkveras. Panthavarens rätt kan påtagligen icke av denna åtgärd beröras,4 men saken upphör att vara
underkastad någon persons äganderätt, och det skulle ju i detta fall vara äganderätten, som utgjorde panträttens objekt. Denna invändning söker UNDÉN1 bemöta därmed, att panträtten dock i viss mening har en äganderätt till sitt objekt, »eftersom panthavaren har sin säkerhet däri, att han är befogad att tillgodogöra sig äganderätten» till saken, ehuru i detta fall genom realisationen »äganderätt stiftas», under det att i vanliga fall »äganderätt överföres till köparen». I båda fallen »är det en äganderätt, som genom pantrealisationen skall framkomma». Även vid andra slag av panträtt än sakpant kan det emellertid inträffa, att panträtten fortsätter att äga bestånd, sedan den pantsatta rättigheten upphört. Ett löpande skuldebrev har exempelvis blivit pantsatt, men det däri förskrivna beloppet betalas det oaktat till pantsättaren, utan att skuldebrevet därvid av panthavaren återställes eller denne eljest medger, att panträtten får upphöra. Och en fordringspanthavare behöver icke uteslutande vara hänvisad till att försälja den pantsatta fordringen. I regel kan han tillgodogöra sig säkerheten även genom att indriva denna fordran. Uti det såsom exempel valda fallet skulle således en eventuell realisation icke nödvändigtvis behöva tillgå så, att panthavaren genom att försälja »den pantsatta reversen» stiftade en vanlig fordran, och en sådan fordran kan således ej heller uti den av UNDÉN angivna betydelsen sägas utgöra objekt för panträtten eller föremål för realisationen. Än tydligare framträder detta, om i det anförda exemplet panthavaren, enligt förbehåll vid pantsättningen, endast skolat äga indriva icke försälja fordringen enligt det pantsatta skuldebrevet.
Motsättningen mellan de båda olika åskådningarna framträder skarpast med avseende på fordringspanträtten. Under det att denna enligt den av UNDÉN antagna konstruktionen framstår såsom en verklig panträtt, vars objekt utgöres av den pantsatta fordringen, pläga anhängarna av successionsteorien bestrida, att fordringspanträtten utgör en panträtt i juridiskmening. 2 En del anhängare av successionsteorien karakterisera pantsättning av fordran allenast såsom en fordringscession med vissa av dess särskilda ändamål, säkerställelse av gäld, föran-
ledda inskränkningar. Emot denna karakteristik av fordringspantsättningen kan nog göras gällande, att densamma icke tillbörligen framhåller vare sig den rent sakliga olikheten mellan fordringspantsättning och vanlig cession (överlåtelse) eller fordringspanträttens samhörighet med panträtten i övrigt. Om fordringspantsättning karaktäriseras såsom ett slags cession, bör det därvid klart framhållas, att denna cession till själva sitt innehåll skiljer sig från vanlig cession på samma sätt som pantsättning av sak från äganderättsöverlåtelse. 1
Man torde emellertid icke i allo böra instämma i den kritik UNDÉN riktar mot uppfattningen, att fordringspantsättning innebär ett slags cession. Emot denna uppfattning gör han gällande, att »pantgrundsatser i övervägande grad äro tillämpliga» med avseende på pantsättning av fordringar, »och att lånet från cessionsreglerna är mera tillfälligt». Detta påstående bestyrkes åter med en allmän hänvisning till »den följande framställningen». 2 Men att de panträttsliga synpunkterna så fullständigtdominera i UNDÉNS framställning beror nog huvudsakligen därpå, att han, för övrigt på goda grunder, begränsar sig till sådana frågor, för vilka panträttsliga regler äro avgörande. Cessionsreglerna äro däremot huvudsakligen avgörande med avseende på den av UNDÉN ej närmare berörda frågan om pantsättningens verkan emot pantgäldenären 3, d. v. s. den enligt den pantsatta (»cederade») fordringen förpliktade personen. Och cessionens verkan emot gäldenären utgör just den centrala fråga, som de speciella cessionsreglerna främst avse att reglera. 4 Det är därför systematiskt fullt försvarligt att fatta cessionsbegreppet så vidsträckt, att även fordringspanträtten faller därunder; och det innebär en bestämd överdrift, när UNDÉN gör gällande, att det finnes »lika litet fog» härför, som för att »blanda ihop äganderättsöverlåtelse och upplåtelse av skilda begränsade sakrätter».
Om man på grund av de här antydda synpunkterna hänför fordringspantsättning till cessionen, behöver detta emellertid ej
innebära ett förnekande av att verklig pantsättning föreligger. 1Avgörande för uppfattningen härvidlag blir huvudsakligen, huruvida man anser karaktären av sakrätt utgöra något för panträttsbegreppet väsentligt eller icke.2
För giltig pantsättning av fordran, grundad på icke löpande fordringsbevis, uppställer UNDÉN (sid. 146 ff.) som villkor, icke blott att fordringsbeviset skall överlämnas till borgenären, utan även att pantgäldenären skall underrättas om pantsättningen (denuntiation). Denna fordran saknar stöd i någon uttrycklig lagbestämmelse. K. Förkl. den 24 maj 1872 kan, såsom UNDÉN själv påpekar (sid. 150 f.), icke åberopas beträffande pantsättning av fordran. Men ej heller den av UNDÉN såsom ett beaktansvärt stöd för hans uppfattning åberopade bestämmelsen ut i U. L. § 75 mom. 2 äger härvidlag någon verklig betydelse. Någon motsvarighet till denna bestämmelse fanns icke i 1734 års lag; och om pantsättning av icke löpande fordringsbevis3, som otvivelaktigt i stor utsträckning förekom i Sverige redan innan denna bestämmelse infördes, enligt då gällande rätt ägde giltighet, oavsett huruvida denuntiation ägt rum, kan denna regel icke anses ha blivit ändrad genom en lagbestämmelse rörande verkställande av utmätning. 4
Av grundläggande betydelse äro således 1734 års lags alltjämt gällande bestämmelser om handfången pant. Dessa bestämmelser torde väl vara huvudsakligen inriktade på sakpant. Men det är missvisande, när UNDÉN (sid. 7) gör gällande att ordalagen uti H. B. 10 § 1, där såsom objektet för pantsättningen angives »gull, silver eller hvad thet helst är i lösören», måste anses innebära en begränsning till sakpant. Liksom av dåtida juridiska författare 5 användes uttrycket »lösöre» i 1734
års lag som regel icke i den nu brukliga betydelsen av kroppsliga flyttbara ting, utan snarare såsom betecknande för lös egendom i allmänhet. 1
För att lagens bestämmelser äro begränsade till sakpant eller i varje fall icke omfatta panträtt i fordringar på utbekommande av generiska prestationer 2 kunde emellertid även synas tala bestämmelsen uti 17 kap. 3 § H. B.,3 att panthavaren skall hava panten i handom. Oemotsäglig är dock icke denna tolkning. För en omedelbar uppfattning ligger det nära till hands att betrakta bevisurkunder över rättigheter, särskilts. k. värdepapper, såsom ett slags saker, vari själva rättigheterna äro s. a. s. förkroppsligade.4 I varje fall betecknas ofta dylika urkunder såsom objekt för panträtter eller föremål för pantsättningar. Lagkommittén och lagberedningen omnämnatagande av pant i skuldebrev eller annat gällande bevis å gäldenärs fordran. 5 I tidigare och senare författningar samt domsmotiveringar möter ofta ett liknande uttryckssätt. Även i äldre svensk rätt kan man skönja spår av en dylik uppfattning. Under 1600-talet var det exempelvis en synnerligen utbredd sedvana att vid hypotekarisk pantförskrivning av fastighet lämna des. k. husbreven (fångeshandlingarna) såsom ett slags pant.6 Då otvivelaktigt även pantsättning av rättigheter, särskilt fordringar grundade på skuldebrev, ägde avsevärd utbredning i Sverigeredan före tillkomsten av 1734 års lag, är det synnerligen antagligt, att frånvaron av varje lagbestämmelse, som särskilt
gällde panträtt i rättighet 1, förklaras därav, att lagstiftaren ansåg lagens bestämmelser om pantsättning direkt tillämpliga även med avseende på fordringar eller andra rättigheter, som voro förkroppsligade i ett bevisdokument, i det att här självadokumentet ansågs utgöra en »pant» i lagens mening.2 Är denna tolkning riktig, så skulle ett icke löpande skuldebrev och möjligen även andra icke löpande fordringsbevis enligtden ursprungliga innebörden av 1734 års lags bestämmelser om handpant, kunna med laga verkan pantsättas, enbart därigenom att fordringsbeviset pantförskrevs och överlämnades till panthavaren.
Då emellertid lagens bestämmelser icke äro otvetydiga, måste stor betydelse tilläggas rådande rättsuppfattning. Det är härvidlag att bemärka att, såsom nämnts, lagkommittén och lagberedningen helt generellt omnämna att fordringsbevis, ävenom de icke äro löpande, skola kunna pantsättas och att de icke såsom villkor härför uppställa, att denuntiation ägt rum.3Detta skulle säkerligen skett, om denuntiation ansetts erforderlig.
Vad särskilt angår pantsättning av skuldebrev av icke löpande natur, är det otvivelaktigt den förhärskande uppfattningen, både inom rättsskipningen och det privata rättslivet, att denuntiation icke utgör ett villkor för pantsättning av dem.4 Beträffande andra icke löpande fordringsbevis, särskilt kontrakt, gör UNDÉN däremot gällande att man i domstolspraxis kan »förmärka mera hänsynstagande till denuntiationen som pantsättningsakt». De rättsfall, som av UNDÉN citeras såsom innehållande »antydningar» härom, äro emellertid av tämligen växlande innebörd.
I ett fall1 förelåg frågan om pantsättningens verkan emot pantgäldenären, och att denuntiationens behöriga verkställande härvidlag skall äga samma vikt som vid vanliga överlåtelserär, såsom UNDÉN själv (sid. 206) påpekar, »helt naturligt». Den omständigheten, att överrätterna i detta mål tillskrivit denuntiationens verkställande avgörande betydelse, behöver därför ej innebära, att de betraktat denuntiationen såsom ett moment av pantsättningsakten, vilket erfordras såsom villkor för pantsättningens giltighet mot pantsättarens övriga borgenärer.
I ett fall 2 hade fordran att utbekomma resterande tredje och fjärde likviderna enligt ett entreprenadkontrakt pantförskrivits till en bank, varvid kontraktet överlämnats. Sedan entreprenören ställts under administration, erlades den tredje likviden till administratorerna och, efter hans försättande i konkurs, fjärde likviden till konkursboet. I konkursen yrkade banken på grund av pantförskrivningen företrädesrätt till betalning ur likviderna, men yrkandet ogillades av underrätten genom dom, vari överrätterna ej gjorde ändring. I motiveringen framhölls att arbetsbeställaren ej förbundit sig att tillhandahålla banken samma likvider. Enligt vad banken indirekt medgav3, var emellertid det arbete, varför den fjärde likviden skulle utgå, ofullbordat, icke blott vid tiden för pantsättningen4, utan även vid konkursens början. Att den påstådda panträtten icke kundei denna del godkännas lärer därför följa av reglerna för ömsesidigt förpliktande avtal. Genom pantsättningen kunde ju banken på sin höjd erhålla panträtt uti en fordran på utbekommande av köpeskillingen, mot fullgörande av leveransen. Den tredje likviden åter erlades till administratorerna, och då detta skedde utan förbehåll därom att betalningen skulle tillhandahållas banken, voro dessa uppenbarligen ej heller skyldiga därtill. Under sådana förhållanden lärer banken, även om densamma tidigare ägt panträtt uti en fordran på denna likvid, icke därpå kunnat grunda någon företrädesrätt med avseende på det till administratorerna utbetalade beloppet. Det resultat, var till domstolarna
kommit, är därför fullt motiverat 1, även om man icke anser denuntiation nödvändig för pantsättning av dylikt fordringsbevis. Rättsfallet har således knappt någon beviskraft i föreliggande fråga.
I ett fall 2 hade en resterande fordran på grund av ett entreprenadkontrakt angående restaureringsarbeten överlåtits på J. till säkerhet för en fordran. Ett av arbetsbeställarens kassör utfärdat intyg angående det belopp, som efter arbetets slutförande återstod att lyfta på entreprenadsumman, överlämnades till J., försett med överlåtelse; men entreprenadkontraktet överlämnades icke. Sedan entreprenören råkat i konkurs, uppstod tvist angående verkan av denna överlåtelse. En minoritet inom högsta domstolen (två justitieråd) ansåg här en pantförskrivning föreligga, men förklarade att »J. icke genom pantförskrivningen allena erhållit panträtt i fordringen». Att rättshandeln i detta fall betraktades såsom allenast en pantförskrivning, icke en pantsättning, kan emellertid hava föranletts av det överlämnade fordringsbevisets synnerligen litet representativa natur, och det är icke uteslutet, att resultatet blivit motsatt, om själva entreprenadkontraktet överlämnats. I varje fall är det av motiveringen icke klart, att denuntiation ansågs vare sig erforderlig eller tillräcklig för att laglig panträtt skolat föreligga.
I ett annat fall hade, såvitt av referatet i N. J. A. 3 framgår, icke något som helst fordringsbevis överlämnats, men pantgäldenären hade på pantförskrivningen tecknat förpliktelse att betala sin skuld till panthavaren. Att domstolarne, som här funno laglig panträtt föreligga, särskilt åberopade den av pantgäldenären utfärdade förbindelsen, har således icke någon beviskraft med avseende på denuntiationens erforderlighet vid pantsättning av fordringsbevis.4
Av de rättsfall, UNDÉN i förevarande hänseende åberopar, återstå så de tre äldsta. På två av dessa är ej anledning närmare ingå. Under uttryckligt framhävande av att fordrings-
beviset överlämnats, förklarade nämligen högsta domstolen uti det förra fallet enhälligt och i det senare1 med en betydande majoritet, att en laglig pantsättning förelåg, oaktat gäldenären, i intetdera fallet, underrättats därom. Tänkbart är emellertid att i det senare fallet vanlig överlåtelse, icke pantsättning, ansågs föreligga.
I det återstående fallet2 av år 1873 hade en försäkringspolis blivit pantsatt, men, sedan försäkringssumman förfallit till betalning, utmättes denna för annan borgenärs skuld, vilken utmätning fick vinna laga kraft. Först senare underrättades försäkringsgivaren om pantsättningen. Uti uppkommen tvist mellan panthavaren och utmätningsborgenären underkändes panträtten av underrätten och högsta domstolen.
Den principiella innebörden av dessa domslut är ej fullt klar. Uti underrättens dom, vilken allenast med tillägg av ett domskäl godkändes av högsta domstolen, framhölls, att gäldenärens åtgärd att teckna s. k. endossement på polisen och pantförskriva denna, utan att anmälan hos försäkringsgivaren skett, »icke kunde anses hava utgjort behörig överlåtelse av eller berett laga panträtt i fordringen». Ordalagen antyda närmast,att det ansetts för målets utgång likgiltigt, om här en ren överlåtelse eller en pantsättning förelegat. Men i varje fall torde man böra antaga, att handlingens särskilda karaktär, framförallt bestämmelsen uti det däri åberopade reglementet, att försäkringsgivaren skulle underrättas om eventuell överlåtelse, av domstolarna tillagts avgörande betydelse,3 och att således domsluten icke stödja en fordran på denuntiation vid pantsättning av fordringsbevis i allmänhet.
De av UNDÉN åberopade rättsfallen synas sålunda icke lämna stöd för åsikten, att ens för pantsättning av andra icke löpande fordringsbevis än egentliga skuldebrev denuntiation är erforderlig. Att närmare ingå på de olika synpunkter, som göra sig gällande i fråga om pantsättning av dylika fordringsbevis, skulle emellertid här föra för långt, utan skall jag i det följande begränsa mig till frågan om pantsättning av egentliga skuldebrev.
Då det otvivelaktigt är en sedan gammalt gängse uppfattning, icke blott att skuldebrev över huvud kunna pantsättas, utan även att skuldebrevets överlämnande är tillräckligt för pantsättningens verkställande, möta allvarliga betänkligheter att på rent teoretiska grunder underkänna en sådan uppfattning. Inom det praktiska rättslivet måste man, beträffande så viktiga och vanliga rättshandlingar som dylika pantsättningar, kunna förlita sig på att desamma icke utan stöd av ändrad lagstiftning underkännas, då de avslutas i den form, som sedan gammalt varit bruklig. Kravet på rättssäkerhet gör sig med särskild styrka gällande beträffande rättsinstitut, som äro av grundläggande betydelse för kreditväsendet.
Såsom principiellt stöd för sitt krav på denuntiation åberopar UNDÉN främst sin uppfattning om traditionsprincipen. 1 Denna skulle i första rummet avse att göra panträtten skönjbar för tredje man, s. k. publicitet. Och att denna synpunkt äger sitt berättigande även enligt positiv svensk rätt bör ej förnekas. I sådant avseende erinras här endast om de lagbestämmelser, som, delvis på senaste tid, införts beträffande lösöreköpen,2påtagligen främst med hänsyn just till dessa avtals likhet med pantsättningar, nämligen att antingen de köpta föremålen skola överlämnas till köparen eller ock avtalen publiceras, såvida dessa avtal skola äga giltighet mot säljarens borgenärer.
När man säger, att publicitet utgör ett villkor för panträtt i lös egendom, användes emellertid uttrycket publicitet i en något oegentlig betydelse. Vad man med traditionsprincipens genomförande vill uppnå är något väsentligen negativt.3 Man vill förekomma, att gäldenären genom det fortsatta innehavet av förpantade ting beredes tillfälle att beträffandesin förmögenhetsställning missleda andra personer, framför allt eventuella kreditgivare. Och så till vida beredes ju pantsättning av ett skuldebrev publicitet enbart genom tradition, att borgenären sålunda berövas det synbara beviset på sin fordran, varigenom även det fria förfogandet över densamma försvåras.4Att denna verkan på ett avgörande sätt skulle förstärkas genom
denuntiation är visserligen obestridligt. Men med hänsyn till publicitetskravet framställer sig fordringen på denuntiation knappast som oeftergivlig.
UNDÉN gör emellertid gällande, 1 att traditionsprincipen bör anses fullfölja även ett annat huvudsyfte, nämligen att, särskilt med hänsyn till eventuella god-tros-förvärv, bereda panthavaren en fullt skyddad rättsställning emot obehöriga dispositioner över panten från ägarens sida. Från denna synpunkt komme påtagligen även kravet på denuntiation såsom villkor för pantsättning av icke löpande skuldebrev att göra sig starkare gällande. Såsom stöd för att detta syfte bör anses innefattat i lagens fordran på tradition, åberopar UNDÉN emellertid endast att denna synpunkt ofta framhålles i litteraturen.2 Med hänsyn till de viktiga konsekvenser UNDÉN drager av sin uppfattning på denna punkt, hade en närmare undersökning av denna synpunkts principiella och positivrättsliga berättigande varit avstort intresse för läsaren.
Här kan den invecklade frågan om traditionsprincipens ändamål ej närmare utredas, men skäl synas vara förebragta för det påståendet, att de av UNDÉN till stöd för denuntiationskravet framlagda sakskälen väl delvis äro beaktansvärda delege ferenda, men, åtminstone med avseende på pantsättning av vanliga skuldebrev, knappast övertygande de lege lata.
Det har synts äga särskilt intresse att påpeka detta, då kravet på denuntiation tidigare framförts av HASSELROT och ESCHELSSON3 under åberopande av liknande synpunkter.
I en viss kontrast till de stränga krav UNDÉN uppställer beträffande pantsättning av icke löpande skuldebrev, stå de ringa fordringar, han uppställer såsom villkor för pantsättning av andra rättigheter. Sålunda anser författaren (sid. 142), att en
patenträtt bör kunna pantsättas enbart genom överlämnande av patentbrevet. Härigenom beredes i varje fall panträtten icke någon publicitet. För utomstående blir det icke skönjbart, att pantsättaren blivit underkastad någon inskränkning i rätten till patentet. Han är ju oförhindrad att fortfarande utöva den patenterade uppfinningen. 1
UNDÉN behandlar även (sid. 63—94) frågan om »panträtt i ackommodationsreverser». Härmed åsyftas det, särskilt i Sverige, vanliga förfarande, »att huvudgäldenären till säkerhet för ett lån, varå skuldebrev utfärdas (omslagsrevers), lämnar som pantett andra av honom själv utgivet, vanligen löpande, skuldebrev», ofta intecknat eller försett med borgen. Här skall jag emellertid begränsa mig till de fall, då ackommodationsreversen utgöres av en fastighetsinteckning. Och till en början skall därvid undersökas, vilken rätt borgenären kan äga att tillgodogöra sig gäldenärens personliga förbindelse enligt den hypotiserade inteckningsreversen, och lämnas åsido hans rätt till inteckningssäkerheten.
Även om en verklig panträtt anses föreligga, kan borgenären påtagligen icke på grund av de dubbla skuldebreven hos gäldenären indriva mera än sin verkliga fordran. Jag erinrar i detta avseende endast om panthavares skyldighet att redovisa, vad som influtit vid realisation av pant. Vid eventuellt krav måste gäldenären invändningsvis kunna göra denna redovisningsskyldighet gällande.
Enligt stadgad praxis äger »panthavaren» ej heller att i gäldenärens konkurs bekomma utdelning för mera än sin verkliga fordran enligt omslagsreversen.2 En rent formell tillämpning av panträttsliga regler hade bort leda till ett annat resultat. En vanlig fordringspanthavare äger att i pantgäldenärens, d. v. s. den enligt den pantsatta förbindelsen förpliktade personens, konkurs bekomma utdelning för hela den pantsatta fordringen, även om denna överstiger hans egen fordran, åtminstone intill dess denna blivit till fullo betäckt, och för vad däruti brister äger han bekomma utdelning uti huvudgäldenärens konkurs. 3Att den, som har en ackommodationsrevers förskriven såsom pant,
sålunda icke fått intaga samma ställning som en vanlig fordringspanthavare, behöver dock icke innebära, att panträtt i ackommodationsreversen ej ansetts föreligga. Domstolarna kunna ha utgått från den uppfattning, att en borgenär icke bör i gäldenärens konkurs tillerkännas rätt till utdelning för högre belopp än han utom konkurs äger indriva hos gäldenären, och därför ansett de panträttsliga reglerna böra modifieras på dennapunkt. 1
Då borgenären sålunda varken äger indriva eller i gäldenärenskonkurs bekomma utdelning för fordran enligt den hypotiserade inteckningsreversen, koncentrerar sig intresset kring frågan, huruvida han, vid utebliven likvid, skall äga befogenhet att försälja densamma såsom vanlig lös pant, en befogenhet, som nedanbenämnes »realisationsrätt». Köparen skulle då bli fordringsägare för reversens hela belopp, oaktat endast den influtna köpeskillingen, även om denna understege samma belopp, behövde av den ursprunglige borgenären redovisas. För att självgöra sig betalt, skulle borgenären således vara befogad att öka gäldenärens skuldbörda.
Endast under förutsättning att kontrahenterna avsett en sådan realisationsrätt, kan det i förskrivningen (omslagsreversen) innefattade avtalet utgöra en pantsättning; i motsatt fall lärer det beträffande gäldenärens personliga förbindelse överhuvud sakna rättslig verkan, frånsett den rätt enligt pantsatta reversen, som kan förvärvas av tredje man i god tro, d. v. s. utan kännedom om de förhållanden, varunder reversen utgivits. I regel är nog omslagsreversen, särskilt bankernas lånereversal, så avfattad, attden får anses medgiva en eventuell realisationsrätt; och ensådan tolkning är, åtminstone beträffande intecknade ackommodationsreverser, så inrotad i uppfattningen inom det praktiska rättslivet, att den bör avvisas, endast om särskilda omständigheter tala däremot. En sådan uppfattning har ock gjort sig gällande hos domstolarna, varpå såsom exempel kan anföras
det i N. J. A. 1913 sid. 153 refererade rättsfall (plenimål), där samtliga vota i högsta domstolen synas utgå från en dylik tolkning av rättshandeln. 1
I det följande skall jag därför utgå ifrån att pantförskrivningen av inteckningen måste anses innefatta ett medgivande av realisationsrätt.
Med rätta påpekar UNDÉN (sid. 74 ff.), att en dylik realisationsrätt kunde innebära allvarliga vådor för övriga borgenärer. För den händelse gäldenären råkade i konkurs, skulle, sedan hypoteksreversen vare sig före eller under konkursen realiserats, både denna och omslagsreversen kunna bevakas i konkursen. Från fordringen enligt omslagsreversen skulle visserligen den influtna köpeskillingen avräknas, men i regel kunde denna icke antagas uppgå till hypoteksreversens nominella belopp. Sammanlagt skulle således kunna bevakas ett belopp, som överstege den mot den lämnade valutan svarande fordringen enligt omslagsreversen. Av hänsyn till övriga borgenärer vill UNDÉN på grund härav frånkänna borgenären realisationsrätt såväl under gäldenärens konkurs som utom konkurs.
Väl kan det sägas ligga något för billighetskänslan stötande uti att legalisera de här ifrågavarande »pantsättningarna». Men det oaktat lär det vara uteslutet att förklara dem ogiltiga endast på den grund, att de innebära speciella vådor för övriga borgenärer, vilket synes utgöra kärnpunkten i UNDÉNS argumentering. Enahanda invändning skulle ju kunna framställas mot andra avtal, som otvivelaktigt äro giltiga, såsom borgens- och vissa vitesutfästelser och framför allt mot alla pantsättningar. Endast om en principiell åtskillnad föreligger mellan de här ifrågavarande avtalen och vanliga pantsättningar, kan det därför vara berättigat att frånkänna dessa avtal den egenskap av pantsättning, kontrahenterna själva vilja giva dem. UNDÉN gör emellertid gällande, att det här är svårt »att draga direkta slutsatser från allmänna pantregler» (sid. 73 in fine). Han synes emellertid här främst åsyfta sådana regler, som hänföra sig till panträttsbegreppet, och med avseende på dessa regler äger nog hans påstående ett visst fog. Men även andra panträttsliga
regler böra här beaktas. Jag syftar härmed främst på reglerna för stiftande av panträtt.
Den för pantsättning erforderliga traditionsakten blir ju vid pantsättning av fordringar, grundade på skuldebrev, fullgjord genom fordringsbevisets överlämnande. 1 Rent formellt uppfylles nog också i fråga om ackommodationsreverser kravet på tradition därigenom, att det av pantsättaren själv utfärdade skuldebrevet överlämnas till borgenären.
Analogien med pantsättning av vanliga skuldebrev har även uti det ovan omnämnda, år 1913 av högsta domstolen i plenum avgjorda mål av Just. R. SJÖGREN åberopats såsom stöd för den åsikten, att innehavare av en pantsatt löpande (intecknad) ackommodationsrevers skulle äga att såsom pant realisera reversen, även sedan gäldenären råkat i konkurs.2 Den formella överensstämmelsen med pantsättningar av vanliga skuldebrev torde emellertid icke i och för sig vara avgörande. Det rör sig här om ett slags pantsättningar, som icke kunna anses äga något direkt stöd i lag. När lagen omnämner sättande av pant i »guld, silvereller vad det helst är i lösören» (H. B. 10: 1), behöva dessa ordalag visserligen icke anses innefatta en begränsning till sakpant i egentlig mening. 3 Men otvivelaktigt har lagstiftaren här förutsatt, att endast vissa verkliga tillgångar skola kunna pantsättas. Det gäller således här, huruvida man analogivis skall utvidga gruppen av de nyttigheter, som kunna utgöra föremål för pantsättning. Detta möter nog i och för sig intet hinder. Hela den moderna utvecklingen tenderar ju att på sådant sätt vidga området för panträtten; och denna utveckling motsvaras säkerligen av ett verkligt praktiskt behov. Men för att en sådan analogi skall vara tillåten, är det ett oeftergivligt villkor, att därvid icke någon av de reella hänsyn trädes för nära, varpå lagens reglering av handpantinstitutet vilar. En sådan hänsyn är, att panträtten genom en traditionsakt eller möjligen en annan däremot svarande åtgärd skall beredas en viss grad av publicitet. Då ett vanligt skuldebrev pantsättes, tillgodoses, såsom nämnts, detta
krav, om också ganska ofullkomligt, därigenom att pantsättaren, i och med fordringsbevisets överlämnande till borgenären, avhändes det yttre synbara beviset på sin fordran. Han avhänder sig därmed den fria förfoganderätten över denna tillgång. Någon sådan verkan åstadkommes däremot påtagligen icke därigenom, att gäldenären själv utfärdar ett andra skuldebrev och lämnar detta såsom pant för sin huvudförbindelse. Pantsättaren bibehåller ju då i allt fall den yttre rådigheten och fria dispositionen över alla sina tillgångar. 1 Han ikläder sig här i förhållande till borgenären en andra — eventuell eller subsidiär 2 — obligatorisk förpliktelse vid sidan av huvudförpliktelsen. Men för denna häftar gäldenärens hela förmögenhet såsom vid vanliga obligatoriska förpliktelser. Genom pantsättningen belastas således icke en särskild tillgång utan gäldenärens förmögenhet såsom helhet. Om man godkände den här ifrågavarande pantsättningen, vill det därför synas, som om detta även skulle innebära en avvikelse från den s. k. specialitetsgrundsatsen. Här skall emellertid ej läggas huvudvikten därpå, utan på den bristande publiciteten. I realiteten synes emellertid den här ifrågavarande panträtten i huvudsak drabbas av de invändningar, som bruka framställas mot den romerska rättens generalhypotek och emot de hemliga generella förmånsrätterna.
På grund av allt detta är jag för min del benägen att anseen giltig panträtt icke här föreligga.
En given konsekvens härav blir, att borgenären icke äger realisera ackommodationsreversen, sedan gäldenären råkat i konkurs. D. v. s. han äger icke befogenhet att, efter konkursens början, såsom pant försälja hypoteksreversen med den verkan, att mera än den verkliga fordran (enligt omslagsreversen) kan göras gällande i konkursen. Endast på grund av panträttkan en borgenär äga en dylik företrädesrätt framför de övriga.
Men av denna uppfattning följer icke, att borgenären bör frånkännas realisationsrätt även utom konkurs. En sådan rättig-
het skulle i grund och botten vara av rent obligatorisk natur, och rättshandeln behöver icke frånkännas obligatorisk verkan, även om de lagliga förutsättningarna för en pantsättning icke föreligga. Utom konkurs gör sig ej heller hänsynen till övriga borgenärer gällande med samma styrka som under konkurs. Rent praktiska hänsyn tala även för att utom konkurs tillerkänna borgenären realisationsrätt. Pantsatta värdehandlingar realiseras ofta utom konkurs under sådana former, att det icke ens blir upplyst, att desamma utgjort pant, än mindre för vilken skuld de varit pantsatta. Då en »pantsatt» ackommodationsrevers av löpande natur på detta sätt försäljes, blir köparen, såsom godtros-innehavare, fordringsägare för hela det förskrivna beloppet. Men om man frånkänner borgenären befogenhet att på detta sätt försälja en gäldenärens egen förbindelse, som lämnats såsom pant, skulle på grund härav ett skadeståndsansvar kunna uppkomma för borgenären. Detta skulle emellertid ofta komma att framträda såsom synnerligen oskäligt. Uti rådande rättsuppfattning har nämligen borgenären god grund att anse sig befogad till dylik realisation; och den på själva inteckningen grundade panträtten i fastigheten är han otvivelaktigt även berättigad att genom dylik realisation tillgodogöra sig (se nedan).
Med avseende på intecknade ackommodationsreverser av löpande natur har man även inom rättsskipningen visat en påtaglig benägenhet att frånkänna »panthavaren» realisationsrätt under konkurs men tillerkänna honom sådan rätt utom konkurs. Såvitt de i prejudikatsamlingarna refererade rättsfallen utvisa, synes man visserligen endast ha haft att pröva frågan, om »panthavaren» ägde realisationsrätt under konkurs 1, och domstolarna hava då frånkänt borgenären sådan rätt. Men åtminstone i en del fall antyder motiveringen, att utgången skulle ha blivit den motsatta, om realisationen verkställts före konkursens början 2. Särskilt är härvidlag att märka det ovan omnämnda plenimålet, avgjort den 22 mars 1913. En intecknad ackommodationsrevers å 38,000
kr. hade hos bank lämnats såsom pant för fordran å 24,000 kr. och, sedan gäldenären råkat i konkurs, jämlikt 54 § K. L. försålts för 28,000 kr., varvid skillnaden, 4,000 kr., redovisats till konkursboet. Köparen yrkade i konkursen utdelning för 38,000 kr., men utdelning bestreds för högre belopp än 28,000 kr. Sedan i högsta domstolens dom framhållits, att försäljningen ägt rum »efter konkursens början», förklarade emellertid domstolens majoritet, att »den omständigheten, att vid konkursens början bankens fordran hos konkursgäldenären understigit det intecknade skuldebrevets belopp», måste »anses utesluta möjlighet för Söderman (köparen) att på grund av skuldebrevet njuta utdelning i konkursen för större belopp» än medgivna 28,000 kr. 1
Beträffande denna dom yttrar UNDÉN (sid. 90 noten), att han, »i den mån hänsyn endast tagits till grundsatsen i 82 § K. L.», icke kan åberopa densamma såsom stöd för sin »principiella uppfattning». Då det i domen så starkt betonats, att försäljningen ägt rum efter konkursens början, lär densamma ej heller kunna anses stödja UNDÉNS egen uppfattning. Men domen lär ej heller, åtminstone icke uteslutande, kunna förklaras med den i 82 § K. L. indirekt uttalade grundsatsen, att fordran, som först efter konkursens början förvärvats med kännedom om konkursansökningen, ej skall kunna göras gällande i konkursen.2 Till en början synes det, som om majoriteten, därest den utgått frånen sådan uppfattning, bort i motiveringen framhålla, att köparen ägt kännedom om konkursansökningen. 3 Och vidare bör beaktas, att domstolen förklarade köparen oförhindrad att uttaga hela det förskrivna beloppet ur den intecknade egendomen, under det ju, för den händelse den yrkade rätten till utdelning enligt gäldenärens egen förbindelse underkänts med hänsyn till grundsatsen uti 82 § K. L., panträtten enligt 90 § samma lag hade
bort få dela fordringens öde. Ej heller lärer det med hänsyn till rent konkursrättsliga principer i övrigt vara motiverat att härvidlag göra den av högsta domstolen fastställda åtskillnad. Det torde även kunna göras gällande, att om en verklig panträtt ansetts föreligga, en pantrealisation, som verkställts i enlighet med 54 § K. L., icke bort frånkännas laga verkan på grund av 82 § K. L. 1
Den åtskillnad, som majoriteten ansett föreligga med avseende på köparens rätt att tillgodogöra sig gäldenärens egen förbindelse och hans rätt att uttaga det förskrivna beloppet ur den intecknade egendomen, synes därför kunna tillfredsställande förklaras endast därmed, att den realiserande borgenären icke ansetts äga enlaglig panträtt med avseende på gäldenärens egen förbindelse men väl med avseende på rätten till fastigheterna. Samma betänkligheter, vilka, enligt vad ovan påvisats, resa sig mot att erkänna en laglig panträtt i det förra avseendet, möta ej heller i det senare. Genom själva inteckningsåtgärden jämte den intecknade handlingens överlämnande beredes nämligen rättigheten med avseende på den intecknade egendomen en publicitet, som fullt motsvarar vad som eljest ernås genom lös pants tradition. I detta fall belastar även panträtten endast särskilda tillgångar, nämligen ytterst de intecknade fastigheterna. 2
Det vill därför synas, som om högsta domstolens ifrågavarande dom skulle finna sin mest tillfredsställande motivering i de här angivna synpunkterna. Häremot kunde möjligen invändas, att hypoteksreversen uti ingressen till domen betecknats såsom»pant» för huvudfordringen. Avgörande är detta dock knappast, då detta uttryck närmast torde hänföra sig till innehållet av förskrivningen (omslagsreversen), 3 Det lär emellertid icke med
bestämdhet kunna avgöras, från vilka synpunkter högsta domstolens ledamöter utgått.
Faktiskt innebär emellertid denna dom ett erkännande av en självständig, icke accessorisk, panträtt i den intecknade fasta egendomen. (Jfr UNDÉN sid. 83 f.).
De ovan framlagda synpunkterna med avseende på borgenärens rätt att tillgodogöra sig gäldenärens egen förbindelse enligt intecknad ackommodationsrevers bli i huvudsak analogt tillämpliga även med avseende på hans rätt att tillgodogöra sig pantsatt ackommodationsrevers, då denna saknar säkerhet ellerär försedd med borgen. I det senare fallet gäller detta även med avseende på hans rätt att tillgodogöra sig borgensutfästelserna. Med dessas s. k. accessoriska natur skulle det, såsom UNDÉN sid. 77 ff. påpekar, icke överensstämma, om man tillerkände panthavaren större rätt emot borgensmännen än mot huvudgäldenären. Så till vida kunna dock de ointecknade ackommodationsreverserna erbjuda särskilda svårigheter, som det beträffande dem ofta ter sig tvivelaktigt, huruvida en realisationsrätt bör anses med »pantförskrivningen» åsyftad. 1
UNDÉN omnämner (sid. 207 och 208) ett intressant rättsfall, som berör panträttens s. k. accessoriska karaktär. En person innehade en löpande förbindelse, vartill han icke var ägare, och pantförskrev denna uti ett skuldebrev, vilket han falskeligen utfärdade i annans namn. Tvist uppstod angående pantsättningens giltighet, men högsta domstolens majoritet biföll panthavarens talan. 2
Det är här två spörsmål som framträda. Det första är huruvida här de lagliga förutsättningarna för ett god-tros-förvärv föreligga. På denna fråga skall jag dock ej ingå.
Men även om förutsättningarne för ett giltigt god-tros-förvärv anses föreligga, uppstår frågan, huruvida icke panträtten enligt svensk rätt är accessorisk, så att dess giltighet är beroende av den fordran, vartill den ansluter sig. I sådant fall hade den här ifrågavarande pantsättningen bort förklaras ogiltig, då ju någon fordran på grund av den förfalskade huvudförbindelsen icke uppkom. Detta spörsmål synes således högsta domstolens
majoritet ha besvarat nekande. Domen innebär ett erkännande av panträttens möjliga självständighet enligt svensk rätt.
UNDÉN åter, som förutsätter, att panträtten enligt svensk rätt är accessorisk, gör på denna grund gällande, att en pantsättning, som verkställts för en förfalskad huvudförbindelse, ovillkorligen bör anses ogiltig. Med utgångspunkt härifrån yttrar han beträffande nämnda rättsfall, att majoritetens ståndpunkt innebär ett »obehörigt skattande åt en cessionskonstruktion». Tankegången synes vara den, att majoriteten här medgivit ett undantag från regeln, att panträtten är accessorisk, därför att här icke pantsättning av sak utan pantsättning av fordran förelegat och att detta icke uppfattats såsom en verklig pantsättning utan en cession. Säkerligen vore det även obefogat att med avseende på frågan om panträttens accessoriska natur göra en dylik åtskillnad mellan panträtt i fordran och övriga panträtter. Men en sådan åtskillnad följer ej heller såsom en konsekvens därav, att pantsättning av fordran uppfattas såsom ett slags cession. Även anhängarna av cessionsteorien betona ju, att allmänna panträttsliga regler i stor utsträckning äro analogt tillämpliga med avseende på pantsättning av fordran. Man synes därför icke böra antaga, att en sådan teoretisk uppfattning varit avgörande för högsta domstolens ifrågavarande dom. Vida antagligare synes den ovan angivna tolkningen av domen vara. Det berättigade i den s. k. accessorietetsprincipen är ju sedan gammalt mycket omtvistat. Och de förhållanden, som i detta mål förelågo, voro även ägnade att belysa de mindre tilltalande konsekvenser, vartill denna princip uti en del fall leder. Om man i detta fall anser förutsättningarna för ett godtros-förvärv föreligga, är det ju materiellt sett föga tilltalande att på grund av accessorietetsprincipen underkänna pantsättningen, under det att en under liknande förhållanden, d. v. s. obehörigen i annans namn, verkställd överlåtelse skulle anses giltig.
Just. R. SJÖGREN, vilken tillhörde en minoritet inom domstolen, som underkände panträtten, framhöll, att enligt hans mening förutsättningarna för ett god-tros-förvärv icke förelåge. Han saknade således, såsom han själv framhöll, anledning att ingå på frågan om accessorieteten. Det är därför knappast befogat, närUNDÉN (sid. 208 not 3) åberopar SJÖGRENS uttalande för sin åsikt.
Stockholm den 19 maj 1916.